LYRIK.  Det är spännande att se Eva Neanders hela poetiska register, skriver Anna Remmets som läst urvalet Död idyll & andra dikter. 

Död idyll & andra dikter: Samlad lyrik av Eva Neander
Vendels förlag

Eva Neander föddes 1922 och ansågs vara en av 40-talets lovande unga litterära röster innan hon dog redan 1950. Hon hade då två romaner, en novellsamling och en diktsamling bakom sig. I  Död idyll  & andra dikter har Vendels förlag med Johan Jönsson som redaktör samlat dikterna från Död idyll och Lilla bror och lilla syster, den senare utgiven efter Neanders död, samt några dikter som tidigare endast publicerats i tidningar.

Första delen har verkligen en lämplig titel som förebådar de många kontrasterna i Neanders dikter. Här blandas motsatser som ”Vänskap i en flickrumssoffa” med ”äckel och olust” och ”fint och prydligt” med ”vilt begär” som i samlingens första dikt. Den som talar i dikterna är för det mesta ett ”jag” som berättar om olika känslor som skaver mot andra människor. Ofta är denna andra en (olycklig) kärleksförbindelse, men ibland rör det sig alltså om andra relationer, som vänskap.

Det är hursomhelst relationerna och jagets inre tillstånd som står i centrum: naturen fungerar i den mån den förekommer till stor del som ren liknelse för olika sinnesstämningar.

Neander rimmar friskt, som ”frost” och ”kost”. Ibland blir alla dessa motsatspar och rim klichéartade, till exempel när hon rimmar ”döda” med ”föda” men ofta fungerar det även när hon använder sig av dylika ”enkla” poetiska effekter. Här finns några riktigt bra bilder. Bland dessa fraser som ”Så minns jag / en barndom / vit spjälsäng / hårda flätor” och ”Jag trodde jag gråtit / mej från dej / fick lust att leka ett slag”.

Den andra, postuma, delen skiljer sig märkbart från den första. Rimmen är betydligt glesare. Dikterna är både mer surrealistiska och mer berättande. Såhär kan det se ut:

”/…/Men hon trycker pojkens hand / ser utan att se / _ _ / Bygden går förlorad / i blåsten / brister däruppe / — en tunn ballong”

Det finns ett drag av skrämmande saga:

”I lera har min styvmor dränkt mej / satt grodor för mina ögon / och kallar med onda fåglar”

Författaren till Lilla bror och lilla syster är en mognare och djärvare författare. Därför blir det extra påtagligt, och inte till deras fördel, när de tidiga dikterna som enbart publicerades i tidningar följer sist i samlingen. Det är dock spännande att se Eva Neanders hela poetiska register.

Urvalet i Död idyll & andra dikter visar varför hon tidigt var så lovande, hur hon hann utvecklas och att hon antagligen hade mycket kvar att ge om hon fått leva längre.

The post En lovande poet som dog i förtid first appeared on Opulens.

KLAUSTROFOBISKT: Anna Seghers (1900-1983) skildrar en klaustrofobiskt trång värld, där luften förpestas av oro, väntan och ryktesspridning, skriver Elisabeth Brännström.

Transit av Anna Seghers
Översättare: Jens Christian Brandt
Nilsson förlag

Under sommaren 1940, då den tyska invasionen av Frankrike hade blivit ett oundvikligt faktum, översvämmades den ruffiga hamnstaden Marseille av desperata flyktingar som hoppades på hjälp med att ta sig ut ur landet. Hjälpen skedde genom visum till länder på andra kontinenter; Europa satt redan fast i nazisternas klor och det var näst intill omöjligt att ta sig mellan ockuperade länder och de länder som fortfarande förhöll sig neutrala. Hoppet stod istället till Sydamerika och USA, dit man, om man hade tur, kunde få ett permanent visum eller ett transitvisa som tillät genomresa, men inte permanent uppehåll.

I Marseille flockades människor utanför ambassaderna, fullastade med resväskor och med barn, gamla släktingar och husdjur i släptåg. Man köade inte bara i timmar utan i dagar, veckor och månader för att komma åt det hett eftertraktade visum som kunde leda till ett nytt liv på andra sidan havet. Även livet i Marseille var villkorat, stadens invånare och myndigheterspersoner underströk gärna att deras stad inte var till för permanent boende. För att få ett rum på ett hotell eller pensionat var man tvungen att uppvisa bevis på att man var på väg därifrån, och staden kryllade av lokala spioner som gärna angav sina grannar och hyresgäster.

Resultatet blev att stora grupper av flyktingar drev runt mellan olika kaféer, där rosévinet var billigt och man kunde fyllna till och försvinna in i den stora folkmassan eller prata bort en stund med någon som var ute i samma ärende som man själv. Ryktesspridningen var stor och nya berättelser skapades ständigt, om skepp som förlist, flyktingar som rest iväg men skickats tillbaka och om vissa som fått visum men ändå valt att stanna, för det mesta utav lojalitet med någon mindre lyckligt lottad familjemedlem eller ny bekantskap.

Det är vid ett bord på ett av dessa kaféer som vi, i Anna Seghers roman Transit från 1942, först möter den namnlöse unge man som kommer att visa oss vägen genom flyktingarnas Marseille. Mannen är, liksom författaren, från Tyskland; han har rymt från ett fångläger och anser nu att han har nått sin slutdestination. Han vill stanna i Marseille och detta skapar oupphörligen problem för honom. Med sig har han också en väska tillhörande författaren Weidel, som anonymt begått självmord i Paris, och det är när han börjar utge sig för att vara Weidel som hans liv inom Marseilles trånga stadsgränser blir alltmer kryptiskt och svårhanterligt.

Han inleder ett romantiskt färgat förhållande med Weidels fru, Marie, som drar från kafé till kafé för att söka efter sin försvunne man, och hans identitet pendlar mellan hans egen och Weidels, den som står på de papper han måste visa upp för myndigheterna. Samtidigt lever han ett liv han börjat känna sig hemmastadd med: han har ett rum, drar runt på stadens kaféer, dricker rosé, pratar och lyssnar på berättelser och han fäster sig vid en väns lille son som lider svårt av astma och han fäster sig också vid mer än en kvinna. Allt utspelar sig på en klaustrofobiskt trång yta, där havet ständigt påminner om den stora okända värld dit visumen ska leda dem som har tur, och där tyskarna cirklar runt i sina hakkorsprydda bilar som en påminnelse om vad som kommer att hända med dem som inte har det.

Anna Seghers (1900-1983) skildrar en klaustrofobiskt trång värld, där luften förpestas av oro, väntan och ryktesspridning, men där man ändå på något sätt acklimatiserar sig medan man förtvivlat försöker hålla modet uppe, hur svårt det än känns. Hon tillbringade själv tid i Frankrike under kriget innan hon flydde till Mexiko, bara för att återvända till Tyskland efter krigsslutet, och det märks att hon känner både miljön och flyktingens sinnesstämning väl.

På en fantastiskt tät, nästan hypnotisk prosa, lyfter hon fram den unge mannens dilemma och skapar en värld som – trots de monotona dagliga rutinerna – är sprängfylld av händelser som förs fram genom de berättelser den unge mannen får höra på sin ändlösa irrgång genom kaféerna och barerna. Själv börjar han sakta så ett frö till ett nytt liv, men frågan är var det ska slå rot, i Europa eller långt borta på en främmande kontinent.

Detta är totalt absorberande läsning och en av de absolut bästa böcker jag läst inom genren.

The post Inträngande roman om flyktingens ständiga dilemma first appeared on Opulens.