KLASSISKT. Björn Gustavsson har lyssnat på den nästan bortglömde Hans Rotts orkesterverk men också läst en bok, av Ingvar Hellsing Lundqvist, om tonsättarens tragiska levnadsöde.

”Hans Rotts liv är som att läsa en tragisk roman”. Så kommenterar en recensent andra volymen i det pågående, ambitiösa projektet att spela in all orkestermusik av den numera nästan bortglömde österrikiske tonsättaren Hans Rott (Complete Orchestral Works, Volume 2, Gürzenich Orchester Köln, Christopher Ward).

Apropå ”tragisk roman” – en roman om Hans Rott har faktiskt nyligen utgetts. Den har skrivits av svensken Ingvar Hellsing Lundqvist, heter ”Att döda ett geni” och skildrar kompositörens korta liv.

Ingvar Hellsing Lundqvist, som arbetat som gymnasielärare i religion, svenska och filosofi, uppmärksammade Wienkompositören Hans Rott i samband med uruppförandet 1989 av hans första symfoni. Efter att i en dröm ha sett Hans Rott framför sig läste han in sig på tonsättaren och skrev den ”biofiktion” som blev romanen ”Att döda ett geni”.

Intresset från de svenska förlagen var dock så svalt att Hellsing Lundqvist lät översätta romanen till tyska – vilket visade sig vara ett lyckokast. Picus Verlag i Wien gav 2019 ut boken under titeln ”Wie man ein Genie tötet”. Romanen har gjort närmast succé i Centraleuropa och fått ett fyrtiotal recensioner i tidningar, radio och tv.

”Ett monument över Hans Rott som för all framtid håller hans minne vid liv”, skrev Barbara Hopper, och Torsten Kolhlschein på Freie Presse sammanfattade: ”En konstnärsroman, ett briljant, spännande tidspanorama.”

Det svenska originalet har nu publicerats av Saga Egmont – men inte en enda recension har hittills publicerats på svenska. Märkligt – inte minst som detta är en spännande roman – om en spännande tonsättare som levde i en synnerligen spännande tid.

Ingvar Hellsing-Lundqvists psykologiskt inriktade roman påminner i mångt och mycket om Jon Fosses storartade roman ”Melancholia” (1995) om den norske 1800-talskonstnären Lars Hertervig, som studerade i Tyskland och i likhet med Hans Rott gick allt djupare in i psykisk ohälsa – och slutligen bröt ihop. Även där handlade det om kärleksbesvikelser och tvivel på den egna konstnärliga förmågan.

”Att döda ett geni” skildrar inledningsvis Hans Rotts psykiska sammanbrott. Han lider av förföljelsemani och hallucinationer. Med uppbruten, febrigt nervig och komprimerat effektiv prosa ger författaren en stark ögonblicksbild av en total mental kollaps.

Hans Rott (1858—1884) var Anton Bruckners favoritelev vid Wienkonservatoriet, där han blev vän med bl.a. Gustav Mahler och där han lämnade orgelklassen med högsta betyg. År 1880 fullbordade han en nydanade symfoni (senromantik med inslag av tidig modernism) – som häpnadsväckande nog inte uruppfördes förrän 1989. Senare orkesterverk togs emot relativt väl.

Trots positiv respons tvivlade Hans Rott på sin talang. Likväl fortsatte han komponera. Även i slutet av sitt liv, på mentalsjukhuset, skrev han musik – men i regel slet han sönder notarket så snart det var fullskrivet.

Ingvar Hellsing Lundqvists inkännande roman är fylld av en skärande oro som återfinns även i befintliga inspelningar av Hans Rotts musik – taggig, klangrik och fritt kringvandrande – likt en bohem på upptäcktsfärd. Tonspråket har åtskilligt gemensamt med såväl Bruckner som Mahler och Wagner. Här bjuds såväl storstilade panoraman och finstilta stråk av poesi.

Romanen ger samtidigt en livfull bild av det intellektuella klimatet bland komponisteleverna i det kejserliga Wien, där Marx, Nietzsche och Freud pekar ut nya vägar.

Konservatorieeleverna vallfärdar till Bayreuth:

”Nu stod den väldiga teatern färdig däruppe och en veckas sagospel till det nya Tysklands ära skulle spelas upp inför den mest förväntansfulla publik. Och musiken. Konsten. Den skulle gå i spetsen för allt det nya. Det var den som skulle förena, fostra, egga och gjuta mod i massorna. Musiken skulle tända den gemensamma elden hos alla. Det var den som skulle leda – inte paroller och slagord. Och profeten – den upphöjde profeten, den mest upphöjde av alla. Det var Wagner. Rickard Wagner. Allt sammanstrålade i honom. Revolution. Vegetarianism. Nietzsche. Schopenhauer. Alla de nya idéerna, det nya sättet att leva.”

Romanen följer Hans Rotts tillblivelse som kompositör, idéerna, utförandet, framgångarna. Intensiteten i skaparviljan fångas fint.

”Det fanns blåa harmonier. Han var säker på att det fanns blåa harmonier. Och han försökte fånga dem. Hans händer for ut i luften. Det var som om han hade en fjärilshåv och svepte med den fram och tillbaka. Han skulle fånga de blåa klangerna. Han kom på sig själv med att ha lämnat skrivbordet. Kom på sig med att springa på huk runt rummet och vifta med en fjärilshåv han inte hade. Men han jagade den vackraste fjäril som fanns. Fjärilen med de skimrande blå vingarna. Han var säker på att en del toner var blåa! Var det hennes klänning? Det måste vara hennes klänning. Han visste inte om det var den plötsliga vårvärmen eller om någon osynlig kraft visat honom vägen. Men ibland när han höll i pennskaftet kändes det som det inte var han. En besynnerlig känsla. Men visst var det han. Det var hans blad. Hans toner. Och de fyllde notbladen. Ett efter ett. Andra satsen i hans stora symfoni var nästan färdig! Han slöt ögonen och alla miljoner nottecken virvlade för hans syn. Men det var de utvalda, de ytterst utvalda som hamnat på hans papper.”

När Hans Rott blir kär fylls han av rusig skaparkraft: ”Louise! Jag ska skriva musik. Symfonier. Jag håller på med min första. Har redan skrivit två satser. Är mitt upp i den tredje – scherzot. Och jag vill arbeta här i Wien. Vill bli dirigent. Eller spela orgel i någon stor kyrka. Är väl det jag helst vill. Orgel är underbart, Louise. Det är mitt instrument.”

The post Hans Rott – ett tragiskt tonsättaröde first appeared on Opulens.

NOVELL. Idag har vi glädjen att presentera ett brottstycke ur en opublicerad novell, med titeln Bert, av Ingvar Hellsing Lundqvist.

Ingvar Hellsing Lundqvist är författare och numera pensionerad lärare. Han har tidigare publicerats i olika sammanhang, bland annat noveller som översatts till engelska och tyska i utländska antologier och magasin. Romanen Wie man ein Genie tötet – om den österrikiske tonsättaren Hans Rott kom i tysk översättning på Picus Verlag i Wien 2019 och fick ett mycket positivt mottagande i Centraleuropa. Den svenska utgåvan (Att döda ett geni) utkom i slutet på 2020.

Nu har vi glädjen att presentera ett brottstycke ur en längre opublicerad novell med namnet Bert. När vi lär känna den olycksalige Bert är det när han arbetar på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Killen med emaljögat som drömde om att bli ambulansförare men kuggades i alla tester. Killen som ville från underjorden upp i ljuset. Det mesta i berättelsen är enligt Hellsing Lundqvist en ganska sann och rätt exakt beskrivning av vad som tilldrog sig på Sahlgrenska sjukhuset under det sena 60-talet när han var student och körde truck med smutstvätt i underjordiska gångar.

CAROLINA THELIN

Bert

Jävla Ville!

Nu satt han därinne och blandade.

Och Christer!

Bara för att han gått i läroverk ett enda år och läste bättre behövde han ju inte göra sig märkvärdig. Och så höll de ihop Christer och Ville.

Ville var från Finland och hade en jättelik svart skinnjacka med stora fickor.

Ville var en svår fan.

Och så var det visst nån olycka han stuckit ifrån. Hade kört ihjäl frun och ungen eller vad det var och kommit hit med fickorna fulla av brännvin.

Och nu satt de därinne och blandade i kaffet. Och det var så varmt för hela rummet låg inklämt bland heta rör så att skåpen var som ugnar och man kunde knappt andas.

Men de hade det ganska bra ändå. Fick vara ifred. För Carlsson, förmannen, kom aldrig och bråkade. Och han hade för fan inget att bråka om för han var likadan och satt i andra ändan av sjukhuset och blandade han med.

Han tänkte att det var ett jävla ställe.

Att det var ett jävla ställe och att han skulle därifrån. Upp i ljuset. Han skulle klara proven och så skulle han fan ta mig upp i ljuset och sitta i den där fina ambulansen.

Det kom som en kylig värk över pannan när han tänkte på ljuset och proven. Så han fick svepa till med handen över luggen och snett nedåt mot örat.

Han märkte att tummen snuddade örsnibben i samma ögonblick han sköt upp den svarta, repade dörren.

– Tjänare Bert.

Det var Ville som sluddrade och grinade mot honom och han var på väg ut.

– Morsning Bert.

Christer hängde över bordet, hängde över den vita muggen och plirade upp mot honom med vattniga och trötta blå ögon.

– Bert är sen idag. Det är fullt på ettan. Du får raska dig som fan så inte säckjävlarna täpper till dörrn. Va?

Han svarade inte utan nickade, drog upp dörren till skåpet och slet ut de gråa kläderna. Började dra dem på.

Det var kvalmigt och tjockt och han kände sig redan klibbig.

När han stängde skåpsdörren skymtade han sina papper på hyllan. Det var urklipp och bilder som han var rädd om och sparade. Mest ambulanser och så var det om några kurser han skulle gå också. Han såg att de börjat korva sig pappren och krulla i hörnen och hela vägen runtom.

Förbannade fukt!

Han klämde sig förbi Christer vid bordet. Christer satte just muggen till munnen och drack ur. Det låg som en unken rök tyckte han av all sprit under det gråsolkiga taket och han skyndade sig ut.

Han skulle för fan hålla sig klar.

Han tänkte att han skulle hålla sig klar när han vred om nyckeln och stampade iväg trucken mot ettan.

När han rundade hörnet vid caféet mötte han två vitklädda kvinnor. Han stirrade på dem, svängde undan de slamrande vagnarna, satte handen styvt mot örat.

Han satt fortfarande och tänkte att han skulle hålla sig klar och handen stod fortfarande spikrakt vid örat långt bort bland de matta lamporna i gången.

Det blev eftermiddag och det blev den tredje rundan och han var på ettan. Slängde upp den sista blytunga säcken på vagnen.

Sedan skulle det vara klart, tänkte han.

Och han tänkte att han var så less på dessa förbannade säckar.

Och så var det ju inte klart heller kom han på för sedan var det tvåan och därinne låg en hel jävla hoper till. Och sedan var det inte klart ändå för då var det trean och så skulle det upp där alltihop till det berget vid tvätten. Det var som en tuggande och fradgad jättekäft däruppe, dreglande av ånga.

Ett hungrigt helvetesgap och vägen ditupp ett svart och ändlöst rör och han matade på och matade på därinne och det ville aldrig ta slut.

Men när trean var lastad, tänkte han.

Om bara trean var lastad.

Då skulle det ju för fan vara klart.

Och han satte sig på trucken och rullade upp genom det lutande och krängande röret mot gapet däruppe men så visste han ju när han såg berget torna upp sig därframme att det inte var klart iallafall.

Inte förrän han var uppe i ljuset, tänkte han.

Då skulle det vara klart, sade han sig själv och han hade hunnit en bit in i det glupande gapet.

The post Prosa: Bert first appeared on Opulens.