OROSTIDER. “Vad gäller dagens USA har demokratin börjat urholkats på samma sätt som Aten fick uppleva under 400-talet f Kr.” Det skriver Philippe Boström som befarar att historien kan upprepa sig.

Efter att Nazityskland besegrats under andra världskriget, bildades Atlantpakten Nato år 1949 som blev USA:s främsta redskap i uppdämningspolitiken mot Sovjet, som efter andra världskriget betraktades som det huvudsakliga hotet mot freden i Europa. Nato fullgjorde sin uppgift i 40 år med odiskutabel framgång fram till Sovjetunionens kollaps år 1991.

Trots att Sovjet inte längre utgjorde ett hot mot freden i Europa fortsatte Nato sin expansion och inkluderade nya medlemsstater som angränsade mot den nybildade Ryska federationen. Man skulle kunna argumentera och hävda att Nato hade ingen funktion om man inte kunde hävda att Ryssland var västs ärkefiende som skulle erövra hela Europa om inte Nato existerade.

Historien upprepar sig ofta

Historien upprepar sig ofta och efter att grekerna besegrat perserna vid sjöslaget vid Salamis år 480 f Kr bildade Aten sin maritima försvarsallians, som kallades det deliska sjöförbundet dit alla de joniska städerna och öarna tillhörde och i vilken Aten både hade den militära och politiska ledningen.

I takt med att persiska krigsfartyg inte längre skymtades på det Egeiska havet ändrades det deliska sjöförbundet från en defensiv till expansiv organisation. Förbundsflottan användes för at genomföra militära operationer längs hela Medelhavet med vars hjälp Aten kunde monopolisera kornhandeln samtidigt som man kunde bygga ett imperium. Många stater försökte lämna förbundsalliansen men tvingades tillbaka med militära påtryckningar.

Vad blev resultatet av Atens expansiva utrikespolitik under 400-talet f Kr och finns det några lärdomar att hämta från historien till vår tid? Låt oss återvända till början.

Efter grekernas seger vid slaget om Marathon som stod en sensommardag år 490 f Kr och som blivit känd för berättelsen om yrkeslöparen Feidippides som skickades till Aten för att berätta om segern och sprang de 42 195 meter på rekordtid, som idag är sträckan för ett maratonlopp vid moderna olympiska spel, fruktade många greker att perserna skulle återvända med en ny större invasionshär.

Den ledande politikern vid den här tiden hette Themistokles, en framsynt politiker som argumenterade för att hotet i öst skulle mötas med en offensiv försvarspolitik som utgjordes av en stark flotta som kunde förhindra en persisk invasion. Han ville modernisera den atenska krigsflottan genom att rusta den med triremer, ett högteknologiskt krigsskepp med tre rader av roddarbänkar som hade plats för 170 åror.

Denna flotta med 200 krigsskepp låg färdig att tas i bruk sommaren 480 f Kr, då perserkonungen Xerxes inledde sitt fälttåg västerut. Det avgörande slaget stod vid det trånga sundet Salamis utanför Aten. Genom taktisk list lyckades atenarna besegra den numerärt överlägsna persiska flottan som inte kunde manövrera fritt i det trånga sundet som korkades igen av krigsfartygen som strömmade in och kolliderade med varandra. Följande år besegrades den persiska lanthären i slaget vid Plataiai år 479 f Kr.

Två stora maktsystem

Segern över perserna gjorde Aten till en stormakt vid sidan av Sparta. Det militära befälet av grekernas gemensamma försvar övergick till Aten som begagnade tillfället att bygga upp sin maritima militära försvarsorganisation som kallades det deliska sjöförbundet dit alla de joniska städerna och öarna tillhörde och i vilken Aten både hade den militära och politiska ledningen. Förbundsstaterna fick bevara sin självständighet men skulle bidra med pengar eller krigsskepp till Aten.

På likande sätt, efter andra världskrigets slut verkade det som att världens öde skulle bestämmas av två stora men i grunden mycket olika maktsystem, det ena grundat på vad som varit Ryssland och det andra på Amerikas förenta stater. Tyskland styckades upp mellan väst med USA i spetsen och öst med det kommunistiska nationsblocket med Sovjetunionen vilket resulterade i att två stora internationella militära organisationer bildats för att upprätthålla världsfreden: Nato (Atlantpakten) år 1949 och Warszawapakten år 1955.

Precis som det deliska sjöförbundet under Atens ledning skulle stoppa en ny persisk invasion blev den Nordatlantiska försvarsorganisationen (Nato) som hade bildats på initiativ av USA den 4 april 1949, västs främsta redskap i uppdämningspolitiken mot Sovjet, som efter andra världskriget betraktades som det huvudsakliga hotet mot freden i Europa.

Kallt krig

Rivaliteten utlöste ett ”kallt krig” där maktblocken riktade högteknologiskt spionage, ekonomiska och diplomatiska sanktioner samt sina kärnvapenbärande missiler mot varandra medan deras medborgare nervöst hoppades att dessa aldrig skulle avfyras.

Tillbaka till 400-talets Aten där den atenska generalen Kimon nu stod i spetsen för Atens politik. Kimon hade varit delaktig i bildandet av det deliska sjörfbundet och genomförde nu en alltmer expansiv upprustningspolitik som resulterade i att man slutade med att välja laggivare eller oratorer som politiska ledare utan istället valde generaler, så kallade strategoi. Dessa tio strateger, som valdes ur adelsfamiljerna och fick med tiden stort inflytande över Atens utrikespolitik. Atens demokrati urholkades och alltmer makt koncentredes till Atens elit där Areopagen, (den lagstiftande domstolen) befogenheter ökades och kunde underkänna folkets beslut.

Vad gäller dagens USA har demokratin börjat urholkats på samma sätt som Aten fick uppleva under 400-talet f Kr. Medborgarnas missnöje växer och många anser att USA företräder en bakåtsträvande politik. Många ställer sig frågan om deras röst verkligen räknas eftersom den kan underkännas av den amerikanska Högsta domstolen. Som Maria Ressa, journalist och vinnare av Nobels fredspris 2021 utryckte det: ”I slutet av 2024 vet vi om demokratin överlever eller dör”.

För att kunna upprätthålla sin starka militära position i Medelhavet tvingades Aten snart att föra krig mot andra grekiska stater. Aten tvingade andra städer och öar träda in sjöförbundet med hjälp av militära påtryckningar medan andra, såsom Naxos, förbjöds att lämna alliansen trots sin önskan..

På samma sätt har Nato upplevt kiv och gräl bland sina medlemsnationer. Medan länderna som tillhörde Nato och Warszawapakten riktade sina olycksbådande kärnvapenbärande missiler mot varandra, var FN invecklat i debatter om vem som skall klandras för kapprustningen.

Expansion och påtryckningar

På senare tid har presidentkandidaten Donald Trump anklagat Natos medlemsländer för att inte betala tillräckligt för att få åtnjuta militärt beskydd av USA och hotat med att uteblivna betalningar kommer få militära konsekvenser. Påtryckningarna påminner om de påtryckningar Aten utsatte sina allierade för under 400-talet f Kr som förvandlades till skatteskyldiga lydstater. Det atenska sjöförbundet fortsatte att hänsynslöst driva in pengar trots att man inte skymtat persiska fartyg på Egeiska havet på årtionden.

Atens expansiva politik slutade i rena erövringskampanjer. När Aten stod på höjden av sin makt innefattades 150 öar och kuststäder i hennes imperium. Atenska krigsfartyg patrullerade till Svarta havets kust i norr, Israels kust i öst, längs Siciliens kust i väst och i det egyptiska Nildeltat i söder.

Efter andra världskrigets slut har USA på liknande sätt startat en mängd konflikter i världen, såsom Koreakriget, Vietnamkriget, Afghanistankriget och Irakkriget. USA har idag cirka 800 militära baser i världen.

Den gemensamma krigskassan i Aten började användes till kommunala ändamål i staden Aten och för byggnadsverken på Akropolis vilkas kan beundras än idag. På kritiken som uppstod svarade Atens nu starke man, Perikles, att Aten inte hade någon redovisningsplikt så länge man fullgjorde försvarsplikterna.

Kritiken tystande inte och Perikles ansattes i folkförsamlingen och av komediförfattarna vilket resulterade i berömd anekdot. Där Perikles vände sig till folket och frågade om för mycket pengar hade spenderats på byggnadsverken i Aten varav folket svarade i kör att man ansåg det. ”Då”, svarade Perikles. ”Må kostnaderna inte stå för er räkning utan min; och må mitt namn huggas in på byggnaderna”. Atenarna som sägs varit missunnsamma gav därefter snabbt Perikles förtroendevotum.

På ett sätt var det deliska sjöförbundet en framgång eftersom de stoppade perserna från att försökte invadera Grekland igen och på samma sätt förhindrade Nato Sovjetunionen från att attackera Europa och kan sägas ha fullbordat sitt uppdrag när Sovjet kollapsade år 1991.

Men Nato, till skillnad från Warszawapakten, som helt avskaffades år 1991, har fortsatt att flytta fram sina positioner efter “kalla kriget” och inkluderat nya medlemsländer som Bulgarien, Estland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien där flertalet angränsar till Ryssland.

Både USA och antikens Aten hävdade att de militära försvarsallianserna behövdes för att bekämpa hotet från öst trots att det är öppet för diskussion i båda fallen om försvarsallianserna verkligen behövdes när hotet minskat markant. Detta kan tyckas ännu mer märkligt med tanke på att “80 procent av Ryssland är en del av Europa” som USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger uttryckte det 2022 under ett toppmöte organiserat av Financial Times.

Aten lyckades aldrig återhämta sig

När det gäller Aten ledde exploateringen av deras allierade till allmänt missnöje vilket resulterade i att de lämnade sjöförbundet och övergick till Sparta som startade ett öppet krig mot Aten. Inbördeskriget, som kallas för det Peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.) har fått sitt namn efter det peloponnesiska förbund som var en allians av löst sammanfogade stater som hade som krigsmål att lösa upp Atenarnas imperium. Det peloponnesiska förbundet samarbetade med Persien och lyckades åstadkomma en fullständig blockad av den för Aten livsviktiga kornhandel med Svarta havet. Kostnaden för det 26 år långa Peloponnesiska resulterade i den första förfalskningen i den monetära historien. ”Den Atenska ugglan”, den antika världens reservvaluta reducerades från silver till bronsprägling. Fredsvillkoren blev hårda för Aten. Atens imperium löstes upp och deras krigsmakt begränsades till tolv krigsfartyg. Aten lyckades aldrig återhämta sig.

Kärnvapenhotet

När det gäller USA och Nato:s inringning av Ryssland med militära baser i flertalet tidigare sovjetrepubliker som Kirgizistan, Tadjikistan, Uzbekistan, Georgien och Azerbajdzjan, i Kosovo men också i Turkiet, Litauen, Estland och Lettland samt missilbaser i Polen, Rumänien och Bulgarien har USA:s och Nato:s expansion skapat misstänksamhet hos Ryssland.

USA:s och EU:s närmande till Ukraina och ambition att föra in landet i västs gemenskap har möts av rädsla och paranoia av Ryssland som fruktar att nästa steg skulle blir att Ukraina går med i Nato. Detta var en av anledningarna som ledde till annekteringen av den suveräna staten Ukraina år 2014. Samma år varnade Henry Kissinger Ukraina i en artikel som publicerades i Washington Post år 2014 där han uppmanade Ukraina att ”undvika institutionell fientlighet mot Ryssland”.

Dessvärre invaderade Ryssland den suveräna staten Ukraina 2022 och sedan dess har Sverige och Finland anslutit sig till Nato. Till följd av kriget plågas världen av inflation och ekonomisk osäkerhet. Världsmakterna har återigen vänt sin arsenal av kärnvapen mot varandra och världens medborgare är återigen hemsökta av hotet från en eldstorm orsakad av kärnvapen. Frågan man kan ställa sig är om USA kommer återupprepa historien och begå samma misstag som ledde till Atens undergång? Den västtyska syntpopgruppen Alphavilles låttext Forever Young ekar återigen i våra öron :

”Heaven can wait, we are only watching the skies. Hoping for the best but expecting the worst, are you going to drop the bomb or not?”.

The post Kommer historien att upprepa sig? first appeared on Opulens.

ESSÄ. Demokratin kräver transparens men “de som blivit valda att vara ansvariga för och förvalta makten har under flera decennier gjort allt mer och mer för att dölja hur de handskas med och brukar makten”, skriver Crister Enander.

Natten lättar sakta. Gryningens genomgrå ljus dröjer. Hösten är än så länge grå. Ännu har inte nattfrosten kommit. För en stund blir himlen svart. Råkorna lyfter från de gamla träden för att ge sig ut till åkrarna och söka föda. Det är en imponerande syn när dessa begåvade kråkfåglar för en stund skapar svärta och dominerar helt med sina kraxande läten. Sedan en märklig tystnad och gråheten återvänder.

Gryning. En ny dag väntar. Tungsinne hotar bortom horisonten. Allför mycket raseras i samhället. Politiken blir varje dag en ny utmaning.

Mycket av det som samlas under det luddiga begreppet ”samtidsanda” förstår jag mig knappt på längre. Jag känner mig obsolet; likt en främling, en utböling, rör jag mig genom dessa nya och på väsentligt innehåll dränerade värderingar som härskar i en alltmer omnipotent oinskränkthet.

Om jag betraktar vad som idag präglar samhällsdebatten och kulturlivet, den en gång levande debatten och mer eller mindre vitala meningsutbytet, blir jag beklämd – först, vill säga. Sedan kommer vreden. En sorts urilska, som stigen ur själva jorden, över tidens beredskap att frivilligt låta sig fördummas. Det är en ilska som får mig att tänka på Sara Lidman. Ett ursinne, en orubblig oförsonlighet, som hennes behövs idag.

Hur kunde så många andra så fort och så oreflekterat förlora sin självständighet? Och hur lyckas de samtidigt att behålla självrespekten? Hur står de, bokstavligen, ut med sig själva? Är deras självsyn och självreflektion avstängd, kanske är den rentav avdomnad eller totalbedövad sedan länge? Jag förstår inte dessa människor. Jag begriper mig inte på hur de fungerar i sin flykt undan ansvar.

Förr användes ofta metaforer hämtade från krigskonsten när en kulturdebatt skakade om de låsta positionerna; idag verkar det räcka med några luddiga psykiatriska termer. Resultatet blir att en falsk eller förvriden bild av vad som sker i vårt avlånga land som sedan sprids och cementeras allt hårdare varje dag via tidningar, åsiktsbloggar och televisionens allt större plasmaskärmar.

En klyfta uppstår mellan sken och verklighet. Lögnerna smakar bittert. Som Bibelns onda örter.

Vad som har hänt och vad som rapporteras och diskuterar är två vitt skilda ting. Självfallet är detta farligt då det döljer sanningen och även förmår skapa en form av skenbild som det krävs träning och kunskaper – och en massa tid – för att se igenom. De vill göra oss dummare. Ty utan reella kunskaper är folket fullkomligt ofarligt. Vi sitter och är förbannade i våra dyra TV-soffor. Sedan tycks vår vrede inte räcka längre. Vi tar en påtår i stället. Eller öppnar ännu en pilsner.

Därigenom blir ängsligheten och denna alltmer perverterade längtan efter konsensus ett demokratiskt problem. Det skapar ett hotfullt tomrum i samhällets mitt.

Halvsanningar, och inte sällan renodlade lögner, används idag när samhället ska skildras eller debatteras. Då medborgarna i ännu högre grad än tidigare kräver kunskaper formas i stället bilden av vårt samhälle av ord som inte förmår – och inte avser – att återge vad som verkligen sker. På så sätt blir denna konvenans, denna makabra åsiktsdans, ett utmanande hot mot folkstyret och dess grund.

Demokratin ställer krav. Medborgarna måste vara aktiva, det vill säga: Vi måste ta ansvar och bli en del av poltiken på dess många skiftande nivåer. Passivitet är en bekräftelse på att de som äger makten har rätt. Alla verkar ju så nöjda och leende fogliga.

Demokratin måste, om och om igen, erövras. Apati är ett hot mot demokratin. Likgiltighet är ett hot mot demokratin.

Varje gång någon av oss säger ”men det spelar ingen roll vad jag gör” är ett hot mot demokratin. Ty makt koncentrerar sig. Den sprids inte om ingen, med skärpa och kanske nog så hårda ord, kräver att besluten ska flyttas ut på torget där alla äger rätten att ta till orda och uttrycka sin mening. På ett eller annat sätt – i skiftande sammanhang – måste vi skrida till handling; om inte även de sista resterna av demokratin ska demoleras, och det överväldigande antalet medborgare är utestängda från maktens beslut, görande och låtande. Demokratin är redan i kris. Den saknar kontakt med folkflertalet, det man förr kallade politikens bas har idag hunnit vittra sönder. Folket är knappt längre en faktor som de styrande räknar med över huvud taget.

Den gamla och förhållandevis välfungerande formen av demokrati, då de många aktiva föreningsmedlemmarna på den så kallade ”gräsrotsnivån” engagerade sig och aktivt framförde sina synpunkter, förblev under många decennier det avgörande fundamentet i den svenska demokratin – den parlamentariska demokratin, måste dock klargöras. Partierna, som då ansåg sig äga skyldigheten – eller kanske snarare insåg nödvändigheten – att framträda med en tydlig och begriplig grundideologi. Utifrån den formade de sina konkreta inställningar och formulerade sina ståndpunkter när riksdagen sammanträdde och – som alltid – oväntade sakfrågor dök upp till omröstning. Genom de tydliga ideologierna och partiprogrammen, denna värdemässigt tydliga och ofta pålitliga hållning, kunde medborgarna räkna ut – ja, de visste det in i märgen av benen, de kände sitt parti – vilken inställning deras parti skulle inta i de skiftande sakfrågorna.

I forna tider ingicks i demokratiska stater – det mest kända exemplet vid sidan av Athen är väl Florens – där valdes under olika perioder fursten till hans post. Medborgarna (det vill säga män med viss förmögenhet, inga andra fick då vara en del av demokratin) ingick ett fördrag med fursten. Han regerade utifrån folkviljan – och på dess nåder fram till dess, vill säga, då han försett sig med en armé stor nog att kuva inte bara fiender utan även sina undersåtar. Men fram till dess gällde fördraget. Agerade fursten ondsint, tyranniskt eller mot vad medborgarna och, inte minst, de mest framstående av de många inflytelserika familjerna uppfattade som statens intressen, kunde fördraget – detta kontrakt – brytas. Så, om lagarna följdes, kunde fursten avsättas i varje ögonblick då han utövade den makt han fått till låns.

Under att antal perioder fanns en klar och direkt förbindelse mellan fursten och invånarna i Florens. Det rådde inga tveksamheter om var gränserna gick. Makten, liksom dess befogenheter och gränser, var tydligt definierad.

Den indirekta demokratin, parlamentarismen, förutsätter en genomskinlighet – transparens – vad som sker inne i maktens rum för att det ska gå att beteckna som ett i grunden demokratiskt samhälle. Men de som blivit valda att vara ansvariga för och förvalta makten har under flera decennier gjort allt mer och mer för att dölja hur de handskas med och brukar makten – och även hur besluten fattas. De flesta avgörandena sker inte alls i riksdagen, utan under halvofficiella överläggningar, icke protokollförda samtal och under sammanträden.

Det är en i grunden – vad avser demokratisk inflytande – ohållbar situation. Ojämlikheten mellan det lilla valda fåtalet och de många väljarna, det stora folkflertalet, blir dessvärre alltmer lik en dålig svart fars, en fars som dock – för att fortsätta parafrasera Hegel och Marx – är nära besläktade med de otäckaste av tragedier.

När jag nyligen, på ett lättillgängligt sätt, framhöll detta på Facebook blev reaktionerna egendomliga på ett sätt som faktiskt gjorde mig aningen rädd, eller snarare sorgset uppgiven. Så här löd inlägget:

”Hur ska vi göra? Demokratin – och därmed de avgörande besluten och makten – hanteras idag av en liten klubb av politiker som inte är något annat än just politiker. De vet inte mer än oss, snarare tvärtom då de tvingas leva som i en förblindande bubbla och saknar utblick. Men hur får vi åter ut demokratin på torget? Vad ska vi göra för att återerövra våra röster?

Det är inte rimligt att våra röster enbart ska höras en söndag vart fjärde år, då vi på en enda dag får välja 349 politiker som sedan ska ta hand om den politiska makten under fyra år. Fyra år då vi inte hörs, inte tas på allvar. Då vi, de många, inte syns. Det är bortom all rimlighet. Det är inte värdigt en demokrati. Besluten måste ut till medborgarna – vi är inga attans kunder i ett sammanfallande samhälle. Vi är folket. Det är där den reella makten bör finnas. Varje dag. Varje vecka.”

Vad som skrämde mig var först och främst okunnigheten. Demokrati är idag ett så avlägset begrepp att det håller på att förlora såväl innebörd som sin reella betydelse.  Snabbt blev jag anklagad för att plädera för ett ”gatans parlament”. Flera uppfattade till och med, ofattbart nog, inlägget som ett försvar för våldsaktioner. Jag valde att nöja mig med att skriva ett litet tillrättaläggande. Jag skrev:

”Det uppstod ett onödigt missförstånd då jag skrev om torget och demokratin. Jag skrev nyss: ’hur får vi åter ut demokratin på torget? ’ Torget är en ofta använd metafor för demokratin. Agora är det grekiska ordet. Och det syftar på att medborgarna – vid den tiden självfallet enbart fria män och inga kvinnor – träffas och dryftar statens angelägenheter. Eller som Anders Ehnmark formulerar det i sin bok om Machiavelli: ’Det är en plats där de förnuftiga människorna, beredda att ta skäl, samlas för att dryfta de gemensamma angelägenheterna’.”

Valsedeln är vårt kontrakt. Med den avhänder vi vår samhälleliga makt till de som blir valda. Men vi får inte glömma att valet är en procedur där vi, folkflertalet, av fri vilja ger ifrån oss makten under en tidsperiod som omfattar fyra år. På så sätt får samhället idag sin furste. Och om avtalet inte respekteras måste det finnas flera sätt att säga ifrån, att agera och – i extrema fall – avsätta fursten som brutit alltför många av de löften som avgavs. Då bryter fursten kontraktet. Valsedeln blir enbart en symbol, politiken förvandlas till att vara enbart gester i luften.

I Sverige är antalet röstberättigade i riksdagsvalet över sju miljoner människor – 7,123 997. Det är en viktig siffra att försöka föreställa sig och hålla i minnet då den parlamentariska demokratin är en konstruktion som väljer trehundrafyrtionio personer – 349 – att härska i fyra år. Jag skriver ”härska” då det är det sannaste ordvalet.

Förr, när de politiska ideologierna ännu betydde något, var det bästa sättet för att ta sitt demokratiska ansvar att gå med i ett parti och arbeta på den så kallade gräsrotsnivån. Dessa trägna partiarbetare och förtroendevalda på den lokala nivån hade för inte allför länge sedan betydelse och ett stort inflytande. Idag finns inte den möjligheten i samma utsträckning genom att de politiska ideologierna förlorat sitt innehåll. Liberalerna är inte liberala, socialdemokraterna är inte socialdemokratiska, moderaterna, nya eller gamla kvittar lika, är minst av allt moderata – de tycks i stället vara förblindade rabiata av nyliberalism.

Mot den bakgrunden blir frågan om vad pressen skriver om – och i ännu högre grad: vad de väljer att tiga om – en avgörande demokratisk fråga. Utan debatt och kritisk analys förtvinar ett av politikens mest livgivande flöden utifrån den kraftigt begränsade miljö som riksdagen är. Av tradition, under lång tid, var kultursidorna en frizon där de viktiga och inte sällan mest kritiskt laddade frågorna kunde diskuteras – öppet, rakt, fritt och hårt – utan att hänsyn behövde tas till vilken politisk färg tidningen hade.

Där är det nu stängt. Ängslighet och räddhågsen tystnad är vad som återstår.

Det är inte svårt att från detta självpåtagna inre förtryck dra en del paralleller till sovjetstaternas – och kanske framför allt DDR:s – förfarande att sätta ”frivilliga” munkavlar på statens kritiker. Mekaniken är densamma, även om skillnaderna självfallet är stora.

Hur ska vi då kunna återerövra ett åtminstone minimalt inflytande över politiken, dess innehåll och inriktning? Jag vet inte. Jag vet sannerligen inte. Motviljan att delta i de organiserade politiska sammanslutningarna tycks idag vara monumental. Och ändå förblir de en av de få möjliga vägarna som leder till ett aktivt inflytande och deltagande i hur politikens mål och medel avgörs.

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, lyder regeringsformens första mening. Idag har dessa avgörande ord förvillande nära förvandlats till något som hanteras av vad som framstår som ett gäng oseriösa försäljare av begagnade bilar. Vår grundlags viktigaste mening dras i smutsen.

Som sagt var. Jag saknar Sara Lidmans vrede.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Politiken har förvandlats till gester i luften first appeared on Opulens.

MENING. “Men saker faller också på plats. En kväll beger jag mig till en för Documenta åter i bruk tagen utomhusbiograf för att se Douglas Gordons film I Had Nowhere to Go om experimentfilmaren Jonas Mekas”, skriver Andreas Engström.

I början av sommaren strax innan jag skulle resa till Documenta i Aten hittade jag, i en ”bortskänkes”-låda i Berlin, Imre Kertész bok Roman eines Schicksallosen. Det finns ett exemplar av den på landstället i Dalarna som jag bläddrat litet i. Nu blev det i alla fall att jag satte mig med den och väl i Aten hade jag kommit ungefär halvvägs.

Documenta är världens både största och viktigaste utställning som vart femte år visas i Kassel. Årets upplaga var litet speciell då den startade i Aten för att sedan fortsätta till Kassel. Utställningen har, delvis med rätta, kritiserats för att sakna riktning, vara svagt kuraterad och långt ifrån den mönstring av samtidskonsten som brukar vara fallet och som man borde kunna förvänta.

Samtidigt kan en ”mönstring” lika gärna innebära upplåtandet av plats åt en bredd eller att skapa sammanhang åt konst som saknar just detta. Meningen är ju att vi skall ”lära av Aten”, som mottot för utställningen lyder. Besökaren uppmanas att reflektera över den polariserade värld som städerna representerar i ett ekonomiskt, socialt och kulturellt alltmer splittrat Europa, samt att själv söka sin utställning, finna samband.

I Aten blir jag nyfiken på det hus som den tyska konstnären Maria Eichhorn tagit i besittning för att skydda från fastighetsspekulation i en ännu inte gentrifierad del av centrala Aten. Efter att letat med karta och GPS kommer jag fram till ett bostadshus där ingången är beslagen med lås. På porten sitter en liten klisterlapp – ”Kunst”. Det var det. En upplevelse som liksom blir hängande.

Men saker faller också på plats. En kväll beger jag mig till en för Documenta åter i bruk tagen utomhusbiograf för att se Douglas Gordons film I Had Nowhere to Go om experimentfilmaren Jonas Mekas. Filmen utgörs huvudsakligen av talad text ur Mekas självbiografi och behandlar hans umbäranden i Litauen under andra världskriget och utanförskapet han upplevde efter att tagit sin tillflykt till New York. Emellanåt interfolieras berättandet med uppflammande sken och dova brus, som resonerar med stadens liv utanför.

Helt plötsligt dyker Imre Kertész upp. Mekas flanerande på gatorna i Brooklyn och Kertész förlorade identitet som han efter ett år i koncentrationsläger inte fick tillbaka ens efter återvändandet till Budapest: Berättelserna hakar in i varandra, liksom de gör med Aten, där fasaden för filmprojiceringen blivit igenvuxen av träd och buskar, och där konstens rum är de ännu inte besuttna och exploaterade. Till och med de inställda soppluncherna, där flyktingar, bostadslösa och internationell konstpublik skall kunna mötas fick något slags betydelse. En bild av kanske inte kollaps men väl av ett samhälle där ekonomi, kultur och dess individer befinner sig i ett liminalt tillstånd.

Att vara ”utan öde” menar Kertész är att inte ens kunna gå ett tragiskt öde tillmötes – livet försvinner i anonymitet. Eller så imploderar det sociala livet, offentliga miljöer, som utomhusbiografer, växer igen och blir till non-places i antropologen Marc Augés terminologi – övergångsplatser lika anonyma som de människor som befolkar dem.

Men konsten levandegör. Någon gör en film, en annan diktar, en plats blir synliggjord och saker binds samman. I sina bästa stunder var denna känsla av sammanhang behållningen av Aten. En månad senare i Kassel var ordningen återställd. Överblick fick man genom att besöka de konstnärliga institutionerna. Densiteten av kvalitativ konst var definitivt högre. Men detta är i relation till en annan slags upplevelse som skedde genom flanerandet, gränslösa samband och rena tillfälligheter. Hur hade det blivit om jag inte hittat Kertész bok i den där lådan i Berlin?

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Gränslösa samband – hur man möjligen kan lära av Aten first appeared on Opulens.