ROMAN. Elisabeth Brännström har läst Moa Eriksson Sandbergs roman om Ernst och Tutta Rolf med stor behållning.

Bara glädje hjärtat rymmer av Moa Eriksson Sandberg
Natur och Kultur

Under vintern 1928, året före den stora börskraschen, har den 37-årige revykungen Ernst Rolf börjat känna sig gammal och sliten. Hans revyer går inte längre lika bra, han dras med skulder och lider av fysisk och psykisk ohälsa. Därtill lever han för tillfället ensam efter två kraschade äktenskap. Ernst Rolf behöver en riktig uppryckning på alla plan och först och främst känner han ett starkt behov av både sex och kärlek.

Ernst kommer att hitta det han söker under ett gästspel på Casinoteatern i Oslo, en stad som ligger honom varmt om hjärtat, han har varit mycket i Norge och är fortfarande otroligt populär hos den norska publiken.

Hans första fru var norska och han känner både norrmännen och deras huvudstad väl. Han är också förtjust i de norska kvinnorna och när han första kvällen på teatern får syn på den unga, söta skådespelerskan Tutta Berntzen bestämmer han sig nästan genast för att lägga an på henne.

Tutta som i sin tur är överväldigad av att få arbeta på samma teater som den berömde revycharmören blir helt till sig i trasorna när Ernst, efter genrepet som hon smugit sig in på tillsammans med sin väninna Randi, tydligt visar intresse för henne.

Ernst är 17 år äldre

Det gör henne ingenting att han är 17 år äldre, hon tycker att han är stilig; nästan två meter lång, lite kraftig men med blänkande vita tänder och svart hår. Paret förälskar sig snabbt och, trots alla varningar angående Ernsts kvinnoaffärer, bestämmer sig Tutta för att följa med honom till Stockholm och vara med i hans revy på Chinateatern.

Turbulent förhållande

Efter flytten till Stockholm inleder Tutta och Ernst ett förhållande som kommer att bli både kort och turbulent och som kommer att präglas av Ernst psykiska ohälsa, hans kontrollbehov när det gäller både Tuttas karriär och umgänge. Lägg därtill hans egen otrohet och hans stressiga arbetssituation och brist på kapital. Äktenskapet, som ingås först 1930 varar bara i två år.

Ernst dör redan 1932, bara fyrtioett år gammal, i lunginflammation som han ådragit sig efter ett försök att dränka sig efter att Tutta bestämt sig för att ansöka om skilsmässa.

Alterfiktiv roman

Det är det här stökiga förhållandet som Moa Eriksson Sandberg nu skriver om i sin alterfiktiva roman Bara glädje hjärtat rymmer. Romanen inleds med parets första möte i Oslo och avslutas med Ernst död fyra år senare, och Moa Eriksson Sandberg lyckas utmärkt med att genom en väl genomtänkt blandning av fiktion och fakta, blåsa nytt liv i sina en gång högst jordiska karaktärer. Vidare går hon också i land med att återskapa tidsandan under det sena tjugotalet och atmosfären runt den skandinaviska teater- och revy-världen.

Det finns inte så mycket skrivet om paret Rolf och Moa Eriksson Sandberg har främst fått förlita sig på gamla brev från Ernst till Tutta och intervjuer med Tutta där hon berättar om sitt liv med Ernst. Bristen på skrivet bakgrundsmaterial framstår dock här som en positiv faktor.

Tydlig gestaltning

Parets röster känns direkta och oväntat moderna och då Moa Eriksson Sandberg ger likvärdigt utrymme åt både Tutta och Ernst får deras tankar, funderingar och känslor framstå lika tydligt.

Bilden av Ernst blir särskilt nyanserad, han målas aldrig upp som en enbart osympatisk kontrollfreak, utan snarare som en i grunden rätt så välmenande människa. Fast han plågas svårt av sin psykiska ohälsa, bristande kontroll över sina egna behov och av sin önskan att alltid roa sin publik, kosta vad det kosta vill.

När det gäller Tutta, ser man hur hennes personliga utveckling och hennes framgångar, börjar leda fram till en karriär som känd filmskådespelerska, där hon ofta får spela roller som en självständig och modern ung kvinna i farten. Moa Eriksson Sandberg ger också sin roman en genuin verklighetsprägel genom att fläta in flera av tidens mest populära kändisar, till exempel Edvard Persson, Karl Gerhard, Zarah Leander och Gustaf Wally.

Fint fångad tidsatmosfär

Det här är en roman som riktigt doftar av 1920-tal och som är både rolig och uppfriskande att läsa, även om den också ger en sorglig bild av ett destruktivt förhållande som befinner sig mitt i rampljuset och som ständigt uppmärksammas av skvallerpressen. Jag har läst Moa Eriksson Sandbergs roman med stor behållning.

The post Moa Eriksson Sandbergs roman om Ernst och Tutta övertygar first appeared on Opulens.

HISTORIA. I God Natt Madame lyfter Carina Burman på en inte överdrivet sirlig, men lätt 1700-talsdoftande prosa, fram en kvinna som känns förvånansvärt modern, skriver Elisabeth Brännström som läst Carina Burmans roman om Anna Charlotta von Stapelmohr.

God Natt Madame av Carina Burman
Albert Bonniers Förlag

När vi först får möta Anna Charlotta von Stapelmohr, huvudpersonen i Carina Burmans alterfiktiva (det vill säga där fakta och fiktion blandas) roman God Natt Madame är det anno 1790 och hennes hett efterlängtade graviditet lider mot sitt slut. Anna Charlotta, eller Lotta som hon kallas av familj och vänner, har väntat länge på en fullgången graviditet och ett eget barn. Hennes liv har varit kantat av missfall och av döda och dödfödda barn och hon har erfarit så stora svårigheter att bli gravid att hennes längtan efter barn med tiden har börjat överskugga allting annat. Hon kommer aldrig att träffa sin dotter, som föds på juldagen 1790 och får leva till 1829. Anna Charlotta dör sex dagar efter förlossningen bara trettiosex år gammal, och hennes livs allra högsta önskan infrias aldrig.

I september 1790, när God natt Madame tar sin början sitter Anna Charlotta, avstängd från allt umgänge på grund av en nästan ofattbar fadäs vi hovet, och doppar sin gåspenna i bläck i sitt sovrum i Stockholm. Hon har nyss satt igång med att skriva ner sin livshistoria, allt medan hon med stigande förhoppningar känner hur det fortfarande levande fostret sparkar inne i magen.

Anna Charlotta riktar sig direkt till sin läsare, eller läsarinna som hon uttrycker det, och ju mer man lär känna henne desto tydligare framträder bilden av en intelligent kvinna som levt ett, trots barnlösheten, gott och spännande liv som vän till Bellman och gunstling vid Gustav III:s hov; i alla fall fram till den förödande tidpunkt då hon stängdes av från kungens innersta krets på grund av ett gravt oförsiktigt och dessutom oförskämt uttalande om hovstallmästare Muncks påstådda faderskap till Gustav IV Adolf. Kungen förlät henne aldrig och hon hade alla skäl att klandra sig själv för sin bristande kontroll över den skarpa, rappa tunga Gud hade skänkt henne.

Hennes smarta, roliga men ofta alldeles för träffsäkra, kommentarer hade genom åren visserligen roat, men också oroat, både män och kvinnor i de adliga, intellektuella kretsar där hon mest umgicks. För det mesta hade hon förlåtits, men när de snärtiga kommentarerna drabbade självaste konungen fick både han och resten av hovet nog och Anna Charlotta förblev persona non grata ända fram till sin död.

När hon nu sitter och reflekterar över sitt liv låter Anna Charlotta läsaren få ta del av alla sina bedrövelser och glädjeämnen och texten flyter fram och tillbaka mellan hennes nutid och det förflutna då hon fortfarande var ung, vacker, och populär. Hon söker sig framåt genom åren; från sin ungdom då hon, den smarta, snygga 17-åriga Lotta, möter den 14 år äldre, inte heller helt oattraktive trubaduren Carl-Michael Bellman och blir hans väninna istället för att bli hans fru eller älskarinna. Vänskapen, som höll i sig ända fram till Anna Charlottas död, var så pass intim att Bellman på skämt utgav sig för att vara sin dyrkade yngre väninnas lydiga knähund, Bella, långt efter det att de båda hade gift sig på annat håll.

I God Natt Madame lyfter Carina Burman på en, inte överdrivet sirlig, men lätt 1700-talsdoftande prosa, fram en kvinna som känns förvånansvärt modern trots att över två århundraden har passerat sedan hennes död i barnsäng. Läsaren leds genom alla irrvägar, förälskelser, sorger och glädjeämnen i Anna Charlottas liv och vi kommer henne mycket nära. En utmärkt roman som skickligt lyfter fram en begåvad, karismatisk kvinna som annars löpt risk att helt och hållet glömmas bort av historien.

The post Utmärkt roman om förvånansvärt modern 1700-talskvinna first appeared on Opulens.

ALTERFIKTION. Carolina Thelin har läst litteraturkritikern och kulturjournalisten Ida Theréns debut Att omfamna ett vattenfall och den danska författaren Christina Hesselholdts Vivian. Båda böckerna handlar om fria fantasier kring fakta.

Att omfamna ett vattenfall av Ida Therén
Natur & Kultur

Vivian av Christina Hesselholdt
Natur & Kultur

Alterfiktionen kan ofta upplevas som mer “sann” än en renodlad biografi. Både litteraturkritikern och kulturjournalisten Ida Theréns debut Att omfamna ett vattenfall och den danska författaren Christina Hesselholdts Vivian är delvis baserade på fakta, delvis på författarnas fria fantasier kring dessa. Liksom när Joyce Carol Oates låter Marilyn Monroe höras i Blonde, blir Theréns och Hesselholdts romanfigurers verkliga livsöden subjekt genom fiktionen.

Juliet Edith Smerdt föddes i Rumänien i en fattig judisk familj som emigrerade till USA i början av 1900-talet. Som 15-åring hoppade hon av skolan för att försörja sig som dansflicka och tog sig artistnamnet June Mansfield. Till det beryktade danspalatset kom herrar för att dansa tätt med en välsvarvad ung dam och en av dem är en gift ung man med författardrömmar – Henry Miller. June blev fru Miller och i många år levde de ett stormigt konstnärsliv i New York och Paris. I Paris utvidgar de sina sexuella horisonter tillsammans med Anaïs Nin, sedermera känd för sin erotiska litteratur och sina dagböcker (som för övrigt 90-talsrullen Henry och June är baserad på).

I Omfamna ett vattenfall är det June som är subjektet. Hon som Anaïs menar “ingenting är värd utan sina genier” och som inspirerar till stor konst men betraktas som ett tomt kärl. Henry och June skilde sig och efter ett kort andra äktenskap, nedbruten och utfattig, tillbringade June många år på billiga hotell och på psyket. I slutet av 1960-talet flyttade hon till sin bror i Arizona där hon dog 1979.

Hur många har hört talas om gatufotografen Vivian Maier? Hon föddes 1926 i New York. Hennes mor var fransyska, hennes far var österrikare och familjen flyttade mellan Frankrike och USA under hennes barndom. I vuxen ålder försörjde sig Vivian som barnflicka i välbeställda familjer i Chicago men fotograferade när helst hon kom åt. Under sina sista år levde Vivian ensam och utblottad. Efter hennes död upptäcktes att hon tagit över 150 000 fotografier under sin livstid, främst på gatulivet i Chicago och New York men fotograferade också under en jordenruntresa hon företog ensam under ett år.

Efter den otroliga upptäckten har hon ställts ut världen över, bland annat på Dunkers kulturhus i Helsingborg och i den amerikanska dokumentären Finding Vivian Maier från 2013 får man en inblick i hur hon var som både människa och konstnär. Denna tillbakadragna kvinna, som brukade presentera sig med olika namn för att slippa påträngande frågor om sig själv, hade säkerligen fått en autismdiagnos om hon vuxit upp idag. Nu får hon upprättelse genom Hesselholdts roman. Den nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2017 och är utmärkt översatt av Ninni Holmqvist som också översatte hennes hyllade svit Sällskapet.

I Theréns roman finns det en till som kommer till tals – en ung kvinna med snygga ben som reser runt i världen med ambitionen att skriva en bok om June. Liksom June experimenterar hon med droger och sex och som för June ger hennes kvinnliga attribut access till de finare salongerna. Hon får höra att hon är en skådespelare, vilket var Junes högsta önskan att få bli. Så byter de roller, hon och June. När June, gammal och uttjänt, lämnas in på ett äldreboende tar hon fram skrivmaskinen.

Det är ett smart drag av Therén att använda sig av metaromanens form för att levandegöra en 20-talslegend som June. Dock störs jag av den stundvis sentimentala tonen som närmar sig feelgoodgenren. Hesselholdts formuleringskonst, däremot, är glasklar. Men båda använder sig av olika berättarröster för att komma sina romanfigurer nära. Hos Hesselholdt får man lära känna Vivian genom berättarjaget, familjerna hon jobbar hos, hennes egen dysfunktionella familj och henne själv. Man tror på dem alla, trots deras ibland motsägelsefulla historier. Och det gör Hesselholdts tolkning av Vivian till något av det mest övertygande jag läst.

Avslutningsvis får Vivian ordet: “Hur mycket av människan kan man se i verken? Är man dold bakom dem eller är det tvärtom så att de avslöjar en? Det tror jag att de gör. Berättaren är den egentliga huvudpersonen.”

The post Fria fantasier kring fakta first appeared on Opulens.