SKIVNYTT. Keita, Kouyaté och Kuti. Kangas klanger reser till den afrikanska kontinenten.

Stark närvarokänsla på Salif Keitas nya album

Att gå i pension kan inte vara det lättaste för en människa som är van vid ett aktivt och kreativt liv. Det förefaller Salif Keita ha kommit till insikt om. 2018 gick Malis musikaliska hjälte ut med att han skulle vila på lagrarna. Det har dröjt blott sju år innan vi nu får ”So Kono” (Nø Førmat!, LP/CD/DL).

Inspelningen hände sig plötsligt och lustigt. Människor i Salif Keitas omedelbara omgivning pushade lite, där de befann sig på ett hotellrum i japanska Kyoto efter en festivalspelning för två år sedan. Keita ansåg att hans gitarrfingrar inte var lika viga längre, men visade sig ändå lättövertalad att spela in några låtar under dessa enkla förhållanden.

Och tur var väl det det! För sällan har vi hört ”Afrikas gyllene röst” i en så sparsmakad inramning. Keitas akustiska gitarr ackompanjeras subtilt av Badie Tounkara på n’goni-luta och Mamadou Kone på kalebass. Den där rösten må ha ändrat karat men den bär och berör, i nio låtar som varvar hittills ohörda kompositioner med att par nummer från Keitas 2000-tal. Det är rätt långt från samarbetena med Santana eller Buju Banton, och desto bättre just därför.

Albumtiteln betyder ”i rummet” på mandinka-språket, och den känslan förverkligas när jag lyssnar på musiken. Om ”So Kono” skulle vara det sista nyinspelade vi hör från den snart 76 år gamla Salif Keita är det ett högst värdigt avslut på skivkarriären.

Kankou Kouyaté bjuder på balsam för öronen

En som arbetat med Salif Keita är Kankou Kouyaté, även hon från en musikalisk griotsläkt i Mali. Sångerskan är en släkting till Bassekou Kouyaté, allmänt hållen som en av de främsta n’goni-spelarna. Kankou Kouyatés släktträd kryllar av dylika musikaliska grenar, allt genomsyrat av den muntliga griot-traditionen. 

Hon har jobbat med alla från Toumani Diabaté, Habib Koité och Vieux Farka Touré till Damon Albarn, Brian Eno samt Songhoy Blues. Nu kommer det skivbolaget valt att kalla Kankou Kouyatés solodebut. ”N’Darila” (One World, CD/DL) följer på 2019 års album ”Kuma”, som på strömningstjänster ändå ligger ute i hennes eget namn, inte som ett samarbete med andra. 

Det må vara hur det vill med den saken, huvudsaken är att musiken är så bra. Kankou Kouyaté har en lättgillad sångröst, här i umgänge med sånger med rötterna djupt nedsjunkna i traditionell malisk musik. ”N’Darila” låter varmt akustisk och är som balsam för öronen.

Kankou Kouyaté ackompanjeras av Les Etoiles de Garana, bestående av en till brädden fylld korg med släktingar som plockar sina toner ur det nämnda familjeträdet. Medmänsklighet är ett genomgående budskap i texterna, och musiken förmedlar detta på ett ytterst adekvat vis.

Moget album med Femi Kuti

Om Salif Keita är en legendar, så är Femi Kuti den äldsta sonen till en annan dylik. Pappa hette Fela Kuti och var kungen av afrobeat. Sonen har nått avsevärd status han också, och verkar sedan ett par decennier tillbaka i pappas anda, med vissa moderniserande justeringar. Afrobeat, jazz, funk och karibisk groove kan mötas i en och samma låt.

Den nu 62-årige nigerianska artisten sammanfattar på ”Journey Through Life” (Partisan, LP/CD/DL) sin livsresa. Femi Kutis barndom präglades av pappans musik och social aktivism. Olufela Olufemi Anikulapo Kuti, som han är döpt till, började spela saxofon när han skulle – vad vi i Sverige kallar – ”fylla moppe”. Sedan gasade han omkring i pappans band Egypt 80 och lärde sig trafikreglerna allt eftersom, ute på vägarna.

Nytt material varvas på ”Journey Through Life” med äldre låtar som uppdaterats i dessa färska inspelningar. ”Chop And Run” utmärker sig. Den brasstäta låten har en text som utgår från en räd som den nigerianska militären utförde mot Fela Kutis egendom Kalakuta Republic 1977.  Femis farmor Funmilayo Ransome-Kuti, som var suffragett och kvinnorättsaktivist, dog av skador efter räden, 77 år gammal. 

Just familjen är viktig för Femi Kuti. Här finns också budskap om personlig utveckling, kampen för frihet, mot korruption –och så något för Femi Kuti så ovanligt som att han berör mer personliga ämnen. Kanske är det åldern och mognaden och återblickandet som öppnar upp hans textmakande? 

Oavsett detta, så är svänget allt annat än geriatriskt.

The post Kangas klanger: Keita, Kouyaté och Kuti first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger applåderar en fingerfärdig trollkarl från Burkina Faso vid namn Aboubakar Traoré.

Aboubakar Traoré trollar med sin kamélé n’goni, ett västafrikanskt stränginstrument med rötter i kungariket Mandingo och i dag betraktat som Malis traditionella motsvarighet till gitarren, fast med åtta till tolv strängar.

Till det lika fingerfärdiga som uttrycksfulla n’goni-spelandet sjunger Burkina Faso-artisten med kraftig och variationsrik röst. En röst som bär på ekon av muntliga berättandetraditioner i nedstigande led från Mandinka-grioter. Aboubakar Traoré sjunger om frihet, rättvisa, ursprung, familj – och kärlek, såklart.

De musikaliska kompisarna i Belgien-baserade gruppen Balima faller naturligt in i låtarna på nya albumet ”Sababu” (Zephyrus, LP/CD/DL). Detta medelst instrument som balafon, gitarr, bas, trummor och djembé-slagverk. Det är flera snäpp tajtare och ännu mer levande än på debuten från denna artist, hemmahörande i Bobo-Dioulasso, den näst största staden i Burkina Faso. Även ”Tama Tama”, som kom för sex år sedan, finns på Spotify om än i kraftigt förkortad version med endast fyra av nio spår.

Tillsammans skapar de skickliga spelmännen på ”Sababu” en omedelbart tilltalande musik som fångar och för mig med, med rytmer som aldrig avskärmar, trots att det kan bli nog så avancerat ibland. Ibland smyger det med element från jazz och reggae.

Det här är ingen svårlyssnad musik, och allt går inte i snabba tempi. Helheten andas ledigt, och Aboubakar Traoré & Balimi varvar den pockande rytmiken med snygga ballader. Allt på en skiva som andas optimism och vittnar om människans inneboende möjligheter.

…

The post Kangas klanger: Aboubakar Traoré ‒ en fingerfärdig trollkarl first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström inventerar vinylsamlingen och plockar fram en verklig raritet från Etiopien.

Det finns epoker och företeelser i musikhistorien som man kan spinna hela nationers politiska historia kring. Som bebopens födelse på femtioandra gatan på Manhattan.

Ta till exempel etiopiska Amha Records, ett skivbolag som var aktivt mellan 1969 och 1975, med endast tolv lp-album i katalogen. Det grundades av Amha Eshete och hade en egen skivbutik i ett gathörn i Addis Abeba, där högtalare ställdes ut om aftonen och festerna pågick till dess att polisen löste upp det för att det störde trafiken.

Där uppstod ett den afrikanska kontinentens eget swinging sixties. Så kan man undra varför det blommade upp just i Etiopien? Kanske för att landet inte lidit under kolonialismen. Etiopien är det enda landet i Afrika, förutom Liberia, som aldrig varit under kolonialt styre. Från 1936 till 1941 var landet visserligen ockuperat av Italien, men etiopierna lyckades med stöd av Storbritannien driva bort den italienska ockupationsmakten.

Den västerländska populärkulturen hade inte någon sur bismak av övergrepp och våld utan togs för vad den var. Så spelades musik, som nu anses vara crème de la crème av soul och funk, in på limiterade utgåvor och detta med uppmuntring och samförstånd av kejsaren Haile Selassie. Som till exempel Seifu Yohanes – Mela Mela.

Det fanns en stolthet och kaxighet och ett slags variant av negritude.  Etiopien var både ett land som stod på egna ben och var med i svängen och ”fick leka med de stora grabbarna”.

Det tyska skivbolaget Philips var först med att teckna kontrakt med soul och jazzstjärnor  i Etiopien.

Sedan tog festen slut abrupt. Den marxistiska militärjuntan störtade kejsaren 1975, stängde allt som luktade ”västerländsk dekadens” och Amha Eshete flydde till USA, där han i Washington startade restaurang och klubb med andra exilmusiker och även gav ut samlingskassetter med hemgjorda omslag.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Ni har nog förstått mellan raderna att de här etiopiska vinylplattorna är något man ytterst sällan hittar i femkronorsbacken på en idrottsförenings loppis. De byter oftast ägare för ibland femsiffriga belopp och även ospelbart repiga exemplar betingar summor som kan ge en hjärtstillestånd.

Men så har man då tur ibland. Nånstans mellan Flamingokvintetten och Pelle Karlsson på Emmaus Björkå står ett väldigt fint exemplar av gospelfamiljen Arayas enda album på det etiopiska skivbolaget. Så jag lägger på en nolla på priset under flaggen att ”ni gör ju så mycket för världen och så…”

The Araya Family Singers utgjorde det mer traditionella inslaget i Amha Records stall. Det gjorde de med sin rätt sköra och lite rörande gospel med rötter i den kristna missionen från tidigt 1900-tal. Här är det inte någon cool streetwise funk utan snarare bjuds på samma känsla som utmärker den kristna musik där stora familjer kommer ihop i en slags härlig gemenskap. Men jag väljer alla gånger det här i stället för den penibla musiken som strömmar ur gängse radioprogram med ”andliga sånger”. Det hela verkar vara mer på riktigt här.

Det mesta finns ju numera på Spotify och Youtube i digitaliserad form. Men jag måste erkänna det känns väldigt skönt att äga en skivraritet som verkligen aldrig sett internets ljus, så ni får hålla tillgodo med en liten snutt inspelad av undertecknad.

För övrigt skall jag i veckan föra över lp:ns innehåll till digitalt format så det känns lugnare att njuta av detta intressanta musikfenomen. Sedan kommer albumet att få stå kvar inplastat på skivhyllan som ett slags lp-skivornas framtida Fabergéägg.

The post Veckans vax: En etiopisk raritet first appeared on Opulens.