PROSA. Under den pågående påskhelgen har vi valt att i Littestraden publicera en novell av Jocke Anakin med titeln ”Son of Jesus”.

Jocke Anakin är en författare och konstnär med rötter i Västmanland och bas i Eskilstuna. Han skriver mörk, psykologisk prosa med poetisk nerv – texter om identitet, skam, rykten och hur språk kan bli makt. I sitt skapande återkommer han till frågor om kollektiv, kontroll och människans försök att återta sitt eget narrativ. Vid sidan av skrivandet arbetar han även med kreativt skapande och projekt inom Skillztuna, i form av konst, text och musik.

Nu är vi glada över att få presentera novellen Son of Jesus – en berättelse om narrativ makt, identitetsövertagande och återtagande. Det är en mörk, stiliserad prosatext i kort format om hur ett rykte kan bli en identitet och hur en människa långsamt börjar spela den roll som omgivningen kräver.

Berättelsen kretsar kring en karismatisk religiös auktoritet (”Kristi brud”-gestalten) och de mekanismer som gör att språk, ritual och gemenskap kan äga någon inifrån.

CAROLINA THELIN

SON OF JESUS

EN BERÄTTELSE OM NARRATIV MAKT, IDENTITETSÖVERTAGANDE & ÅTERTAGANDE.

Denna text är fiktiv. Alla personer, platser och händelser är påhittade eller används i ett fiktivt sammanhang. Eventuella likheter med verkliga personer eller händelser är oavsiktliga.

När tillräckligt många människor säger att du är något

börjar du leta efter bevis i dig själv.

Det är så skvallret fungerar.

Det börjar som viskning.

Det slutar som identitet.

Uppenbarelsen

Det började inte med tatueringen. Det började med hennes uppenbarelse.

I den lilla byn – röda trähus med vita knutar, en ensam grusväg som ledde in mot samlingshuset, björkar som viskade i vinden – stod hon en söndag längst fram under lysrören i det enkla kapellet. Hon bar vitt. Inte bröllopsklänning, men något som liknade löfte. Byn kallade henne Kristi brud. Det var den titel hon gett sig själv, och ingen hade ifrågasatt den. I deras ögon var hon redan helig.

Hon förkunnade att hennes riktiga son hade kommit. Orden föll tungt i rummet. Ingen ifrågasatte. Man gjorde inte det i Knutby. Man tog emot.

Hennes blick landade på mig. Inte sökande. Inte frågande. Bestämmande. Som på ett objekt hon redan ägde.

Det var då det började.

Men innan hon sa det högt hade hon redan sagt det i små rum. Till de närmaste. Till de lojala. Till dem som viskade vidare. Hon spred ryktet om att jag var märkt.

Och plötsligt började skvallret växa. De visste saker om mig som jag aldrig sagt. Att jag alltid känt mig annorlunda. Att jag burit ett uppror i kroppen. Någon påstod att jag haft drömmar. Någon hävdade att jag sökt tecken. Någon sa att jag en gång sagt att jag var utvald.

Hade jag det? Eller hade de sagt det tillräckligt många gånger för att det skulle kännas sant?

Kristi Brud var skicklig. Hon tog små fragment av mitt liv och vävde dem till profetia. Hon behövde ett tecken. En rörelse, en uppenbarelse. Formade ord utan kropp.

Jag var ung och sökande. Redan med ett namn som kunde tolkas eller misstolkas. Hon påpekade att Jocke Anakin var ett namn som bar på något. Jag invände – förklarade att det bara var ett artistnamn. Hon log och svarade att inget någonsin bara är.

Hon började omtolka mig. Min osäkerhet blev ödmjukhet. Min ilska blev kallelse. Min ensamhet blev förberedelse. Hon sa att jag alltid vetat men ännu ej förstått.

Och sakta började jag undra om hon faktiskt hade rätt.

• • •

Ceremonin

De kallade det inte märkning. De kallade det förbund.

En särskild kväll utsågs. Fasta. Bön. Ingen fick tala högt under dagen. Atmosfären i hennes hus på kullen var tät, nästan elektrisk. Som inför något övermäktigt.

Jag började tvivla redan då, men när jag sa det till henne log hon och menade att jag bara var rädd för min kallelse. Jag minns att jag sa att det kändes fel. Hon svarade att det kändes fel för att jag ännu inte var färdig.

Det var första gången hon tog min känsla och gjorde den till bevis emot mig.

Jag fördes in i kapellet där ljusen redan brann. De stod i en cirkel runt mig. Hon stod i mitten och förkunnade att det synliga skulle bekräfta det osynliga.

Någon läste ur en uppenbarelse hon påstod sig ha fått. Där stod mitt namn – Jocke Anakin – nedskrivet i en anteckningsbok med gulnade sidor. Hon sa att hon sett det långt innan jag kom. Att jag ju själv sagt att jag känt mig utvald hela livet.

Hade jag sagt det? Kanske. Eller hade hon sagt det först och jag nickat?

Hon förkunnade att jag bar revoltens namn men var kallad till lydnad. Två av de närmaste la sina händer på mina axlar. De försäkrade att detta inte var våld, utan upphöjelse.

Maskinen surrade. Inte högt, men tillräckligt. De sjöng medan det hände. Långsamma, monotona lovsånger. Orden upprepades tills de nästan förlorade mening.

När det var klart klev hon fram, la handen över det färska märket och förkunnade att det nu var fullbordat.

På min hud stod: Son of Jesus.

Inte konst. Inte val. Utan ritual. För henne var logiken oundviklig: om hon var Kristi brud, då var jag Kristi son. Märkningen var inte symbolik. Den förstärkte identitet.

Hon lät orden vara på engelska. Det lät större, sa hon.

När hon la handen över märket och såg mig i ögonen förstod jag senare vad hon egentligen menade: nu finns det ingen återvändo. Inte min tro. Min bindning.

Och när orden stod där på min hud var det som om byn drog en kollektiv suck. Nu fanns det inget tvivel längre. Det de viskat om hade blivit verklighet.

• • •

Upphöjelsen

Från den dagen var jag inte längre en medlem i församlingen. Jag var ett tecken från gud, genom henne, blivit hennes son.

Hon talade om mig i predikningar. Hon kallade mig beviset. Arvet. Hennes. När någon såg tveksam ut sa hon att det är svårt att förstå när Gud gör något stort. Om någon viskade att det gått för fort hävdade hon att de var rädda för det de inte kunde kontrollera.

Hon omtolkade varje reaktion. All kritik blev rädsla. All oro blev avund. All tvekan blev köttets uppror.

Jag började höra hennes röst även när hon inte talade.

Andra fick träda tillbaka. Andra fick vänta på samtal och vägledning. Men jag kallades in sent på kvällarna för undervisning, för rening, för förberedelse.

Mitt rum flyttades närmare hennes. Jag skulle formas, sa hon.

Hon började tala om min barndom. Hon påpekade att jag alltid känt mig annorlunda. Det var sant. Hon sa att jag alltid sökt något större. Kanske. Hon förklarade att detta var det jag sökt.

Och sakta började mina minnen ändra form.

Byn började viska. Inte högt – aldrig högt. Men jag såg blickarna. De såg mig som något större. Något farligare. De undvek att se mig i ögonen. Vissa bugade sig när jag passerade.

Hon skapade en hierarki där jag stod högt – men bara så länge jag stod under henne. Gud. Kristi brud. Sonen. Byn. Resten. En perfekt pyramid.

• • •

Isoleringen

Telefonen togs bort. Hon sa att jag inte behövde världen.

När jag sa att jag saknade mina vänner svarade hon att det var band som hindrade mig från att bli den jag var. Besöken stoppades. De kunde inte förstå vad jag bar, förklarade hon.

Spegeln försvann från rummet. Jag skulle inte identifiera mig med kroppen, menade hon.

När jag sa att jag kände mig instängd korrigerade hon mig: jag var skyddad. När jag sa att jag kände mig kontrollerad rättade hon även det: jag var buren.

Hon bytte ut orden. Och plötsligt lät fångenskap som omsorg.

Jag började ifrågasätta mitt eget språk. Var jag verkligen instängd? Eller bara rädd?

Hon sa att jag var för viktig för att exponeras. Att jag måste skyddas från andligt avfall. För om någon behandlas som utvald tillräckligt länge börjar han se sig själv så.

• • •

Manipulationen

Hon började omformulera allt i teologiska termer. Inget var längre personligt. Allt var kosmiskt.

När någon ifrågasatte henne log hon och menade att det inte var henne de kämpade mot, utan Anden. När någon grät förklarade hon att det var köttet som protesterade. När någon tvivlade sa hon att det var dennes mänsklighet som måste dö.

Hon talade om relationer som om de var hinder. Om familjeband som om de var lägre lojaliteter. Hon betonade att den som är kallad måste vara beredd att lämna allt. Hon betonade ordet allt. Inte med vrede. Med övertygelse.

Hon beskrev världen i hierarkier och talade om andligt moderskap – att det fanns en högre form av föräldraskap än det biologiska. Att det hon födde i anden var viktigare än det som föds i kroppen. Hon hade själv levt efter den principen. Hennes egna biologiska barn hade hon lämnat bakom sig. Övergett. Inte i vrede, utan med samma lugna övertygelse som genomsyrade allt hon gjorde. De var köttets barn, sa hon. Inte andens. Och Kristi brud kunde inte vara bunden av jordiska band.

Det var så hon rättfärdigade sin fixering vid mig. Jag var inte ett barn hon fött, utan ett barn hon fått – genom uppenbarelse. Det handlade inte om val, förklarade hon, utan om prioritet. Därför märkningen. Därför ritualen. Därför förbundet. Jag var beviset på att hennes offer hade varit värt något. Att hon inte övergett sina barn för ingenting, utan för något större. Och när hon sa det lät det nästan vackert.

Hon använde dem mot mig. Om jag tvivlade kallade hon in två av de mest lojala och bad dem be för mig. De lade händerna på mig. Inte hårt, men länge. Hon lät dem vittna om mina tecken. De påstod att de sett hur jag skakat, att de hört hur jag tvekat.

Och varje gång någon beskrev mig blev jag mindre säker på vem jag var.

Det var så våldet fungerade. Inte genom slag. Genom spegling.

Byn fungerade som hennes nervsystem. Ett ord från henne blev viskning i köket. En viskning blev sanning i kapellet. När jag sa att jag inte bett om att bli Sonen svarade hon att jag bett om det hela mitt liv.

Och byn nickade. När tillräckligt många nickar så börjar sanningen luta.

Hon slog ibland. Hon höjde ofta rösten. Hon omdefinierade allt. Hon visste att en Son behövde både upphöjas och isoleras.

Hon sa att jag inte skulle se mig själv som de såg mig, utan som hon såg mig. Och det var där makten låg.

• • •

Splittringen

En natt, likt många andra nätter – när byn utanför låg stilla och endast en ensam gatlykta sken över gruset.

Jag låg då vaken och kände hur märket brände. Inte fysiskt. Men existentiellt. Orden var inte mitt rop. De var hennes.

Jag mindes hur hon sagt att om Sonen faller, faller församlingen. Och plötsligt slog en tanke rot: Tänk om hon hade rätt? Tänk om jag verkligen var kallad? Tänk om mitt motstånd bara var svaghet?

Jag låg där och kände hur två versioner av mig själv kämpade. Den som ville gå. Den som ville vara utvald.

Det var då jag förstod: min identitet var deras stabilitet. Inte min frihet. Och för henne var det ännu mer än så. Om jag gick förlorade hon inte bara en son. Hon förlorade rättfärdigandet för allt hon offrat – för barnen hon lämnat, för livet hon låtit brinna. Om jag gick blev hennes offer meningslöst. Och jag skulle bli beviset på hennes teologi.

• • •

Flykt

Dörren var inte låst. Den behövde aldrig vara det. Det var det mest geniala av allt.

Jag gick ut i den kalla natten. Gruset knastrade under skorna. En hund skällde i fjärran. Ett fönster på glänt släppte in vinden och gav luft under gardinernas vingar.

Ingen stoppade mig, och det var nästan värre. För en del av mig väntade att någon skulle ropa efter mig, att någon skulle säga åt mig att stanna. Och när ingen gjorde det kändes det som om jag redan fallit.

Jag fick senare höra vad hon sagt på söndagen efter min flykt. Hon stod där igen, längst fram. Vitklädd. Hon förkunnade att prövningen hade kommit och att Sonen hade fallit. Inte flytt. Inte lämnat. Fallit.

Den sanna Sonen måste falla för att uppstå, sa hon.

Hon gjorde min flykt till teologi. Hon sa att min frånvaro bevisade hennes sanning. Att motstånd alltid är ett tecken på betydelse.

Hon förlorade mig men behöll berättelsen. Det var hennes sista strategiska drag.

• • •

Parallell nutid

Det märkliga är att jag lämnade byn. Men byn lämnade aldrig mig.

År har gått. Jag bor i en annan stad nu. Andra gator. Andra ljud. Andra människor.

Men ibland händer det. Någon känner igen namnet. De frågar om det är jag. Inte aggressivt. Inte öppet dömande. Nyfiket. Och det är värre.

Det finns alltid en version av mig som går före mig in i rummet. Den som blev utvald. Den som föll. Den som inte klarade trycket. Den som ville bli något större.

Vissa säger att jag frivilligt lät märka mig. Andra säger att jag lät mig manipuleras av  henne. Några säger att allt var ett konstprojekt. Ryktet anpassar sig efter behov. Det är det som gör det odödligt.

Jag hör att hon fortfarande talar. Inte till mig. Om mig. Hon säger att jag bar tecknet, att jag var kallad, att jag valde världen.

I hennes version är jag fortfarande del av hennes teologi. Jag är den fallne sonen. Ett varnande exempel. Och det är nästan genialt. För oavsett om jag talar eller tiger lever hennes berättelse vidare.

Ibland står jag framför spegeln och ser märket. Son of Jesus. Och jag vet vad det betydde där. Men här? I nutiden är det bara bläck. Ändå ser jag hur människor läser det. De fyller i luckorna själva.

Och jag märker hur jag ibland börjar berätta historien som om det var jag som valde allt. Som om det var ett konstnärligt statement. Som om jag var i kontroll.

För mig är det är lättare så.

• • •

Märket

Jag har ofta fått frågan: Varför har du den tatueringen?

Svaret är inte enkelt. Det är inte tro. Inte provokation. Inte marknadsföring. Det är historia. Ett märke satt i ett sammanhang där jag blev en symbol i någon annans vision.

Det verkliga våldet var aldrig maskinen. Det var aldrig ritualen. Det var berättelsen. När människor börjar tala om dig som om du är en symbol slutar de se dig som människa.

Det farligaste med Kristi brud var inte hennes röst. Det var hennes säkerhet. Hon behövde aldrig höja rösten. Hon visste att ryktet skulle arbeta åt henne. Att byn skulle viska. Att någon skulle berätta. Att berättelsen skulle mutera. Och att jag, var jag än befann mig, skulle bära märket.

Men här är det hon aldrig förstod: Ett märke kan sättas på huden av någon annan. Men betydelsen kan tas tillbaka.

Förr betydde tatueringen hennes uppenbarelse. Nu betyder den min överlevnad. Förr var den ett förbund jag inte valde. Nu är den en påminnelse om hur lätt en människa kan bli ett verktyg i någon annans vision.

Ibland, sent på natten, kan jag fortfarande höra henne. Hennes röst som säger att jag är märkt. Och en del av mig undrar: var det jag som flydde? Eller var det hon som aldrig tänkte släppa?

Men när någon frågar varför jag har den svarar jag inte med hela historien. Jag säger bara att det är en påminnelse.

För sanningen är större än ryktet. Att identitet som påtvingas dig aldrig är helig. Att även den som utropas till Son kan vägra att bli ägd.

Och att jag äger den nu.

The post Littestraden: Novell av Jocke Anakin first appeared on Opulens.

LYRIK. Peter Stewart har skrivit en förtätad och dessvärre ständigt aktuell dikt med titeln ”Det pågående kriget”. För bild har Ola Åstrand svarat.

Vi kan i dag presentera en dikt av Peter Stewart. Det gör vi i kombination med ett konstverk av Ola Åstrand som vid det här laget medverkat ett flertal gånger i Opulens med såväl texter som bilder.

Så här presenterar sig Peter Stewart för Opulens läsare: ”Född i Malmö för längre sedan än jag vill tänka på. Uppväxt i Köpenhamn och Malmö. Världsmedborgare alltid. Svensk översättare av William S Burroughs, J G Ballard, Charles Bukowski, Jim Harrison med flera. Gjorde tidiga experiment med egna datorprogram för att generera poesi från förvalda texter och cutup/fold-in tekniker uppfunna av William Burroughs och Brion Gysin. Programmerare i USA i många år, numera bosatt i Småland. Poet ibland.”

Men det är faktiskt inte första gången Peter medverkar i Opulens. I vår dåvarande engelskspråkiga avdelning Global publicerade vi 2020 hans essä om rasismen i USA.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

DET PÅGÅENDE KRIGET

Och så

Fortsätter det

År efter år

Årtionde

efter årtionde

Vattnat

Av ett bittert regn

Och varje

Ny skörd

Sår sin egen

Draksådd

The post Peter Stewart: ”Det pågående kriget” first appeared on Opulens.

PROSA. Förra året presenterade vi ett utdrag ur iodine Jupiters bok ”Jag vill bli kriminell”. Här följer ytterligare en text ur den boken.

RÄDSLAN FÖR ATT STICKA UT

En del författare erhåller en ofattbar välvilja från förlag och kritiker. Även fast deras verk är mediokra. Jag tänker att upplevelsen av ett verk bör skänka åtminstone något av följande: glädje, skratt. spänning, fasa, tankar, skönhet. Förvåning eller nån grad förvirring. Den senare är den yttersta formen av underhållning.

Det kan vara att hjälten i en film plötsligt dör oväntat på slutet för att nån av karaktärerna i filmen säger han är en tönt. Det räcker för att göra folk ursinniga. En stark känsloyttring hos publiken därför att den bryter mot en mångårig konvention. Det förväntade får på käften. Det gillar folk inte, men man gillar att känna nåt. En sällsam njutning med skräckblandad förtjusning.

Det oväntade måste få mer utrymme i konsten. Det är nästan obefintligt idag i traditionella media. Allt är i boxen, inget utanför. Ingen vågar satsa på det som rör om på riktigt, inte ens ge det utrymme.

En missuppfattning är att tråkigt skulle vara seriöst bara för att det är trist. Det är mer författarens oförmåga att väcka utrop. Men det pseudoseriösa premieras hårt. Poserandet i allvar är utbrett i bokbranschen ända sen Lagercrantz tid. Men långsamt håller det på att tappa greppet med disneyfiering som följd. Två polariteter.

Få författare är förunnade att bemästra balansakten mellan allvar och humor. Få lyckas skapa den osäkerhet som leder till förvirring, eller avgrundsdjupa skratt över det absurda i vår tillvaro. Tjänstemännen som bedömer om en upplevelse är värd att satsa på gör en kalkyl. Gör han en felbedömning, om nåt inte säljer, riskerar han förflyttas till en skrubb i källaren.

Ingen vågar ta ett självständigt beslut, ingen vågar stå för nåt. Chefer gömmer sig bakom varandra och hänvisar till ett avtal med riktlinjer för målet med verksamheten. Väck inte den björn som sover.

Beslut om upplevelsens mål kommer från plånboken som sin tur inväntar statistik från flockens köpbeteende. Minsta gemensamma nämnare. Death för all kreativitet. Standardformler. Det oväntade och fantastiska händer inte. Upplevelser som sätter något på spel finns inte på kartan i Sverige. Det förutsägbara och trygga är kriteriet för din upplevelse, det udda förpassas till hittegodsavdelningen.

Vänsterkillen bör absolut inte bära en massa smycken och dreads i tv-debatten. Det ska affärsmannen göra. Dyr kostym och slips gör vänsterkillen intressant. Du lyssnar för att du blir nyfiken. Han bryter mönstret. Bingo!

Vi får aldrig bli mätta och trygga.

Döden är uttråkning, och uttorkning av all kultur.

Bokförlagen tror att de förlorar sitt anseende genom att signa en poet som ställer sig över PK-standard. En författare vars främsta syfte inte är att lyfta deras förlagsprofil vågar man inte satsa på. Det borde vara precis tvärtom. En huspoet för det oerhörda. Det är anseende att ha bisarra författare som bjuder på det oförutsägbara. Många läsare vill inte få sig bekräftade 24/7 utan vill få sig till livs det osannolika och fantastiska. Inte i marginalen, utan på bra sändningstid.

Samhället skulle tjäna på att ge folk intressantare upplever än brus. Flykten från en förutsägbar verklighet skulle minska drogmissbruket, göra verkligheten rik istället för fattig. Upplevelseindustrin skulle få en ny guldålder. Energi och kraft med ett rikare utbud får folk att må bättre. För mig betyder ordet kultur samtal. Det är något positivt. Det förenar och berikar. Det fantastiska leder i högre grad till reaktion och dialog.

Helt krasst är staten i grund och botten mer intresserade av rationella konsumenter. Skattepengar. Man uppmanar till mindre känslosamma utbildningar. Teknik, förnuft, data och rationalism är i strid med fantasi, det fantastiska, omöjliga.

Logiskt tänkande är inte konstens främsta uppgift. Därför skär staten ständigt i humaniora. Romantikern eller känslomänniskan har lågt nationalekonomiskt värde. Landets kulturliv håller på att självdö. Företagsfascismen gör entré.

Det är vad vi förtjänar.

The post iodine Jupiter – ”Rädslan för att sticka ut” first appeared on Opulens.

LYRIK. I Littestraden har vi denna vecka nöjet att presentera en dikt av den koreansk-amerikanska poeten Sandra Lim i översättning av Lars Gustaf Andersson. 

Poeten Sandra Lim

Den koreansk-amerikanska poeten Sandra Lim är född i Seoul i Sydkorea men uppvuxen på den amerikanska västkusten. Hon har en doktorsexamen i engelsk litteratur men har också utbildat sig på den klassiska creative writing-utbildningen i Iowa. Hon bor nu i Cambridge, Massachusetts, och är professor på University of Massachusetts, Lowell.

Sandra Lim har hittills gett ut tre diktsamlingar, varav den senaste, ”En märklig sak”, publicerades 2024 i svensk översättning av Lars Gustaf Andersson på Rámus förlag. Dikten ”Elakheten”, som vi nu är stolta över att få presentera tillsammans med originalet, ska ingå i en kommande diktsamling som inte har något namn ännu.

Översättaren Lars Gustaf Andersson

Lars Gustaf Andersson har, förutom poesi av Sandra Lim, bland annat översatt den amerikanska poeten Carolyn Forché och tidigare i Opulens presenterat dikter av Ilya Kaminsky,  Daniel Simko och Alex Keramidas. Som poet framträdde han själv senast med ”Dikter 2017 – 2020” på Spargo förlag och utkommer med diktsamlingen ”Repetitorium” på Ellerströms förlag senare i vår.

CAROLINA THELIN

Dikt av Sandra Lim:

ELAKHETEN

Ur en gammal italiensk urna

sträckte sig en orange-röd blomma som en fana,

ensam, viljelös och likgiltig inför framåtskridandet.

Luften var fuktig och sötaktig,

mättad av natthyacint och citron.

Kött och kryddor dränkta i olja och syra.

Många nätter med klirrande hagel och långa styva piskor

av blixtar skakade fönsterluckorna av trä.

Dagar fyllda med tryckande hetta som tycktes dras åt

som en snara. Här är sommartider.

Världen blev flera tusen år äldre

på en enda kväll.

Jag försjönk djupt

i trista fantasier som stelnade som cement.

En cigarett förtärde sig själv på askfatet.

Vätan gjorde bergen blå.

Jorden sa att språk och syn

är ingenting.

(Översättning: Lars Gustaf Andersson)

Cattiveria

From an old Italian urn
grew a red-orange flower like a banner,

a lone, stray mood uninterested in progress.

The air was damp and sweetish
with tuberose and lemon.

Meats and herbs seethed in oil and acid.

Many nights of brittle hail and long, stiff whips
of lightning rattled the wooden shutters.

Days filled with oppressive heat that seemed to loop
like a rope with a noose. Here is summertime.

The world was another several thousand years
older in an afternoon.

My mind sunk into the depths
of crummy fantasies which held it like concrete.

A cigarette smoking itself in the ashtray.
A great wetness staining the mountains blue.

The earth saying language and vision
are nothing.

“The word cattiveria in Italian translates to ‘malice, wickedness, or badness’ in English. I had spent the day sunk in a low mood, despite being in a beautiful setting. It seemed that poems lay around half-formed, abandoned. The silted, sluggish heat made it hard for me to say what I wanted; I felt like its human host.” – Sandra Lim. Copyright © 2025 by Sandra Lim. Originally published in Poem-a-Day on August 15, 2025, by the Academy of American Poets.

The post Littestraden: Nyskriven dikt av Sandra Lim first appeared on Opulens.

LYRIK. Håkan Sandell presenterar den franske poeten Jean Follain. Vi får ta del av fyra dikter som Sandell tolkat i samarbete med universitetslektor Jacob Carlson.

Den franske poeten Jean Follain (1903-1971) introducerades först på svenska för femtio år sedan med en handfull dikter översatta av Gunnar Harding och Lasse Söderberg. De tolkningarna går att finna i antologin ”Fransk poesi 1910-1970” (1974).

Gunnar Harding uttryckte sig den gången som så om Follain att han ”hämtade stoffet till sin poesi främst från två källor, den lantliga miljön i vilken han växte upp i och den franska historien”. Det är en bra sammanfattning.

Poeten kom från Normandie, från en liten by utanför Saint-Lô. En stad som för övrigt bombades till ruiner under andra världskrigets slutfas.

Tillsammans med Jacob Carlson, universitetslektor i franska vid Göteborgs Universitet, har jag här valt och tolkat fyra tidigare oöversatta dikter som utgör exempel på Follains gåtfulla formuleringskonst.

Jean Follain blev redan under ungdomen parisare, och försörjde sig sedan i huvudstaden som jurist.

Kanske uttrycker hans dikter nostalgi efter ett mytiskt hägrande Frankrike. Men det är de lyriska detaljerna som står i centrum för poetens intressen – den lilla detalj som gör livet levande i en skildring, inte de stora historiska linjerna.

Man kan komma att tänka på skissalbumen till storheter i fransk konst såsom Géricault och Delacroix. Dikterna är alltid korta och innehåller oftast färgord som om de var målade.

Dikterna kan liknas vid vinjetter som placerar sig i utkanten av de officiella och stora händelserna. Innanför ett mästerskap som ligger i att skapa magi på endast få diktrader. Det kan se enkelt ut, men så finner man där likväl ofta en sinnlig och säregen strålglans.

Det är en öppen fråga om Jean Follains stil skall räknas till en nyorientering i surrealisternas fotspår eller till efterkrigstidens ”existentialister” och i det senare fallet avses då mer jordnära poeter som Francis Ponge och Eugène Guillevic. Likt dessa var han – inte olikt en framställare av stilleben – upptagen av de vardagliga föremålen, tinget-i-sig, som även hos honom möter resterna av ett klassiskt mer högstämt språk.

Den barndomens förtrollning poeten känt i Normandie skildrade han även i flera prosaverk. Han överlevde striderna efter mobiliseringen 1940, men avled likafullt dramatiskt, överkörd en vårnatt nära Seine i Paris 1971, strax utanför den dåvarande biltunnel som löper ut vid Quai des Tuileries.

HÅKAN SANDELL

4 dikter av Jean Follain

Tecken för resande

Resande över ändlösa vidder

när ni får syn på en flicka

som i skinande händer tvinnar

ett väldigt, svart hårsvall,

och när ni

dessutom skådar

en häst som ligger död

inte långt från ett nedsläckt bageri,

då kan ni av dessa tecken förstå

att ni nått människornas skara.

Måltid

Från den vita

något kantstötta tallriken

äts en blodig köttbit,

kvinnan män törstade efter

syns inte längre till;

på den blåa väg

som senare blir röd

går stora hundar förbi

som om de hittat

ett sätt att finnas till

i alla tidevarv

genom att bära husses namn

i halsbandet på brickor av koppar

och utan rädsla för natten.

Kvinnan och det utklädda barnet

Med stort mod under ödets slag

på kvällen av en karneval

ledde en kvinna ett flickebarn

utklädd till narr vid handen,

stadens monument höjde sig

framför deras ivriga steg

och bjällrorna klingade

på den tudelade dräkten

till hälften röd till hälften gul,

flickan alldeles blek som himlen.

Par

Mannen gick ut för att se,

hans kvinnas hud skälvde till

nära blommor, aldrig så naken

som när denna kväll drog

förbi övergivna flammande plogar;

tillbaka i rummet som fått tjäna till allt

betraktade han ett ansikte

och en överkropp nästan som nya,

klänningen som låg slängd ifrån sig

liknade för ett ögonblick

den svarta flaggan

från anarkins

och de gamla föräldrarnas tid.

Tolkningar av Jacob Carlson och Håkan Sandell

The post Jean Follain – En målerisk parisisk poet first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden har vi nöjet att presentera en nyskriven dikt av Ilya Kaminsky i översättning av Lars Gustaf Andersson.

Ilya Kaminsky föddes 1977 i Odessa i dåvarande Sovjetrepubliken Ukraina. Som tonåring flyttade han med sina föräldrar till USA där han sedan fick sin utbildning.

Efter att ha publicerat dikter i tidskrifter gav han ut debutdiktsamlingen ”Dancing in Odessa” (2004) som utgjorde ett storslaget genombrott. Hans andra diktsamling, ”Deaf Republic” (2019) bekräftade bilden av en stor poetisk profil och en oväntad förnyare av den engelskspråkiga amerikanska lyriken. Båda samlingarna har utkommit i svensk översättning av Lars Gustaf Andersson på Rámus förlag. Kaminskys poesi har för övrigt blivit översatt till mer än tjugo språk.

Vid sidan av det egna författarskapet har Kaminsky översatt och introducerat andra poeter och inte minst redigerat den stora årsboken Poetry International. För närvarande innehar han en professur i kreativt skrivande vid Princeton, New Jersey.

Sedan den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina 2022 har han flera gånger rest runt i Ukraina för att förmedla hjälp till sina landsmän. Han har också vältaligt drivit den ukrainska frågan i sitt nya hemland och i övriga västvärlden.

Lars Gustaf Andersson har, förutom Ilya Kaminskys diktsamlingar, bland annat översatt poesi av de amerikanska poeterna Carolyn Forché och Sandra Lim.

I Opulens har han tidigare också presenterat enstaka dikter av Daniel Simko och Alex Keramidas. Som poet framträdde han själv senast med Dikter 2017 – 2020 på Spargo förlag och utkommer med diktsamlingen Repetitorium på Ellerströms förlag senare i vår.

Nu känner vi oss hedrade över att få presentera en helt nyskriven dikt av Kaminsky i översättning av Lars Gustaf Andersson.

Den ingår alltså inte i någon av Kaminskys diktsamlingar.

Fotot på Kaminsky är taget under Världspoesidagen i Malmö 2023 där han framträdde tillsammans med Carolyn Forché som syns vid hans sida.

CAROLINA THELIN

Psalm för de en aning sneda

Det här är inte

ett bra år.

Men det har

sina vittnen.

När du ser dem protestera mot de mäktiga,

eftersom ingen annan gör det,

står de upprätt

som flaggstänger utanför domstolen

efter nordosten.

De kom hit med

fel skor på fötterna

för revolution.

Men

de kom hit.

Trösta, Herre,

deras kroppar –

var och en ett frågetecken

som tjänstgör

som rockhängare

för lånade kläder.

De är din här

av böjda skedar.

De är de enda som

steg fram –

med sin ortopediska stil.

Jag såg mitt folk luta sig –

inte mot hoppet men mot varandra.

De mässar i otakt

och menar det.

Det här är mitt folk:

Inga tårar – bara

ånga från en gryta

som aldrig riktigt kokar.

I tider som dessa, glöm oss inte:

De sneda,

de som häftar vid varandra

som fuktiga pocketböcker

som lämnats kvar där ute på trappen –

Ingen öppnar dem.

Men de fortsätter att

hävda berättelsen.

Trösta oss som står upp –

halvt fågelskrämmor,

halvt gnälliga saxofoner.

När stelheten blir officiell politik,

trösta oss som sitter –

i det sammanbrott som kallas lugn.

Under året kommer de efter oss

se då mitt folk

göra protestsplakat

av gamla pizzakartonger.

Se –

det finns inga tråkiga människor

oturligt nog.

Du tänker kanske att rent statistiskt

borde vi ha åtminstone några –

människor med bara en växel och

med bara så trista saker att göra.

Men ingen av dem är tråkig.

Var och en –

en resväska

sammanhållen av

silvertejp.

Dessa är era kaffefläckade helgon,

vilka reser sig inte till trumpeter

utan med Advil-tabletter.

De står upp

och väntar

skrynkliga som kartor

över ett land

som inte längre finns.

(Översättning: LARS GUSTAF ANDERSSON)

The post Littestraden: Nyskriven dikt av Ilya Kaminsky first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans utgåva av Littestraden presenterar vi återigen dikter av Sawsan Alchaar

Sommaren 2016 kom Sawsan Alchaar som 31-åring till Sverige. Intresset för poesi, prosa och skrivande i allmänhet började redan när Alchaar var liten. Hon fick då bland annat publicera sina verk i en lokaltidning i Syrien. Hon har tidigare varit publicerad här i Opulens och nu är vi glada att få presentera ytterligare några av hennes dikter.

Med sin poesi vill Alchaar utforska allt som kan ta henne till sina djupaste, starkaste och mest autentiska känslor. Hon skriver: ”I mina dikter är alla känslor lika värda. Jag låter dem välja hur, var och när de vill visa sig. Det viktigaste för mig är att själen i det jag skriver rör sig fritt utan att anpassa sig efter något eller någon.”

CAROLINA THELIN

Nyckeln

Allt var perfekt,

en vit ytterdörr, en klippt gräsmatta,

blommande buskar

Allt var på sin plats

Fina tavlor, en dyr vas,

unika golvlampor

Mysigt kändes det med doftljus överallt

Inget saknades,

även nyckelringen var vacker

när han tog fram sina nycklar

och öppnade dörren till fängelset.

I kärlekens namn

Han sa att jag är vacker

Jag sa att jag är skör,

plocka inte mitt sista kronblad!

Låt det svaja med vinden,

tyna, mista sitt väsen

och ta sig mot livets uppvaknande!

Låt det smutta på avskedets sista klunk!

Låt det falla i sanningens knä!

Han sa att jag är vacker

Jag sa att jag är skör

Lys inte upp mitt mörker!

Låt det skymma din skugga,

dölja, gömma mina sår

och uppta sitt utrymme!

Låt det vandra på alla själens vägar!

Låt det vila i varje bortglömd vrå!

Han sa att jag är vacker

Jag sa att jag är skör

Berör inte min tomhet!

Låt den famna sina sinnen,

tystna, blunda för din fullhet!

Låt den flyta över mina moln!

Låt den stanna vid evighetens gränser!

Han sa att jag är vacker

Jag sa att jag är skör

Plocka upp mitt sista kronblad!

Krossa det med kärlekens händer!

Dödens famn

När döden kom smygande,

öppnade hon alla dörrar

och sa: Du behöver inte smyga!

Jag har väntat på dig hela mitt liv

När döden klev försiktigt,

sträckte hon ut handen

och sa: Du behöver inte vänta!

Jag har gjort i ordning allt

När döden visade sin sorg,

tog hon fram alla sina minnen

och sa: Du behöver inte gråta!

Jag har sagt adjö till alla

När döden skakade av rädsla,

tände hon ett ljus

och sa: Du behöver inte tvivla!

Jag har skrivit mina sista ord

När hon log mot döden,

kramade döden henne

och sa: Du behöver inte vara ensam!

I min famn får du leva!

Frälsning

Med osynliga trådar knyter jag mig vid intet

och vägrar lämna smärtans livmoder

Med navelsträngen lindar jag min kropp

och försöker undvika livets ljus

Födseln är oundviklig, men jag vill inte ut

Min själ svider,

jag hör dem säga:

Snart försvinner lidandet!

Jag klamrar mig fast vid dunklet,

avlägsnar mig från den ensliga famnen.

Vill inte fångas

Vill inte få ett namn

Låt mig sörja

allt som hände,

allt som händer,

en vacker dag som aldrig kommer!

Mitt hjärta tärs,

jag hör dem säga:

Snart försvinner lidandet!

Viskande kommer orden från fjärran

Jag darrar, jag skriker

Ryck mig inte ur mörkrets armar!

Låt mig lida!

The post Littestraden: Dikter av Sawsan Alchaar first appeared on Opulens.

LYRIK. Inför helgen är vi glada över att i Littestraden få presentera en diktsvit av Nina Norén. Titeln är ”Blanka papper”.

Nina Norén jobbar med teater, skriver manus och dramatiserar böcker. 2023 gav hon ut boken ”Mönster – spåren vi följer” och har även publicerat prosa i Tidskriften Märgen och poesi här i Opulens. Mellan 2011 och 2019 skrev och deltog Norén i utgivningen av ”Teatern Är Min Plats. En Antologi om Konst och Integration” av Teater InterAkt i Malmö. Inspirerad av arbetet de då gjorde tillsammans med ensamkommande och asylsökande skrev hon en diktsvit som vi nu är mycket glada över att publicera.

CAROLINA THELIN

 BLANKA PAPPER

dikt 1

vi repeterar på Tryckeriet i Sofielund

vi sitter i ring på golvet i danssalen

Jawad berättar sitt minne

han bodde i bergsområdet Hazarajat

det blåste sand den dagen

mina bröder och jag kom till skolan

min lärare stod bunden vid en påle

några män tände eld på honom

jag såg min lärare brinna

dikt 2

jag bär på ett kroppsminne

lukten av sand, torr hud,

sol som bländar

den gamles rinnande ögon

farsoten, elden, starka vindar,

sprickor i släckta bränder

det nya ljuset är ännu ej fött

den lilla var

sotfödd

dikt 3

den första riktiga vårdagen

Mohammad och jag

sitter på cafét

vid Möllan

vi lutar oss fram

nära

jag ser i dina ögon

flykten

havet

det oroliga barnet

hungern

jag ser faderns grepp mjukna

hur han sjunker in i sömnens tomhet

hur du böjer dig fram och försiktigt håller den lilla

jag ser fadern som vaknar

och rasande sliter barnet ur din famn

jag ser minnet

i dina ögon

dikt 4

På hösten repeterar vi på

Underverket på Hasselgatan

vi hade uppvärmning

alla sprang i takt med trumman

Kazim sitter på golvet vid väggen

vill du inte vara med idag?

nej inte än

har du ont i huvudet?

 …nej           

…min bästa vän blev skjuten … idag

                                                                                         i Herat

 han är död

dikt 5

Varje morgon under de senaste fyrtio åren hade Zohra gått ut i sin trädgård.

För att rensa, gallra, beskära, lufta och vattna.

Under de starka vindarnas tid för att skydda, stötta och begrunda.

Under regnets månad för att täcka och dränera, satt sen tätt mot väggen under det utstickande taket och lyssnade på regnet.

Nu går hon ut. Tar hissen ner till bottenvåningen. Går ut på parkeringen och går två kvarter bort till Coop, på Järnvägsgatan 9 i Åstorp. Där står hon en stund och tittar på ölandstokens gula blommor. Sen går hon hem.

dikt 6

minnet njuter solen på stigen

ner till vattnet ved i spisen   fåglarna

                                                                                                                      dikt 7

Den främmande pulsen

i storstaden

är påträngande

staden är inte min

språket är inte mitt

intrycken ristar mina ögon mina fötter

vart? varför? vem?

hur länge här? och sen?

förlusten av nära

trygghetskroppar

tär hud och muskler

längtan är inte ordet

avsaknad

kanske

vaknar

glider mjukt ur drömlandskapet

de främmande

ljuden,     

dofterna,

                      språkbilderna

tränger

in

hemmet är kvar i drömmen

   en hel dag kvar till sömn dröm

dikt 8

saknar ord

dikt 9

Sajad, Maram och jag

gick från lokalen på Spångatan

till Möllevångstorget

solen gassade och det var varmt

de kallade mig alltid mamma Nina

de bar min ryggsäck

det gjorde de alltid

han sa – jag minns inte hur min mamma ser ut

hon sa

ingenting

om blanka papper

inne i mörkret fanns en ensam liten flicka

bland vilsna levande och alltför många döda

bortsprungna människor och hundar

vi skrattade mycket och mest

de ovan skrivna stroferna

var sällsynta berättelser under sällsamma dagar

vi utövade leiklist

leiklist är det isländska ordet för teater

lek konst  konsten att leka

den tacksamhet som strömmade ur er

fick många av oss att skämmas

hör själv er – oss

tacksamheten är en gåva

vi fick en lärdom

tack

The post Littestraden: Diktsvit av Nina Norén first appeared on Opulens.

PROSA. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi ytterligare en novell av Anders Kjellström. Den bär titeln ”Bobby Lindströms ärorika död.”

Anders Kjellström har arbetat som lärare i civilrätt och EU-rätt och på EU:s uppdrag varit mentor på det afghanska justitiedepartementet.

I Opulens har han medverkat ett flertal gånger, senast med novellen Rationalitetsverket. Nu vill vi presentera ytterligare en novell som är, med Kjellströms egna ord: “en tillämpning på tesen om att moderna medier inte skildrar verkligheten, utan skapar den”.

CAROLINA THELIN

Bobby Lindströms ärorika död

Det var tider med stora sensationer. Media skildrade både människor som älskade och som dödade och allt tillfredsställde publikens krav på avbrott från en torftig vardag. Nu hade ett eventbolag fått en ny idé. De skulle försöka få en medborgare att simma rakt ut i havet ända tills han drunknade och allt detta skulle ske i realtid och tittarna skulle kunna sitta hemma i soffan och följa dramat. De skulle bli miljontals tittare och häftiga reklamintäkter.

Det gällde nu bara att hitta en försökskanin som var villig att ta på sig uppdraget. Bolaget utlovade en belöning på tio miljoner kronor och fick ett antal ansökningar. De valde Bobby Lindström som vinnare och han erhöll ett stort antal gratulationer från bolagets supportrar. Bobby hade alkoholproblem och en stor familj som han inte kunde försörja. Avtal skrevs mellan bolaget och Bobby och det mediala intresset var på topp.

Det hela skulle ges en vetenskaplig inramning och framställas som ett vetenskapligt experiment. Hur länge kunde en människa simma i vatten innan hon frös ihjäl eller drunknade.

Det blev naturligtvis opposition till hela projektet. En invändning var att det som vetenskapligt experiment hade mindre värde. Denna invändning avfärdades dock av bolagets vetenskapliga råd och de hävdade att kritikerna ville inskränka på den fria forskningen och resultaten av studien skulle kunna vara till stor nytta för den framtida medicinska utvecklingen. Kritikerna beskrevs som ”reaktionära” och som motståndare till utveckling och modernitet.

En annan invändning var att det var omoraliskt att skriva ett sådant självmordskontrakt mellan en fattig alkoholiserad individ och ett stort framgångsrikt bolag då styrkeförhållandena mellan parterna var total.

Denna invändning bemöttes med att kritikerna inte upprätthöll principen om avtalsfrihet utan ville inskränka denna och att detta var en väg mot ett auktoritärt och repressivt samhälle där mänskliga rättigheter var beskurna och på väg att helt urholkas.

Bolaget drev emellertid igenom sitt projekt och en dag utsattes då Bobby skulle gå ner på stranden och börja att simma rakt ut i havet. Bobby hade nu blivit en kändis och all media stod i kö för att intervjua honom och följa hans sista tid. Hans fru och två barn följdes också ständigt av media och kunde bara gå ut sent på kvällen och då genom att smyga sig ut genom källaringången. Bobby, som inte var obegåvad, tog bra betalt för intervjuerna och förklarade gång på gång att det var svårt att försörja en familj, men att de tio miljonerna skulle lösa alla problem. Det skulle förvisso krävas att han drunknade, men lite fick man ju offra för att familjen skulle överleva och kunna upprätthålla sin standard. Han fick dessutom in ett ytterligare antal miljoner genom att ta bra betalt för intervjuer och hemma-hos reportage.

Reportagen om Bobby toppade alla nyhetssändningar under de två veckor som föregick hans simtur och det var det givna samtalsämnet på alla arbetsplatser, släktmiddagar och föreningssammankomster och naturligtvis i sociala medier. Spänningen steg inför den stora dagen.

Bobby infann sig på stranden på utsatt dag och tid och mottogs av en stor avskedspublik . Där fanns naturligtvis eventbolaget och även en stadens blåsorkester samt alla TV-bolag och alla tidningar från både när och fjärran. Till detta kom drygt 1000 nyfikna medborgare som alla stod och filmade med sina mobiler. Stor fest och alla hejade på och önskade Bobby lycka till. Den vetenskapliga kommittén höll ett kort tal och tackade honom för hans uppoffrande arbete för den medicinska vetenskapen och mänsklighetens framsteg och satte fast ett mätinstrument på hans handled som skulle kolla hans värden. Bobby gick i vattnet och alla hejade och skrek och flaggorna fladdrade för vinden och orkestern spelade för allt de var värda.

Livesändningen började och sändes dels från en följebåt och dels från en helikopter. Landets arbetsplatser fick arbeta med reducerad personalstyrka då många visade sig vara sjuka och andra vabbade de dagarna. Bobby simmade och simmade och media kämpade för att upprätthålla intresset. Alla vadslagningssajter var dessutom involverade. Hur många timmar skulle han klara? Det gick att satsa på allt mellan 2 och 48 timmar. Här fanns pengar att tjäna både för bettingbolagen och för den tursamma.

Det blev dock snabbt lite tråkigt. Bobby bara simmade och simmade och timmarna gick. Det blev natt och helikoptern och båten satte på sina strålkastare för att kunna följa honom genom natten. Ju fler timmar som gick ju mer avtog spänningen och antalet tittare sjönk konstant.

Nästa morgon var Bobby uttröttad och rörde sig mest för att kunna hålla sig flytande. Medierna försökte att upprätthålla spänningen genom att hävda att nu kunde det inte vara många timmar kvar tills dess att han skulle frysa ihjäl eller drunkna. Det var en riktig iakttagelse. På förmiddagen nästa dag sjönk Bobby helt plötsligt bara under vattenytan för att aldrig mer ses. Det sista man såg var en hand som rörde sig ovan vattenytan. Denna bild skulle senare återfinnas i alla tidningar och visas av alla TV-bolag och utses till ”Årets bild”.

Alla som följde händelseförloppet blev dock djupt besvikna. De hade väntat sig något storslaget och inte att han bara skulle försvinna utan någon dramatik. Luften gick ur hela projektet och de som följt det började att använda ordet västgötaklimax, det hade plötsligt bara fått ett  snöpligt slut. Det gick en våg av frustration genom publiken.

Bobbys kropp sjönk på minst 500 meters djup och strömmarna förde  ut kroppen mot ännu djupare vatten. Den återfanns aldrig och inte heller de vetenskapliga instrument som skulle registrera hans kroppsliga förändringar.

På varje årsdag av det inträffade gick Bobbys familj ut på en lång brygga och lade några blommor i vattnet som ett minne av Bobby. Media var där och försökte att skapa en stor nyhet av det. De rapporterade dock inte om de tårar som rann ner på barnens kinder.

The post Littestraden: Novell av Anders Kjellström first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi inför helgen nyskrivna dikter av Ingrid Bolmsjö.

Ingrid Bolmsjö är präst och senior professor i vårdvetenskap. Hon arbetade i många år som sjukhuspräst i Lund och hennes forskning rör frågor om etik och livets slut.

Prästyrket är på många sätt ett skrivande yrke och Bolmsjö kände att hon ville utveckla sitt skrivande på ett friare sätt. Hon sökte sig därför till Författarskolan i Lund.

Hon har tidigare varit publicerad här i Opulens och nu är vi glada över att få presentera tre av hennes nya dikter: Triptyk, Genomlyst och Pico del Teide. De är tänkta att läsas som en sammanhållen svit, men kan också fungera var för sig. Tillsammans rör sig dikterna mellan seende, genomlysning och plats, med ljus och tid som genomgående skikt.

CAROLINA THELIN

TRIPTYK

1
gladan
glider i cirklar
den V-formade stjärten
ett segertecken

2
blåregnets bladverk
bjuder duvan
skyddat boende
tills vidare –

3
den böjliga svanhalsen
tänjd till bristningsgränsen
söker efter sina små
bara hon i sin håla
vet

GENOMLYST

på vid gavel
slår marsljuset upp dörrarna

vasst och kärvt
tränger det igenom,
bländar

drar bältet runt rocken
höjer kragen
sätter på solglasögonen –

blottlägger
våra illusioner

PICO DEL TEIDE

snart sover människorna
i Garachico

vulkanöns siluett
en fond i natten

mot den blödande himlen
ett kors
eldhav aska

orörda i sömnen

jorden och himlen
håller andan

The post Littestraden: Dikter av Ingrid Bolmsjö first appeared on Opulens.

LYRIK. I veckans upplaga av Littestraden presenterar vi nyskrivna dikter av Per-Erik Cassel.

Per-Erik Cassel bor i Österbybruk och började skriva poesi i juli 2023. Sedan dess har han skrivit dagligen. Cassel har tidigare varit publicerad här i Opulens, senast med två dikter.
Nu är vi glada över att få presentera några av hans nya dikter som handlar om människor och djur och om att ta sig bortom det som är för handen och få syn på något som är ännu mer verkligt.

CAROLINA THELIN

Cykeln

hon frågade oss om vi saknade livet

om vi önskade oss tillbaka till jorden

tillbaka in i tiden igen

jag svarade att jag inte saknar smärtan som fanns där

men jag kan sakna dofterna om våren

jag kan sakna ljudet av malmtågen när de far förbi

och de lågmälda samtalen nerifrån gården

jag saknar kvällarna

och cykeln

jag skulle vilja cykla igen

jag saknar att cykla i den svala sommarnatten

Sfinx

det är sommar

vi går tysta längs den gamla infartssvägen strax utanför stan

en invuxen väg kantad av trävillor och fruktträdgårdar

och vi vet att snart är vi bortom allt vi ser omkring oss

vi vet inte åt vilket håll staden ligger

vi ska inte till staden

vad skulle vi göra där?

vi går i vägkanten men vi är inte på väg någonstans

du säger att vi inte kom hit för vår egen skull

och att vi borde böja oss ner mot marken för att be

du säger att vi kom hit för de stora katternas skull

att vi är här för djuren och att vi ska be för djuren

vi behöver böja oss mot jorden och minnas

vi ska minnas när vi lämnade djuren bakom oss

och hur annorlunda allt blev sedan

vi talar sällan med varandra om de riktigt stora katterna

du säger att våra ansikten skymmer synfältet

och att världen består av det vi inte ser

du säger att vi behöver ta farväl av våra ansikten

vi ska lämna dem, de är för tunga för oss att bära

du säger att den här världen är täckt av spår från trampdynor

och att våra liv följer katterna

att deras rörelser är lätta att följa

och vi ska lägga oss ner och bli stilla, som sfinxer

du säger att vi aldrig någonsin kommer att dö

och att nu är tid att vaka och be

och jag tänker att du är så mycket äldre än du själv vet om

och sen går vi tysta i vägkanten och staden ser vi inte till

Kattluckan

du väntade hela livet på en uppenbarelse

men häromdagen upptäckte du en kattlucka i väggen

och du insåg att den hade funnits där hela tiden

och du tänkte att mycket snart ska du ge dig av

du sa att du var på väg ut för att bryta tystnaden

men vi förstod inte vad du pratade om

ut genom kattluckan, det lät ganska märkligt

vart tänkte du ta vägen egentligen

du började prata om våra mödrar

om hur det var när vi föddes och hur tysta vi var

hur vi föddes utan kläder och hur tyst vi andades

vi sökte efter luft och vi bar med oss väldig hemlighet

du sa att vi ska återfödas i form av lergökar

men det krävs att någon blåser i oss

någon måste spela en melodi genom våra kroppar

en melodi som bryter tystnaden

och du sa att alla behöver en kattlucka

en lucka som leder ut ur världen

du sa att vi behöver lämna världen bakom oss

och låta en ny melodi bryta sig ut ur tystnaden

det var som om du hade arbetat klart och var på väg hem

som efter en lång dags arbete i solen ute på fälten

du sa att du var på väg ut nu

för den här världen kom till oss oombedd, så sa du

De riktigt stora katterna

de riktigt stora katterna syns ibland i slutet av augusti

när de rör sig i skuggorna genom villastädernas trädgårdar

som om de var ute efter äpplen

trädgårdar som tystnar när människorna går in i husen

men de rör sig sakta österut

katterna

jo jag sa att katterna rör sig österut

katterna         rör sig          österut

de är inte ute efter några jävla äpplen

de vandrar mot solen, de stora katterna

vad trodde ni egentligen om de riktigt stora katterna?

I gräset där gud vilar

det finns en liten figur i gräset där gud ligger begravd

en liten människofigur skuren i körsbärsträ

den är klädd i ockrafärgat ylletyg

och det är som att vi äger den lycka som figuren består av

men vi förstår inte att gud själv behöver den lyckan

nu när han är död och allting

och det kommer snart fler onda dagar från nordväst

dagar som vi inte önskar oss

den dag då vi kom hit var en sådan

vi kom hit i släpljus i slutet av november, vi kom från nordväst

och vi byggde våra hus här, inte av tegel, utan av vansinne

nu går klungor av svältande lejon omkring på gatorna och söker våra blickar

och vi böjer våra knän och ber om en större skuld att betala

vi ler inte alls och vi ska snart bli fattiga, riktigt fattiga

vi inser det, det är alltför mycket som rasar, vi får ingen ro

vi lägger oss ner i gräset på graven där gud vilar

och vi blir små figurer i gräset

fattiga små figurer i gräset

The post Littestraden: Dikter av Per-Erik Cassel first appeared on Opulens.

PROSA: Inför helgen är vi glada över att få presentera ett utsnitt ur Ida Andersens kommande roman ”Älska på italienska”.

Ida Andersen bor i Lund och är verksam som författare och litterär översättare från italienska, bland annat dikter av Giuseppe Ungaretti. Hon har även skrivit fackverket ”Stenminnen”, om de småländska stenmurarna, samt fyra romaner, senast trilogin ”I oxögat”, ”Skörgossen” och ”Gesällen” som skildrar Kosta glasbruk på 1700-talet.

Nu är vi stolta över att presentera ett utsnitt ur den ännu inte publicerade romanen ”Älska på italienska” som med inspiration från ”La divina commedia” av Dante Alighieri är uppdelad i tre delar.

I första delen genomlider Linda en miserabel höst i Malmö efter att ha tvingats sluta jobbet då hon strippade för sina elever och måste gå i behandling för sex- och kärleksmissbruk.

I del två är hon i Rom där hon tillbringat många somrar som ung. I ett försök att flytta över sin A-kassa till Italien prövas hon, likt i Skärselden, av den italienska byråkratin.

I den tredje delen träffar Linda kulturmannen Bruno, en både andlig, intellektuell och erotisk själsfrände. Hon får också en god vän i Bianca som arbetar på Kvinnohuset, men både vänskapen och kärleken får fatala förvecklingar.

CAROLINA THELIN

 Ur ”Helvetet”

”Jaha, vad kan jag hjälpa dig med?”

Läkaren vrider sig ett halvt varv tillsammans den ergonomiska pallen, bort från skärmen och betraktar henne med något slags överseende. Ja, vad kan hon hjälpa Linda med? När hon inte förstod själv. Securitasvaktens fingrar om hennes överarm, hans haka som for fram, rycket som nästan fick henne ur balans medan allt knastrade kristallklart, tankarna uppradade som brickor i ett Tetrisspel. Hon var tvungen att hålla i dem så att de skulle klara sig igenom, hålla i tiden så att Ahmed, Selda och Almaz skulle komma ihåg.

En harkling, diskret men ändock.

”Jag skulle gå hit. Min chef bokade tiden.”

”Din chef? Var jobbar du?”

”På Komvux.”

”Ett ögonblick”, säger läkaren. Vrider pallen och sig själv tillbaka till datorn. Hennes rygg avslöjar ingenting utom möjligen att behån skär in lite i sidorna. Hon knappar, scrollar. Lutar huvudet in mot vad hon läser. ”Och din chef, är det Karin Holst?” Linda hummar, nickar. Läkaren scrollar ännu mer. Det smattrar till när hon skriver något snabbt och kort. ”Du arbetar på Munkhättegatan?”

Läkaren verkar inte bry sig om hon inte svarar. Igår såg hon någon på teve som var övervakad av kameror i varje rum. Så känner hon sig nu. Som om någon alltid ser henne.

”Det var ju en olycklig historia, det här”, säger hon när hon har vänt sig mot Linda igen. ”Vill du berätta vad som hände?”

”Ja, alltså …. jag vet inte.”

Det går att inte avgöra om rynkan mellan ögonen är sträng eller om läkaren försöker se förstående ut. Mest ser hon ut som om förväntar väntar sig något av henne. Förväntar sig något som hon inte kan leverera.

Hon kämpade emot, rent fysiskt, hennes kropp var kvar vid katedern och hon hade ju ju lektion, fattade den där vakten inte! Mohammad och Enwar kom också fram och fodret på deras jackor var kallt och glansigt mot hennes kropp. Tiden gjorde ett sorts uppehåll medan tankarna väntade på att nästa tetrisbit skulle dyka upp för att hon skulle vända den rätt och placera den där den hörde hemma.

Men i stället baxade vakten henne framåt med knuffar och ett alltför hårt grepp om hennes arm, framåt i korridoren, utan att han fattade att lektionen samtidigt pågick, att ingen gett dem uppgifter eller läxa, och utan att bry sig om hennes rop, högre och högre tills hon ramlade in golvet i ett rum tillsammans med sina kläder. Hon minns det sträva tyget mot sin kind. En soffa? Det var med ens tyst.

”Om du inte berättar vet jag inte hur jag ska kunna hjälpa dig.”

”Va … eh … jag kommer inte riktigt ihåg.”

”Hur mår du då?”

”Vaddå, jag mår … är lite trött, sover lite dåligt och så.”

”Jag får ta och undersöka dig och så får du ta några prover”, nickar hon. ”Kan du ta av dig på överkroppen?”

Det går en evighet medan hon flyttar runt det kalla stetoskopet och lyssnar, på ryggen, på bröstet, säger åt Linda att lägga sig ner, klämmer här och där på hennes mage, frågar om mensen är normal, tar blodtrycket. Hon fixerar blicken på den frostade plafonden i taket. En olycklig historia?

”Det ser bra ut det här, du har lite lågt blodtryck bara. Jag skriver ut några papper här som du tar med till provtagningen. Under tiden ordnar jag sjukskrivningen åt dig, och remissen.”

Läkaren sticker till henne en bunt lappar med rutor och siffor. ”Du kan sätta dig i väntrummet och ta en nummerlapp, så kallar de in dig.”

Hon tar jackan och Fjällrävenryggan från stolen.

”Och sedan kommer du hit igen.”

”Vad då för remiss?”

Dörren har redan glidit igen på ett gummiaktigt sätt. Vad då för remiss? Är hon sjuk nu också?

På Möllevångstorget ligger ruttna frukter och avokador kvar tillsammans med uthackade halva melonskal, purjolöksrester och kartonger med bortsorterade aprikoser apelsiner tomater medan fåglarna håller kalas. Måsar, duvor, kajor. Medan sopbilen kör runt, runt i allt snävare cirklar. Borsten frasar, gräver sig ner mellan de fuktiga gatstenarna, gräver bort jord, smuts och skräp.

Hon blir stående, fastnar i borstarnas rafsande, surrande. Sopbilen närmar sig, obarmhärtigt, runt, runt går borstarna. De krafsar in under hennes hud. Drar djupa skåror. Över alltsamman en stank av kväljande förruttnelse. Det är för mycket ljud, rörelser överallt. Det spänner i kroppen inifrån, samtidigt trycker allting på utifrån, fåglarna, skränet, borstarna, surrandet från sopbilen. Kylan. En ambulanssiren skär i hennes blodomlopp. Skär upp det som håller ihop henne.

Mammans röst tränger fram, så uppgiven, så full av vanmakt och sorg.

”Du vet min personlighet, så som jag har formats av livet. Jag är inte lämpad att ha barn omkring mig. Ständigt detta gnäll och tjat och bråk, det tär på mig som en sjukdom. Linda och Påvel, de förintar mig!” Och hur hon samtidigt slog omkull vinglaset och borrade in blicken i Linda.

Cigaretten mellan fingrarna, det flagnade nagellacket, fingrarna med de nedbitna nagelbanden krampaktigt om vinglaset. Molltonen i hennes röst. Den hade en tyngd som slog mot botten.

Det var hemma hos en granne, säkert en av de hon brukade pimpla vin med, någon som hade lika många sorger att ventilera som hon själv, och Linda var där för att hämta henne i hopp om att hon skulle somna hemma och inte ute på gården eller i trappuppgången. När mamman vände sig om fanns det en smärta som bröt igenom det simmiga i blicken, som hotade att välla ut över ögonlocken röda kanter. Hade hon gråtit? Nu förstod Linda att mamman vetat hela tiden att hon stått där, att hon velat att Linda skulle höra detta. Att hon, hennes dotter, förintade henne.

En mås flyger upp med en plommonslamsa i näbben. En kaja flaxar till bredvid, måsen tappar plommonbiten, skriar förtvivlat.

De där orden har alltid funnits där men nu tycks de så avgörande, precis som hennes röst hade en annan bräcklighet, hennes formuleringar var annorlunda då, mot hur hon brukade prata. Det gälla tjattrandet som ständigt steg och sjönk, som malde på i evinnerlighet. Det som både gick in i Linda och lade sig utanpå som en skrud som hon trodde hon hade lyckats skudda av sig.

Nu är som om de skriande av fåglarna hade hackat in det i hjärtat, den frasande sopmaskinen skrapat in det: Jag förintade henne. Inte hon mig, som jag alltid trott.

Är det verkligen så att minnet tenderar att förminska, inte bara avstånd och storlek utan också tidsrymd, förlopp, känslomässiga upplevelser och betydelse av upplevelser och händelser, sådant man drabbats av eller utsatt andra för? Generellt alltså? För även det motsatta gäller ju: att man blir fixerad vid något avgörande och håller fast i det för evigt. Oförlåtande.

Enligt neurobiologin är samma delar i hjärnan aktiva när man minns som när man fantiserar.

Ur ”Skärselden”

Det konstiga var att hon överhuvudtaget blev kär i Luciano. Och hur lätt han kunde ta över den allomfattande längtan efter Peppe och känslan av att livet inte var värt att leva om hon inte var nära honom, känslan hon hållit framför sig tills hon äntligen fick åka hit igen. Känslan av att Peppe, och det han stod för som var så konkret sammanbundet med Rom, med Forte Prenestino, var länken mellan det liv hon kände sig tvungen att leva och det liv hon åtrådde men aldrig trodde sig kunna uppnå.

Det hade tagit flera dagar innan hon märkte att Luciano var intresserad av henne. Han kom ihåg saker som hon hade sagt dagen före, eller frågade på sin taffliga engelska hur natten hade varit. Han bad henne hålla i om han skulle fästa en tråd på något armband han höll på med. Ibland kom han och satte sig nära henne och jobbade, tyst, lugn.

Mest blev hon förvånad när hon förstod.

Han måste ju ha märkt att hon lät sig uppvaktas av de flesta som kom i hennes närhet. Han måste ha sett, och ändå visade han henne uppskattning. Ändå ville han ha henne. Eller var det konkurrensen som triggade honom?

Det var bara Gianni, som hade frågat om det var hennes levebröd, som inte slog sina lovar omkring henne. Han snodde garnet med hastiga rörelser, såg bister och målmedveten ut. Blängde surt eller undvek henne. Han och Luciano var från Milano och de jobbade för att få ihop till vinterboendet någonstans, Prag lät det som. Men först skulle de till Amsterdam och jobba. Tjejerna lärde hon aldrig känna.

På Spanska trappan flöt hon omkring i känslor av att vara åtråvärd och respekterad, beundrad. Delaktig i en gemenskap där hon både var i centrum och en av de andra. Hon var beskyddad utan att egentligen märka det, förrän efteråt.

Kanske var det förklaringen. Hon behövde ingen, var redan uppfylld av allt och alla. Därför kunde hon också bli kär i honom, för han var inte avgörande. Det kostade ingenting. Allt var lätt och okomplicerat. En lek där hon kunde reglerna bara för att hon var den hon var, där hon var.

Villkorslöst, när hon trott att kärlek krävde något av henne, något som hon aldrig hade.

I love you so many, sa han.

Det regnar och allt blir dunkelt, som genom ett färgat glas. Då var det alltid solsken, sammetslent och varmt. Om det kom ett regn gick det över på någon timme, sedan sken solen igen. Det står gott om paraplyförsäljare på gatan, men hon vägrar att använda pengar till något så trivialt. Polisstationen först, har hon tänkt ut under gryningstimmarna. Uppehållstillstånd måste ju vara det fundamentala.

Utanför lasarettsingången står en liten skara människor och väntar. De ser bistra och sammanbitna ut, pratar inte med varandra. Paraplyn, kapuschonger över huvudet, någon håller en tidning ovanför sig. En man har inget regnskydd alls. Hans lugg ligger slickad i blöta testar mot pannan. Hans tunna täckjacka ser ut att vara genomvåt. Klockan har redan hunnit bli åtta så att de öppnar halv åtta verkar inte stämma.

De som står och väntar trampar rastlöst, irriterat, och över hälften ser ut som icke-italienare. Alla har något luggslitet, uppgivet, över sig, billiga täckjackor och nergångna skor. Vid ett cafébord under en baldakin på andra sidan gatan sitter en grupp män som talar arabiska och säkert också behöver uppehållstillstånd. För säkerhets skull frågar hon några italienska kvinnor som enträget knackar på den stängda porten.

”Nej, nej!” skakar de på huvudet. ”La Questura, nej den finns inte här inne. Det här är ett sjukhus.”

Hon invänder, men de fortsätter att skaka på huvudena, vifta med pekfingrarna fram och tillbaka med sitt smackande ntz! En av dem säger i tröstande ton att hon ju kan fråga när de väl öppnar.

Hon gör samma tur runt kvarteret som igår för att se om det finns en annan ingång men rundturen ger inget resultat nu heller. Och nu börjar både hungern och kaffesuget gnaga ovanpå det fadda skrapandet i pannan och magen av vinet kvällen före. När hon ser sig om efter en bar får hon syn på en krokig, rostig skylt som talar om att polisstationen finns på Via di Francesco a Ripa 64, precis som hon på turistinformationen sa igår.

Hade hon fått fel nummer eller varför hittade hon inte den då? Men kvinnan på sjukhuset sa tydligt 127. Trots krokigheten ser hon nu att skylten pekar tvärs över den stora Viale di Trastevere, där Via di Francesco a Ripa mycket riktigt fortsätter. Äntligen något som stämmer.

Och i en öppen portgång finns en polisstation. Och säkert förskansad bakom en glasbur några trappsteg upp sitter en äkta polisman, ung, med skärmmössan på, försjunken i sportnotiserna i en tidning. Han lyfter dock på huvudet när hon frågar om hon kommit rätt.

”Vad vill ni?”

”Jag vill ha ett uppehållstillstånd.”

Han ser frågande ut, pekar på en liten metallåda i glasrutan framför henne.

”Ni måste tala där.”

Hon böjer sig ner mot en rostig högtalarmikrofon och upprepar vad hon just sa.

”Ni får komma tillbaka i eftermiddag”, säger han och slänger upp handen mot en tavla på väggen bakom henne.

Där står mottagningstiderna och hur tydligt som helst att det är öppet på förmiddagarna. Hon påpekar det för honom.

”Ni får komma tillbaka i eftermiddag”, upprepar han.

Hon hör en order, inser att han faktiskt är polis och att hon nog gör bäst i att lyda, oavsett om det stämmer eller ej.

Bar San Calisto nästa, det ligger bara några kvarter härifrån. Hon nästan ramlar in och slösar bort två euro på en cappuccino och två cornetto. Törsten river i halsen också men vattnet är som tur är gratis.

Ur ”Paradiset”

De står i en halvdunkel lokal där bara ett svagt ljus från en innergård når in från ett par dammiga fönster och hon befinner sig i en svunnen värld av märkliga maskiner, mörka tunga skåp och hyllor längs väggarna, men kastas tillbaka i moderniteten när Bruno tänder ett lysrör och förstör magin bland pressar i gjutjärn, höga arbetsbord, hyllor, arkivlådor och draglådor i mörkt trä och mässingsbeslag, och något som liknar sättlådor som fanns en gång på tryckerier. Och böcker, travar av dem. Gamla, slitna och sådana som helt nya ut fast det gamla lyser igenom.

Framför dem står en maskin, i gråblått gjutjärn, med hjul på var sida och med en invecklad konstruktion av skruvar, trådar, fjädrar valsar, pistonger och spakar och vevar, och någonstans i innandömet hänger ett bokhäfte.

”Det du ser här är en symaskin, den är från 1940 men kunde likagärna vara från 1800-talet, den syr man häftena med till en hel inlaga. Med den kan vi laga om en bok är trasig i inbindningen.”

”Den får mig att tänka på tortyrmaskinen i Straffkolonin”, säger hon.

Bruno skrattar. Och drar henne till sig. Och berättar att boken som hänger där för att bindas in är en martyrberättelse från 1600-talet om San Vitale och hon tänker på kyrkan San Vitale där hon såg Bruno när hon följde efter honom från posten. Och tänker att även om de skapar den här kärleken tillsammans får de hjälp någonstans ifrån.

Han fortsätter att visa, prata: om silkegarner för de nyare och bindgarn för de äldre inbindningarna och hur man syr inifrån läggen och ut, och hur man förstärker runt kapitälbanden, att det är trä i pärmarna som ofta måste bytas ut och sedan är det skinn limmat ovanpå, förr hade man obehandlat skinn som mörknade med tiden. Han pratar om skillnaden mellan nya och gamla bindningar och hon fascineras när han visar hur han lagar papper; om en bit av pärmen försvunnit bygger han först upp det med kartong och sedan med japanpapper, ett långfibrigt papper av mullbärsträ, nästan som att arbeta med papier-maché.

”Det är den vanligaste skadan, att ryggarna och pärmarna lossar.”

Om en boksida är trasig använder han ett florstunt japanpapper som limmas på med stärkelseklister av vete och som kan färgas in.

”Och om det saknas text eller bild?”

”Nej, det kompletterar man inte”, svarar han. Och om det är pergament som ska lagas använder jag goldbeaters skin”, och hon flinar åt hans usla uttal ”som är gjort av nötkreaturstarmar”, men blir hänförd när han visar hur han limmar på det ytterst tunna membranet med gelatin.

”Bara fina naturmaterial”, säger hon och nej, hon ångrar inte att jag följde med när han frågar.

Det känns som tiden är upphävd bland bladguldsfolie, stämplar och fileter av bly eller mässing, tyngder, hjul som dras runt för att pressa ihop limningar, knäledspressar för att fästa försättsbladen mot pärmen och alla specialverktyg och nej hon ångrar inte att hon är där med Bruno.

Som hans. Den han är förälskad i.

”Jag hörde dig”, säger han med ens.

Ovanför dem det absurda lysrörsljuset som får hans utmejslade ansikte att framträda än mer.

”Vad?”

”Separati in casa. Det kan man kalla det, ja …”

Något snörps ihop i henne, men hon finner inget att säga utom ”uhum.”

” … men jag kan inte med det uttrycket, det är för losers. Sjabbigt, som om man resignerat inför något som konventionerna bestämt. Vi står över sådant. Eller hur, amore?”

Han ser henne oförställt i ögonen.

”Som sagt, hit in får inte ens min fru komma”, säger han.

Och en klarhet landar i henne likt ljuset som expanderar över dem. En kraft som bänder genom bröstet, spänner ut och fyller där det förut var inklämt, trångt. Nu är där expansion. Elektroners kvantars kvarkars rörelse. Tiden som stillnat i hans närhet.

I klartext: inom henne, själen, i tankesystemet, har det skett ett skifte. Så enkelt det kan vara när tetrisbrickorna faller på plats. Att stå över sådant. Amore.

Bruno tar ledigt resten av eftermiddagen och de går hem tillsammans längs corson.

”Ibland när jag är på Vallicelliana hör jag rösterna från böckerna i hyllorna, som ett otåligt mummel. Som om de diskuterar eller grälar om vad det står i dem. En av mina romaner handlar om det, om hur de gamla böckerna får liv och börjar utgjuta sig över samtiden, och hur andra stämmer in eller motsäger, som de filosofer eller kyrkomän som skrev dem skulle tänka om de såg hur det är idag.”

”Jag tror också att böcker kommunicerar med varandra. När jag skrev de där recensionerna åt biblioteken tänkte jag på hur förbundet allt är i litteraturens värld. Ibland tänkte jag mig ett fält – ett moln – där all sanning finns, all kunskap, alla samband. Först tänkte jag att vissa författare är uppkopplade där och förmår dra ner trådar därifrån med ord, behängda med tankegods och gestaltande scener som talar om något av allt som finns där uppe i molnet, i det uppenbarade. Sen insåg jag att författarna egentligen uppenbarar det som bara är grumligt, otillgängligt tills någon uttalar det, uttrycker det. Men det finns ändå hela tiden. Det är det som är den objektiva sanningen, den som måste uttolkas, beskrivas och gestaltas i subjektiv form. Då blir det litteratur. Det handlar inte så mycket om berättelsen. Berättelsen är bara en form för att uppenbara sanningen och sambanden. Därför är alla bra böcker förbundna med varandra.”

Bruno är tyst en stund, tycks fundera.

”Vi kanske alla är en kanal – som att idéerna kanske finns där ute – och det är bara är att plocka ner dem på jorden, mer än den gamla tanken om att vissa är mer lämpade för detta. Vi kan alla hjälpas åt, skapa med delaktighet”, säger han.

”Ja, kanske det. Men jag tror inte alla kan bli författare.”

”Så fick du det sagt också”, skrattar Bruno lite bittert.

”Förlåt. Men jag är inte heller författare. Har ingen tanke på att bli. Som recensent vet jag hur bra böcker skrivs, och att jag aldrig skulle kunna göra det.”

The post Littestraden: Ida Andersen ‒ ”Älska på italienska” first appeared on Opulens.