Andrea Malesevic - Opulens

Andrea Malešević gör en angelägen poesidebut

LIS LOVÉN — Wed, 03 Jun 2026 14:50:37 +0000

Med ”Inat” debuterar Andrea Malešević som poet. (Foto: Aska förlag)

LYRIK. Med ”Inat” debuterar Andrea Malešević som poet. Lis Lovén värdesätter det angelägna i en diktbok som av förlaget betecknas som en antifascistisk elegi.

Andrea Malešević undersöker det förflutna

Inat av Andrea Malešević
Aska förlag

Andrea Malešević. (Foto: Aska förlag)

Andrea Malešević föddes 1989 i dåvarande Jugoslavien (Bosnien och Hercegovina) och är bosatt i Malmö. Hon arbetar som psykolog och psykoterapeut och har gått skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola och på Biskops Arnös författarskola. Med ”Inat” debuterar hon som poet.

I förlagstexten betecknas boken som ”en antifascistisk elegi” och ”ett trotsigt sorgearbete”.

På ett ställe i sin diktsamling – ”Inat” – säger Andrea Malešević att hon inte hör hemma i de stora berättelsernas värld.

Det är inte så att dikterna erbjuder några djupare visdomsord. Inget som man kan memorera och bära med sig för tröst. Nej, tröst skänker de knappast. Snarare ett slags ungdomlig energi.

Författaren försöker undersöka sin relation till det forna Jugoslavien. Relationen till ett svunnet krig. Det kan inte bli annat än tröstlöst. Ändå är det som om Malešević verkligen vill förstå på djupet.

Att bearbeta ett trauma

Poesin blir då ett sätt att närma sig och bearbeta ett trauma. Men trauma i dikt blir lätt lite svårsmält och overkligt. Det är ingen enkel uppgift att få de svåraste upplevelserna att bli allmängiltiga. Det är svårt att upptäcka var normaliteten i livet kommer in. Med det normala menar jag den där morgonen man vaknar, inget otäckt väntar utanför fönstret där fåglarna kvittrar, där solen lyser. Där man bara ska till jobbet eller skolan. Inget mer än så.

Trauman däremot tränger sig in genom alla porer och vill återberättas med egna måttstockar och metoder. Som om poeten måste gå in under villkor som är, eller som upplevs som djupt onormala. Trauman verkar då inte trivas i de stora berättelserna. Traumat har sällan en fungerande metanivå. Med följande dikt vill jag illustrera vad jag menar;

jag ser bildens gestalter

sönderbrutna

sammanpressade

inträngda i varandra

armar och ben

i fel riktningar

böljande bröst

fötter

levande och döda

flyter samman

röda händer

munnar sträcker sig

hur kompositionen kutar

välter

Jag menar att krigets trauma inte kan bli en bra berättelse i gängse mening. På den känslomässiga nivån kan man sällan gestalta galenskapen. Därför och bara därför upplever jag att poesi är mer angelägen än prosan i detta specifika sammanhang.

I diktens värld kan man krypa bakom medvetandets spärr och formulera det annars osagda. Som i Maleševićs diktkonst. Om vi på djupet hade förstått människans traumatiska historia så hade vi varit förberedda på ondskans återkomst. Nu är det sällan så. I stället försöker vi i efterhand samla upp spillrorna och ge fasan ett namn.

Mångtydiga dikter

Jag värdesätter det angelägna i Maleševićs dikter. Dikterna är inte menade att vara vackra. I poesin finns ofta en tät skog av betydelser. Det gör sig påmint när jag nu läser ”Inat”. Orden spretar vilt. Fragment pekar åt olika håll. Så måste det vara i krig – likt det som rasade i det upplösta Jugoslavien.

Diktaren letar efter ett större sammanhang. Ett överskådligt berättande, är vad hon ber om gång på gång. Det är alltid en bra början. Malešević upprepar alltså ett slags invokation. Lyssna! Hör! Berätta! Ge mig en förklaringsmodell! Hon vänder sig till någon, ovisst vem, och ber om svar.

LIS LOVÉN
info@opulens.se

The post Andrea Malešević gör en angelägen poesidebut first appeared on Opulens.

Novell: “Gränsen” av Andrea Malesevic

ANDREA MALESEVIC — Thu, 24 Jun 2021 08:00:12 +0000

Collage: Opulens

VINNARNA. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera andrapristagaren Andrea Malesvic novell “Gränsen”. ”En angelägen och engagerad gestaltning av flyktingens söndertrasslade tillvaro”, tyckte Opulens jury.

Gränsen

Barackerna hopar sig som dominobrickor. En tät lövskog omringar området, bäddar in de små huskropparna i en kokong. Jag gräver i väskan efter bröd, kniv, marmelad, hittar den tomma mjölkflaskan och ser en röd gyttja. Blod. Jag undrar var mina händer är, har ingen känsel i fingrarna. Levrat blod. Lukten av jordgubb. Marmelad. Jag ser att jag glömt knyta brödpåsen, och undrar hur torr skorpan har hunnit bli. Jag känner med fingrarna. Torr som krut. L drar i mig. Hungrig. Jag skakar av henne. SLUTA. Lukten av ett fett, ett odefinierbart surt fett. Var kommer det ifrån? Jag ser skogen och solen som reflekterar trädens mörkgröna blad, de tjocka stammarna, rötterna under jorden. Kvällssolens mjuka ljus, kanske kan det bli bra. En gammal man utan framtänder i sätet bredvid. Rester av smält choklad i hans skägg. Hur han slukade sin chokladkaka. Lukten av svett, jord, avföring, förruttnelse. Ett hav av rotlösa, rättslösa. Jag känner hennes hand som letar sig efter min för att hålla i, så hittar hon den. Min hand. Kladdig av marmeladen. Mannen bjuder L på choklad. Hon tar emot men jag stoppar ner det i väskan och säger att hon får äta det sedan. Kanske. L säger till mig: ”Han är snäll fast han luktar illa.” Vi går ut och tittar oss omkring, tittar in. Genom glasrutorna en trasig soffa, möblernas inälvor uppfläkta. Gult skumgummi. L säger att någon måste ha hoppat sönder den.

Vakten som leder oss in. Någon som gråter. Jag ser mig omkring. Vad ser jag? En inhägnad, ett undantag.

Vi får ett rum. En säng, ett fönster. Jag försöker säga något, kanske tack, men det går inte. Tungan liksom fastnar. Jag hostar.

Det blir kväll.

”SKYNDA DIG OCH TA PÅ DIG PYJAMASEN. HJÄLP TILL NU.”

L har en pyjamas med gröna grodor på, hon klagar över att den är för liten, stramar åt över den runda magen. Hon håller sin hand där. Sagoböcker med naggade kanter, blöta papper. L pekar i boken. Hon undrar varför prinsessan i boken lämnar slottet och springer ner till havet, undrar om hon kan simma och om det finns hajar i havet. Jag drar fingrarna genom hennes hår, bakhuvudet ner över nacken, ryggen. Den nästan outhärdligt lena huden. Hon somnar. Jag tror att jag somnar också, drömmer, sover en timme, uppfattar ljudet av L:s rörelser i drömmen. Vaknar med ett ryck. Har hon ramlat ner från sängen? Slutat andas? Jag går upp och kollar till så att hon inte har ramlat ur sängen, att hon andas. Jag blir lugn när jag känner den lilla fjärilsandningen mot örat.

Jag drömmer om en trädgård. Jag går förbi frodiga gröna växter i rankor, gräset under är alldeles mjukt. Jag överväldigas av färgerna och formerna, träden med granatäpplen, rosa frukter, syrener i lila, dadelpalmernas blomkolvar, små gröna vindruvor i överflöd. Jag stoppar in en hel klase i munnen, det rinner söt saft ner i min hals, på läpparna och utanför munnen. Jag äter och skrattar. Lukten av kryddor, saffran, kardemunna, anis? Jag rör mig mot lukterna när ljuset försvinner. Sedan skyfallet och åskan, regnet sliter i äppelträden, angriper grenarna med hjälp av vinden. L väcker mig genom att öppna mina ögonlock, berättar att det har regnat in i rummet. Hon är kall. Fönstret är vidöppet. Lämnade jag det öppet?

Det skoningslösa regnet, vinden. L står bakom mig. Jag förstår inte hur man stänger. Jag försöker. Jag tror att jag lyckas. Men regnet, så hårt. Om fönstret skulle rasa in. Dessa ansamlingar av pölar utanför, vattnets vilda. När vattendropparna träffar fönstret låter det som skott. Om det skulle rasa. Jag tittar ut. Vattnet fläckar ner glasytan, gör synfältet grumligt.

L säger: ”Jag har bajsat.”

Jag klär av henne pyjamasbyxorna och tygblöjan. L är tyst, tittar ner.

”VÄNTA HÄR”, säger jag till henne.

Hon väntar. Hon ligger på golvet med sin grodtröja och nakna underkropp. Den trånga toaletten i korridoren. Bajset i mina händer. Bajset i papperskorgen. Mina händer i vasken, kramar om tygblöjan, kramar ut ljummet vatten. Tvålen i vänster handskopa, det blöta tyget över höger arm. Jag gnuggar hårt på bajsfläcken, känner trycket mot armen, tvålens sönderfallande korn. Jag tänker på vindruvorna. Fläcken under hårt rinnande vatten, tygstycken gnuggade mot varandra, konturerna blir vagare, det bruna allt ljusare. Fingrar och väv under vatten. Jag vrider runt tyget, kramar ut vätska igen, flera gånger. När jag kommer tillbaka har L somnat på golvet. Regnet har stannat av. Jag lyfter upp henne till sängen igen. Hon gnyr till men vaknar inte.

Nu är det bara att vänta säger de. Det finns inga löften att avkräva.

”Det finns inget vi kan göra”, säger de. ”Här finns det kritor till barnet.”

Dagar och nätter, ljus och mörker, värme och kyla. Sekunder, minuter, timmar av händelselöshet utan vila. Spänningarna runt huvudet. Jag tar min mössa och bär den dag och natt, ute och inne, för att hålla spänningarna i schack.

Dagarna inne i rummet, dagarna ute i skogen. Leka kurragömma, visa upp ett ben bakom trädet, låta L hitta mig när hon letat i nästan en evighet och är nära gråten. Väntar i nästan en evighet och är nära gråten.

Jag vaknar av ljudet av förtvivlan, protest. Människoröster på olika språk. Rovfåglar som cirkulerar runt inhägnaden. Två polisbilar har kommit ut för att hämta någon. Vem? Vi går ut till gräsmattan som ligger i mitten av barackerna. Ser en man stå på knä och vädja till en man i polisuniform. Det är den gamle mannen. Med chokladen. Jag ser bara hans bakhuvud, hör hans röst. En bön. Rytmisk, trummande. Han blir bortsläpad. Fåglarna flyger ovanför, kraxar i en kakafoni, himmelska vittnen. Jag försöker säga något, kanske stopp, men det går inte. Poliserna i det skärande blåa ljuset. De tittar på oss som vi vore … Vad?

Jag kammar igenom hennes hår, alla de toviga ändarna.

”SOM ETT FÅGELBO”, säger jag.

”Jag vill inte vara här”, säger L. ”Det är så tråkigt.”

Kammen fastnar i en klump, en spindelväv av hårstrån.

”HÅLL EMOT NU”, säger jag.

”AJ! Det är för hårt”, säger L, kämpar mot gråten.

Jag drar kammen rakt igenom tovan. Säger att det inte går att göra på annat sätt. Min vänstra hand mot hennes huvud, borstar uppifrån och ned, drar igenom tills det blir helt slätt. Jag delar hårpartiet i två delar. På vänster sida, bryter ut tre delar i överhåret och börjar fläta, arbetar succesivt in fler hårslingor i flätan. Varje slinga får gå ett varv tills det kommer en låsning. Plockar upp ett nytt stycke hår och gör om rörelsen. Knyter ihop med en gummisnodd. Samma sak på höger sida. Det blir lite hår över som sticker ut vid nacken och pannan. L tittar ner på sina två flätor, smeker dem. Springer sedan ut, ut i skogen.

När hon kommer tillbaka flera timmar senare är flätorna borta. Bortklippta. Två små stumpar kvar bakom varsitt öra.

”VAD HAR DU GJORT!”

L tittar ner, pratar ner i golvet tjock i halsen. Något om en sax. En lek. Jag förstår inte.

”DITT FINA LÅNGA HÅR.”

Nu är det borta, oåterkalligt. Hon springer ut igen. Vart?

Jag hittar den mosade chokladkakan i väskan. Smält, platt. Jag sliter upp pappret, tar en stor tugga. Smaken är så len. Vräker i mig hela, gråter och äter.

En kvinna framför mig i vit skjorta. En advokat, min. En tolk, trött. Rummet är utan fönster, sterilt och kargt. Ett skrivbord, en dator, papperstravar, en plastmugg med vatten. Kvinnan frågar mig hur många invånare som bor i staden där jag föddes. Hon frågar hur många minuter det tar att åka från punkt A till B med bil. Hur många kilometer det är mellan. Det finns inget syre i rummet.

”PAUS”, säger jag. ”PAUS.”

”Men vi har ju precis börjat”, säger kvinnan.

”MITT HJÄRTA.”

Hon säger att vi kan ta en kort paus men om jag inte orkar genomföra intervjun idag kan det dröja flera månader innan jag blir kallad igen, det är trots allt sommar och semester nu.

”FÖRSTÅR DU VAD JAG SÄGER?” frågar hon.

Jag blundar, ofrivilligt. Det går inte att öppna ögonen. Jag har glömt hur man gör. Försöker komma ihåg.

”HAR HON FÖRSTÅTT INFORMATIONEN?” frågar kvinnan.

Det finns en bänk att sitta på precis utanför. Jag sätter mig där. Ser mitt ansikte i spegeldörrarna som utgör ingången. Hur obarmhärtigt är det inte med speglarna just här, just nu. Mitt trötta ansikte. Redo för slakt. Jag vill inte se. Mina läppar är så torra. Jag är ensam. L är med den snälla, på en annan plats. Tänk om hon försvinner? Löftet jag gav henne det första året, det finaste året. När det bara var vi. Hur hon skrek sig varm i min famn, fötterna som färgades lila. Hur jag lovade. Inget ont ska hända dig. Aldrig ska jag låta något ont hända dig. Hur jag omslöt henne med min kropp. Tänk om jag inte kan hålla mitt löfte? En väsande viskning i mitt öra: Du har redan brutit det. Jag skakar på huvudet. NEJ NEJ NEJ NEJ.

Ett trummande ljud längre bort. Det trummar i en fast rytm. Hypnotiskt, suggestivt. DUNK DUNK DUNK. Jag ser ut över de övergivna industribyggnaderna, var kan ljudet komma ifrån? Ljudet lockar mig, jag måste följa ljudet. DUNK DUNK DUNK. Det låter högre och högre. Jag rör mig bort förbi den stora industribyggnaden, ser en sandplätt och en grävmaskin, övergivna. Närmar mig bilvägen. Ljudet avtar. Jag backar, vänder om. In i det grå komplexet. Då hörs det tydligare igen. DUNK DUNK DUNK. Som om det kommer från marken, under asfalten. Under jorden. Jag lägger mig ned, trycker örat mot marken. Trumman vid jordens kärna. DUNK DUNK DUNK. Mitt hjärta börjar slå i samma rytm, stadigt, taktiskt. Jag andas. Advokatens hetsiga steg som närmar sig, tolken bakom. De säger: ”Du måste komma nu.”

Den kalla årstiden anländer oförsiktigt, avdomnade fingrar, förkylning på förkylning. L med snor som fastnar i näsan, snor som rinner med mot munnen, snor som slickas upp. Snor som hon rullar till små kulor mellan tumme och pekfinger, kladdar över på väggen. Jag skriker: ”SLUTA.” Sedan somnar jag. Kylan gör mig så trött, så trött. ”JAG SKA BARA BLUNDA EN STUND.” Hela tiden, jag sover. När jag inte sover längtar jag efter att få sova. L ritar monster med olika superkrafter, jag får höra om det mellan sömnetapperna. Ett monster kan flyga, ett kan läka vilket sår som helst, ett annat har förmågan att bli osynlig.

”Vilket monster skulle du välja?”

”Den med laserögon.”

”Den som kan döda från tusen meters håll?”

”Ja. Monstret som kan döda.”

Jag gäspar.

En feber som inte går över. Kroppen som bränns, brännässlas.

En eldsvåda mitt i natten. En bål, barackerna i lågor. Slaktfest. Vem ska offras? Titta! pekar L. Vi står på gräsmattan, igen, med alla de andra. Min blick fäster sig på skinnskallarnas klotter på fasaden. Märket, det sticker i ögonen. En bit därifrån ser jag honom. En utmärglad pojke, knappt tonåring, vit som snö. Tunn, blek, dödad. Och han ser mig, han ser allt. Han sitter fast i marken, ingen annan än jag ser hur hans ben i själva verket är rötter. Något som binder honom vid det mörka lager av smuts till mark som han är nedsjunken i, hur jordens mull rinner in i hans vener.

Sömnen mitt på dagen, ljusgenomsköljd. Jag knyter min sjal över ögonen. Det blir nästan mörkt. Hur hårt jag än blundar, nästan. Vad ser man när man blundar. Stjärnliknande flimmer. En grå ljusboll som formas till en blomma. I drömmen landar jag bland avhuggna fågelkroppar. Hundratals. Utspridda på gräsmattan som nu är vit, vit som snö. Ett hav av vita fjädrar, vit fågelskit. Bara kropparna. Var är alla huvuden? Det brinner bakom oss. L i min famn, jag håller henne hårt när jag kliver mellan kropparna. Hon är tung liksom mina ben. Det går så långsamt. Jag måste ta mig fram men benen är så tunga, benen bär mig inte. Och armarna bränns. Elden kommer närmare. L glider ur mig, glider ur mina armar ner i fågelhavet.

”NEJ!” skriker jag. ”NEJ NEJ NEJ NEJ!”

Fjädrarna virvlar upp som i en storm. Vita flagor i mitt synfält, blir svarta av röken. Det är suddigt. Jag ser inte L längre. Kroppen är så tung. Jag försöker skrika men det går inte, min tunga är förlamad. Så hör jag rösten. L!

”VAKNA!” ropar hon. ”VAKNA!”

Hennes lilla ansikte framför mitt. De mjuka kinderna. Ögonen stora, gapande. Födelsemärket vid vänstra ögonbrynet. Små läppar som rör sig, pratar snabbt. Rösten, den lilla lilla rösten. Detta tar jag in, hennes litenhet, mjukhet, liv, andas i mig. Hon tittar på mig. Hon säger att jag måste vakna för vi har fått post. Hon håller upp ett stort vitt kuvert.

ANDREA MALESEVIC
info@opulens.se

The post Novell: “Gränsen” av Andrea Malesevic first appeared on Opulens.