JAZZ. ”På ’Ember’ bjuder Ellas Kapell på både modiga och innovativa tolkningar av klassiska jazzlåtar,” skriver Bo Bjelvehammar.

Ember med Ellas Kapell
Prophone Records/Naxos

På detta fjärde album, ”Ember”, står Ellas Kapell själva för inspelningen och produktionen. Detta ger både en konstnärlig kontroll och en samstämd frihet.

Det är en samspelt kvartett – Lovisa Jennervall, sång, Manne Skafvenstedt, piano och synth, August Eriksson, kontrabas, elbas och fiol samt Edvin Glänte på trummor.

Till detta kommer tre gästmusiker – Johan Christofferson, Tobias Wiklund och Gustav Alte.

Allt detta bidrar till en bredare och mera generös klangvärld och ett musikaliskt landskap, som är både rikare och vidare.

På ”Ember” bjuder Ellas Kapell på både modiga och innovativa tolkningar av klassiska jazzlåtar. Det finns ingen ängslighet, ingen tvekan, snarare en bestämdhet i tilltalet, en självklarhet, som gifter sig med äkthet.

Lovisa Jennervalls sång bidrar starkt till detta, en röst med stark närvaro, en påtaglig variationsvidd och distinkta känsloskiften. Från stänk av vemod till flikar av hopp och gläntor av ljus. Så som livet är – dalar och stillsamma höjder.

Jag känner detta när jag står framför vattnet – det mjuka vattnet, jag känner de snabba växlingarna med vindarna. Och så det bländande ljuset.

Så till slut – det bästa med Ellas Kapell och det nya albumet är helheten, det följsamma samspelet och musikernas lyhördhet för varandra.

The post Ellas Kapell – Modiga tolkningar av jazzklassiker first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Bo Bjelvehammar har lyssnat på Lars Demians tionde album och uppskattar det unika soundet och den fräna satiren.

Vem e det som bestämmer med Lars Demian
Erototon

Vissångaren och textförfattaren Lars Demian släpper nu sitt tionde album, ”Vem e det som bestämmer”. Med honom finns eminenta musiker – David Tallroth och Love Meyerson. Medverkar gör även körsångarna Julia Frej, Yrsa Schau och Thomas Pareigis.

Text och musik rör sig fritt i skilda musikaliska landskap – om något nu ska genrebestämmas, då kan vi säga – visa, pop, rock med inslag av cabaret.

Det går även bra att kalla allt samhällsbilder, politiska kommentarer eller burlesk samhällssatir.

Texterna är centrala

Lars Demian står i huvudsak för all text och musik, men både medmusiker och kör skapar tillsammans en större och mera expressiv musikalisk, organisk enhet.

Texterna är centrala, karaktärsstarka, absurdistiska, dråpliga och allmänmänskliga.

Med Lars Demians tolkningar och säregna röst, bildar de en tonbild, som inte är lik någon annan i Sverige.

Texterna är inte vackra eller polerade, oftare oborstade och dräpande vassa, som rop utifrån från utmarkerna, nära träsken. De som styr, ställer och bestämmer avgör gränsdragningar. Dessutom bryr dessa sig bara om sig själva och inte andra.

För några går det att vara kvar och stanna utanför murarna, men för andra finns det inget val, de hamnar på kåken. Och där får de fundera på livets gåtor, som de stora likheterna mellan djur och människor. Också avgörande skillnader, djur skriver inte sonetter, det kan människor göra.

Demian är en frän satiriker

Lars Demian är sällsynt frän i sin samhällskritik, som när han talar om nazisterna i småstaden.

Du behöver inte dela Lars Demians samhällsvärderingar, men man måste visa respekt för hans åsikter och beundra hans enkla och lättillgängliga tilltal. Och lägg därtill Lars Demians känsla för människor och miljöer.

The post Demian bjuder på frän satir och unikt sound first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger dyker ned i havet av nya skivsläpp, och fångar både litterärt lagd americana-soul och hård BDSM-pop.

Nytt album med Will Oldham

Bonnie “Prince” Billy – ”We Are Together Again” (No Quarter US/Domino UK, LP/CD/DL)

Han är uppe i över 30 album nu, Will Oldham. Det där ”Prince” i artistnamnet? Jo, artisten har tidigare varit aktiv under namn som Palace, Palace Brothers och Palace Songs. Singer-songwritern från USA kallar sig numera allt som oftast för Bonnie ”Prince” Billy, och visst var det hans ”I See A Darkness” som Johnny Cash tog sig an vid sin karriärsomdaning när seklet var ungt.

Gammal country och folkmusik ligger i grunden för Oldhams uttryck, och han excellerar i sitt intima, mer folk-inspirerade uttryck på nya skivan, som följer bara ett år efter den Nashville-inspelade och mer countrydoftande ”The Purple Bird” (Lila? Sa någon ”Prince”?). Den här gången återvänder Oldham till en studio i sina gamla hemtrakter i Louisville, Kentucky.

Förstasingeln (med tillhörande video) ”They Keep Trying To Find You” är dovt dyster och en av årets mest träffande låtar, medan stråkklätt vackra ”Hey Little” är en sötare duett med Catherine Irwin. Stråkarna på detta – och två ytterligare spår – är för övrigt arrangerade av Oldhams kusin Ryder McNair, som i vanliga fall arbetar med filmregissören Ridley Scott.

Det finns nu ingen anledning att vara ”Alien” inför Oldhams musik.

Willy Vlautin, en litterär låtskrivare

The Delines – The Set Up (Decor, LP/CD/DL)

Willy Vlautin har synts i SVT:s litteraturprogram Babel och räknas som en av de främsta skönlitterära författarna i USA. Vlautins romanförfattande går omlott med hans låtskrivande: två kreativa kanaler som i mycket överlappar, ända sedan hans tid som sångare i bandet Richmond Fontaine. Numera heter hans band The Delines, och då sjunger Amy Boone hans ekonomiskt exakta texter om vanligt liv, om utanförskap  – och lättare eller tyngre brottslighet. Människoöden fångade i koncisa låtar som berör, mitt emellan country, americana och rootsig Memphis-soul.

Det speciella med ”The Set Up” är att albumet innehåller fler talade partier, som om romanförfattaren lite tagit överhanden i låtskrivandet. Det är liksom mer atmosfäriskt än sångbart. Därmed är det kanske inte den bästa introduktionen till The Delines, men vi fans slukar det förstås med hull och hår. Om en skiva kunde ha hundöron skulle det vara just denna.

The Delines kommer till Sverige för spelningar i oktober, och jag kan varmt rekommendera dessa. Senaste rundan var smått magisk.

Det börjar lossna för Cobrah

Cobrah – Torn (Gagball/Atlantic, LP/CD/DL)

Bakom artistnamnet Cobrah döljer sig Clara Christensen från Göteborg. Nu börjar det lossna rejält för den multidisciplinarära konstnären med sina tydliga BDSM-blinkningar och sin gotiskt anfrätta, synthigt tunga pop. Musik som är mer gagball än gigbag, mer rapp än rap. Cobrah verkar i spåren efter såna som Madonna och Robyn.

Proffsig producenthjälp från Illangelo (the Weeknd) och Machinedrum (Dawn Richard) säkrar ett debutalbum med en redan imponerande musik och ett självsäkert uttryck som börjat sända svallvågor internationellt. ”Torn” valdes nyligen till ”Album of the week” på tunga brittiska musiksajten The Quietus.

Harry Styles fjärde soloalbum

Harry Styles – Kiss All the Time. Disco, Occasionally (Columbia, LP/CD/DL)

Det kan inte vara det lättaste att uppfinna sig själv på nytt som artist om man är en tidigare flickrums-pinup och One Direction-medlem. Harry Styles gör så gott han kan på sitt fjärde soloalbum, och hämtar inspiration i sina favoriter Radiohead och LCD Soundsystem (och hela den där scenen kring LCD-VD:n James Murphys etikett DFA Records, som var så het för två decennier sedan).

Soundet är mer elektroniskt än den tidigare mjukgörande poprocken. Inslag av danspop, funk och postpunk (nåja), och inte sällan med albumtitelns dansgolvsrus i sikte.

Gästartisterna inkluderar Wolf Alice-ylande Ellie Rowsell, Sons of Kemet/The Smile-jazzaren Tom Skinner och en stor gospelkör. Det hjälper dock inte hela vägen bort från One Direction.

Imponerande samling artister

Diverse artister – Help(2) (War Child, LP/CD/DL)

Välgörenhetsstiftelsen War Child har lyckats samla ihop en imponerande samling artister till uppföljaren till 1995 års Help-sändning. Inne på ikoniska inspelningsstudion Abbey Road har Arctic Monkeys fäst sitt första livstecken sedan 2022.

Det är bara ett exempel från en ovanligt helgjuten samling, med ny musik från Pulp, Wet Leg, Depeche Mode, Portishead-vokalisten Beth Gibbons, Olivia Rodrigo, Big Thief, Cameron Winter (från det snart Way Out West-aktuella bandet Geese), King Krule, The Last Dinner Party, Sampha, Bat for Lashes, Arlo Parks och Black Country, New Road. Därtill samarbeten mellan stora favoriten Arooj Aftab och Beck, mellan Blur/Gorillaz-mannen Damon Albarn och Fontaines D.C.:s även ”Peaky Blinders”-soundtrack-aktuella Grian Chatten, och brittiska jazzstjärnorna Ezra Collective (även de inbokade till Way Out West) och Greentea Peng.

Som en bonus bjuder Oasis på en bonuslåt inspelad live på Wembley Stadium i fjol.

Liveplatta med Bill Frisell

Bill Frisell – In My Dreams (Blue Note, LP/CD/DL)

Gitarristen Bill Frisell har hunnit med en räcka genrer och uttryck under sin karriär. Över 85 album som frontfigur eller med delad vårdnad har det blivit, samt hundratals inhopp hos prominenta och obskyra artister, från Jan Garbarek till Elvis Costello. Frisell har larmat death metal-inspirerat med New Yorks avantgarde-arbetsnarkoman John Zorn, men mest känt är väl hans lyriskt melodiska gitarrspel. Och det är det senare som dominerar ”In My Dreams”.

Frisell firar 75-årsdagen med en liveskiva, som fixats till en smula i studio efteråt. En lugnande tinktur på jazz, kammarmusik, filmstämningar, americana och country. Nya låtar möter omstrukturerat låtmaterial och tre covers.

Trogna trion Thomas Morgan, bas, och Rudy Royston, trummor, får sällskap av stråkvännerna Jenny Scheinman, violin, Eyvind Kang, viola, och Hank Roberts, cello. En skiva som passerar likt titelns dröm, och som lämpar sig utmärkt till läsning av en tjock roman.

Jesper Lindell med band övertygar

Jesper Lindell & The Brunnsvik Sounds – 3614 Jackson Highway (Yep Roc, LP/CD/DL)

Ludvikasonen Jesper Lindell och hans utmärkta band The Brunnsvik Sounds har övertygat i flera år nu med sin autentiska mix av rootsig nordamerikansk musikhistoria – från r&b och soul till country och americana. The Band är ingen dålig jämförelse. Ofta har The Brunnsvik Sounds kamperat ihop med Weeping Willows-sångaren Magnus Carlson, både live och på skiva.

2026 innebär hela två album med Jesper Lindell & The Brunnsvik Sounds. Gruppen har rest till den amerikanska södern för att förverkliga drömmen om att spela in i två av världens mest berömda inspelningsstudior: Muscle Shoals Sound Studio i Alabama och Royal Studios i Memphis, Tennessee. Lindell gör som Aretha Franklin, Etta James, Wilson Pickett, Percy Sledge, The Rolling Stones, Bob Dylan och andra dignitärer när de äntrar Muscle Shoals. Mirakulöst nog gör de full rättvisa åt klassiker som ”Respect Yourself”, ”Rainy Night In Georgia” och några snäppet mer obskyra val.

I juni följer ett andra album, ”Royal”, inspelat i Memphis.

The post Kangas klanger: Från pigg, smärt jazz till pisksnärtig BDSM-pop first appeared on Opulens.

KLEZMER. Anne Kalmering & Stahlhammer Klezmer Classic både bevarar och förnyar klezmermusiken. Det skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på klezmerkvartettens aktuella album.

Tshiribim med Anne Kalmering & Stahlhammer Klezmer Classic

Kakafon Records

Stahlhammer Klezmer Classic har sina rötter i Stahlhammer Klezmer Orchestra, som verkade i Polen mellan 1920 och 1939, med violinisten Semmy Stahlhammers farfar och farbröder. Under andra världskriget sändes musikerna till getton och utrotningsläger.

Med sin kvartett för Semmy Stahlhammer den judiska musikaliska traditionen vidare.

”Tshiribim” är kvartettens andra album, som bjuder in till en lustfylld resa i jiddischkulturens värld.

Gruppen är en framstående bärare och bevarare av den judiska kulturtraditionen i Sverige. Den traditionen har funnits i vårt land i 250 år.

Medlemmarna är sångerskan Anne Kalmering, Semmy Stahlhammer på fiol, Miriam Oldenburg på dragspel och Isabel Blommé på cello.

Detta är en samling traditionella sånger på jiddisch och klezmermusik som sjungits och spelats till fest och vardag. Allt från slitstarka fattigmanssånger och vaggvisor till populära folksånger

Både fartfyllt, stämningsfullt och lekfullt. Det är lätt att gripas med och delta både i dans och sång. Några ord är lätta att snabbt lära sig, som tshiribim, som betyder tra-la-la.

Det är musik för alla åldrar.

Kvartetten är central, när det gäller att vårda och bevara det judiska kulturarvet, men de är även nyskapare med sina personliga tolkningar.

The post Klezmerkvartett som både bevarar och förnyar first appeared on Opulens.

KONSERT. För tre år sedan presenterade vi kompositören Teodor Wolgers i Opulens. Nyligen gjorde han och Klara Källström ett liveframträdande i Östersund. Rikard Rehnbergh var där och här följer hans rapport.

”Episod i Vikens kapell”

Teodor Wolgers och Klara Källström,
”Episod i Vikens kapell”
Gamla teatern, Östersund, den 22 januari 2026

Jämtsk romantik. Finns den? Jomenvisst gör den det: inom musiken berömdheter som Merit Hemmingson och Nils Jonsson (spelmannen ”Lapp-Nils”; ja, en klart pejorativ term), inom litteraturen Bodil Malmsten och Carl-Göran Ekerwald, inom bildkonsten Anton Genberg och Johan Tirén samt kulturpolitiker och -personligheter som Yngve Gamlin, Ewert Ljusberg och Allan Edwall.

Fast frågan är om det ändå inte är en urstockholmare som gjort mest inom det breda skiktet för jamtsk (som jämten själv stavar det) romantik?! Nämligen John Bertil ”Beppe” Wolgers med sina diktsamlingar ”Röster från Vattudalen”, ”Episod i Vikens kapell”, ”Mannen i Vattudalen” och inte minst fabelfiguren ”Dunderklumpen”, urjämten, som blev en barnbok 1973 och en animerad film året därpå; bägge två ritade och illustrerade av mäster Per Åhlin.

Låt oss gå tillbaka till mitten: 1968 befann sig Beppe i nordvästra Jämtland som gäst hos Gamlin i Sundnäset på Öhn. Beppe blev blixtförälskad i platsen och började leta sommarviste för familjen och sig. De fann drömkåken i grånat timmer så som den framstår i ”Dunderklumpen”, och bodde sedan i stort sett vart sommarhalvår vid näset i norr fram till Wolgers förtida död i blödande magsår 1986.

Teodor Wolgers i Beppes fotspår

Radiomakaren, pianisten, kompositören och sonsonen Teodor Wolgers har 50 år senare sökt sin farfar (inget av barnbarnen fick träffa honom) på metafysisk väg; gått i hans fotspår i Frostviken vid Kvarnbergsvattnet i Ströms vattudal och gjort en tonal illustration (tillsammans med bland andra nämnda Hemmingson, i likhet med farfadern) till hans dikter från Vikens kapell, vilket resulterade i en samling improviserade stycken varvade med Beppes poesi på albumet med samma namn som diktsamlingen (PISA 2025).

Teodor Wolgers kompositioner

Teodor Wolgers kompositioner är av det lugnare, timidare, tillbakalutade slaget. En del stycken är vågade i sin harmonik medan andra är mera ledsagande och tämligen intetsägande – som muzak. De följer en röd tråd som är tydlig för dem som lyssnat på Wolgers tidigare skivor – som samarbetet med filosofen Martin Hägglund på ”Distractions in a Capitalist World” (2021) och med folkmusikern Sara Parkman på ”Dialogues” (2023) – och på hans halvt dussin musikmixar för det eminenta radioprogrammet Kalejdoskop (SR P2).

Konserten i Östersund

Bredvid sig under hela konserten på Gamla teatern i Östersund har han partnern Klara Källström, och det är nödvändigt. Enbart Wolgers piano hade inte stått sig på egen hand. Bäst blir det när paret bjuder upp spelmannen Kjell-Erik Eriksson på scen och det uppstår något av en mindre spelstämma.

Beppe var, berättar Teodor Wolgers, från Gamla teaterns scen gemytliga scen med tända takkronor och kandelabrar, närmast en agnostiker fast om han någonsin fick svar på Leibniz’ teodicéproblem och erfor något av Jesse närhet (”episoden”) var det just i Vikens kapell den där sommardagen i början av 1970-talet, i ett helt annat Sverige.

Beppes gamla överkolorerade, tillfälliga och fläckiga super 8-filmer varvas med Teodors medvetet arkaistiska filmsekvenser från mitten av 2020-talet (med ett särskilt filter på mobilkameran?): Teodor utsträckt på en blomsteräng, på en stenstrand, hinsides blickande med fötterna i vattnet, med ett grässtrå i mungipan eller direkt in i kameran. Det funkar sådär.

Romantiken kan gå överstyr

Mellan kompositionerna håller han små lovtal till farfadern och uttrycker sin önskan att ha fått träffa honom, hänga med honom, fika med honom och troligen ha fiskat med honom i Frostviken och Sundnäset. På slutet kommer också en regelrätt hommage till farfar.

”Ingen fantasifull sentimental humbug!” utslungar Josiah Bounderby titt som tätt i Dickens roman ”Hårda tider” (1854) och det är inte utan att en är benägen hålla med den ändamålsenlige men dogmatiske fabrikören. För romantiken (hela genren) har en tendens att gå överstyr och då landa i ren sentimentalitet, lika översöt som sockerbiten dränkt i sockerdricka som Beppe bjuder humlan på vid fikabordet utanför gården i Sundnäset på Öhn.

The post Teodor Wolgers och den jämtska romantiken first appeared on Opulens.

FOLKMUSIK. Emma & Ellika är inte bara bevarare av ett stycke kulturarv, de är även förnyare. Det skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på ”Väder”.

Väder med Emma Reid & Ellika Frisell
Kakafon Records

På albumet ”Väder” med Emma Reid och Ellika finns det bearbetningar och tolkningar av äldre låtar, ofta från Orsa men även från Bingsjö och Boda i Dalarna. Men det bjuds även på egna kompositioner som Emma och Ellika föder och göder med fiol och altfiol.

Två spår dominerar – det är starka polskor, båda med en säregen rytmik – ”Till Per” och ”Vilse i Boda”.

Genom musikens språk går det att skapa en mångfald av uttryck. Det visar inte bara på en väg, utan på nytrampade stigar och nya rösade leder.

Musik är levande och föränderligt, något som återspeglas i albumets titel ”Väder”.

I folkmusiken är detta så påtagligt och märkbart. Emma & Ellika är inte bara bevarare av ett stycke kulturarv, de är även förnyare.

De kommer med överraskningar och variationer, som förstärker både form och innehåll. Syresätter och ger oss nya färger. Spännande och fritt! Dessutom – och det är albumets stora förtjänst – är begränsningarna få och den personliga friheten stor.

Så, avslutningsvis, två korta noteringar: Den grafiska formgivningen av Hans Fahlberg är både vacker och kongenial med innehållet. Det elfte spårets titel uppvisar ett otroligt vackert ord – ”Tålamodslängtan”! Skört och poetiskt!

The post Emma & Ellika bevarar och förnyar folkmusiken first appeared on Opulens.

FOLKVISPOP. ”Vera Vinter är onekligen en unik röst i svenskt musikliv. Tack vare sången och texterna, men minst lika mycket genom sitt trolska sound,” skriver Erik Bovin som lyssnat på hennes aktuella album.

Från mitt berg med Vera Vinter
Bjärka Records

Artisten Vera Vinters hemtrakt Stora Lappträsk, är trots namnet en liten by utanför Kalix med färre än 30 invånare. Hennes stämma klingar välbekant för desto fler tack vare samarbeten med stora artister som Petra Marklund, Rikard Wolff och Staffan Hellstrand.

Som soloartist är hon dock en smula underskattad. Frågar man mig förtjänar hon en större publik. Hon har helt resolut visat var skåpet ska stå som artist, album efter album, ända sedan debuten 2012 med ”Idyll”.

En höjdpunkt i diskografin är i mitt tycke ”Lios” (2022). Samarbetet med violinisten, låtskrivaren och producenten Hanna Ekström resulterade i ett atmosfäriskt och experimentellt album med texter skrivna på kalixmål.

Även på nya albumet ”Från mitt berg” har hon haft Ekström till sin hjälp som producent. En genomtänkt produktion där Vinters vackra röst står i fokus.

De två första spåren på ”Från mitt berg” ger dessvärre ett osäkert och pretentiöst intryck. Mina farhågor väcks. Det är inte utan att man undrar vart albumet ska ta vägen. Osäkerhet är annars inget man förknippar med denna artist, djupt rotad som hon är i den norrländska myllan, därtill känd för att leverera högkvalitativ norrländsk vis- och folkpop, eller norrbossa som hon själv kallar sin musik.

Det vänder, tack och lov. I ljuvliga “Allt vackert” sjunger hon om att försonas med sig själv och sitt liv så som det blev: ”sluter fred med mörkret / tackar för det som blev”.

Det händer att hon tar sig en tur längs minnenas boulevard, som på ”1992”. Oftare uppehåller sig låttexterna vid nuet, med en uppmuntran om att bejaka det fullt ut. Texterna är tillräckligt poetiska och välskrivna, för att hon ska kunna mäta sig med poplyriker som Lisa Ekdahl och Kjell Höglund.

Kanhända går det skönja andliga övertoner i budskapet om att se det stora i det lilla, liksom i Vinters sällsamt nära förhållande till naturen, som om musiken hörsammat den tyska poeten Hölderlins uppmaning: ”Kom ut i det öppna, min vän”.

Vera Vinter är onekligen en unik röst i svenskt musikliv. Tack vare sången och texterna, men minst lika mycket genom sitt trolska sound. På detta album är det akustiskt, avskalat och jordnära med underskönt vackra stråkar, som när så behövs, förhöjer musiken.

Albumets starkaste spår ”Lyssna” och ”Sjung din sång” handlar båda två om att följa sin inre kompass. Vera Vinter lever onekligen som hon lär; hennes musik är av det kompromisslösa slaget, även om hon just denna gång bjuder på ett rakare och, i ärlighetens namn, något svagare album (men som vittnar om en hög lägsta nivå). Eftersom större delen av Musiksverige består av trendkänsliga posörer är ny musik från en artist av denna kaliber extra välkommet.

The post Vera Vinter ‒ en unik röst i svenskt musikliv first appeared on Opulens.

 JAZZKVARTETT. ”Det är bara att gilla och följa med på de nya och spännande upptäcktsfärderna.” Det skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på Olle Lannér Risenfors debutalbum.

You never quite know what you will get
med Olle Lannér Risenfors
Varva Records

Kompositören och basisten Olle Lannér Risenfors debuterar nu med en egen kvartett – David Stener på piano, Marius Zeeberg på saxofon och Nils Agnas på trummor.

Debutskivan ”You never quite know what you will get” är inspelad live under en konsert på Rönnells Antikvariat i Stockholm.

Den uttalade viljan i kvartetten att skapa något tillsammans är uppenbar och endast låtordningen framstår som given.

Tillfället och de gemensamma ögonblicken i musiken låter en helhet formas och ett etablerat samspel bli till. Att växa fram – för detta krävs inte bara respekt, utan även tillit och förtroende.

En hög grad av improvisatorisk frihet, kräver även uthållig disciplin och den finns hos denna jazzkvartett. Men friheten och det tillåtande lever samtidigt i hela produktionen.

I musiken finns stark närvarokänsla och påtagliga skiftningar, från ett mörker med tystnad till ett fönster som ett ljusfång.

Sammanfattningsvis bevisar Olle Lannér Risenfors kvartett värdet i att omfamna och bejaka det spontana och följa med i rörelser och musikaliska mutationer. Det är bara att gilla och följa med på de nya och spännande upptäcktsfärderna.

The post En jazzkvartett som omfamnar det spontana first appeared on Opulens.

HARDCOREPUNK. Det legendariska hardcorepunkbandet Refused har nu genomfört sin avskedsturné. Rikard Rehnbergh rapporterar om konserten i Stockholm.

Refused, feat. Youth Code
Fållan, Slakthusområdet, Stockholm
18 december 2025

Marx, ständigt denne Marx. Teater Tribunalen gav en kortversion av ”Das Kapital” (den kan komma tillbaka) som vänder sig mot prekariatet och gigekonomerna, låginkomsttagarna och sjukpensionärerna i fattig-Sverige av i dag. Medan Dramaten ger en dansant och tämligen flamsig version som näst intill uteslutande vänder sig mot den breda, den loja, den allt annat än revolutionära och radikala medelklassen. Och Umès stolthet Refused (kan läsas både som ”vägrade” och ”återantänt”) gör comeback – för vilken gång i ordningen ska vi låta vara osagt – och är ute på den ”sista turnén” – igen! – och spelar för utsålda (mindre) hus i Göteborg, Stockholm, Norrköping och naturligtvis Umeå.

Anledningen till inledningen med Marx är att sångaren Dennis Lyxzén (bara efternamnet!) mellansnackar om mervärde, produktionssätt, vinstmarginal, ”capital is organised crime” och har förmått mången tonåring att plocka upp den gråskäggige tyskens (ej tomten, nota bene) feta trilogi om fetischismen, kapitalet, konsumtionen, produktionen, profiten och varan, varan, varan.

Tänk att det gått 30 år sedan Refused, Abhinanda och Final Exit spelade på ungdomshuset Humlan och var och varannan tonåring var straight edge och skejtare, punk och/eller hardcore, Scanlastbilarna brann nattetid och minkarna släpptes ut ur burarna i gryningen och MacDouglas trashades och kördes nästan i tjära och fjädrar ut ur björkarnas stad, som då var Sveriges klart radikalaste, i mycket tack vare Humlan och den militanta vegan-, hardcore- och straight edge-rörelsen som uppstod kring och på den.

Och det är snart 30 år sedan Refused gjorde sin sista legendariska spelning i Harrisonburg, Virginia (avbruten mitt i ”Rather Be Dead” av den lokala polismyndigheten). En inte endast legendarisk utan även storstilad sorti mitt under bandets peak då de annonserade: ”Refused Are Fuckin’ Dead”.

Så det är med klart blandade känslor en ser fyra medelålders, behagligt bedagade gentlemän äntra scenen på Fållan i ”Slaktis”. Men ”rocka röven av högern” kan de än, och över PA-anläggningen hänger förstås Palestinaflaggan.

Lyxzén kör loss som vanligt (trots fjolårets hjärtinfarkt) med drop-, karate- och saxkickar, stagedive, moshpit och mikrofonakrobatik; Sandström, David, slår lika hårt och ursinnigt som fordom, men med en alltid bibehållen urskillning: en riktig speleman. Dessa två är de enda kvarvarande originalmedlemmarna.

På ”fuzzig, flummig” gitarr (en Stratocaster) återfinns numera Mattias Bärjed (Soundtrack of Our Lives och suverän skapare av just soundtrack till exempelvis Mikael Marcimains filmer och serier) som låter sin fäbless för 70-talsrock skina och skina igenom. På basen Magnus Flagge (Cobolt, Garden (13), Backengrillen) som headbangar och pumpar på bra vid Lyxzéns vänstra sida.

På tal om pump spelar bandet för första gången på 18 år punk- snarare än hardcoreklassikern ”Pump the Brakes” (från fullängdsdebuten ”This Just Might Be… the Truth” (1994)) och det är nu om inte förr som varenda medelålders, gråskäggig, medelklassig tomte blir tonåring på nytt och släpper loss som aldrig förr. Detsamma gäller ”New Noise” från det epokgörande albumet ”The Shape of Punk to Come” (1998; en så snygg referens till Ornette Colemans dito album ”The Shape of Jazz to Come” (1959)) med undertiteln A Chimerical Bombination in 12 Bursts; en låt som blivit något av Refuseds ”anthem”.

Det har ryktats om att Refused inte kunde låta bli det ack så lockande, flersiffriga gaget för att göra en ”sista turné”. Vad var det nu som stod som underrubrik på Dramatens uppsättning av ”Kapitalet?!” Ja, just det: ”Du tror du är fri”…

The post Refused tar farväl i stor stil first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger förvandlas som genom ett trollslag till Kangas bjällerklanger. Kurator Kangas öppnar idel hårda paket med mjukt innehåll. Ur spår!

Just det där med bjällerklang är en sanning med modifikation. För de av årets nya svenska julskivor som jag fastnat för rymmer förhållandevis lite av den varan. Julstämningen kommer i stället från andra håll.

Hög mysfaktor med Nils Landgren

Nils Landgren lämnar in en ny julstämningsansökan vartannat år. 2025 delger Mannen med den juligt röda trombonen oss den nionde delen i sin skivserie i och med ”Christmas With My Friends IX” (Act/Naxos, LP/CD/DL). Samma omslagsdesign som alla år, James, fast nu i en lila nyans. Vinylen är till och med i samma läckra färg.

Långkörarkollegan och gitarristen Johan Norberg har skrivit de flesta av skivans nya kompositioner, som utgör precis över hälften av dess lussebagardussinet låtar. Hög mysfaktor i soundet, med proper professionalism men aldrig med de där kväljande julöverdrifterna.

Ursnygga sånginsatser av Sharon Dyall, Isa Sand och operaprimadonnan Jeanette Köhn; samtliga veteraner från den allra första skivan i serien, som startade 2006. Souliga Kid Creole-kokosnöten Jessica Pilnäs tillkom 2008 och har hängt med på varje utgåva sedan dess. Basisten Clas Lassbo ersatte Eva Kruse på förra volymen och återkommer här, medan Radiosymfonikernas trombonsektion spelar exakt så mjukt att barren förblir kvar på granens grenar. Alla dessa förmågor bidrar till att göra detta ett av årets mest lyckade julalbum.

Dock – och stäm mig gärna för att jag uttrycker min åsikt – tycker jag att det är en liten miss att Landgren undgått att göra en version av Marvins Gayes julklassiker ”Purple Snowflakes” trots projektets genomgående lila design.

Julklassiker i livetappning

På den där allra första ”Christmas With My Friends” från 2006 hette pianisten Bugge Wesseltoft. Norrmannen hade redan 1997 skapat en säsongsklassiker med sitt lågmälda julalbum ”It’s Still Snowing On My Piano” på samma tyska skivetikett, Act. Just den pianopudrade utgåvan lär vara en av de bäst säljande skivorna någonsin på den tyske musikbranschlegendaren Siegfried E. Lochs jazzcentrerade bolag.

Nu kommer en skiva med livetagningar av den norske pianistens meditativa musik, fångad livs levande på fem skilda lokationer i hemlandet. ”It’s Still Snowing On My Piano – Live” (Act/Naxos,LP/CD/DL). Just ordet ”still” är avgörande i sammanhanget. Bugge Wesseltofts stillsamma stil är motsatsen till de braskande ljudkulisserna i varuhus och reklamradiokanaler just nu.

Jul med The Second Hand Orchestra

Lågmäld på ett helt annat vis är The Second Hand Orchestra på albumet ”Snow, This Is Christmas” (Sing a song fighter, LP/DL). Andrahandsorkestern är Karl Jonas Winqvists skötebarn, och han driver också den spännande lilla skivetiketten Sing a song fighter, som huserar artister som Iiris Viljanen, Langendorf United, Dina Ögon-medlemmen Daniel Ögren och diverse afrikansk musik.

The Second Hand Orchestra har vi de senaste åren kunnat höra i hyllade samarbeten med skotske indiefolkartisten James Yorkston och Cardigans-sångerskan Nina Persson. Så nyligen som i oktober kom orkesterns senaste egna skiva ”Puzzle”. Hack i helg följer nu ”Snow, This Is Christmas”, som avslutar en jultrilogi där tidiga skivtitlar heter ungefär samma sak, med skillnaden att de föregående volymerna inleds med orden Slow och So.

Kontrasten är stor till Tomtenisse Landgrens lyxiga slädfärder i Artlantisstudion. Här låter det mer som avigt bleckblås på Kapsylens bakgård. Emma Nordenstam, Viktor Brobacke, Henry Moore Selder och de tio andra musikerna förmedlar lite mer av en gör det själv-känsla, där det dyker upp svirrande vintage-synthljud, löskokt lap steel guitar och förströdda pianotoner i fiffigt recyclade julklassiker.

Urvalet sträcker sig från en trollskogstolkning av ”Staffan var en stalledräng” till en loppis-lekfull version av en Snobbenlåt. Adolphson & Falks ”Mer jul” förvandlas till ett salsa-Eldorado, medan Elvis evigt gröna ”Blue Christmas” får både Frisell-jazz, tomte-twang och steel-poäng.

Med kontrabasen i centrum

Mer ”normal” jazzjul väntar på ”Scandinavian Christmas Bass” (Prophone/Naxos, CD/DL) från kontrabasveteranen Hans Backenroth. Även om det kanske inte tillhör vanligheterna med just kontrabasen i centrum på en julskiva, så är det just detta som skänker skivan en extra dimension och variation mitt i utbudet av tinnitustangerande tingel-tangel.

Hans Backenroth har under sin långa bana hunnit med att vara en stöttepelare i Arne Domnérus och Monica Zetterlunds band. Andra konstellationer har varit ihop med Bernt Rosengren, Kjell Öhman, Ulf Wakenius och Claes Janson, för att bara plocka några ur säcken.

I tandem med danske pianisten Ole Kock Hansen (som lirat med alla från Miles till Dexter men hemmavid är mest känd för sitt långvariga samarbete med danske jazzbasisten Niels-Henning Örsted Pedersen) tolkar Backenroth nu idel julstandards från våra skandinaviska breddgrader. Alltsomoftast doppar Kristian Leth slevarna i virvelkaggen och bildar en trio med kontrabasen och flygeln.

Det vilar inget svårtillgängligt eller akademiskt över framförandet, blott genomtrevliga julstämningar utan ovidkommande schmaltz. Samtidigt är samspelet djupt imponerande. Trevligt också att bekanta sig med nummer som ”Det kimer nu til julefest” och ”Julen har bragt velsignet bud”, vilka skänker ny(gamla) nyanser till julmusikutbudet.

På avslutande ”Karl-Bertil Jonssons julafton” (en hyllning till Backenroths kompanjon Arne Domnérus) gästar saxofonisten Klas Lindquist och sätter punkt för en av årets mest värmande julskivor. Om Tage Danielssons julsaga visas varje år i tv lär den här skivan bli lika återkommande chez Kangas.

Showbiz och jazz med Stockholm Voices

Desto mer showbiz och jazz hands ljuder det om ”Christmas Time Is Here” (Prophone/Naxos, CD/DL) från vokaljazzkvartetten Stockholm Voices. Rösterna från östkusten slår sig här samman med Bohuslän Big Band. De senares ”Shades of Gil Evans” fick nyligen Kangs klanger att utbrista i ”En väldigt välkommen musikupplevelse utöver det vanliga”.

Tillsammans bjuder de på lyxigt ljudande juleljud i jazzskrud. Vi omsluts av Louis Armstrongs julspelliste-ikoniska ”Cool Yule” och två Stevie Wonder-tolkningar, men även sånt som ”O Holy Night”, ”Santa Claus Is Comin’ to Town” och Bing Crosbys kioskvältare ”I’ll Be Home for Christmas”. Julglädje på rätt sida det smöriga.

Sällskapsspelande juljazz

Coco Chatru är något annat. En Stockholmsgrupp som bygger sin identitet kring en mystisk, påhittad figur med samma namn. Tidigare i år släppte Coco Chatru LP:n ”Limbokolia” (Trygger Music, LP/DL) med en lekfull, svårtetiketterad jazz och ett tillhörande brädspel (!). Nu kommer ytterligare en dos sällskapsspelande jazz i form av ”Lost Christmas” (Trygger Music, LP/DL).

Summa 13 nyskrivna jazzlåtar med titlar som ”Tomtarnas midnatt”, ”Pulka” och den inledande programförklaringen ”Mys vid brasan”. Coco Chatrus fantasifulla mytologiserande fortsätter genom att förklara att skivan är soundtracket till den spårlöst försvunna julfilmen ”Lost Christmas”, och att döpa ett av spåren till ”Coco raskar över isen”.

En alldeles förtjusande liten skiva från kontrabasisten Håkan Trygger, altsaxofonisten Linus Kåse, barytonsaxofonisten Charlie Malmberg och batteristen Daniel Kåse.

Lågmäld briljans

Om vi tar på oss snöskorna och ger oss ut i folkmusikmarkerna möts vi snart av Sigrid Moldestad & Hazelius Hedin som lågmält briljerar på ”Vinternatt” (Ta:lik, CD/DL). Skivan baseras på låtmaterialet från den förhållandevis färska triokonstellationens populära julkonserter.

Folkkära och rosade norska folkmusikern och sångerskan Sigrid Moldestad ihop med de svenska folkmusikerna Esbjörn Hazelius och Johan Hedin är en trekant som aldrig blir fyrkantig.

Deras ”Vinternatt” lyses upp av traditionella julvisor från Norge och Sverige, som varvas med nykomponerade bitar i samma anda. Nyckelharpa och hardingfela tar plats under granen och musiken tindrar precis så vackert och vilsamt som vi kunde önska.

Sofia Talviks kristallklara julsånger

Sångerskan och gitarristen Sofia Talvik ingår i den svensktyska duon Hansan men är även artist på egen hand med en över 20-årig solokarriär. Hon har som tradition att släppa en egenkomponerad jullåt varje år. 2017 samlade hon dessa i paketet “When Winter Comes: A Christmas Album”.

2025 är det dags för ett nytt uppsamlingsheat. “Wrapped in paper” (Makaki Music, LP/CD/DL) rymmer ett knippe julsånger i kristallklart singer-songwriter-stuk med dova skuggor, där folk och country bor granne med två insmugna tolkningar av julklassiker. Ett alternativ för den som tröttnat på julmusikens ekorrhjul och gillar sånt som First Aid Kit, Joni Mitchell, Emmylou Harris och Judy Collins. Och beställer du CD:n via Bandcamp går det att få den signerad, med vaxsigill, texthäfte och presentpåse! En kreativ klappidé.

Den som vill ha mer Sofia Talvik kan spana in det lika nya albumet från duon Hansan. “Vargar” (Makaki Music, DL) mixar folkmusik med visa, och i titelspåret medverkar en morrande murrig Stefan Sundström.

Ett alternativt julalbum

Stockholmsbaserade skivbolaget Ella Ruth Institutet har en rad starka roots-klingande namn i sitt stall, från H. Self till Toni Holgersson. Traditionsenligt släpper etiketten fullmatade julalbum varje år.

”This is all the snow you get vol 4” (Ella Ruth Institutet, DL) följer traditionen med låtar som osar av sot i själen och kask i slasket. Inställningen anas genast i inledande ”Köpmännens julfest” av bandet Det blev handgemäng. Bjällerklangen har tystnat för länge sedan och ersätts av en isande snödriva rätt i pallet.

Local Terrain ger en Ron Sexsmith-julig försmak på hur deras debutalbum kanske kan te sig när det landar under våren. Björn Gidlund, Mads Husvik och Introspektivet är andra medverkande som kommer med ny musik 2026, allt genom Ella Ruth Institutets försorg. Men först hör vi dem på den här genomgångens kanske mest alternativa julalbum.

14 låtar och artister som spänner från opluggad hästjazz till midvinter-mörkerrock, och med Toni Holgerssons ”Annas november” som utropstecken. Icke att förglömma: Yngve Stoor som julkavalkadens allra sista artist och låt!

Hyperambitiöst julprojekt

Som avslutning tar vi ett djupt andetag och ger oss i kast med folkmusikern Hampus Grönbergs hyperambitiösa projekt. Grönberg är född i Falun men numera bosatt i Göteborg där han är involverad i den irländska traditionella musikscenen. Han spelar i konstellationer som Bäckafall, Furuhill och Just As Blue, i genrer från svensk folkmusik till bluegrass.

På ”The Hampus Grönberg Christmas Experience” (Egen utgivning, DL) pulsar han sig igenom hela 91 julmelodier på strax under timmen.

Av de elva spåren på albumet är fyra medleys. Grönberg trakterar gitarr, banjo, mandolin, bouzouki och slagverk, och om detta låter som ett galet projekt så kan Kangas bjällerklanger meddela att det här är allt än Eugene Chadbourne-nipprigt. Det är faktiskt bara fullkomlig ”normal” musik. Skickligt framförd och med ett smittande gott humör.

Se där, klapptips från Kangas klanger. Ha en skön jul nu, alla läsare!

The post Kangas bjällerklanger ‒ hårda paket med mjukt innehåll first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. En aktuell biografi av Håkan Thörn över gitarristen Kenny Håkansson är utgångspunkten för en personlig betraktelse av konstnären Ola Åstrand. 

Här berättar Åstrand om sin relation till Håkanssons psykedeliska gitarrspel och hyllar samtidigt Håkan Thörns bok ”Resa mot okänt mål”.

Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige
av Håkan Thörn
Fotograf: Katarina Despotovic
Förord: M A Numminen
Dokument Press

Rockmusik och uppror

Jag kommer ihåg en gång när jag var liten och fick se hur en ung kille med långt hår släpade ut sin stora gitarrförstärkare bland höghusen där vi bodde och ställde sig och spelade. Det var en handling som helt möblerade om i huvudet på mig. Det var som om tiden stannade och jag kan fortfarande inte sätta ord på vad jag kände, för det var något så helt utöver det vanliga.

Ett annat minne är från en bilkö sommaren 1966. Jag är på väg någonstans med min moster och morbror. Det är varmt och Volvon kryper fram. I bilradion berättar nyhetsuppläsaren att kvinnor i publiken hade dragit byxorna av en rocksångare under konserten. Jag var sju år och kände ett slags skamlig upphetsning.

Rockmusik har dominerat mitt liv sedan dess. Det är nog lite svårt för många att förstå i dag men när pop och rock först dök upp på 60-talet så var det något vilt och annorlunda. Långhåriga ungdomar med märklig klädsel framstod som en ny sorts varelser, som bara genom vad de gillade och hur de såg ut framstod som farliga.

Musiken som jag lyssnade på under min uppväxt var kopplad till ett ständigt pågående uppror mot det som varit förut. På bara tio år utvecklades musiken från pop och soul till psykedelisk rock och sedan till hårdrock, glam och punk, disco och hiphop. Musikkritikerna konstaterade lite torrt att varje ny trend alltid kom med tioårs mellanrum. Fast när rocken började utvecklas på allvar verkade det faktiskt dyka upp någon ny musikstil mest hela tiden.

I dag har jag ingen vidare bra koll på nyare musik och det beror huvudsakligen på att det fortfarande finns så oändligt mycket att upptäcka bland allt som skapades när jag var ung. Den genre som jag helst återkommer till är den psykedeliska musiken.

Psykedelisk musik är kosmisk musik, den liknar jazzen, men är mer drone-baserad. Man kan också säga att psykedelisk musik är äventyrlig musik. Detta eftersom man aldrig vet vart den musikaliska resan leder. Det är ett faktum att Kenny Håkansson alltid har spelat psykedelisk musik.

Kenny Håkansson och Kebnekajse

Första gången jag hörde Kenny Håkanssons gitarrspel var när jag lånade en skiva med Kebnekajse på bibblan. Precis som den nya boken om honom så hette den ”Resa mot okänt mål”, och det var en riktigt skruvad platta med smurfsång och låtar som ”Tänk på livet”, ”Jag älskar sommaren” och ”Orient Express”. Den allra tyngsta låten var titelspåret som fick mig att helt ”glömma bort” att lämna tillbaka skivan när lånetiden gått ut.

Sedan såg jag Kebnekajse spela live ganska många gånger i början av 70-talet. Och allra bäst var det när de spelade på någon av de många utomhusfestivaler som alltid var gratis.

Kebnekajse brukade smyga i gång sina långa låtar med intron som var längre än själva låtarna, och Kenny Håkanssons gitarrspel var det som drog in en i musiken.

Samtliga i bandet såg ut som de klivit rätt ut ur ”Sagan om ringen” och det hände inte sällan att hippies framför scenen dansade nakna. Röken låg som en dimma över alla i publiken och allt kändes som ett stort psykedeliskt dunkande hjärta.

Jag var inte ensam om att uppleva allt det där som ett slags löfte om att saker bara skulle bli bättre. Kebnekajse ingick i det som kallades för musikrörelsen, eller proggrörelsen, en subkultur som handlade om mycket mer än bara musik. Det var en hel livsstil med helt andra värderingar och andra sätt att vara på än de förhärskande i samhället. Hur naivt verkar väl inte det i dag, när kapitalismen har segrat, detta att tänka sig att saker hade kunnat vara annorlunda?

När jag själv började spela gitarr så var Kenny Håkansson den gitarrist som jag allra helst ville efterlikna och låta som. Det var jag inte ensam om, nästan alla gitarrister jag kände på den tiden hade honom som idol. Även flera år senare, i punkkretsarna, så var han mångas förebild.

Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson

I boken ”Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige” så skriver Håkan Thörn om Kenny Håkanssons 60 år långa gärning som musiker. Thörn går igenom hela Håkanssons karriär, och här finns mängder av intressanta historier och mycket information, även för oss som redan känner till mycket om den musikscen det rör sig om.

Det är smått fantastiskt och väldigt otippat att det nu kommer en så här stor och genomgripande bok om Kenny Håkanssons musik, och alla de band och musiker som gjort honom sällskap under hans långa karriär. För det här är fortfarande ett slags undergroundmusik, som inte alla har koll på.

Dokument Press har tidigare gett ut en bok om Träd, Gräs och Stenar, men den blev jag så besviken på att jag snabbt sålde den vidare på Tradera. Jag tyckte den var ytlig och rörig och mest liknade ett ”hemma hos-reportage”. Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson har däremot allt det som jag saknade i boken om ”Träden”.

Thörn sätter aktörerna och musiken i ett musikaliskt, historiskt, politiskt och socialt sammanhang. Det framgår att Håkan Thörn är en ivrig anhängare av musiken som han skriver om. Dessutom är han noggrann och han smiter inte från obekväma ämnen som till exempel att Kebnekajse stämplades som haschare och att de beskylldes för att inte ta tydlig ställning i politiskt avseende.

Musikrörelsen splittrades

Några år in på 70-talet så stelnade det som hade varit en levande kultur, och musikrörelsen splittrades. Den nya och dominerande attityden i det som kallades proggrörelsen blev att musiken främst skulle vara en metod för att föra ut ett politiskt budskap. Musiken blev därmed underordnad orden.

Thörn skriver att den gruppering som Kenny Håkanson ingick i ville förändra genom att ”vara radikalt okonventionell och gränsöverskridande” och att på det viset ”kunde musikerna bidra till att destabilisera en förtryckande samhällsordning och utmana dess officiella representanter och självutnämnda väktare”. Kenny Håkansson säger i boken att proggrörelsens skilda grupperingar egentligen hade samma mål, men olika vägar dit.

I boken går Thörn igenom Kenny Håkanssons alla band i tur och ordning. Jag kommer ihåg hur det kändes första gången jag såg Dag Vag live och hörde Kennys svävande gitarr till deras svängiga gung. Det var en slags bekräftelse på att det man alltid hade gillat fortfarande gällde.

För då på 70-talet var det faktiskt inte vanligt förekommande att tycka om flera musikstilar samtidigt. Så är det ju verkligen inte längre, och Kenny Håkansson är ett levande exempel på en musiker som spelar all slags musik, fast alltid på sitt eget psykedeliska sätt.

Ett musikminne från Grekland, 1979

En sommarkväll 1979 skulle jag skulle ta en båt från Pireus ut till den grekiska övärlden. Jag hade bara en sovsäck och skulle sova på däck bland de andra båtluffarna. Precis när båten lade ut så hörde jag Dag Vags låt ”Mot solen” från någons bergsprängare, och Kenny Håkanssons så välbekanta gitarrslingor steg mot kvällshimlen.” ”Vi kommer från solen och går mot evigheten.”

Natten föll och ovanför mig sträckte hela stjärnhimlen ut sig.

The post En smått fantastisk biografi över Kenny Håkansson first appeared on Opulens.

VISOR. Niclas Abrahamsson övertygar med visor som äger både skärpa och tyngd. Det konstaterar Bo Bjelvehammar som är mycket positiv till det nya albumet.

Pojken i vindstrappan med Niclas Abrahamsson
Kakafon Records

Visartisten, låtskrivaren och författaren Niclas Abrahamsson kommer nu med sitt andra fullängdsalbum. Med en grund av klanger från visans värld. ”Pojken i vindstrappan” är albumets titel.

De tre starkaste spåren, ”Från Vänern blåste kallt”, numrerade 1-3, skildrar barndomen, ett sent sjuttiotal i Lidköping.

Texterna är fulla av svåra frågor, från en brutal veklighet med både saknad och längtan till absurditeter och tragiska minnen.

Vattnet, älven, både tar och ger, barnen arbetar tillsammans, som lejonen på savannen, det talas om skitungar och smådjävlar, men även små änglar.

Det är ett samhälle med tydliga skikt, alla vet sin plats och sin tillhörighet.

Niclas Abrahamsson fångar fint både stämningar och klasstillhörighet.

Texternas skärpa och tyngd med ett lyriskt tonfall är albumets stora styrka, men det finns även mycket god klass på medmusikerna som hos multiinstrumentalisten och producenten Johan Ludvig Rask. Ett sällsamt gott samarbete!

Niclas Abrahamsson är direkt och nära i sitt tilltal, med en öppen och okonstlad röst.

Vemodet är aldrig långt borta. Som här:

”I sorgens svarta glänta

i gamla Vemodskog

Där växer vild min längtan

bland drömmarna som dog”

The post Niclas Abrahamsson – visor med skärpa och tyngd first appeared on Opulens.