Novell: ”A som i Agnes” av Anna-Carin Collin

Anna-Carin Collin — Sat, 20 Aug 2022 07:00:42 +0000

Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera vinnarnovellen ”A som i Agnes” av Anna-Carin Collin. Här kan du läsa mer om 2022 års novelltävling.

A som i Agnes – Anna-Carin Collin

Jag borde ha gett mig iväg för länge sedan. Om det inte vore för Harry, moster Margots benknäckarmuffins och Oscar Wildes frisyr hade jag varit långt härifrån vid det här laget.

Nu sitter jag på en trottoarkant och väntar. Himlen är rosaturkos och solen är på väg upp över hustaken. Sopmaskinen körde nyss förbi och lämnade fuktiga spår efter sig på asfalten. Den hörs fortfarande på avstånd, men fåglarnas morgonkvitter låter högre. Det är det ögonblick på dygnet när fågelkvitter överröstar allt.

Jag andas in genom näsan, och den dammiga, våta asfaltsdoften kittlar. Jag kommer att minnas det här, tänker jag. Lukten, ljuden, himlen. Det blir min madeleinekaka. Morgonen när jag lämnade allt bakom mig och tog det första steget bort. Till något annat, som jag inte vet vad det ska bli.

Harry kan man aldrig lita på, brukar mamma säga. Och jag är en idiot som inte lyssnar på henne, eller mer på mig själv.

”Vi ska ha nattöppet”, sa han med den där blicken som får mamma att helt apropå börja prata om Al Pacino. Det var i slutet av april och Harry hade fått en av sina uppenbarelser. När han får en idé gör man bäst i att låta honom hållas, så går det snart över. Jag tog ändå mod till mig och frågade:

”Men Harry, vem köper böcker mitt i natten?”

”Agnes, om du bara visste hur många ensamma människor det finns.”

”Det var inte svar på frågan.”

”Mopsa dig inte.”

Och så vände han på klacken och gick.

Mamma tyckte ändå att det var ganska fiffigt med en nattöppen bokhandel, särskilt som jag skulle arbeta där.

”Då får du sånt där tillägg, för obekväm arbetstid”, sa hon.

Det var så dumt att det inte var värt att kommentera. Harry skulle aldrig betala något extra, för någonting. Om mamma bjuder hem honom på middag äter han sparsamt dagarna innan. När han är färdig och reser sig från bordet är det renskrapat på tallrikarna och tomt i skafferiet. Hon gör sig till, och han slickar i sig. Och tydligen ska jag vara med och betala för det.

Jag hade bestämt mig redan före jul. Resväskan som jag hämtat från vindsförrådet låg gömd under sängen. Mamma upptäckte den en torsdagsmorgon i mars när hon kom in för att väcka mig. Hon drog fram den på golvet och det hade hunnit bli damm på locket. Ännu en påminnelse om min obeslutsamhet. Hon petade in den under sängen med foten och vände ryggen till. Trots att det var skumt i rummet avslöjade axlarna att hon försökte behärska sig, och när jag berättat vart jag skulle sa hon:

”Norge?”

Hon var framme vid fönstret och drog upp rullgardinen så att det smällde till i fönsterbågen.

”Ska du rensa fisk? Vad är det för framtid?”

”Nej, mamma. Jag ska jobba i affär”, sa jag och vände mig mot väggen och drog täcket över huvudet. ”De säljer teknikprylar.”

”Och var ska du bo?”

Jag suckade och ljög:

”Jag ska dela lägenhet med tre andra svenskar, strax utanför Oslo.” Butikschefen i Strømmen hade låtit desperat i telefonen. Inga norska ungdomar vill jobba i affär, sa han. Ring mig när som helst om du vill ha jobb. Han kunde till och med tänka sig att köra tjugo mil för att hämta mig. Och bostad var inget problem. Gillestugan i villan var renoverad efter översvämningen och bäddsoffan hade klarat sig. Gratis är gott, som Harry skulle sagt.

”Du har ju arbete i bokhandeln”, sa mamma och sjönk ner på sängkanten. ”Duger inte det? Du som vill bli författare och allt.”

”Snälla, gå ut”, mumlade jag.

Jag visste att det där med författare tyckte hon inte alls om, så varför drog hon det kortet nu?

Hon strök mig lätt över höften, och jag kunde känna hur sängen sviktade när hon reste sig och gick.

Efter en stund hörde jag skramlet av kastruller i köket. Hon brukar göra så, lämna dörren öppen så att jag ska höra hur hon mår. Värst är klappret av förhårdnaderna på barfotahälarna, när hon travar runt i sin flip-flops.

Men egentligen tycker jag om de där ljuden. Jag samlar på sinnesupplevelser. Smaker, dofter, synintryck. De ska komma till användning när jag skriver min debutroman. Jag har en liten anteckningsbok där jag noterar utmärkande karaktärsdrag hos kunderna. Om jag inte vet vad de heter ger jag dem namn, fantiserar vad de drömmer om, vad de längtar efter, hemligheter de har, vilka sorger de drabbats av. Ibland tjuvlyssnar jag på samtalen mellan hyllorna.

”Har du läst den här?”

”Hon är ju fascist!”

”Men hon skriver bra.”

”Tänk att de säljer hennes dynga.”

Jag har inte kommit längre än så. Har ingen idé om vad romanen ska handla om. Det är som att jag har ett gäng fiktiva figurer som står och väntar på mitt nästa steg. Som att jag ska flytta till Oslo och jobba i butik. Då ska jag få tid att skriva halva nätterna. Inte bli störd av mammas omsorger, eller Harrys grandiosa påhitt.

Han övertalade mig att stanna, fram till midsommar i alla fall. Jag tänkte härda ut till pingst, men det berättade jag inte.

Samma dag snickrade han ihop två vikbara skyltställ ute i verkstan. Med höga, smala bokstäver textade han: Premiär! Nattöppet hos Harry! Det finns fika! Det var något rörande med de där sneda kaffekopparna på fat som svävade fritt intill texten, men framför allt att Harry på allvar trodde att alla visste vad det var för butik han hade. Borde han inte ha ritat flaxande böcker istället?

Sedan baxade han in skyltarna i kofferten på Plymouthen och drog iväg. Den ena ställde han upp utmed sextiotrean, söderut. Den andra placeringen var han mer nöjd med. Strax efter avfarten från Stockfallet.

”Rikingarna kör den vägen när de ska till golfbanan”, förklarade han. ”Alla spelar golf nuförtiden, inte bara de med old money på guldkusten”, och så gjorde han en swing med en osynlig golfklubba, som för att visa att han hade koll på läget.

Har de tid att läsa, funderade jag, och knappt någon gör en avstickare hit, det är sanningen. Inte ens för skojs skull, allra minst för en nattöppen bokhandel. Inte ens om det bjuds på kaffe i termos.

Annat var det förr när trafiken gick genom centralorten. Skyltfönstren skallrade när stora fordon dundrade förbi. Nuförtiden händer det bara ibland att någon råkar svänga av från Europavägen av olika skäl, som långtradarchauffören i förra veckan. Han klev in och ville låna toaletten, och passade på att fråga efter Michael Connellys senaste roman – som ljudbok. Harry plockade fram pocketutgåvan, men den ville han inte ha. Han försvann när han uträttat sina behov. ”Tänk om vi ändå hade haft CD-böcker att sälja”, påpekade jag.

”Över min döda kropp”, sa Harry. Och han menade det.

När Harry kom tillbaka från turen med skyltställen och klev ur bilen, stod jag i skyltfönstret. Jag var upptagen med att bygga en imposant pyramid av Joyce Carol Oates samlade produktion, det skulle åtminstone se ut som att vi var välsorterade. Han gick så där tillbakalutad som han gör när han är extra nöjd med sig själv. Han såg ut att nästan trilla baklänges. Han stannade utanför fönstret och inspekterade bokpyramiden, tvinnade sin grå mustasch, log brett och nickade gillande. Harry hade skickat flera beundrarbrev till Joyce och var övertygad om att hon skulle titta förbi på sin åttioårsdag. Han pratade mycket om det där, inte minst med kunderna. När de ifrågasatte rimligheten i att en av litteraturvärldens mest framgångsrika författare skulle göra en avstickare hit, till Värmland, svarade han bara:

”Man kan inte vinna, om man inte köper någon lott.”

Det där hade han hört Lill-Babs pratsjunga i en låt, och det var inte första gången han citerade henne. Om Joyce var drottning i Harrys rike, var Barbro Svensson prinsessa.

Det plingade till när han klev in genom dörren. Han stannade och plockade upp ett exemplar av Blonde, vägde boken i handen och smackade:

”Nu du, Agnes, ska du få se på grejer.”

Han fortsatte in på kontoret. Han blev kvar där resten av eftermiddagen och rökte Camel utan filter. Cigarettlukten letade sig ut i butiken. Efter ett tag hördes också snarkningar. Jag tittade till honom så att han inte hade somnat mitt i ett bloss. Han låg i den korta, röda skinnsoffan, med huvudet över det ena armstödet och strumpfötterna utanför det andra. Händerna låg knäppta över magen, som höjde och sänkte sig vid varje in- och utandning. Jag kom att tänka på den där dekorationstomten som sover i en docksäng, den som plockas fram till jul och placeras på en hög med böcker i skyltfönstret.

Jag lade över honom den noppiga filten och sköt till dörren när jag gick ut. Några timmar senare skulle han ta det första nattskiftet.

Jag fick rapport när jag avlöste honom nästa morgon. Jodå, det hade minsann kommit en och annan nyfiken.

Jag kunde inte låta bli att fråga:

”Köpte de nåt då?”

”Man måste ha tålamod, Agnes. Det här är framtiden”, sa han och strök sig över den spända skjortmagen, där knapparna kunde sprätta iväg när som helst.

Jag valde att inte säga något om Amazon, ljudbokstjänster, läsplattor och USB-minnen där man får plats med hela bokhandelns deckarsektion. Helt hjärtlös är jag inte, och det tar så lång tid för honom att kliva ut ur skuggan, när han väl hamnat där.

Han gick hem och sov medan jag skötte ruljangsen. Vid två var han tillbaka, och jag gick hem för att få några timmars sömn inför mitt nattskift. Det var alltså så här mitt liv skulle bli framöver.

Min första natt var lugn. Det var folkracefestival i Arvika, om det nu kunde ha någon betydelse. Harry kom förbi på kvällen med en påse kanelmuffins stora som kattskallar. Och en termos kaffe.

”Tack”, sa jag.

”Det är till kunderna”, sa han och travade iväg till pentryt bredvid kontoret. Han kom tillbaka med ett dammigt kakfat på fot och tillhörande glaskupa.

”Moster Margots Muffins”, sa han och torkade av fatet med kavajärmen, sedan lade han upp bakverken och placerade glaskupan ovanpå.

”Ja, men tack till henne då”, sa jag och blängde tillbaka.

Jag vet att moster Margot är ett täcknamn för en hårdhänt polska som bor i samma trappuppgång som Harry. Hon heter egentligen Marta. Jag har googlat, det betyder härskarinna, och det har jag noterat i min anteckningsbok. Liksom hennes klarröda, lackade naglar. Hon är massös och brukar behandla onda ryggslut med sina hårda nypor. Tydligen bakar hon också. Hans kavaj luktade kanel och visst hade han visslat när han kom?

Han lämnade bokhandeln och genom skyltfönstret såg jag att han vek av åt vårt håll. Med ens förstod jag varför mamma tyckte att det var så bra att jag höll mig borta om nätterna. Vad ser hon hos honom egentligen?

Tant Jörgensen som arbetar i Erikshjälpens butik i stan kikade in strax efter midnatt. Jag satt på pallen bakom kassan och åt russin för att hålla mig vaken. Hon spratt till när hon såg mig.

”Åh, Agnes. Är det du som är här?” sa hon i en och samma utandning.

Jag stoppade ner russinasken i fickan på koftan och reste mig. Jörgensen är huvudet kortare än jag och hennes kläder luktar malmedel. Jag antar att det är smällar man får ta, när man arbetar i second hand-butik. Jag undrar hur jag luktar?

Trots att det bara var hon och jag, lutade hon sig fram och viskade: ”Den där boken om nyanserna … i grått? Har ni den?”
Din lilla rackare, tänkte jag och gick före henne in bland hyllorna.

Harry hade placerat tantsnusket mitt emot kokböckerna. Han är omtänksam så där. Väl framme upptäckte jag att boken var slut och frågade om jag skulle skriva upp henne på intresselistan, men nej, nej.

”Inget besvär för min skull.”
På väg ut stannade hon och sneglade på fatet med muffins. ”Stiliga”, sa hon. ”Får man köpa?”
”Vi bjuder, varsågod. Kanske lite kaffe?”
Tant Jörgensen nickade och jag lyfte på glaskupan. Hon trevade in sin lilla skinntorra hand och tog för sig. Hennes fingrar nådde knappt runt och tyngden av bakverket fick henne att höja på ögonbrynen.

”Ojoj ojdå”, sa hon och tog en tugga, medan jag hällde upp kaffe i en av Ekebymuggarna.

”OJ!” flämtade hon när det knakade till i käkarna.

Hon drack en slurk kaffe, samtidigt som hon smög ner eländet i handväskan, invirad i en servett. Jag låtsades inte se. Sedan gick hon, och jag plockade fram russinasken ur ena fickan, och anteckningsboken ur den andra.

Klockan 04.18 gick solen upp, och de följande nätterna hände det allt tidigare. Det var ingen rusning direkt och Harry hade alltid en ursäkt för att kunderna uteblev. Var det inte Wagnergala i kongresscentret, så var det filmkväll i Kollsberg, räkfrossa på Vänern eller kolardag i Gunnarskog. Jag tror att Harry åkte iväg till skyltplatserna varje kväll för att kontrollera att de stod kvar, och till hans förvåning gjorde de det. För det mesta var det väldigt tråkigt de där nätterna. De få kunder som kom, tog för sig av muffinsen. Efter det var det väl tveksamt om de skulle komma tillbaka. Jag gjorde vad jag kunde för att intressera dem för böckerna istället.

Men en kväll hände något. Där stod han. Paul Skogh med ”h” från Uppsala. En och nittiosju lång, och en frisyr med litterär influens. Det tog en stund innan jag kunde placera den på rätt huvud, men när det gick upp för mig blev jag varm och glad. Det kan även ha varit hans kommentar om Moster Margots Muffins som gjorde mig på gott humör.

”Mmm … goda. Och praktiska.”

När han såg min frågande blick viskade han:

”Man kan lägga dem i en påse och svinga dem mot ondsinta knäskålar.”

Paul kom på cykel varje kväll och höll mig sällskap om nätterna.

Han hade en filt med sig som vi lade ut på golvet. Där satt vi nära varandra och han läste högt ur sin ”senaste novellsamling”, utskriven på lösa papper, utan paginering. Jag hade överseende med bristerna i gestaltningen, de ständiga tempusbytena och det svajiga perspektivet. Paul å andra sidan lärde mig skillnaden mellan jamb och troké och hur en blankvers är uppbyggd. Mamma kom på mig med att mumla ”god dag, god dag, god dag, god dag, god dag”, när jag satt i hammocken bakom huset och målade tånaglarna. Hon ruskade på huvudet och tänkte nog att det där med Norge, det kanske inte var en så dum idé i alla fall?

Paul var född den tjugoåttonde december, som den tredje av fem bröder. Alla hade namn som började på ”P”. Jag är ensambarn, men mammas förhoppning var att jag skulle få en bror med namnet Boris, och en syster vid namn Cecilia. Själv ville jag ha en hund som jag skulle döpa till Dennis. Men det blev ingenting av med allt det där. Det blev bara jag. A som i Agnes.

Jag vände på dygnet. Sov på dagarna och var vaken om nätterna. Jag har aldrig tidigare varit så blek i hyn i juni.

Om mamma känt till att jag fick stryka fingret över en främlings illa läkta ärr efter en komplicerad blindtarmsoperation, att det var som blindskrift när jag blundade och läste honom, om och om igen – då hade hon hyrt en bil och skjutsat mig till Oslo, omgående.

Det var en tidig morgon, klockan 05:36, tisdagen den artonde juni för att vara exakt. Vi låg på golvet, tätt intill varandra, mellan kokböckerna och tantsnusket. Jag slumrade mot Pauls arm och han gjorde en paus i högläsningen. Det blev tyst en stund. Solen hade varit uppe i nästan två timmar. Det var bara några dagar kvar till midsommar och efter helgen skulle jag kliva på bussen och åka de tjugo milen västerut, stå i butik och sälja teknikprylar.

Vi hade öppnat ett av fönstren på vid gavel, för att vädra ut det dammiga och andas in sommarnatten. Jag såg i ögonvrån hur han tittade ut på himlen. Rösten var som blå sammet när han viskade:

”Oscar Wilde. Osssss … car. Waaaaaaaaajld.”

Han hade inte släppt tanken på att använda namnet som pseudonym.

”Paul, det är nog ingen bra idé”, försökte jag och ångrade att jag hade nämnt det där om frisyren från första början. ”Det är liksom för sent.”

Bokhyllorna vakade böjda över oss och jag tänkte att det vore just en skön död, om de skulle falla ner där vi låg, och det sista vi såg var Jamie Olivers underbett och Mr. Greys grå slipsknut.

Vi har så mycket att lära av varandra, tänkte jag, men hur ska vi hinna?

”Paul, jag måste snart resa”, sa jag.

”Jag följer med”, sa han.

”Det går inte. Du passar inte in i den världen.”

”Vilken värld?”

”I en värld av laddbara skäggtrimmers, radiostyrda helikoptrar och dokumentförstörare”, sa jag och viftade bort en harkrank som satte krokben för sig själv i luften ovanför våra ansikten.

”Din värld är här”, sa jag. ”Mellan de här bokhyllorna. Hos de fördömda och Kafka på stranden. I vinterträdgården och på mörka platser, till sista andetaget.”

Han reste sig upp till sittande, tittade på mig som om han inte förstod ett ord av vad jag sa. Kanske blev han ledsen. Kanske kände han sig förminskad och obetydlig, men det var ju precis tvärtom. Jag ville bara väl och önskade få ett så fint avslut som möjligt, för bådas skull.

Han satt där och höll armarna om sina uppdragna knän. Hängde med huvudet en stund, och sedan samlade han ihop sina papper, gick ut till sin cykel, satte fast filten på pakethållaren och vinglade iväg nerför gatan. Han var borta.

Det har gått ytterligare tre veckor sedan den där morgonen, och jag är fortfarande kvar. Vi är i andra halvan av juli. Jag som skulle härda ut till pingst, allra senast till midsommar. Jag har inte sett till honom, och här sitter jag nu med en oro som tumlar runt som ett gäng snokar i magen. Dörren till bokhandeln bakom mig är låst. Harry gav upp till slut. Mamma tyckte att jag började bli hålögd och skällde på Harry för att han inte betalade mig tillräckligt för den obekväma arbetstiden.

”Och så stinker du kanel”, skrek hon åt honom, när hon ändå höll på.

Harry bara suckade och svarade att han nog skulle lägga ner projektet. Kanske stänga helt och hållet och emigrera till Kanada.

”Här blir ändå inga barn gjorda”, sa han, och det hade han rätt i.

Paul Skogh med ”h”. Jag tänker på dig varje dag. Varje timme, varje minut. Var finns du nu? Har du ens funnits? Ingen annan än jag verkar ha sett dig. Den där husvagnen som du och två av dina bröder campade i vid sjön, någon kilometer härifrån, står inte kvar. Om den ens har stått där.

Jag tar fram anteckningsboken ur axelväskan och bläddrar i den. Ingenstans har jag skrivit om Paul. Ingenting om mockajackan med lappade armbågar. Ingenting om sättet att luta huvudet på sned och föra fingrarna genom luggen. Ingenting om ovanan att bemöta en fråga med en annan fråga.

Då slår det mig att jag minns ju ändå allt det där, och mer därtill. Jag blundar och tummen smeker pekfingertoppen i långsamma cirklar. Ett illa läkt ärr efter en blindtarmsoperation? Var får jag allt ifrån?

Himlen är rosaturkos och solen är på väg upp över hustaken. Sopmaskinen körde förbi nyss och lämnade fuktiga spår efter sig på asfalten. Den hörs fortfarande på avstånd, men fåglarnas morgonkvitter är högre. Det är det ögonblick på dygnet när fågelkvitter överröstar allt.

Alltså hör jag inte den norskregistrerade hybridbilen förrän den saktar ner och stannar på andra sidan gatan. Rutan på förarsidan glider ner lika tyst, och en man med fräkniga, bulliga kinder vinkar och frågar:

”Agnes?”

Jag nickar och häver mig upp. Greppar min resväska och korsar gatan. Jag lämnar ett liv bakom mig. Framför mig väntar ett annat. Jag ska till Norge.

ANNA-CARIN COLLIN
info@opulens.se

The post Novell: ”A som i Agnes” av Anna-Carin Collin first appeared on Opulens.

A som i Agnes - Opulens

Novell: ”A som i Agnes” av Anna-Carin Collin

A som i Agnes – Anna-Carin Collin