UTSTÄLLNING. Anne Edelstam har sett en imponerande utställning, i Paris, med verk av avantgardekonstnären Nadia Léger, som länge varit förbisedd.

Nadia Léger,
Une femme d’avant-garde
Musée Maillol, Paris
8 november 2024 – 23 mars 2025

Vem är Nadia Léger, denna förbisedda konstnär? Det försökte jag ta reda på genom att besöka en ny utställning på Musée Maillol, i Paris, denna höst. Hennes lärare, partner och sedermera äkta man, Fernand Léger, är däremot allmänt känd. Han utförde flera dekorer till den Svenska Baletten i Paris (1920 – 1925) och finns utställd på olika muséer världen över. Men Nadia?

Nadia Légers bakgrund

Nadia Khodasevich Léger (1904 – 1982) var en fransk-vitrysk konstnärinna. Hon kom från en bondefamilj utanför Vilnius och började tidigt att teckna och rita. Trots de magra inkomsterna lyckades hon ta sig till Smolensk där hon lärde känna suprematismens grundare, Kazimir Malevitj, vilken kom att influera hennes konstnärskap.

Efter några år på en konstskola i Warszawa, gifte hon sig och flyttade med sin första man till Paris 1925. Tidigt kom hon där i kontakt med konstnärsgruppen runt Montparnasse och träffade efter några år Fernand Léger på hans konstskola. De två började ett intensivt och mycket produktivt partnerskap vilket sedermera ledde till deras äktenskap.

Nadia var på sin tid en erkänd konstnär i sin egen rätt. Den aktuella utställningen visar denna avantgarde-kvinnas verk i kronologisk ordning. De över 150 målningarna återspeglar denna så länge bortglömda men exceptionella kvinnas verksamhet.

Utöver utövandet av sitt måleri och skapandet av mosaikverk, undervisade hon på Légers skola, startade en konsttidning och samarbetade med sin man, Fernand Léger. Hon var även aktiv i motståndsrörelsen under andra världskriget (då Léger var i USA) och förblev hela sitt liv kommunist.

I ständig utveckling

Utställningen följer henne från Ryssland med några ungdomstavlor, till Paris och de konstnärliga samfund hon frekventerade. Besökaren får även följa henne i ateljén där man även upptäcker verk av Fernand Léger, Pablo Picasso och elever som Hans Hartung, Nicolas de Staël, Bengt Olson…

Från kubism och abstraktion till hyperrealism och tillbaka till suprematism har hennes produktion hela tiden omdanats och utvecklats vilket illustrerats av hennes signaturer som förändrades i takt med hennes kreativa konstformer.

Under industrialismens glansdagar framhäver hon främst geometriska konstformer. Starka, arbetande kvinnor och män porträtteras och används som propaganda för kommunistiska idéer.

Intressant nog har hennes tidiga porträtt av bland annat Lenin och Stalin inspirerat popkonstnärer som Andy Warhol.

Under 1960-talet målade hon flera tavlor för att hylla den förste astronauten i rymden ryssen Jurij Gagarin,. Dessa samt några skulpturer och även smycken visas på utställningens nedre botten. Hon hade vid det laget kommit tillbaka till en mer abstrakt konstform jag uppskattar mer än de realistiska propagandatavlorna måste jag erkänna. Hon målade även några fina stilleben i kubistisk stil.

Det är värdefullt att de visar en förbisedd kvinnlig konstnär som var så erkänd när hon levde men som sedan hamnat i skymundan till förmån för maken, Fernand Léger. Det bör dock sägas att det i viss mån var hennes eget fel. Efter att Léger hade gått bort, 1955, efterlämnade han till henne hela sin enorma produktion samt en väsentlig förmögenhet. Nadia ägnade ett helt decennium åt att skapa ett Fernand Léger museum i Biot, 1967, och ett annat invigt 1970. Han blev således ihågkommen mycket tack vare hennes insatser.

Missa inte den här utställningen om ni reser till Paris!

The post Nadia Léger ‒ en förbisedd avantgardekonstnär first appeared on Opulens.

ALTERNATIV. “Berlin har och har haft sina alternativscener. Det intressanta är hur dessa – pop eller konst – kan sugas upp och bli till i det närmaste institutioner men samtidigt behålla sin alternativa prägel och attraktionskraft”, skriver Andreas Engström.

Det var någon gång i slutet av förra decenniet. En bar i ett industriområde i södra Neukölln. Senhöst och råruskigt ute, rökigt och svettigt inne. I de små prången vrålade högtalarna ut någonting som uppenbarligen gick att pogodansa till. Distade gitarrer skar genom rökridåerna, slamrande slagverk studsade mellan vägarna, skrikiga röster, brötig elektronik. Jag kunde urskilja Wolf Eyes, Merzbow, Hijokaidan och annat som brukar klassificeras som noise. Tidigare under kvällen hade den länge i Sverige verksamme noisepionjären Zbigniew Karkowski spelat fullständigt öronbedövande elektronik i en kvart; längre brukar det inte bli, det är vad publiken klarar. Innan framförde sicilianaren Valerio Tricoli ett audiovisuellt stycke med analogsynt och glödlampor.

Vad är detta? Hur kategoriserar vi kulturella uttryck? Måste vi göra det? Frågan här gäller, naturligtvis, populärkultur vs. konst. Rör det sig om populärmusik? Nej. Populärkultur? Ja.

För att belägga det senare, det populärkulturella, skulle man kunna börja i den ”sociologiska” ändan – publiken. Hur ”konsumerades” kulturen, efter vilka mönster (lyssnande, dansande, drickande, rökande… )? Vad var det för några som hittat hit – vilka är deras egentliga kulturpreferenser? På sätt och vis befängda frågeställningar. Skiftar vi fokus och lyssnar, så hörde jag inte annat än konstmusik och avantgardism. Men helheten, som sagt, påminde mest om Trinkteufel i Kreuzberg på småtimmarna. Också för punkklientelet. Men nu var musiken som sagt konstmusikalisk noise, som i det allmänna stöket visserligen lät som punk. Som det gick att pogodansa till.

Berlin har och har haft sina alternativscener. Det intressanta är hur dessa – pop eller konst – kan sugas upp och bli till i det närmaste institutioner men samtidigt behålla sin alternativa prägel och attraktionskraft. Just denna kväll gjorde ett visst avtryck på mig. Men inte för att den var så ovanlig utan framför allt för att den på något sätt var väldigt typisk i sin otypiskhet.

Ett närmast institutionaliserat alternativmusikställe är baren Madame Claude. Så gott som varje måndag är ”Experimentmontag”. I ett av rummen nere i den källare som är själva stället ges då konserter med alternativmusik av både etablerade och helt okända musiker.

Madame Claude har genom åren figurerat en hel del i turistguider. Det är således en internationell och nyfiken publik som måndagar och andra dagar i veckan strömmar iväg mot de Kreuzbergska punkkvarteren längst bort i den östra delen av gamla Västberlin. Oavsett om man kommer dit bara för att hänga i baren och dricka öl eller om det är en viss musiker som drar betalar man inträde, mellan 1 och 6 euro beroende på vad man känner för. Det fantastiska är hur många som väljer att tränga in sig i det lilla konsertrummet. Där kan man höra alternativpop, experimentell singer-songwriter, drone, live-elektronik, audiovisuals, noise, kammarmusik, impro, nypsykedelia … Mycket av detta skulle jag kalla konstmusik.

Om en får generalisera gäller på Madame Claude precis som på den där baren i Neukölln kombinationen konst och populärkultur. En konstmusik som konsumeras under ett slags vardagligt (nåja…) umgänge. Det handlar om ”både och”, eller varför inte ”varken eller”. I alla fall funkar det inte att applicera det ytterst svenska tänket i ”högt” och ”lågt”, ”fint” och ”fult”.

Berlin och dess kulturliv är väldigt mycket. Kanske är det detta, det gräns- och kategorilösa, som är essensen och den drivande kraft som gör Berlin till en kulturstad olik alla andra. Det handlar om kontaktytor. Konstmusik kan vara populärkultur. Men det spelar ju ingen roll vad någonting är så länge det funkar.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Populärmusik? Nej. Populärkultur? Ja. first appeared on Opulens.