MINNESORD. Den under många år ständigt återkommande Nobelpriskandidaten, kenyanen Ngũgĩ wa Thiong’o är nu död. Carsten Palmer Schale har skrivit ett minnesord med särskilt fokus på det sena mästerverket ”The Perfect Nine”.

Ngũgĩ wa Thiong’o – en nekrolog med fokus på ”The Perfect Nine”

I slutet av maj i år tillkännagavs att Ngũgĩ wa Thiong’o är död. En litterär mästare.

Vad kan man då säga om denne mästare? Mycket. Men ofta får ju inte nyanserade analyser eller presentationer plats på den svenska mainstreampressens kultursidor eller de gängse svenskspråkiga kultursajterna. Låt mig därför här synnerligen kort försöka koncentrera denna inledning.

1938 föddes han som James Ngugi. 1962 debuterade han. 1970 hade han bytt namn till Ngũgĩ wa Thiong’o. 1978 övergick han från att skriva på engelska till att skriva skönlitteratur på sitt modersmål, kikuyu. Nu (försommaren 2025) är han död.

Ngũgĩ wa Thiong’o var en produktiv författare

Kikuyu är det språk som har flest modersmålstalare (drygt sju miljoner) i Kenya). Före 1978 publicerade han 11 böcker på engelska, efter 1978 cirka 40 böcker (eller texter; inklusive essäer, sakprosa och på mot slutet lyrisk epik).

På senare år hade han själv, i motsats till tidigare, börjat översätta sina egna verk (eller åtminstone några) från kikuyu till engelska (han bodde under många år i USA och England, och hade varit professor i bland annat Los Angeles).

Huvudmotiv hos Ngũgĩ wa Thiong’o

Vad handlar då hans böcker i huvudsak om? Legenden om landet som gavs till kikuyufolk är central för hela hans författarskap. De flesta av hans romaner handlar om vad som händer när människan skiljs från sina förfäders land, något som Ngugi själv upplevde på nära håll när en vit farmare berövade hans far det land där hans familj bott i generationer.

Kolonialismen och neokolonialismen är sålunda framträdande teman, som han fortsatt att utveckla i varje ny bok. Outtröttlig och orädd har han attackerat avarterna i samhället, bristande jämlikhet och orättvisor.

Början på författarkarriären

Han studerade vid Makerere University College i Kampala, Uganda, det äldsta i sitt slag i Afrika, och det enda där man kunde ta examen i engelsk litteratur. Under den tiden skrev han sina två första romaner och sin första pjäs. Den pjäsen, ”The black hermit”, uppfördes på Ugandas nationalteater 1962 och gav honom en viss, om dock begränsad ryktbarhet.

”Weep not, child”, som han utgav under namnet James Ngugi, var den första romanen av en östafrikansk författare och den väckte internationellt uppseende. 1965 kom den bok som han skrev först, ”The river between”.

Ngũgĩ wa Thiong’o på svenska

Finns Ngũgĩ wa Thiong’o utgiven på svenska? Ja. Faktum är att jag imponeras av den utgivningen. En del verk finns alltjämt bara på engelska (eller kikuyu), men många alltså på svenska.

Hans mest kända verk är nog ”A grain of wheat” (1967). Den utavs av Modernista, 2014, översatt av Torsten Hansson, ”Om icke vetekornet”. Mottot till denna avancerade och mångfasetterade roman är hämtat från Paulus första brev till korintierna. ”Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött. Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat.”

Det är en roman med ett imponerande psykologiskt djup. Boken speglar också hur han kommit att bli starkt influerad av marxistiska teorier och inte minst filosofen Frantz Fanons idéer.

Ngũgĩ wa Thiong’o och ”The Perfect Nine”

Och vad har vi mer, och då på engelska? Jo, mästerverket ”The Perfect Nine: The Epic of Gĩkũyũ and Mũmbi” av Ngũgĩ wa Thiong’o i hans egen översättning. Ngũgĩs första satsning på episk poesi är en triumf för formen, hette det när boken utkom 2020 i USA. Den genljuder med det lyriska hjärtslaget hos Gĩkũyũ-folket i Kenya när Ngũgĩ berättar om deras mytiska historia. En ursprungshistoria berättad i form av en flytande versberättelse.

Historien om ”the Perfect Nine” –  de tio (!) döttrarna till Gĩkũyũ och Mũmbi – handlar om de som blir mödrar till de tio Gĩkũyũ-klanerna.

I centrum står deras föräldrars ansträngningar att hitta, bland nittionio friare, rätt partner för varje dotter. Dessa ansträngningar leder till ett farligt äventyr till Månberget när döttrarna och deras potentiella män följer Gĩkũyũ och Mũmbis ursprungliga resa till Mũkũruweinĩ, deras hem.

Berättelsen känns därmed både uråldrig och omedelbar.

Ngũgĩ komponerar en visdomstät berättelse med en rytm som anstår mytens virvlande rörelse:

”Nu är nu och det är inte nu eftersom tiden inte stannar. / igår är igår och det är inte igår eftersom tiden inte stannade. / Imorgon är imorgon och det är inte imorgon eftersom tiden inte kommer att sluta.”

Den pulserande kadensen i Ngũgĩs författarskap imiterar krusningarna på ytan av en damm – mjuka vågor som bär läsaren längre och längre, djupare och djupare in i berättelsen. Detta utan att glömma utgångspunkten i kenyansk mytisk tradition. Det är denna rytmiska utveckling av berättelsen som skänker texten en viss drömlik kvalitet. Berättelsen känns därmed både uråldrig och omedelbar.

En dynamisk helhet

Denna historia lever inom varje vers i eposet, eftersom Ngũgĩs episka dikt, tillsammans med de fantastiska äventyren i ”Perfect Nine”, registrerar gamla kenyanska sedvänjor, såsom de ceremonier som omger ett Gĩkũyũ-bröllop. På detta sätt förevigar ”The Perfect Nine” inte bara myten om Gĩkũyũs och Mũmbis tio döttrar utan fungerar också som ett dokument som bevarar Gĩkũyũs kulturella traditioner.

Ngũgĩ skapar en vacker återberättelse av Gĩkũyũ-myten som betonar den ädla strävan efter skönhet, nödvändigheten av personligt mod, vikten av fromhet och en känsla för Givaren Supreme – en varelse som representerar gudomlighet och enhet över världsreligionerna. Alla dessa saker smälter samman till dynamisk helhet: en meditation över början och slut; och en palimpsest av forntida och samtida minne.

I Financial Times hyllades boken av Nilanjana Roy och det feministiska perspektivet lyftes fram. De nio döttrarna (av de egentligen tio; en bär på en särskild historia) kan nämligen ses som den östafrikanska feminismens ursprungsmödrar. 

Jag beklagar djupt att Ngũgĩ wa Thiong’o aldrig fick sitt så välförtjänta Nobelpris. Frid över hans minne!

The post Ngũgĩ wa Thiong’o – den kenyanske mästaren first appeared on Opulens.

LYRIK. Erik Bovin har med stor behållning läst ”Nästan-drömmar” av den framstående modernistiske och madagaskiske poeten Jean-Joseph Rabearivelo, även kallad Afrikas första moderna poet.

Nästan-drömmar av Jean-Joseph Rabearivelo
Översättning, förord och kommentarer: Eric Luth
Vendels förlag

När han i unga år relegerades från en skola, lika mycket för sina dåliga betyg som för att blivit påkommen med att läsa en av de ”fördömda poeterna” – Charles Baudelaire – trodde nog ingen i hans omgivning att han en dag skulle uppnå statusen som Madagaskars nationalpoet, även kallad Afrikas första moderna poet. Men Jean-Joseph Rabearivelo (1901-1937) utvecklades likt Eyvind Johnson till en beläst, ja rentav spränglärd autodidakt. Det är värt att tänka på i dag med tanke på den övertro som råder beträffande skrivarskolan som den första viktiga hållplatsen på vägen till ett skrivande liv.

Själv har jag läst för lite för att kunna bedöma saken men det påstås att det var först med Presque-songes (1934) som Rabearivelo fann sin egen röst. Nästan-drömmar (den svenska titeln klingar sämre i mina öron) är skriven på både franska och malagassiska. Som titeln antyder befinner sig den värld dikterna alstrar mellan verklighet och dröm.

Det är ingen hemlighet att Rabearivelo influerades av surrealismen, vilken har satt sin prägel på bildspråket. Men det går också skönja influenser från såväl Jean-Jacques Rousseaus tänkande som de engelska romantikerna. Så att John Keats dyker upp i den tredelade dikten ”Threnos” är därför helt på sin plats. Ändå var Rabearivelo något av ett unikum som man ogärna placerar i ett fack.

Dikterna vistas inte bara mellan det verkliga och det surrealistiska utan även mellan två språk och kulturer. Rabearivelo levde under det franska kolonialmaktens styre vilket även påverkade hans skrivande. Hos honom tycker jag mig finna kvaliteter och en tematik som är vanlig bland exilpoeter. Ändå är dikterna skrivna av en poet som ville, men inte kunde lämna ön på grund av kolonialherrarnas avslag.

Dikterna är skrivna med döden som fond. Poeten Esther Razanadrasoa (1892-1931) hade gått bort kort innan Rabearivelo började skriva på diktsamlingen. Razanadrasoa var en stor och uppskattad poet vars för tidiga död försatte hela ön i sorg. Rabearivelo, som hade varit hennes älskare, tillägnade henne ”Threnos”, diktsamlingens höjdpunkt enligt mig.

Döden får dock aldrig förarsätet, i stället söker Rabearivelo efter det som ger värme, ton och vibration. Ordet ‘sång’ är återkommande. Som översättaren Eric Luth nämner i förordet kan det möjligen förstås som en inre sång. Den sortens sång som får en att uthärda mörkret och intigheten. Sjunger gör det ovedersägligen om Rabearivelos dikter. Kanhända är det den lyckade föreningen av tradition och modernism som gör dem så sångbara?

Kulturskillnader existerar men är långt ifrån så robusta och oöverstigliga som diverse högerspöken vill göra gällande. Trots allt är det mer som förenar än skiljer oss människor åt. Om detta påminns man om när man läser Rabearivelo. Språket är en barriär, givetvis. Litteraturen duger emellertid gott som brobyggare och därför är det av yttersta vikt att den fortsätter färdas mellan länder och kontinenter.

Rabearivelo finns översatt sedan tidigare på svenska. På 70-talet kom Dikter (FIBs lyrikklubb, 1973) ett urval i översättning av Ingemar och Mikaela Leckius. Nämnas kan även Håkan Sandells översättningar i antologin Jag erkänner att jag levde upp mitt liv: Åtta poeter från Afrika och Asien (Fri press, 2012). Men ett helt verk i svensk språkdräkt har fått vänta fram till nu.

Detta är något av ett kraftprov för översättaren Eric Luth som förutom att leverera en eminent översättning även bidragit med ett initierat förord samt en avslutande kommentarsdel med ordförklaringar och tolkningar som ger en bra ingång till dikterna.

Det kan tyckas uttjatat att använda ordet kulturgärning så fort en poet utanför Europa och USA översätts. Man behöver dock inte läsa mycket av Rabearivelo för att inse hans poesi är i klass med de framstående författare han brevväxlade med (André Gide, Paul Claudel, Paul Valerý, för att nämna några). Nästan-drömmar förtjänar sålunda sin plats jämte de stora modernistiska verken.

Hans poesi besjunger naturen men även det heliga i Madagaskars kultur, som kolonialherrarna ville undertrycka. Som ett exempel skriver han om nationalinstrumentet Valiha som bland annat används i heliga riter. Och i en dikt med samma namn om de bamburör instrumentet tillverkas av:

De växer till en skog av ofärdiga flöjter,

växer till myriader av stammar

som håller vattnet fånget alltsedan begynnelsen:

blir till bambuträd som brusar av fågelbon

och vindar.

I lika hög grad är det dock poesi med universella anspråk:

och där det första andetaget ännu flödade –

insåg jag att världen är sig lik överallt,

för samma himmel är alltid världens tak,

att vindarna alltid omsluter världen med osynliga väggar,

och att gräsets önskan skjuter upp vart man än sätter fötterna

likt tankarna och kontemplationen,

eller jäkten och försummelsen

som bara gjort er till dessa målande, svävande ark

som kommit till mig från hela jordklotet.

The post Framstående modernistisk lyrik av Rabearivelo first appeared on Opulens.