FÖRGÄNGLIGHET.  “Jag har lärt mig behärska konsten att se sorglös ut när jag bär på många sorger. Jag klär upp mig, klär ut mig. Döljer den gråa huden under vackert prakt”, skriver Sara Abdollahi.

Alla artiklar av Sara Abdollahi

The post Att återvinna kroppen first appeared on Opulens.

MODE. Somliga förfasar sig över att kvinnor är för ytliga i dag och en slags sämre kvinnor än förut. Och att man tar selfies och lägger upp på Instagram. Det finns alltid en risk för exponering så fort en bild av jaget möter världen.

När bilden tas och sedan delas hamnar tolkningen hos betraktaren. Själv förfasas jag varken över kvinnor som tar selfies, eller ser ytlighet som något människor med dålig moral hänger sig åt. Men när det gäller stil blir jag plötsligt en konservativ surgubbe.

Jag vill inte se fler Instagram-subkulturer försöka hävda sig som unika, när de flesta ser ut att vara från exakt samma armé, nämligen Vetements-armén. Jag menar, det är en hype som snart äter upp sig själv. Snart har varenda logga ältats sönder på diverse överdimensionerade plagg.

Jag tänker att fenomenet bland annat har att göra med att det i dag produceras, säljs och konsumeras mode så flyktigt att den som bryr sig om trender nästan hinner falla ur trend innan man har hunnit få hem sin senaste shopping. Att ha på sig kläder som blir fina på bild blir viktigare än att ha på sig kläder man själv tycker är fina. Istället för att klä upp sig för varandra klär man upp sig för Instagram. Subkulturer där man förut var panda, punkare eller synthare och experimenterade med stil, har bytts ut mot det som för stunden snabbt kan konsumeras. Helt plötsligt känns det som om Fashionistas har bytts ut mot Instagramistas.

Men det är inte enbart kläder med loggor på som handlar om konsumtion. Jag tror inte stil kan köpas för pengar, men hen som säger att pengar inte kan köpa stil ljuger. Även svala kläder som kopplas till just stil kan konsumeras för att man ska uppnå en status. Jag tänker på Rodebjer, ett märke som kopplas till att ha stil och god smak. Många kanske inte skulle koppla märket till konsumtion på samma sätt som med exempelvis Vetements. Men för mig symboliserar Rodebjer konsumtion.

När man konsumerar Rodebjer kan man vara den svala Stockholmskvinnan. Hon som jag hur, hårt jag än kämpar för att bli, aldrig kommer att kunna bli. Dels handlar det om att kläder som Rodebjers inte designas för kroppar som min: korta kroppar som är spinkiga på lite för fel ställen för att plaggen som görs för smala långa kroppar ska kunna bäras upp rätt. Det är vita långa kvinnor som verkar vara målgruppen. Business as usual. Men jag är också lite för förtjust i att vara ösig. Så även om jag kan längta efter att vara den där sofistikerade kvinnan som liksom aldrig skrattar för högt, alltid är precis lagom rufsig i håret och sminkad på ett sätt så att hon ska se naturlig ut, är det helt enkelt inte jag.

Stil är något högst kopplat till våra jag. Och jaget behöver definitivt en paus från att ständigt kläs på av snabba trender och plagg som man “köper i dag och slänger imorgon”. Det finns en skillnad mellan att använda tiden till att ständigt vara på jakt efter nästa coola stil att konsumera och att odla sin stil genom att experimentera.

När jag mår som sämst vill köpa något för att dämpa ångesten. Jag är duktig på att fynda och känslan av att vara bra på något ger mig en slags tröst. Men precis som med konst handlar inte heller mode om någon tröst eller om att tröstas. Iallafall inte för mig. Mode och stil handlar istället om att kunna anta vissa roller. Att för en stund klä sig som den persona man vill vara. Konsumtion dämpar inte min ångest. Men då jag har ångest och klär mig i något jag tycker om, då förmår jag att iallafall känna mig säker i min stil. Det är vad jag diggar med att kunna odla sig en stil.

Alla artiklar av Sara Abdollahi

The post Stil handar inte om konsumtion utan om den man vill vara first appeared on Opulens.

MODE. Vad säger det om samtiden när kläder med loggor blir plagg alla vill ha och en del är beredd att betala mycket för?

Den som under senaste åren följt vilka trender som råder inom modevärlden har nog inte missat loggornas och sloganens återkomst. När jag för ett par månader sedan satt i frisörstolen och som vanligt pratade med min frisör om mode, politik och lite skvaller, frågade han mig om jag känner till märket Vetements. Nej svarade jag, och när han tog fram en modetidning och visade mig en artikel om märket så fnös jag lite. Varför skulle man vilja och vem kan betala flera tusen för kläder som ser slitna, urtvättade, och deformerade ut med löjliga slogans och loggor på?

Men ju mer jag började läsa på om märket och titta på bilder av kläderna, desto mer intresserad blev jag. Av fenomenet.

Lite kort fakta om Vetements som uttalas Vet-Mahn och betyder inget annat än just kläder på franska. Bakom märket finns ett kollektiv, men det är främst Demna Gvasalia, designern som även numera är Balenciagas chefsdesigner och stylisten Lotta Volkova som är märkets ansikten utåt. Kändisar som Kanye West och Rihanna ses ofta klädda i Vetements.

Märket omtalas som ett anti-mode och är ett hopplock av alla coola subkulturer man kan hitta på Tumblr. Vetements samarbetar också med märken som är förknippade med subkulturer som exempelvis Champion. Då med en tämligen högre prislapp än om man skulle köpa något från märket självt.

Dragningskraften till subkulturer är inget nytt. Ett märke som Vetements tar tillvara på detta, paketerar subkulturella identiteter och gör dem säljbara. Men vad säger det om samtiden när en gul t-shirt med DHL-loggan lysande rött över bröstet blir till ett plagg alla antingen vill ha, eller pratar om. En t-shirt som kostade ungefär 2000 kronor om man köpte den från Vetements och runt 65 kronor om man beställde den från DHL.

Det är svårt att inte tänka på när Jeremy Scott som chefsdesigner på Moschino gjorde kläder med logotyper som såg ut som McDonalds. Ett plagg kostade minst 9000 kronor. En del av kritiken som kom handlade om kontrasten mellan detta och McDonalds anställdas låga löner och dåliga arbetsvillkor.

Efter att jag upptäckte Vetements började jag se på utbudet av mode och kläder med nya ögon. Det var ingen förvåning att Weekday, Monki eller andra klädkedjor sålde säckiga, urtvättade plagg med slogans. Deras affärside går ut på att sälja trender. Men när jag tittade på modeshower verkade var och varannan designer ha placerat ut loggor och snappat upp hela Vetements estetiken. Helt plötsligt var det som om många designers brydde sig mer om att deras kläder skulle låta sig fångas på Instagram än att fortsätta utvecklas. Det var säkerligen mestadels min besatthet som spökade och färgade min blick.

Men jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag blev helt besatt där ett tag. Förutom att maniskt följa märkets Instagram-konto fick jag också en fix ide om att jag MÅSTE äga ett Vetements plagg. Självklart kunde jag inte punga ut flera tusen för en t-shirt eller minst 15 000 för en klänning (som ser ut som en vintageklänning men är i sämre kvalitet). Jag surfade in på E-bay och började leta och hittade en snarlik second hand- kopia av den välkända luvtröjan med trycket “May the Bridges I Burn Light the Way” för runt 200 spänn.

Min besatthet var dock kortvarig. Till skillnad från min genuina besatthet av design där omsorgen om skrädderiet märks även när kläderna sys så att de ska förfula kroppen. Den förtjusning jag kände första gången jag upptäckte Diana Orving, Martin Margiela (gamla kollektioner) eller Fifth Avenue Shoe Repair (som tyvärr gick i konkurs) är en långvarig kärleksaffär. Även om man inte har råd att konsumera kan man ändå njuta närhelst man ser kläder ur kollektionerna. Som med konst. Syftet är inte att man ska konsumera något snabbt och flyktigt som man ska hinna fotografera och lägga upp på nätet. Snarare handlar det om att kläderna skapar en slags rumslighet när de sluter sig kring min kropp.

Men så fort jag sätter på mig plagg som är konstruerade kring en logga eller en slogan känns det som att den gör anspråk på vem jag är eller vad jag tycker. Det är som att avslöja för mycket om sig själv, men att samtidigt tycka exakt samma sak som alla andra. Visst kan jag förstå att i tider då världen är instabil så är det inte heller konstigt att även designers påverkas och vill göra statements. Ett exempel är modeskaparen Prabal Gurung som i senaste avsnittet av programmet Stil i P1 pratar om att han förutom designer också är aktivist.

Samtidigt undrar jag om alla dessa märken och statements man ska stoltsera med inte är utmärkande för den vadtyckerdu, privatpersonsfixerade och genomkommersialiserade eran. Det ligger i tiden att sälja åsikter tills åsikterna är utsålda och enbart symbolerna består.

Under senaste tiden har en debatt förts om det är rätt att “Byggnads helmanliga styrelse” tar på sig rosa så kallade fittmössor. Jag tror det är viktigt att komma ihåg att ta på sig eller inte ta på sig en sådan mössa varken avvecklar eller utvecklar feminismen. Däremot säger det något om vår tid. Dels att feminismen i dag är något många vill göra anspråk på men det sträcker sig kanske ofta bara till en identitet, till en mössa man kan dra på och ta av när det passar. Men samtidigt visar det också att när debatten om feminismen handlar om vilka som får ta på sig rosa mössor, fastnar den själv i symbolikdiskussionen.

Feminism är varken en färdigförpackad identitet eller en livsstil. Livet är mer mångdimensionellt än en slogan över bröstet som kan berätta vad jag verkligen tycker om något eller känner om livet. Och varför ska man egentligen betala pengar för att vara en vandrande reklampelare för något märke?

Men när det gäller mitt tappade intresse för Vetements och trots att jag vill tro att jag är speciell och immun, får jag ändå då och då återfall och tar på mig någon tröja med exempelvis budskapet “The Future is Female”. Tröjan säger dock inte lika mycket om framtiden som samtiden. Den säger att jag trots allt är ett väldigt typiskt barn av den. Jag är lika unik som vemsomhelst.

Alla artiklar av Sara Abdollahi

The post Typiska barn av samtiden first appeared on Opulens.

MODE. “Kläder är politik. Inte för att tingen kan göra anspråk på att förändra världen politiskt, utan för att världen kan förändras för individen beroende på hur den klär sig. Till en viss gräns”, skriver Sara Abdollahi.

Jag minns inte exakt hur gammal jag var men att jag var tonåring. Precis som det ofta är var det också i min skola viktigt att se rätt ut enligt den norm som rådde där. Där och då under 90-talet var det inne med plattåskor, virkade koftor och magtröjor med tuffa tryck i stil med “Pow” tryckt över hela bröstet i silverfärg.

Men det var inte som att alla barn hade dessa kläder. Ekonomi och klass var som det ofta är en vattendelare när det gällde vem som kunde konsumera vad, och vem som därmed kunna köpa sin coolhet och få vara en del av det coola gänget. De som var punkare till ytan, men kanske inte mer än så. Då som barn tyckte jag alla de coola barnen var enstaka individer som stack ut. Nu efteråt ser jag ju att det fanns vissa plagg som alla var tvungna att ha för att passa in i gruppen. Man var precis så unik som sin kompis i gänget.

Två saker kom ur denna erfarenhet för min del, den ena att jag blev intresserad av mode och den andra att jag inte ville se ut som andra. Jag ville ha en annan stil än de coola barnen jag hade sett upp till. Kläder har varit viktigt för mig under hela mitt liv. Jag har ofta, med mer eller mindre lyckade resultat, klätt mig på sätt som har stuckit ut. Förutom musiken var det kläderna som gjorde att grungen och punken tilltalade mig. Rött hår, röda skotskrutiga byxor med säkerhetsnålar i sidorna och tröjor med Kurt Cobain vars ärmar jag bet i för att de skulle se söndriga ut.

Kläderna var som ett skal. Jag trivdes men var medveten om att min existens var på nåder. Frikyrkan, bråk med raggare och organiserade rasister, främlingskapet, allt detta fanns runt omkring mig som min mundering skyddade mig emot. Jag inbillade mig att det var så iallafall. Och jag var kanske inte populär men jag stack ut och på så sätt fick jag vara en egen person.

Många, både rörelser och individer använder olika plagg för att befästa sin identitet i världen och sina åsikter om världen. Punkarna, modsen och den så avpolitiserade hipstern har alla vissa typer av kläder som markerar tillhörigheten. Kläder markerar i hög grad klasstillhörighet. Att klä sig är för vissa människor ett sätt att påklä sig en roll, en persona. Det kan vara en roll som man inte hade när man växte upp eller en roll som man fantiserat om.

“Ett samhälle präglat av sådan plikt och konformism att vi alla bär likadana jeans och tröjor när vi försöker kombinera ett intressant arbete med en kärleksfull familj och en spännande fritid, och gärna några späkande gympass på det för att skaffa sig en spänstig kropp, dessutom. Det är förstås Luther man ska skylla på. En man vars lära gick ut på att plåga och piska oss att fortsätta jobba, jobba, jobba – och ge oss dåligt samvete om vi slöade till.” Så introducerar programmet Stil i P1 avsnittet som heter Martin Luther – synd, sex appeal och svartrockar.

I samma program talar programledaren Susanne Ljung med kulturjournalisten Per Svensson om hans nyutgivna bok Frihet, jämlikhet, reformation: 500 år med Luther. Svensson understryker att vi svenskar präglas djupt av det lutherska arvet när det gäller våra kläder, där svart förknippas med det intellektuella, och ställs mot det ytliga. Tanken verkar vara att har du tid att bry dig om ditt utseende, ja då har du väl inte tid att tänka.

Kanske är det därför som mode i Sverige inte räknas som en del av kulturen på samma sätt som litteratur, teater eller konst. Istället behandlas mode antingen som något löjligt som man som läsande, skrivande och bildad människa inte har tid med. Eller styvmoderligt i något tv-program där det hela går ut på att få tips på rätt konsumtion för “rätt kropp”, sponsrat av något klädföretag som vill kränga senaste säsongens käcka trender.

Jag får vatten på min kvarn när jag läser Sista skriket. En bok om mode, död och erotik av Emma Veronica Johansson och Philip Warkander. Deras brevväxling förtjänar att läsas av alla som ser mode och stil som en del av samhället och kulturen. Och inte bara som varor som ska hetskonsumeras efter säsongens trend. ”Älskar du shopping, stilråd och stålgalgar? Då är det här inte boken för dig”, skriver författarna och efterfrågar ett samtal om mode som håller en högre nivå.

Om kläder kan eller ens ska göra anspråk på att förändra världen känns som en fråga i stil med om konsten kan rädda världen eller om kulturen måste göra politiskt motstånd. Däremot är mode och stil i högsta grad kopplade till både estetik och politik. På samma sätt som exempelvis konsten. Det betyder inte att varken mode eller konst ska avkrävas ansvar för politik eller bli till arenor för plakateri. Men båda är en del av det samhälle i vilken vi lever och bör också kunna ses i ljuset av det.

Jag har en kappa som jag brukar kalla för överklasskappan som jag hittade på en kraftigt nedsatt rea. Den är av märket Tibi och utmärker sig på det där självsäkra fulsnygga sättet med sin klarblåa färg och krulliga fakepäls på välvalda delar av den. Framförallt är den skräddad så att den sitter som en smäck och så faller den tung runt kroppen. Hela kappan luktar ”god smak”. När jag sätter den på mig är det som att sätta på sig ett självförtroende. Det känns som att jag turistar i överklassens värld.

Kappan förändrar knappast världen. Men om jag skulle påstå att jag inte blir behandlad bättre när jag har på mig den än ett ytterplagg som inte inger samma status skulle jag ljuga. Något är uppenbarligen väldigt skevt när man måste lajva överklass för att bli behandlad som en vanlig människa. För det har också varit tvärtom, att jag har blivit misstänkligjord på grund av kombinationen icke-vit med kläder som utstrålar icke-respektabilitet.

Kläder är politik. Inte för att tingen kan göra anspråk på att förändra världen politiskt, utan för att världen kan förändras för individen beroende på hur den klär sig. Till en viss gräns. För en ordning där individer kan klara sig på grund av rätt klädsel är lika hållbar som att vara en duktig flicka i en patriarkal och kapitalistisk värld. Det betyder inte att jag kommer klä ned mig för att verka strävsam.

Alla artiklar av Sara Abdollahi

The post Klädval och klasstillhörighet first appeared on Opulens.