ESSÄ. Historikern fil dr Lars Gunnarsson urskiljer två vitt skilda narrativ när det gäller konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Han anser att medierna svikit folket genom att låta det första värderingsbaserade västliga narrativet vara allenarådande.

Värderingar och verklighetsbilder i Ukrainakonflikten

Kanske går Ukrainakriget mot ett avgörande och det kan vara dags att sammanfatta debatten om kriget. När offentlig debatt om krig och säkerhet tidigare har analyserats inom historievetenskapen har det varit fruktbart att göra en distinktion mellan värdeomdömen och verklighetsomdömen. Önskvärt vore att politikers och debattörers verklighetsbilder styrde deras värderingar. Men det är oftast tvärtom. Man beskriver gärna verkligheten så att den passar med de egna värderingarna. Verklighetsbilden blir den beroende faktorn.

Även i debatten om Ukrainakriget har värderingar fått styra verklighetsbilderna. Två olika narrativ har uppstått. Det första har varit i det närmast allenarådande i medierna, det andra har trätt fram i vissa mindre debattforum, men har på senare tid även blossat upp i etablerade medier.

Ukraina – det första narrativet

Enligt det första narrativet begick Ryssland ett folkrättsbrott genom att invadera Ukraina. När humanitet och känsla för frihet och demokrati och respekt för folkrätten är de styrande värderingarna, framstår invasionen som ett övergrepp. Ryssland framstår som ondskefullt och all sympati hamnar på Ukrainas sida. Medierna väljer att berätta historien från invasionsåret 2022, utan bakgrund.

Ukraina är en suverän stat som bör välkomnas i den västeuropeiska gemenskapen och bli medlem i både EU och Nato. De territoriella erövringar som Ryssland har gjort måste återlämnas eftersom övergrepp av det här slaget inte kan accepteras. Rysslands invasion anses vara oprovocerad. I nyhetsförmedlingen används regelmässigt förstärkningsordet ”fullskalig” för att betona invasionens övergreppskaraktär. Även Krim annekterades i strid med internationell rätt 2014 och bör återgå till Ukraina.

EU och Nato bör skydda Ukraina finansiellt och med krigsmateriel. Även Västeuropa anses hotat av Ryssland. I nyhetsförmedlingen ges militärer rollen som experter och därmed framställs även Sverige som hotat. Sverige måste därför rusta, ansluta till Nato och förbereda sig på krig. Medierna analyserar den svenska försvarsförmågan i händelse av ett ryskt angrepp. Kvällstidningar fylls med artiklar av typen ”Så kan Putin attackera Sverige”. Ryssar uppfattas som opålitliga och hotande.

Detta narrativ står oemotsagt. Verklighetsbilden hamras in i det allmänna medvetandet. Narrativet betraktas som det sanna narrativet med självklar rätt.

Ukraina – det andra narrativet

Andra debattörer, vars skeptiska hållning till Nato och amerikansk dominans är den styrande värderingen, väljer att berätta historien från 1991, och då blir bilden en annan. Nato spelar en avgörande roll för konfliktens uppkomst. Detta andra narrativ är närmast osynligt i mainstream-medierna.

Narrativet ser ut så här: Efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 trodde Ryssland på avspänning mellan stormakterna. Unionens siste president Gorbatjov fick löfte om detta från USA.

Warszawapakten upplöstes och Ryssland monterade ned sin försvarskapacitet. Men Nato upplöstes inte. I stället utvidgades Nato i Östeuropa långt utanför sitt egentliga territorium. Någon avspänning skedde således inte, ett löftesbrott mot Ryssland.

Nato är en rest från kalla kriget, men har förvandlats till ett verktyg för amerikanska segrarfasoner gentemot Ryssland. Natos iver att expandera och i framtiden eventuellt ta upp Ukraina som nytt medlemsland, anses vara roten till konflikten i Ukraina.

Natostyrkor i Ukraina otänkbart för Ryssland

Rysslands invasion av Ukraina är alltså inte oprovocerad, utan framprovocerad av Nato. Precis som USA och andra västländer behöver även Ryssland säkerhetsgarantier. Natostyrkor på ukrainsk mark är därför otänkbart för Ryssland.

President Putin var 2022 i en likadan situation som president Kennedy under Kubakrisen 1962. Ingen av dem vill ha motståndarsidans vapen nära inpå sin gräns. Med typisk västerländsk dubbelmoral ses Kennedy som en hjälte, men Putin som en skurk. Skillnaden är att USA aldrig behövde gå till anfall 1962 eftersom Warszawapaktsidan backade tillbaka. I Ukraina har Natosidan däremot inte backat tillbaka.

Krim skänktes till Ukraina

Beträffande Krim innebar annekteringen 2014 ett återbördande av området till sitt ryska moderland. Krim har varit ryskt sedan 1600-talet, men skänktes bort till Ukraina av den sovjetiska ledaren, ukrainaren Chrusjtjov, på kommunistpartiets kongress i Moskva 1954 som en gåva. Detta var en gränsjustering inom Sovjetunionen. Krimhalvön med flottbasen i Sevastopol kan inte tillåtas bli en stödjepunkt för Nato, lika lite som Kuba kunde bli en stödjepunkt för Warszawapakten intill USA:s fastland 1962.

Den ukrainska nationen kan spåras tusen år tillbaka i tiden, men har historiskt, etniskt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt varit sammanväxt med Ryssland. Ukrainas huvudstad Kiev är en hjärtpunkt i den ryska kulturen. Den ryska ortodoxa kyrkan har haft sitt säte i Kiev. Ukrainska städer som Odessa och Donetsk har grundats av ryssar och ingått i det ryska imperiet.

Ukrainas osäkra gränser

Ukrainas gränser är historiskt sett osäkra. Västra Ukraina utgjorde östra Polen fram till andra världskriget. Skolan läroböcker har fram till sent 1900-tal haft termen ”Södra Ryssland” över provinsen Ukraina. När detta Ukraina blev en självständig stat 1991, var det oväntat för många. Det nya landets gränser övertygade inte ledarna i Moskva. President Putin har betecknat det självständiga Ukraina som ”en påhittad nation”.

Allmänheten i väst sympatiserar med Ukrainas befolkning, på samma sätt som den sympatiserade med ungrarna 1956 och tjeckoslovakerna 1968. Ryssarnas försök till hegemoni över andra folk fördömdes allmänt i väst 1956 och 1968. Men när det gäller Ukraina ser det annorlunda ut. Här har ryssarna intagit områden som de med visst fog betraktar som ryska. Ukrainas befolkning var delad före kriget. En stor del av befolkningen ville se en europeisering, medan andra, särskilt i de östra provinserna, var orienterade mot Ryssland.

Vid Sovjetunionens fall bildade de tre sammanhörande nationerna Ryssland, Vitryssland och Ukraina 1992 Oberoende Staters Samvälde (OSS) i syfte att hålla samman den ryska intressesfären. Ukrainas beslut att lämna OSS 2018 ingår i upptakten till dagens konflikt.

Hotar verkligen Ryssland Väst?

Denna verklighetsbeskrivning säger också att föreställningen om att Ryssland hotar Väst är en inbillning. Ryssland har aldrig invaderat ett västland och har aldrig hotat ett Nato-land. Och Putin umgås inte heller med tanken på att anfalla Sverige.

Om man ser på världen från ryskt håll, är det i själva verket Västsidan som utgör säkerhetsproblemet. Ryssland har i alla tider befunnit sig i en försvarsställning gentemot Väst.

Efter Karl XII:s erövringsförsök följde Napoleons och därpå Nazitysklands. Och i dag vill Nato expandera inpå Rysslands gränser. Från rysk horisont är det väst som utgör problemet, ett synsätt som de flesta människor i väst har mycket svårt att se.

Stödet till Ukraina har försvårat konflikten

De västeuropeiska länderna har själva blandat sig i Ukrainakrisen och har genom sitt stöd till Ukraina både förlängt och försvårat konflikten. Om västländerna inte hade skridit till Ukrainas försvar, hade konflikten kunnat vara över på några veckor redan på våren 2022 och då fungerat som en gränsjustering mellan Ryssland och Ukraina och såsom en säkerhetsgaranti för Ryssland mot Ukrainas upptagande i Nato.

Ett ryskt narrativ?

Rysslands territoriella krav har således ett visst fog för sig och en ny gräns kan dras vid den nuvarande frontlinjen. Ryssland kommer ändå aldrig att backa från de erövrade områdena. För att uppnå fred måste erövringen accepteras, trots att invasionen var ett brott mot folkrätten, i annat fall riskerar kriget att fortsätta i ännu många år.

Detta narrativ betraktas i medierna som ”ett ryskt narrativ”, varmed underförstått menas ett falskt narrativ.

Vilken slutsats ska man dra?

Sanningen är relativ. Båda narrativen är i viss mån sanna, olika mycket för olika betraktare. Det finns inte rätt och fel, bara olika perspektiv. Medierna har svikit folket genom att låta det första narrativet vara allenarådande.

Alltför ofta debatterar människor varandras värderingar. Det är fruktlöst, eftersom det är verklighetsbilder som borde vara föremål för diskussion. Men eftersom verklighetsbilderna beror på olika värdering blir det indirekt värderingarna som diskuteras. Följden blir fastlåsta och hopplösa meningsutbyten. Detta blixtbelystes i somras, då något märkvärdigt inträffade i den svenska debatten.

Författaren och ledarskribenten i Svenska Dagbladet Lena Andersson tog till orda den 3 augusti och skrev så här: ”Om det alltså före kriget fanns minsta aning om att Ryssland uppfattade talet om att få Nato till granne i Ukraina som en provokation och aggression, borde klokskapen ha gjort allt för att undvika det.”

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski ryckte genast ut och anklagade Lena Andesson för att ”sprida det ryska narrativet”. Man kan inte påstå, att debattnivån är hög. Svenska Dagbladets chefredaktör Lisa Irenius tvingades att ta Wolodarski i örat. Och så för en tid sedan briserade ännu en bomb i tidningen då kolumnisten Torbjörn Nilsson inledde en krönika med denna retoriska fråga: ”Är ett neutralt Ukraina i fred att föredra framför ett land där ryska bomber fortsätter falla?”

Verkligheten och debattörerna

Verkligheten börjar komma i fatt debattörerna. Det går inte längre att diskvalificera det andra narrativet. Trump-administrationen har i sin roll som medlare visat förståelse för det andra narrativet och inser betydelsen av att Ukraina faktiskt avstår de regioner som har intagits av Ryssland.

Inget falskt narrativ

Den andra verklighetsbeskrivningen är alltså inte ett falskt narrativ. Internationellt företräds det av exempelvis den amerikanske ekonomiprofessorn Geoffreys Sachs och i Sverige av statsvetare som Frida Stranne och Peo Hansen, och Rysslandskännaren Stefan Lindgren. Även Pink Floyd-basisten Roger Waters har gjort sin röst hörd och sagt att Rysslands invasion inte var oprovocerad. Uttalandet har ansetts kontroversiellt. Dessa debattörer menar, att även om den militära aggressionen diskvalificeras som politisk metod, måste man förstå bakgrunden och se helheten, och bedöma det som har skett från båda håll, för att man ska kunna lösa konflikten.

Fredssamtal som medieshow

Förr fanns det en verklighet och medierna speglade den. Numera utspelar sig verkligheten i medierna. Det som händer sker i medierna. Dagens politiker är flitiga med att använda medier i sitt utövande av politik. Till och med fredssamtal försiggår i medierna.

Normalt ska parter i en fredsförhandling sitta bakom stängda dörrar och ge varandra bud som är hemliga för omvärlden. Parterna överväger varandras bud och fortsätter överläggningarna i slutna rum, ger nya motbud, går med på vissa saker, föreslår kompromisser, etcetera. Detta sker med fördel med hjälp av medlare, särskilt om parterna inte möts direkt vid förhandlingsbordet. Under fredsförhandlingarna kan vapenvila råda, eller motsatsen.

Krigföringen kan också trappas upp under fredsförhandlingar såsom en påtryckning. En viktig princip är att inga andra än de som förhandlar känner till innehållet i förhandlingsbuden – särskilt inte allmänheten. När man till slut har nått en överenskommelse i förhandlingarna tillkännager man fredsavtalet. Så går en fredsförhandling till.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav.

I Ukrainakonflikten har fredssamtalen degenererat till ett mediespel. Förhandlingsbud förmedlas via medierna i form av utspel. Så dominerande har medierna blivit, att varken medlaren eller parterna längre vet hur man gör när man fredsförhandlar. Resultatet av mediespelet blir inte det eftesträvade. Positionerna blir fastlåsta och samtalsprocessen utdragen.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav. Men den som ställer sådana krav inför en fredsförhandling behöver inte komma till förhandlingsbordet, eftersom förhandlingen syftar till att jämka och kompromissa.

Både Putin och Zelenskyj kommer med förslag om vapenvilor av olika längd och förutsättningar för fred och fredssamtal, båda med avsikt att framstå i ljus dager inför den internationella opinionen såsom den fredssträvande parten. I mainstreammedierna ställs standardfrågan ”Har det kommit någon reaktion?” när journalister intervjuar journalister om läget. En medlare måste vara neutral och president Trump försöker, men stundens ingivelser gör att han svingar mot både Putin och Zelenskyj i den medieshow som fredsförhandlingarna har utvecklats till.

Både Ukraina och Ryssland behöver säkerhetsgarantier

Ukraina behöver säkerhetsgarantier i en fredsuppgörelse och USA, EU och Nato kan bidra till det. Men även Ryssland behöver säkerhetsgarantier. Därför är det viktigt att sätta in kriget i det stora sammanhanget för att se, att försvarspakter starkt bidrar till att konflikter fortlever.

Den springande punkten är huruvida Rysslands invasion av Ukraina var provocerad eller inte. Vad hade ledarna i Moskva för anledning att ta till militära medel? Kanske hade de ett bra skäl, från sin sida sett? Kunde västsidan ha gjort någonting annorlunda före 2022 för att förhindra invasionen?

Den avgörande frågan är icke huruvida Ukraina, ett demokratiskt land, själv har rätt att bestämma om det vill vara med i Nato eller ej, såsom ledarna i väst säger. Geopolitisk säkerhetspolitik är någonting som ligger utanför den vanliga demokratiska politiken. Warszawapakten kunde inte tillåtas att installera baser på Kuba bara för att en majoritet av Kubas befolkning kanske önskade det.

Europa genomlider förnärvarande en 111 år gammal mardröm som inte verkar ha något slut. Varje konfliktperiod är en följd av den föregående konflikten och alltihop hänger ihop som en kedja från 1914 till 2025. Efter det andra världskriget följde det kalla kriget mellan de två stormaktsblocken och efter östblockets kollaps expanderade Natosidan ensidigt mot löfte att inte göra det, något som ledde fram till ett spänd läge mellan Ryssland och Ukraina, vilket till slut ledde fram till dagens krig.

En lösning på konflikten mellan Ryssland och Ukraina

Det finns bara en slutgiltig lösning: Både Ryssland och Ukraina går med i EU. Ryssland blir då åter ett kulturland i den europeiska gemenskapen, såsom det en gång var. Nato behövs då inte längre och kan läggas ned, eller omorganiseras som ett europeiskt försvarssamarbete. En 111 år lång europeisk mardröm vore äntligen över. Detta kommer förstås inte att ske, eftersom politiken är medial och kortsiktig, och där ryms inga stora visioner.

Det neutrala Sveriges öde

Till sist några ord om det neutrala Sveriges öde. De två världskrigen under 1900-talet visade att alla länder som tillhörde en militär allians blev krigsskådeplatser, medan neutrala länder kunde stå utanför.

Andra världskrigets utbredning till Danmark, Norge och Finland underströk nödvändigheten av svensk neutralitet. Ju närmare kriget kom, desto viktigare var neutraliteten.

I och med Ukrainakriget gällde plötsligt det motsatta. Argumentationen vändes 180 grader när militärer blev tongivande i nyhetsförmedlingen och därmed i den politiska debatten. Svenska militärer har alltid velat gå med i Nato och nu fick de ett gyllene tillfälle.

En avlägsen gränskonflikt i östra Ukraina ansågs nödvändiggöra ett svenskt Natomedlemskap, ty även Sverige var ju hotat. Nato ses som en säkerhetsgarant trots att organisationen enligt det andra narrativet ytterst sett har bidragit till konfliktens uppkomst, vilket gör det hela svindlande. Politiker och medier instämde utan diskussion och 200 års neutralitet, som hade tjänat Sverige väl, övergavs. Utan debatt, för även här blev en subjektiv verklighetsbeskrivning allenarådande.

The post Vad är sanningen om Ryssland och Ukraina? first appeared on Opulens.

JÄMSTÄLLDHET. Med all respekt för Zelenskyj, varför måste vi återigen ha en idealiserad manlig föregångare som visar oss dessa självklarheter? Erik Cardelús menar att det är något unket i debatten när självklara och eftersträvansvärda mänskliga dygder som rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet förbehålls männen.

Män är från Flashback, kvinnor från Instagram. Orden kommer från Lisa Irenius i Svenska Dagbladet i söndags. I resonemanget länkas till att i krig fördjupas skillnaderna mellan män och kvinnor. Eller i kriser visar vi vårt riktiga ansikte, vår sanna natur.

Och visst, både Putin och Zelenskyj är män, omgivna av andra bistra män. Och merparten av de flyende från det krigshärjade Ukraina är – just det – kvinnor, liksom minderåriga av båda könen. Så nog stämmer det så långt: här finns en markant könsuppdelning. Men är den naturlig eller situationellt och historiskt betingad? För merparten av alla militärer är män, nu liksom tidigare. Traditionens makt och den akuta situationen framkallar könsuppdelade aktioner och reaktioner. Så visst, för den som vill upprepa en klysha: män är från Mars, kvinnor från Venus. Och Mars är som bekant krigets gud.

Parallellt har det pågått en debatt på landets kultursidor om manlig tapperhet, illustrerad av Volodymyr Zelenskyjs starka mediala framträdanden. Dagligen har vi sett hans vältaliga vädjande till sitt plågade folk att kämpa på och till omvärlden att aktivt stödja Ukraina. Men är Zelenskyj först man, sedan människa? Måste hans tapperhet nödvändigtvis mansmärkas?

Upprinnelsen till dagens debatt är texter av Anna Karin Wyndhamn och Ann Heberlein i Expressen och en krönika av den senare i nätmagasinet Kvartal. Titeln på den senare texten är ”Zelenskyj är en man som kvinnor längtar efter”. Kort därpå gick kulturjournalisten Ulrika Knutson ut med en replik, där dagens situation liknas vid de febriga stämningar som rådde i Europa 1914, vid det första världskrigets utbrott. Hon menar att, då som nu, förekommer ”en överspänd retorik”, där krig och manlighet smälts ihop.

Skulle vi lyssna till en debatt där bara män diskuterade kvinnlighet och kvinnor?

Vid sin sida har Ann Heberlein alltså haft Anna-Karin Wyndhamn. I ett senare inlägg flaggade de för en återkomst för de klassiska antika dygderna – rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet. Och en annan sak: varför har det varit nästan uteslutande kvinnor som debatterat vad manlighet är och bör vara? Omvänt: skulle vi lyssna till en debatt där bara män diskuterade kvinnlighet och kvinnor?

Från antiken Aten till Rom, vad har vi då att lära oss av den klassiska filosofin? Framförallt att vårt liv ges ett speciellt värde då vi kämpar för sådant som är större än oss själva, större den omedelbara egennyttan, narcissismen och bekvämligheten. Stabila dygder istället för snabba digitala klick. En annan artikel i debatten avslutas med de retoriska fraserna och frågorna om: ”Så, käre man – nästa gång du känner ett obetvingligt behov av att antingen piska dig själv och sedan berätta om det, eller hånskratta åt andra, fråga dig själv: ”Vad skulle president Zelenskyj göra?”

Mitt i allt detta finns det två saker som förvånar. Varför är vi tillbaka i den gamla unkna källaren där självklara och eftersträvansvärda mänskliga dygder som rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet förbehålls männen? Med all respekt för Zelenskyj, varför måste vi återigen ha en idealiserad manlig föregångare som visar oss dessa självklarheter?

För att vara rättrådig och tapper betingas naturligtvis av situationen, det förekommer på många olika nivåer dagligen. Ibland betyder det att stå upp för en arbetskamrat som mobbas, i andra fall handlar det om att stå upp för en åsikt som anses nödvändig, trots att den ogillas av många i omgivningen I ett extremfall handlar det om att stanna kvar under ett krig och – med väpnad kamp – försvara nationell självständighet och demokrati, värden som byggt den civilisation som vi idag ofta tar förgiven, men som samtidigt utgör själva grunden för dem vi är.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Frågan är dock om vi inte skjuter oss själva i foten om vi strikt intecknar dessa värden och exemplariska beteenden som specifikt manliga. Vilka var i så fall Rosa Parks, Rosa Luxemburg, Golda Meir, Indira Gandhi och Jeanne D’Arc? Eller numera en Malala eller en Greta? Är de ”okvinnliga” kvinnor och därför inte riktigt räknas när vi skriver framtidens historia? Med sådant tänkande ger vi halva mänskligheten en fribiljett till att vara feg eller alternativt att de inte räknas för sitt mod och sina uppoffringar.

Själv har jag stött på rakryggat respektive ryggradslöst beteende hos såväl kvinnor som män. Och vattendelaren handlar inte om vem som snabbast greppar ett gevär, tar mest plats eller vem som råkar har fötts med en snopp eller snippa. Istället är rättrådighet, klokhet, måttfullhet och tapperhet beteende som genomsyrar den mänskliga existensen, från morgon till kväll, genom livets alla skeenden. Från vardagen till ytterlighetssituationen. Ibland kallas det civilkurage. Ibland rakryggad. Ibland talar man om tapperhet och – rent av – hjältemod.

Gemensamt är att man ser djupare och längre än den ensidiga egennyttan, liksom att man agerar, humant och allmännyttigt, samtidigt som utgången inte är given. Att vara modig utan att riskera något är något annat – poserande, ögontjäneri, spel för galleriet. Eller numera ofta: narcissistisk klickjakt och PR-koreograferat snack.

Och om vi sedan, i alla lägen, lyckas leva exemplariskt, är en annan sak. En av människans mest framträdande egenskaper är trots allt felbarheten, men samtidigt förmågan att förbättra sig själv. Och att både erkänna fel och ta ansvar för dessa, kräver ett kritiskt tänkande som går bortom vaneseende. Många människor ryggar inför det ovana, obekväma, ovissa och obehagliga. Att vara modig är lättast när friktionen är som minst, den omgivande flocken som störst och det positiva utfallet är lättast att räkna in.

Dygder förekommer överallt.

Så låt oss återigen hålla några tankar i gång samtidigt. För det första att tapperhet och mod är eftersträvansvärda mänskliga egenskaper, såvida de har en allmännyttig och demokratisk inriktning. Det är dygder som byggt och försvarat vår civilisation. Men dessa dygder har inget givet kön, ingen speciell hudfärg eller favoriserad kultur. Dygder förekommer överallt; från vardagens gråa slit till den mest akuta och medialiserade situation. För det andra, att den traditionella historieskrivningen och epiken – i hög grad – har producerats av män och tematiserat män som modiga hjältar är tydligt. Lika tydligt är att män – på aggregerad nivå – har en större kroppshydda och större kroppslig andel muskler. Män föder inte heller barn eller ammar, vilket sannolikt har grundlagt en ordning där män i högre grad än kvinnor sörjer för att försvara flocken. Män med psykiska rubbningar, svajig moral och svag impulskontroll blir – med samma logik – mer framträdande i en urspårad våldsutövning.

Vidare kan vi också lägga till halten av testosteron som en icke-obetydlig faktor när det kommer till såväl angripande som försvarande våld. Män kan alltså både förgöra och försvara oss i högre grad än kvinnor, åtminstone enligt dagens historiskt rotade ordning.

Krig är alltid tragiskt; det drabbar blint och skoningslöst, trots utfästelser om kirurgisk krigsföring och högteknologisk precision. Krig drabbar alla, både djupt och brett, i det stora och det lilla. Kriget är tårarnas källa; det framkallar de mänskliga egenskapernas och beteendenas ytterligheter, från skoningslös till solidarisk, girig till generös, vidrig till vänlig.

Och just därför är det viktigt att vi inte tummar på det första som angrips i ett krig: sanningen. Tapperheten kan och bör inte intecknas som ensidigt manlig – utan unikt mänsklig. Tapperheten – eller det mänskliga modet – har många ansikten, från det militära till det humanitära, från det alldagliga till det akuta. Och just nu behövs mycket tapperhet för få denna planet på rätt köl igen.

The post Vad skulle Rosa Parks göra? first appeared on Opulens.

VÄRDIGHET. Skådespelaren Sean Penn träffade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj vid två tillfällen när han befann sig i landet för att filma en dokumentär om kriget. I en intervju med CNN beskriver den amerikanske stjärnan nu sina två möten med presidenten.

– Jag vet inte om han upplever det som att han föddes för det här… Men för mig var det tydligt att jag stod inför något nytt vad gäller mod och värdighet i vår moderna värld.
Det första mötet mellan Penn och Zelenskyj ägde rum strax före krigsutbrottet och det andra skedde i torsdags förra veckan när Ryssland hade inlett sin invasion.

Den 61-årige skådespelaren lämnade Ukraina tidigare i veckan tillsammans med två kollegor efter att de övergett sin bil och korsat gränsen till Polen till fots.

Penn tror att kriget, oavsett utgång, lär bli långvarigt.

– Det här är inget som kommer att ta slut snart oavsett vad som händer, det är jag helt säker på eftersom vi kommer att få se omfattande uppror i landet om Putin skulle vinna framgång, säger han.

TT Nyhetsbyrån

The post Sean Penn om Zelenskyj: “Något nytt” first appeared on Opulens.

FILMINSPELNING. Skådespelaren Sean Penn, som befinner sig i Ukraina för att filma en dokumentär om kriget, hyllar landet och dess president Volodymyr Zelenskyj.

“President Zelenskyj och det ukrainska folket har rest sig som historiska symboler för mod och ståndaktighet” skriver han i ett uttalande, enligt The Wrap.

I uttalandet skriver han också att han anser att Rysslands president Vladimir Putin, om han inte backar “begått ett fruktansvärt misstag för hela mänskligheten”.

Penn reste till Ukraina senast i november förra året för att påbörja förberedelserna för sin dokumentär.

The post Sean Penn hyllar ukrainska folket first appeared on Opulens.