DIKT. I Anna Carléns diktsvit ställs naturbilder och vardagliga scener mot ett större skeende där det sker en dramatisk stegring. Det är en rörelse från det trygga och invanda till en irrationell zon där starka krafter verkar.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ur Budnätter

Den trygga platsen rör sig
i mig

jag skriver
men på behörigt avstånd

det kommer alltid tillbaka

det här är en av få dagar
då jag inte står ut med tystnaden

här, rutinerna
här, det rigida
här det skygglappade

jag har börjat vänja mig
vid ljuset
men också vid skammen

vid hur somliga minnen
helt enkelt inte får finnas

här
är kroppsdepåerna
av väte motstånd
och distans

Du
sköra skalv där långt tillbaka
håll dig levande
ända hit

Jag skriver till dig härifrån
varje morgon
luktar det från rökeriet här

jag försöker vara så mycket som möjligt
i morgnarna

vi lever i brist
förpuppade
med uttorkade gomsegel men
suckulenta

jag skriver på avstånd
men det söker alltid upp mig
det som besitter mig
är det som förvarnar

här är soltomhetens tid
här är munplåtarna
försök till språk
glamrösterna och glömskan

det kom ett samtal jag inte ville veta av
någon hade valt bort ett liv
barnen hade lämnats kvar
i en värld av blindhet
en värld där prestation
förväntas visa vem du är
men där du aldrig egentligen
får synas
jag sa jag måste tyvärr gå tillbaka
till middagen
och la på
nu kommer samtalet tillbaka
i form av döda foster om natten

skriver här
här:
magnolians
vilda droppar
tystnad

här
det här ljuset som går att vara i
det här ljuset som går att dö i

här är växtlighet vålnader

här kan vara
mandelblomslycka
här är det lövtunna skvalpmodet
och hatet

gräset är så sprött nu
färgen som bärnsten

det handlar inte längre
om förnekelse

den trygga platsen är ett sorgebarn

jag bryter bladen
av den feta växten
det rinner grön vätska
jag slickar från fingrarna
öppnar bladen
ett efter ett
utplånas dom

embryot
fröet
det
den
dog under vintern

skrumpnad säd
har lämnats åt vinden

Skymningstid i de råmande fälten
solen är privatiserad och
blåsvalget

jag skriver till dig igen att
det är i morgnarna det går att vara som lyckligast

här är vi ännu trygga
men torra

När ska jag tillåta mig
den trygga platsen?

Tarmar ur vred
vreds det ur mig
slets det ur mig
slem och ord

här är en hynda en
lögnare
här är kärlek

jag ligger i badet med
mitt ofödda barn i magen
imiterar känslan av en livmoder

alla ljud
en motorväg av
tarmar, hinnor
rädslor och pulsen

stryker mjukt
den hickande ryggraden
– klockan från insidan

ligger i badet och gläfser
imiterar en mor

Den trygga platsen
kan nu vara många

jag har blivit blindare med åren
men jag slutar aldrig drömma om tågen

Att färdas här

jag dras till bergssidorna
deras bistra ansikten glor
munnar med
hängande överläpp
helt nära här på tåget
över fälten kommer
dovhjortsdimman
tydlig med sina horn i grått och
slickar mig

ljusröda puppor
i gardinen
rälsen som smälter
löper med i transporten

solen sår en reva
det luktar sot och fett
man kan ana röken nu
på andra sidan flodfåran

jag ser en duva krypa ihop
och lägga vingarna runt sig
där mitt i solen

temperaturen har stigit till 34 och en halv
redan innan första espresson

När vi närmar oss stationen märker vi att det brinner
på spåret
i hemmen
längre fram

en pojke står på perrongen
med ansiktet i radioskugga och
sandalklädd vänsterfot

han höjer handen och
sträcker ut den bland flammorna
när tåget rullar förbi

En transport
måste ställas in ikväll prognosen
är ännu oklar

dom säger några ville tillbaka
till lågorna

inne i vagnen lyser vitorna
gråa krateransikten
och så mumlandet

nackarna faller till slut

spädbarnet har tystnat

vagnarna sjuder
och havet

kupén blir allt mindre
fönstren går inte längre att öppna
taket sjunker
det glöder i väggarna

vi drömmer torra drömmar

när jag vaknar
har jag magma under fingrarna

och ändå
har det bara börjat

The post Lyrik: Ur Budnätter first appeared on Opulens.