BLICKEN. Ögonen är mycket riktigt själens spegel, för tittar vi på någons ögon tolkar vi ganska omgående i vilken sinnesstämning personen är, skriver Katrine Hamori.

Det finns inte många tillfällen då vi håller kvar blicken och fäster den i den andres synfält längre än annars. Ett sådant tillfälle är just den stund då den nyförlösta moderns och det nyfödda barnets blickar möter varandra. Och stannar där. Det är en ögonkontakt som kommunicerar; vi hör ihop för resten av våra liv. Det finns en exakthet i tajmingen här som påbörjar en inre process som inte liknar någon annan.

Synen är nog det av våra fem (sex?) sinnen som vi har störst makt över. Vi kan till exempel inte vinkla våra öron eller stänga av dem för att slippa höra sådant vi inte vill höra. Möjligen med undantag för tonåringar som ju tycks klara det. Om vi tittar på någons öron ger det oss inga som helst ledtrådar till vilket humör personen är på.

Ögonen är mycket riktigt själens spegel, för tittar vi på någons ögon tolkar vi ganska omgående i vilken sinnesstämning personen är. Men det är inte bara själva ögongloben som vi spontant tolkar, utan det är kombinationen av ögonbrynsplaceringen, näsvingarnas omfång och mungipornas position, som vi avläser och som tillsammans säger oss exakt på vilket humör personen är. Vi har alla sett kändisar som ler stort med jämna, dyra tänder, där resten av ansiktet säger något helt annat än munnen. Fast det kan ju mer vara ett resultat av botox och skalpeller.

I vissa kretsar är det väl inte ovanligt att man nyttjar substanser som får pupillerna att bli stora och mörka som övermogna plommon eller bli små som svartpepparkorn. Men då är å andra sidan de känslomässiga reaktionerna helt satta ur spel och omöjliga för omgivningen och personen själv att förstå.

Det är alltså inte själva ögat utan snarare blicken som vi tolkar, det vill säga det är hur ögat rör sig eller inte rör sig, som vi är snabba att läsa av. Vart man tittar och hur länge man tittar, är avslöjande för hur vi läser av en persons intentioner. Ögonkontakt som håller på för länge gör oss genast osäkra och obekväma och uppfattas antagligen som ett hot.

Det som förr kallade för ”flirt”, alltså att den ena personen låser sin blick på den som hen önskar få kontakt med och samtidigt fyrar av ett leende, tolkar nog de flesta idag som skumt beteende och det leder sällan till något annat än att föremålet för ”flirtandet” känner hur det kryper över ryggen av obehag och snabbt ser till att komma utom synhåll för den stirrande.

Om vi kan ana oss till vad andra tänker på kan vi också förutsäga vad de kommer att göra härnäst.

Visst minns vi den där amerikanske presidenten som av sina rådgivare blivit uppmanad att rikta blicken rakt in i kameran och försäkra, utan att blinka; ”I did not have sex with that woman”. De som gav honom det rådet borde ha läst på bättre, eller så var faktiskt avsikten att få hela nationen att fatta att han ljög – just för att han så istadigt stirrade in i kameran.

Föräldrar brukar vara bra på att märka när deras barn ljuger, för då vänder barnet blicken upp i taket eller ner på golvet. En del lär sig med åren att ljuga trovärdigt, andra lär sig aldrig. Det är väl med det som med allt annat – det man övar på blir man också bättre på.

Om vi kan ana oss till vad andra tänker på kan vi också förutsäga vad de kommer att göra härnäst. Det är alltså en fördel i de flesta sammanhang att ha just ögonkontakt med både någon vi har anledning att misstro och någon som vi vill komma nära känslomässigt. Blixtsnabbt läser vi av om personen mitt emot oss är ilsken, irriterad eller glad och vänligt sinnad.

Därför är det så märkligt att de där mörka solglasögonen sitter kvar på näsan i så många fall då de absolut inte fungerar som skydd för solen. Det enda dessa som bär solglasögon även när det är mulet, natt eller inomhus förmedlar är – jag vill för dö och pina absolut inte ha något som helst utbyte av min omgivning. Jag är mig själv nog.

Självklart gäller det inte de som lider av någon ögonsjukdom.

Det gäller heller inte de som vill visa omvärlden att de minsann har råd med överprisade märkesbrillor. Och inte heller de som av någon anledning vill förmedla för omvärlden att de är så himla bakfulla att de får ont i huvudet av minsta ljusstrimma.

Men om så inte är fallet borde alla som faktiskt vill visa vilken trevlig och social person man är, lämna solglasögonen hemma på hallbordet.

The post Hamori: ”Ögonen är själens speglar” first appeared on Opulens.

RIKEDOM. Iodine Jupiter reflekterar över fenomenet att man så sällan ser folk som skyltar med sin rikedom.

Sverige är ett av världens rikaste länder. Men man ser inte ofta folk med mycket pengar. De håller sig gömda. Om de visade sig och bars i guldstol skulle folket slå ihjäl dem.

“Jag är fruktansvärt rik”, ropade han medan tjänarna viftade med palmblad i värmen där han bars fram. De enda sättet att överleva revolutionen var att framstå som en person folket själva ville vara.

Men efterhand tröttnade folket på underhållningen och slog ihjäl honom. Det fanns säkert nån rikare.

The post Bäras i guldstol first appeared on Opulens.

OFFENSIVT FÖRSVAR. Vi i medierna måste bli bättre på att försvara oss mer offensivt, på att förklara att journalister är till för medborgarna, vad politiker, provokatörer och tyckare på extremhögerkanten och allt längre in mot den politiska mittfåran än påstår, anser Lisa Bjurwald.[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det är inte längre enbart vi journalister som tvingas betala priset för de omfattande hoten mot vår yrkeskår. Dagens Nyheter kan i dagarna berätta att Sveriges Radio lagt 33 miljoner kronor under förra året på att försöka skydda sina anställda. Det är medborgarnas skattepengar som ryker, och det är medborgarna som förlorar när bevakningen av exempelvis lokalpolitik, extremism och kriminalitet blir lidande.

Efter att ha föreläst om detta i åratal och besökt utsatta redaktioner runt om i landet är jag trött och uppgiven över hotbilden, och över att den dessutom inte ljusnar utan förvärras. Den negativa utvecklingen verkar inte ha något slut. Ibland undrar man faktiskt: Har så kallat vanligt folk blivit galna, eller vad håller de på med? Hur många människor satt och klistrade ihop hotbrev på 1980-talet och skickade in till Tv- eller Radiohuset på Gärdet? Sannolikt en ytterst liten, rättshaveristisk minoritet. Idag tvingas Sveriges Television hantera 35 incidenter per dag. På bara fyra år (2014-2018) har företagets säkerhetskostnader fyrdubblats.

De “triggers” som finns inbyggda i sociala medier, verktyg som också gör det enklare rent praktiskt att hota oss journalister, ger bara en del av förklaringen. Vi i medierna måste bli bättre på att försvara oss mer offensivt, på att förklara att journalister är till för medborgarna, vad politiker, provokatörer och tyckare på extremhögerkanten och allt längre in mot den politiska mittfåran än påstår. Vi är inte fienden, tvärtom — och vi accepterar inte längre den här typen av tack för vårt underbetalda slit.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Om vi nu bara kunde få polis och rättsvårdande myndigheter att förstå vidden av hotet, så att trakasserierna oftare gav påtagliga konsekvenser för hotarna. Nyheten om SVT:s säkerhetskostnader kommer samtidigt som en person dömts för att ha hotat en ledarskribent på Aftonbladet till livet. Domen ses som en seger, men vad är några tusenlappar i dagsböter för att attackera demokratin? Tyvärr kanske ett proportionerligt straff i ett land där man i tonåren kan mörda någon och sedan vara ute ur fängelset före 30-årsdagen.

Skolan och föräldragenerationen måste också ta sitt ansvar för vad unga håller på med på nätet. Utan moralisk vägledning blir steget från att sprida kränkande inlägg om klasskompisen till att trakassera lokala krönikörer otäckt kort. När jag skriver de sista orden i den här krönikan, på ett offentligt kafé, sitter en grupp småkillar, som ännu inte nått tonåren, vid bordet bredvid. “Kolla hur många likes jag fått på min ‘Snap’ sedan jag la upp den här storyn!”, utbrister en av dem triumferande. De virtuella ryggdunkningarna tar aldrig slut, den digitala människans behov av bekräftelse sinar aldrig utan växer sig bara större med tiden.

Och hur sjukt det än må låta, ger attacker på pressfriheten via attacker på enskilda journalister idag oräkneliga likes. Vi måste alla agera mot detta — journalister, mediechefer, föräldrar, lärare. Välmående medier är en central stöttepelare i en välmående demokrati. När journalister hotas på så här bred front, hotas själva statsskicket. Hur mentalt trött man än blir på trollen kan vi därför aldrig sluta kämpa.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post Prislappen för hoten högre än SVT:s nota first appeared on Opulens.