USA. Stellan Lindqvist har skrivit en betraktelse med utgångspunkt i påståendet att USA är världsledande i vulgaritet.

Påstående: USA är världens mest vulgära land.

Med vulgaritet menas i ordböckerna grovhet, simpelhet, brist på finess och god smak.

Är Ryssland vulgärt? Nej, Ryssland, dess styre, kan ses som ont, auktoritärt, men inte vulgärt. Är Kina vulgärt, Indien vulgärt, är Europa vulgärt? Nej. Är USA? Ja.

Grundorsaken är tillblivelsens plötslighet. Och plötsligheter kan ställa till det, saker och ting filtreras inte riktigt. Inget annat land har tillblivit på så kort tid och utifrån en bestämmande faktor: immigration. En nollpunkt faktiskt, en nations nollpunkt. Människor med rötter från olika ställen på vår jord omplanterades, nya koder, nya förhållningssätt växte fram, allt med fartens signum. Allt skulle nybyggas, inga givna kulturella, religiösa eller sociala korrektiv fanns, tiden var ny, ingen historisk fond fanns att ta spjärn emot. Men bygga fanns, förmera, exploatera, kapplöpa, ta det som fanns att ta, tills det inte längre fanns något mer att ta. The frontier, frihetens motor, slätterna, indianernas land och bufflarnas tog slut, men andan blev kvar: kapplöpningen, go and get it, ditt ansvar, stor individuell frihet, liten, helst minimal, kollektiv (delstat, stat) begränsning.

Ett grundstråk i amerikansk kultur etablerade sig och grundstråket hade två bestämmande sidor. En ljus och en mörk. Den ljusa: nästan alla som kom flydde från någonting till någonting och det enda ”till någonting” de kunde enas om var den individuella friheten: allt finns, go and get it, stängsla in, äg. Narrativet omfamnades snabbt: det lilla huset på prärien, pappan i blåställ, mamman som på farstukvisten torkar sina händer på förklädet, häst och vagn till kyrkan, winchestern på väggen, omtankar om grannarna. (Narrativet kom med tiden, vår tid, att få nostalgiska konnotationer, rent av bli en ingrediens i en toxisk blandning. Men det är en annan sak, vår tids sak)

Det mörka är definierat av två brott. Det första: landet dit dom kom var inte tomt, det måste erövras, det måste rensas från dom som redan bodde där, de som hade djupa rötter där, som inte stängslat in, som inte ägde. Det andra var slaveriet. Bägge brotten bar våldet med sig och bägge var gigantiska och bägge var i djup konflikt med självbilden, the land of the free, the beacon of God, konstitutionens naturrättsliga grundtanke att alla människor är födda fria och lika. Individuell frihet å ena sidan, våld och rasism å den andra. Men friheten blev en illusion eftersom den byggde på uteslutning, på andras ofrihet, rasismen blev ett sätt att rättfärdiggöra (den andre är inte som vi) bortträngningen blev ett sätt att inte vilja se. Grunddragen löper som en röd tråd genom USA:s historia.

I USA fanns inte, inte som i Europa, Ryssland och för den delen den övriga världen, en gammal överklass och ännu mindre en aristokrati, som såg nyrikedom och framgångsuppvisning som en vulgaritet. Där i den gamla världen såg man rikedom som något naturvuxet, något som skulle vårdas med värdighet och elegans. Men i USA fanns i stället energin, inget av bigotteriet i den gamla världen fanns, allt var möjligt. Vulgariteten blev ett sätt att säga fuck you, vi gör som vi vill, tycker som vi vill. Så vad gör man när man lyckats i en individualistisk kultur, i ett samhälle med en ögonblickskort historia. Man visar upp, ju större ju bättre, ju glittrigare och guldigare desto bättre: Trump Tower, Golden hall, privatjet, makt, framför allt makt, makt som också kan bli politisk makt. Success. Show it. Sociologen Thorstein Veblen myntade begreppet conspicous consumption (iögonenfallande, uppvisande) efter ett konsumtionsmönster han iakttagit redan på 1920-talet. Denna amerikanska livshållning och kultur, nästan autistisk, kom att ligga till grund för exempellösa ekonomiska framgångar under tvåhundra år. Livet som en rak motorväg i Nevadas öken, en Cadillac på väg. Vart? Länge bara rakt fram. Men nu, om kvantitet aldrig övergår i kvalitet, om andra aktörer på vår jord kommer i kapp, vad händer då med landet som så länge levt sin egen logik? Vilsenhet, hybris, nostalgi, polarisering, nedmontering av demokratin, en elit som överger folket – vad gör man? Man har blivit en del av världen men vet inte längre hur man skall förhålla sig – hota eller förena sig? Världens mest ensamma folk.

Jag tänker på tv-serien ”Allt för Sverige”, hur amerikanerna när de söker sina rötter nästan gråter av eufori när de ser en vattenpump på en gårdsplan.

The post Är USA världens mest vulgära land? first appeared on Opulens.

HISTORIA. Marcus Myrbäck har läst och reflekterar över Bruce Cattons klassiska verk i tre band om det amerikanska inbördeskriget och the Army of the Potomac. Vad har det att säga oss i en tid när USA präglas av svåra inre motsättningar och det pågår blodiga krig i Gaza och Ukraina?

Army of the Potomac trilogy (red: Gary Gallagher) av Bruce Catton
Library of America

Bruce Cattons klassiska trebandsverk om the Army of the Potomac är en levnadsteckning av den mest kända av de federala arméerna under det amerikanska inbördeskriget. Mr Lincoln’s Army (1951) följer armén från dess bildande till slaget vid Antietam, Maryland den 17 september 1862, den enskilt blodigaste dagen i USA:s historia.

Glory Road (1952) för med läsaren till slaktfältet utanför Fredericksburg, Virginia i december 1862, och slutar med skildringen av slaget vid Gettysburg, Pennsylvania i juli 1863, där denna armé efter födslovåndor av sällan skådat slag stod som segrare på ett slagfält som dessförinnan inte hade betytt någonting för någon förutom de som bodde i dess omnejd, men som sedan blev utgångspunkt för Lincolns tal om att kriget innebar “a new birth of freedom” och helgad mark för historiskt medvetna amerikaner.

A Stillness at Appomattox (1953), som vann Pulitzerpriset, skildrar hur Ulysses S Grant under 1864 tog befäl över denna armé, under hårda strider förlorade 60 000 män på blott sex veckor mellan maj och juni 1864, och till sist, efter en segdragen, elva månaders belägring av Petersburg, Virginia lyckades bringa Robert E Lee och hans Army of Northern Virginia på fall den 9 april 1865 och därmed säkra USA:s seger i det överlägset blodigaste krig denna jätte till nation någonsin utkämpat.

Slutnotan för inbördeskriget

USA hade med sin seger köpt sig landets och delstaternas sammanhållning och de svarta slavarnas frigörelse. Slutnotan blev ungefär 700 000 döda amerikanska män i vapenför ålder, och en ödeläggelse av stora delar av den amerikanska söderns jordbruk och infrastruktur.

Det är i hög grad denna vågskål, detta förhållande mellan kostnad och vinst, och i vad mån krigets utfall och vinst berättigar krigets förlopp och förluster, verket handlar om. Av naturliga skäl är det då de vanliga soldaterna som är föremål för berättarens uppmärksamhet, och på samma sätt föremål för läsarens glädje, när det går dem väl, och sorg och ömhet, när det går dem dåligt.

De vanliga soldaterna

Om Douglas Southall Freeman, den store inbördeskrigshistorikern i generationen som föregick Catton, i sitt trebandsverk Lee’s Lieutenants (utgiven 1942, -43 och –44), också en slags levnadsteckning av en armé, skildrar denna här uppifrån och ned, skildrar Catton sin armé nedifrån och upp.

Det var en skrivkunnig befolkning som axlade vapen under de där fyra kritiska åren, och en sak som gör Cattons skildring levande är hur nära han ligger de brev och dagböcker och minnesanteckningar soldaterna författade under och efter kriget. Som när han citerar en menig ifrån Pennsylvania i ett brev i april 1864: “If Congressmen at Washington, or the Rebel Congress at Richmond, were required to endure the hardships of a soldier’s life during one campaign, the war would then end.”

Om Catton romantiserar någonting, är det de vanliga soldaterna. Som få andra frammanar han krigets storhet, men det är inte våldet som är denna storhet – det mest tragiska av alla mänskliga ting – utan det stora i de soldater som uthärdar outhärdliga vedermödor och uppbådar det bästa i sig själva för sig och sina kamraters överlevnad när kulorna viner förbi och artilleribeskjutningen slår ned omkring dem.

Det han romantiserar, om någonting, är de höjder människor kan höja sig till, när dalgångarna omkring dem sänker sig som djupast. Det är deras parti han tar, och ömmar för deras umbäranden och vedermödor, för den fruktan och ängslan de känner inför morgontimmen och dess stundande slag, för det mod de lyckas uppbåda när kulorna börjar vina, och för den försonlighet de kan känna inför de soldater de försöker besegra: “Young Captain Noyes grew thoughtful as he watched one party laying dead Confederates in a trench, and noted in his diary: “How all feeling of enmity disappears in presence of these white faces, these eyes gazing upward so fixedly in the gray of the morning hour.”

Befäl som svek under inbördeskriget

Denna beundran grundar sig djupast i tron på att det ytterst var de som vann kriget. Gång efter gång blir de svikna av sina befäl. Allt som oftast framträder bilden av tappra soldater vars liv äventyras av mindre dugliga och kloka överordnade, som när tusentals blåklädda i Fredericksburg 1862 skickades in i dödens käftar – det vill säga stenväggen bakom vilken en massiv gevärsbeskjutning nedgjorde varenda anfallande jänkare.

Det betyder inte att Catton tror det bästa om alla soldater. Han citerar med gillande en veteran i New Jerseys tolfte regemente, som hävdar att endast en tredjedel av armén visar sig vara dugliga soldater: ”In a company of one hundred enlisted men, only about one third of the number prove themselves physically able and possessing sufficient courage to endure the hardships and face the dangers of active campaigning; the rest, soon after going into the field, drift back to the hospitals and finally out of service.”

De stora namnen 

Därmed inte sagt att Catton är likgiltig inför de stora namnen. Tvärtom är en av verkets stora behållningar de mästerliga kortporträtt Catton ger av denna armés nyckelfigurer, som i psykologisk skärpa mäter sig med de verkligt stora. Skissen av George B McClellan är betecknande, den förste egentlige befälhavaren över Army of the Potomac.

McClellan hade gjort soldater av de medborgare som tog värvning under krigets första år, ingjutit ordning och värdighet i män som aldrig hade hållit i ett gevär förut, och blev i november 1861 också överbefälhavare för USA:s armé. Hans män älskar honom, och han hälsas snart nog av alla som landets räddare i nöden, den ende som kan se till att Förenta staterna bevaras med alla sina delstater.

Denna berömmelse och detta uppdrag steg McClellan snart åt huvudet, och de brev han skickade till sin fru Ellen avslöjar en man berusad av känslan att vara den man alla säger honom att han är, och samtidigt erfar baksmällan i insikten, att de kanske alla har fel. “He was young, for a conquering hero, and it was only natural that he himself should have been impressed by his own eminence”, börjar Catton. “And yet, in these letters to the young wife he had married little more than a year earlier, one presently begins to find something more than the natural blinking of a man who is dazzled by his own good fortune… There is too much lingering on the adoration other men feel for him, on the wild enthusiasm he arouses, on the limitless power and responsibility that are his”.

Catton avslutar med en fråga, som, med redaktören Gary Gallaghers kommentar, säger mycket om den tveksamhet McClellan senare i kriget kommer att visa i avgörande ögonblick, när allting står på spel och han har chansen att avgöra en gång för alla: ”What buried sense of personal inadequacy was gnawing at this man that he had to see himself so constantly through the eyes of men and women who looked upon him as a hero out of legend and myth?” Catton har en förmåga, besläktad med stora psykologer som Sallustius och Nietzsche, att i ett fåtal rader försegla ett människoöde.

Sammanhängande med detta är personligheternas betydelse. Det är nära nog omöjligt att läsa Cattons framställning utan att få en blick för att enskilda individer spelar stor roll, hur mycket större skeendena själva än förefaller.

Det har betydelse, om en armé leds av en George B McClellan eller en Ulysses S Grant. I ett krig räcker det inte att ha mer av allting. Ifrån första stund hade Förenta staterna större tillgångar, mångdubbelt fler män till sitt förfogande, och en avsevärt större krigsindustri, men under långa stycken stod de inte på den vinnande sidan.

Ett förödande inbördeskrig

Den bärande grundidén i Herman Hattaways och Archer Jones skildring How the North Won (1983) är att god strategi, ledarskap och gott utförande av denna strategi gav USA seger. McClellan var en av inbördeskrigets viktigaste gestalter, i det att han i the Army of the Potomac ingöt en kultur, som visade sig skadlig för krigets bedrivande, som varade nästan till krigets slut, en kultur som sade att ingenting bör företagas utan den största försiktighet och planering, någonting som gjorde att de missade många tillfällen att trycka till sina motståndare och däri avsluta kriget vid ett tidigare skede.

Catton hade en förkärlek för att bedröva läsaren. Vid fler än ett tillfälle använder han sina undergörande stilistiska färdigheter, sitt öga för att fånga det egendomliga med någonting, att åskådliggöra ett landskap eller en pittoresk småstad, och låter läsaren uppskatta dess särpräglade skönhet och oskuldsfulla jungfrulighet, för att strax därefter, just när hon kommit att svämma över av kärlek till det skildrade, ta detta landskap och denna småstad sönder och samman, genom att föra dit arméerna, och visa på hur kriget våldgästar som en ovälkommen gäst och berövar det dess oskuld och slänger ut det ur lustgården.

Det är förödande för en lantbrukare om en armé bara befinner sig en dag på dennes mark: grödorna kommer att trampas ned, boskap kommer stjälas och snart befinna sig i hungrande mäns magar, staket tagas som ved till lägereldarna. Ett slag är i en liga för sig. Typexempel är beskrivningen av Shenandoah Valley, en dal i norra Virginia – ”there may be a lovelier country somewhere – in the Island Vale of Avalon, at a gamble” – som på grund av sin bördiga mark är den viktigaste källan till livsmedel för Lee och hans armé, och som bränns till oigenkännlighet, när U S Grant under hösten 1864, i takt med att kriget förråas, inser detta, och överlåter uppdraget åt Philip Sheridan och hans ryttare.

Ur askan som följde på dessa bränder föddes ett delvis nytt land. Det borde vara svårt att utvinna mening ur hundratusentals soldaters död. Död står ofta för det motsatta, meningslösheten, det vi inte begriper eller enkelt kan rättfärdiga.

Förhållandet mellan offer och mening

I några av verkets vackraste stycken förmår Catton detta, att fånga betydelsen av all denna blodsutgjutelse, meningen med de kroppar som låg ruttnande på slagfälten. ” Perhaps there was a meaning to all of it somewhere. Perhaps everything that the nation was and meant to be had come to a focus here, beyond the graves and the remembered echoes of the guns and the wreckage of lives that were gone forever. Perhaps the whole of it somehow was greater than the sum of its tragic parts, and perhaps here on this wind-swept hill the thing could be said at last, so that the dry bones of the country’s dreams could take on flesh”.

Cattons tre böcker lämnar läsaren med en klar bild över den vågskål vi nämnde inledningsvis, om förhållandet mellan kostnad och vinst, mellan offer och mening, och om hur mycket tyngd, som låg i bägge skålarna.

The post Litterära klassiker: Bruce Cattons verk om inbördeskriget 1861-1865 first appeared on Opulens.