POLITIK. ”Henrik Gundenäs slår fast att yttrandefrihet i allra högsta grad är en fråga för den progressiva vänstern att försvara.” Det skriver Johan Westerholm som läst den aktuella boken ”Till tals. Yttrandefrihet förr, nu och sedan”. En bok som han därtill anser vara det absolut viktigaste bidraget till yttrandefrihetsdebatten på senare år.

Till tals. Yttrandefrihet förr, nu och sedan
av Henrik Gundenäs
Daidalos

Henrik Gundenäs, översättare och kulturskribent, aktiv i Författarförbundet, har nyligen kommit ut med en bok om den svenska yttrandefriheten; ”Till tals. Yttrandefrihet förr, nu och sedan” (Daidalos 2025). Han skriver utifrån en personlig och inte minst polemisk utgångspunkt om yttrandefrihetens roll och utmaningar i ett demokratiskt samhälle. Med en rik not- och källförteckning blir Gundenäs bidrag ett viktigt referensverk i debatten, försvaret och utvecklingen av den svenska yttrandefriheten.

Gundenäs kretsar kring ett begränsat antal teman, närmare bestämt åtta, vilket gör boken lätt att läsa men samtidigt upplevs den som bred och utan att missa något väsentligt.

Vikten av öppen debatt

Gundenäs utforskar sanningens roll i yttrandefrihetsdebatten, med referenser till bland annat John Stuart Mill och hans argument för att låta även felaktiga åsikter prövas i det offentliga samtalet. Kritiken mot tendenser att avfärda avvikande åsikter som ”desinformation” är tydlig och han betonar vikten av öppen debatt för att närma sig sanningen.

Yttrandefriheten som politiskt verktyg

Även om samtliga kapitel, som är skrivna i en ton som blir lätt att följa och som inte kommer med pekpinnar med färdiga sanningar utan utmanar läsaren, är viktiga finns det två som sticker ut för egen del. Dels prologen om falska vänner, hur populistiska rörelser använder yttrandefrihet som ett politiskt verktyg när det gynnar deras agenda, men motsäger sig själva genom att exempelvis inskränka kulturella uttryck eller föreslå lagar som begränsar medborgares rättigheter.

När Gundenäs närmar sig ansvarsfrågan och yttrandefrihetens gränser, med exempel som Muhammedkarikatyrerna och Lars Vilks rondellhund blir det spännande på riktigt. Och det finns klara drag i Gundenäs grundposition som ligger nära den amerikanske progressive debattören och tänkaren Noam Chomsky. Även om Gundenäs inte skriver det rakt ut, som Chomsky, så landar i varje fall jag i den tanken, att lika lite som någon bara kan vara lite gravid så kan du bara vara lite för en bred yttrandefrihet. 

Varnar för hot mot yttrandefriheten

Gundenäs är rakt på sak när han varnar för den växande opinion i Sverige som är villig att inskränka yttrandefriheten för att skydda nationell säkerhet eller motverka desinformation. Det vill säga, den väg som Danmark har valt i och med införandet av ”Ynkryggslagarna” som gjorde det juridiskt klandervärt att håna, häckla eller på annat sätt skända religiösa urkunder och symboler.

Henrik Gundenäs bidrag till debatten om yttrandefrihet, en av våra mest grundläggande och universella rättigheter, i boken ”Till tals: Yttrandefrihet förr, nu och sedan” är, vågar jag påstå, det absolut viktigaste på senare år. Denna debatt om yttrandefrihet är därtill intimt förknippad med den konstnärliga friheten. Det är ingen slump att boken fick den utformning som den fick med tanke på Gundenäs bakgrund.

Ännu viktigare för den framtida debatten är Gundenäs positionering som progressiv vänster. Med denna bok, som blir en form av ”statement” slår en representant för den progressiva vänstern ner pålarna och markerar att yttrandefrihet inte är en fråga som är reserverad för en neokonservativ höger. Henrik Gundenäs slår fast att yttrandefrihet i allra högsta grad är en fråga för den progressiva vänstern att försvara.

The post Ytterst viktigt försvar för yttrandefriheten first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin skriver om hur koranbrännaren Momika gick från att nästan ha betraktats som en folkfiende till att förlänas status som frihetshjälte. Veckans krönika handlar om postum popularitet.

En person är väl aldrig så populär som när hen nyss har avlidit. Det är en god gammal sanning. Möjligtvis ursprungligen formulerad utifrån det faktum att skivförsäljningen brukade öka radikalt för artister som nyss dött. Det där fenomenet med ökad popularitet kan överföras till icke-kändisar. Hur positiva och fria från kritik är väl inte minnestalen på begravningar? Så gott som alla som lämnat jämmerdalen tycks ha varit helgon under sin vandring på jorden av minnesorden att döma.

Det är begripligt. Och i viss mån lagstadgat. Brottsbalkens femte kapitel, paragraf 4 och 5, slår fast att det är lika fult att tala illa om en död som en levande. Ofta bedöms det som värre, då en död person omöjligtvis kan försvara sig samt att förtalet ”kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne”.

Populariteten som död

Konstiga saker har ibland sagts som följd av populariteten som död. Väl känt är VPK-ledaren CH Hermanssons reservationslösa hyllning av Sovjetledaren Josef Stalin vid dennes begravning 1953.  Massmördaren Stalin med miljontals landsmäns liv på sitt samvete utmålades av den svenska kommunistledaren som ”en gigant i den mänskliga utvecklingens historia”. Till Hermanssons försvar ska sägas att han efteråt erkände att han skämdes för sina ord. Främst skyllde han på okunskap vid den aktuella tidpunkten.

Salwan Momika, en frihetshjälte?

Varför tar jag upp detta? Frågan blev i högsta grad aktuell då mordet på koranbrännaren Salwan Momika, behandlades av det så kallade kommentariatet i våra dagstidningar. Från att nästan ha betraktats som en folkfiende till Sverige tangerade Momika status som frihetshjälte i stil med författaren Salman Rushdie, Lars Vilks och de mördade journalisterna på satirtidningen Charlie Hebdo. Aftonbladets krönikör Åsa Linderborg var tydlig med att Salwan Momika ska jämföras med författaren Salman Rushdie. Man får vara tacksam för att hon inte nämnde Martin Luther King och Mahatma Gandhi i samma mening.

När Momika härjade som värst, skapade avsky mot Sverige i muslimska världen och försenade vår Nato-process, ifrågasatte många priset för vår åsiktsfrihet. Nu verkar han vara en slags symbol, garant och även martyr för denna grundläggande rättighet. En som dock, precis som alla rättigheter, kommer med ett stort mått av ansvar. Eftersom rättigheter kan kidnappas för egna syften och gravt missbrukas.

Den postuma populariteten

Varför detta totala lappkast? Jo, sanningen jag inledde med: Ingen är så populär som när hen nyss dött. Låt oss kika på frågan utan att snubbla i närheten av det som är straffbelagt enligt Brottsbalken.

Det första man kan konstatera är att i den allmänna debatten, och rörande åsiktsfrihet, ges konsten en särställning och rätt att ta ut svängarna. Rushdie, Vilks och tidningen Charlie Hebdo sysslade i olika bemärkelser med konstnärlig verksamhet. Att linda in en bok i bacon och att sedan, medan man blossar på en cigarr, sätta eld på hela härligheten är svårt att beteckna som konst.

Det andra är att yttrandefriheten inte är oinskränkt utan belagd med en rad begränsningar. Att vifta med hakkors-flaggor, hylla Hitler och då elda upp Tanakh skulle aldrig tillåtas, ens hyllas. Just paragrafen om förtal av död är också en tydlig begränsning av yttrandefriheten. Man får inte heller förtala levande. Det fick vår vice statsminister Ebba Busch bittert och dyrt erfara.

Yttrandefrihetens gränser

Frågan om gränsen för yttrandefriheten är en av de svåraste juridiska avvägningarna eftersom den grundlagen krockar med en massa andra lagar. Inte bara förtalslagen utan även långtgående skydd av den personliga integriteten. För om yttrandefriheten var total skulle jag få lägga ut min grannes hela sjukdomshistoria på nätet. Jag får inte heller offentliggöra säkerhetspolisens alla dokument och inte försvarsmaktens. I dessa fall trumfar andra lagar yttrandefriheten.

Det märkliga är att hets mot religion är tillåtet. Att smäda och kritisera en viss gudstro är helt okej. Men att på samma sätt smäda och håna utövarna av den tron – det är en helt annan sak i juridiskt avseende. Då är det i stället fråga om hets mot folkgrupp och det är i högsta grad olagligt.  Men skillnaderna på hets mot religion och hets mot dess utövare kan av omvärlden uppfattas som hårfin. Och irrelevant, då effekterna kan bli de samma oavsett vilken form av hets det handlar om.

Postuma hyllningar är riskfria

Detta verkar överspelat när någon dör det som kan kallas för en martyrdöd. Då är det också ofarligt att hylla personen. Främst kanske för att hen då inte i framtiden kan hitta på något värre, något vi inte står ut med. Som ett terrordåd typ Drottninggatan. Eller massakern i Örebro. Ingen vill bli anklagad för att någonsin stått på en sådan missdådares sida. Är personen död kan det inte hända.

Betyder det att jag anser att Momika får skylla sig själv? Att allt var hans eget fel? Absolut inte. Ingen person förtjänar att mördas, inte ens att utsättas för ett brott. Där är såväl vår rättsuppfattning som vår lagbok glasklar. Men samtidigt kan inte det faktum att en person blir mördad innebära någon form av amnesti för vad vederbörande gjort i livet.

Nåväl, historien brukar jämna ut och slipa av kanter. På avstånd, känslomässigt och tidsmässigt, suddas detaljer ut och vi ser en helhet. Om ett par år kommer nog ingen seriös skribent jämföra Salman Rushdie och Salwan Momika i en text som handlar om konstnärlig frihet.

The post Problematisk postum popularitet first appeared on Opulens.

DEMONSTRERING. Protester mot en föreslagna förändringar av Israels rättssystem har pågått i nästan två månader. Tiotusentals israeler uttrycker sitt motstånd mot den nationalreligiösa högerregeringen som leds av Netanyahu.

I en artikel av Haaretz rapporteras det att Ido Bruno, tidigare museichef, och fyra andra greps för att ha målat en rosa rand på en väg i Jerusalem som en protest mot regeringens planerade förändring av rättssystemet. Bruno, som nu är universitetslektor för industriell design, häktades tillsammans med två studenter och två fotografer. De fick husarrest i fem dagar och förbjöds att delta i demonstrationer under en månad.

Arrangörerna av manifestationen sa att den rosa randen symboliserade länken mellan ett oberoende rättsväsende och yttrandefrihet och kreativitet, samt att förstörelsen av demokratiska institutioner kommer att leda till förföljelse, tystnad och censur. 

Israel har skakats av protester i nästan två månader. Tiotusentals israeler uttrycker sitt motstånd mot regeringens planerade juridiska reformer.  

Läs mer HÄR om demonstrationerna.

The post Omfattande protester mot Israels högerregering first appeared on Opulens.

YTTRANDEFRIHET. Grethe Rottböll, ordförande för Sveriges författarförbund, var nyligen med och ledde en manifestation till stöd för den fängslade förläggaren och författaren Gui Minhai. Jenny Wickberg fick ett samtal om yttrandefriheten som är under hot både inom och utom våra gränser, och om vår tid där många drömmer om att skriva men allt färre läser.

Det är åtta år sedan den svenska medborgaren Gui Minhai fängslades, där Sveriges Författarförbund höll ännu en manifestation för att uppmärksamma det.

Hur var genomslaget?

– Det var stort med många olika organisationer och representanter för media på plats. Det finns ett starkt engagemang i frågan.

Vad vet ni om Gui Minhais situation idag?

– Vi har inte fått något livstecken och vet inte ens om han lever.

Har ni haft någon kontakt med den nya regeringen i frågan?

– Vi har i artiklar uppmanat Ulf Kristersson agera och kommer nu att ta personlig kontakt med honom, för att trycka på att det är en viktig fråga. Han har tidigare uttalat sitt stöd och vi räknar med att han nu kommer att ta tag i det.

Frågan om yttrandefrihet har på flera sätt blivit aktuell på nytt, både i Sverige och andra länder. Varifrån kommer de största hoten mot det fria ordet?

– Det är ett växande problem i många länder. Kulturutövare i Ukraina och Belarus har det mycket svårt men situationen hårdnar också i Ryssland, som fler och fler nu vill lämna. Turkiet är ett annat exempel på land där situationen förvärras. I Författarförbundet kämpar vi just för att journalister och författare från bland annat Belarus ska kunna komma hit, i alla fall för att få skriva och vila upp sig en tid utan att behöva tänka på att de kan fängslas snart. Men vi får så många förfrågningar om att vara med och tala, att vi hade behövt ha en heltidsanställd bara för att hinna med alla.

Finns det ytterligare något enskilt fall i utlandet som ni och andra svenska organisationer stödjer?

– Det är den svenska journalisten Dawit Isaak, där situationen är likartad då protesterna här fortsätter men där vi inte heller vet så mycket om hans öde.

Hur ser du på situationen för yttrandefriheten i Sverige?

– Det verkar som om allt fler har tappat känslan för hur viktig den är. Det är en illavarslande trend. Vi har nog levt i tron att allt sådant som har med yttrandefrihet att göra ordnar sig av sig självt, vilket det ju inte gör. Ett exempel är det som händer kring hbtq och våra bibliotek. Det är helt absurt att vi har politiker som ser det som en fråga som angår dem. Vi måste få ett större medvetenhet och förståelse kring vad det betyder att politiken ska hålla armlängds avstånd och inte lägga sig i innehållet i kulturen.

Vad kan vi göra för att värna om det fria ordet?

Svenska medier är fantastiska som aldrig släpper de här frågorna. Vi i Författarförbundet står ibland tillsammans med andra utanför kinesiska ambassaden för att demonstrera mot fängslandet av Gui Minhai. Det är små aktioner där vi aldrig har någon större publik, men trots det rapporterar medierna alltid som om det var frågan om en massrörelse. Den enigheten är viktig, för att visa att vi sätter ner foten.

I Sverige har intresset för litteratur minskat. Vad ser du för orsaker till det?

– De finns flera saker som konkurrerar ut läsandet, som tillgången till serier, filmer och Youtube-klipp. Men en viktig orsak är att man inte värnar om läsandet i skolan. Och trots många rapporter om att läskvaliteten och koncentrationen minskar när man läser på skärm istället för på papper, så låter man barn i tidig ålder sitta med paddor i skolan istället för med böcker.

När det gäller den nutida svenska kvalitetsromanen så har upplagorna sjunkit kraftigt, eller hur?

– Ja, det är mycket bekymmersamt. Det ges ut fantastiska böcker men för att nå ut behöver läsarna veta att de finns. En nyckel till det är att det finns bemannade bibliotek med bra öppettider och kritiker som skriver om dem. Vi hade också behövt ha fler bra litteraturprogram i radio och tv.

Vad vet du om läsintresset i andra länder?

– Där får jag förlita mig på vad mina kollegor i andra länder säger, och den bild de målar upp är att intresset är större i nästan alla andra länder. I till exempel Frankrike och Tyskland försvarar man bokens och litteraturens intressen på ett helt annat sätt än här, bland annat genom prissättningen där en bok kostar lika mycket i den fysiska bokhandeln som om man köper via nätbokhandlarna. I Sverige har inställningen varit mer att vi framför allt värnar om den fria företagsamheten, vilket har gynnat ljudbokens utveckling på bekostnad av pappersböckerna.

Den nya regeringen vill införa en litteraturkanon. Hur ställer du dig till det?

–  Vi i Författaförbundets styrelse såg att frågan var på väg och diskuterade det redan för ett år sedan. Ingen i styrelsen var då för. En litteraturkanon är inte något som staten ska styra över. En naturlig kanon mejslas däremot fram där det finns böcker och bibliotek i skolorna, och där de lärare som undervisar redan vet att det finns författare och verk som det råder en bred allmän uppfattning om och att det är verk som anses betydelsefulla och bra. En statligt bestämd kanon blir som huggen i sten och riskerar att skada mångfalden, att det helt enkelt inte finns utrymme för andra böcker.

Finns det några nya trender inom litteraturvärlden, som du kan se?

– En trend jag hoppas på är att litteraturen får den plats den kan ha och också har haft. Jag tänker på hur det var på Strindbergs och Ibsens tid. Att den blir central och vägledande i debatten om vilka vi vill vara och vilket samhälle vi vill ha.

Samtidigt som svenskarna läser allt mindre, så drömmer var tredje svensk om att skriva och ge ut en bok. Vad tror du ligger bakom alla dessa författardrömmar?

– Ja, det är fascinerande. Det kan bero på att det är möjligt att ge ut en bok idag, utan att gå omvägen om ett förlag, att det sporrar. Det handlar nog också om att man vill dokumentera något och bli förevigad. Det som är bekymmersamt är när människor som vill skriva inte förstår betydelsen av att också läsa. Läsandet och skrivandet går hand i hand, och ju mer man läser desto bättre skriver man.

Samtidigt har väl de redan verksamma författarna inte det särskilt fett?

– Nej, läget ser inte alls bra ut, mycket på grund av ljudboken där ersättningen till författarna är usel. De som skriver genrelitteratur som romance och spänningsromaner kan ge ut en bok om året, och ändå nästan inte tjäna något på det. De flesta författare har ett jobb vid sidan av, även om många har det inom litteraturens värld. Men att också kulturartiklar är så dåligt betalda är ett växande problem.

Du blev tidigt föräldralös?

– Min pappa dog när jag var tio år och min mamma när jag var arton. Pappa var dansk motståndsman och ville att familjen skulle bo i Australien efter kriget. Tyvärr dog han innan vi kunde flytta. Mamma dog av sjukdom. Eftersom min pappa var dansk medborgare blev jag det automatiskt. Något som varit viktigt för mig att behålla eftersom det påminner mig om mina rötter.

Du skrev och publicerade en roman tidigt, 1981 när du var 25 år, men var sedan framför allt verksam som sångerska?

– Skrivandet var ett måste för mig när jag var ung. Författarna och böckerna jag läste blev min familj. Utan litteraturen hade jag inte klarat mig så bra som jag gjort.

Skriva är ju något man gör ensam med eftertanke. Att sjunga är att agera, ha publik och glömma sig själv. Egentligen två väldigt bra yrken som kompletterar varandra. Dessutom bidrar musiken till känslan för ordens rytm och språkets form.

Du har under senare år gett ut barnböcker. Där skriver du för en ålder där både läsintresset och läsförmågan är på nedåtgående. Vad kan vi göra för att bryta den trenden?

– Slukaråldern som tidigare fanns är så gott som borta idag. För att barn ska läsa måste skolan hjälpa dem att hitta fram till litteraturen. Där är det viktigt att det verkligen finns bibliotek på alla skolor, med lärare och bibliotekarier som kan visa barnen vilken rikedom av böcker som finns.

Har du mycket kontakter med dina unga läsare?

– Det har jag och det är underbart att träffa de små barn som läser det man har skrivit. Vi har fantastiska pedagoger på våra förskolor som läser för barnen och som har kreativa projekt kring det, där de ritar, spelar teater och utvecklar egna karaktärer. Pedagogerna är en grupp som förtjänar högre status och där man borde lyssna mer till deras argument i debatten om barns läsande.

Vad är ditt råd till föräldrar för att få barnen att börja läsa?

– Låt inte små barn sitta ensamma med sina paddor. Läsningen är ett första steg mot ett samtal. Att de vuxna sitter med och läser tillsammans med barnen är därför viktigt. Det är inget barnen ska sitta ensamma med.

Och ditt råd till lärare?

– Bjud in författare. Det personliga mötet och samtalet som uppstår kan inte nog överskattas.

Vad läser du själv helst?

– Jag läser det som är aktuellt för att följa med i vad som händer och i vad mina medlemmar skriver. Det blir både sakprosa och skönlitteratur. Det är mycket jobb som ska göras och tiden räcker inte alltid till för allt, men jag läser en eller två böcker i veckan.

The post Helgporträttet: “Hotet mot det fria ordet är ett växande problem” first appeared on Opulens.

KONTROVERSIELLT. “Cancelkulturen är ett hot mot yttrandefriheten.” Magnus Gustafson, doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet, skriver om cancelkulturens inflytande i den akademiska sfären.  

Som doktorand i historia och historiedidaktik vid Malmö universitet läste jag nyligen en kurs i högskolepedagogik. Där fick jag i uppgift att resonera kring ett dilemma som rörde handledning av den fiktiva lärarstudenten Alin som skulle skriva en c-uppsats. Alin ville inte använda sig av en rysk forskare i sin uppsats på grund av kriget i Ukraina. I beskrivningen av fallet framgick att Alin hade släktingar i Ukraina. Vidare framgick att den ryska forskaren var tongivande inom det fält som Alin rörde sig i. I samband med en handledning hade Alin blivit upprörd och lämnat mötet. Orsaken var att handledaren, enligt Alin, inte tog ställning mot rysk aggression.

Frågan var hur jag, i rollen som handledare, skulle lösa detta dilemma. Det fanns, menade jag, flera alternativa lösningar. Att få Alin att byta handledare, var, ansåg jag, ingen lösning på problemet. Det flyttade bara problemet. Att få Alin att byta ämne var dåligt ur pedagogisk synvinkel, därför att då tvingades inte studenten reflektera kring detta dilemma. Att Alin utelämnade den ryska forskaren, var inte heller bra, menade jag, eftersom hen skulle utvecklas till en kompetent lärare som sakligt och objektivt kan hantera undervisningsinnehåll med sina lärarkollegor och elever. Dessutom skulle Alin kunna bli underkänd, och det var inte bra, då min uppgift som handledare är att hjälpa hen att bli godkänd.

Jag föredrog alternativet att resonera med Alin och försöka få hen att ta med den ryska forskaren. Alin skulle i framtiden alltså bli lärare. Som lärare kan man inte välja bort ett innehåll bara för att man har agg till ett visst land. Som lärare har man till uppgift att diskutera olika fenomen och företeelser med objektivitet och utan känslor. Som lärare måste man kunna bortse från sina egna politiska ställningstaganden. Detta är alltså en viktig del i lärarutbildningen och Alins resa mot att bli en bra lärare. Om Alin exempelvis ska bli svensklärare kan hen inte välja att ta bort alla ryska skönlitterära författare ur undervisningsinnehållet.

Det handlar inte om att vara Rysslandsvän. Det handlar om att ha en saklig syn på det hela och att alla ryssar inte kan ställas till ansvar för kriget i Ukraina, lika lite som att alla judar kan ställas till ansvar för Israels ockupation av Palestina, eller att alla amerikaner kan ställas till ansvar för Vietnam- eller Irakkriget. Alins reaktion hade inte uppstått i ett vakuum. Dilemmat som diskuterades på den högskolepedagogiska kursen tror jag kan kopplas till något som skulle kunna beskrivas som cancelkulturen inom akademin. Det finns delade meningar om detta fenomen. 

Enligt Nadine Strossen, juridikprofessor emerita vid New York Law School, kan cancelkulturen definieras som motsatsen till yttrandefrihetskulturen som försöker vidga debatten och diskussionen. Cancelkulturen försöker istället avsluta diskussionen, eller åtminstone strypa den, genom att summariskt avfärda vissa idéer – eller till och med vissa talare, som olämpliga att ingå i samtalet. Följaktligen, menar Strossen, accepterar och uppmuntrar cancelkulturen attacker på talare utan att närmare gå in på någon argumentation.

Cancelkulturen använder också skrämseltaktik och hotar att straffa vissa talare genom hårda åtgärder såsom att utesluta dem från universitetsgemenskapen, studenter kan relegeras och lärare avskedas. Det faktum att universiteten är beredda att ge efter för cancelkulturen, och därmed förråda akademins själva uppdrag, visar på hur kraftfull cancelkulturen har blivit även inom akademin, menar Strossen. Förutom själva bestraffningarna av vissa talare skapar cancelkulturen ett klimat av rädsla där alltför många studenter, lärare och forskare ägnar sig åt självcensur, fortsätter hon. 

Strossen refererar till undersökningar som visat att både lärare och studenter känner att de ”går på äggskal” och undviker att yttra sig om viktiga men känsliga frågor och än mindre uttrycka en potentiellt kontroversiell uppfattning i sådana frågor av rädsla för att kanske oavsiktligt säga något som kan uppfattas som stötande eller okänsligt. Alla vi som är engagerade i utbildning och forskning måste anstränga oss för att främja yttrandefrihetskulturen och bekämpa cancelkulturen, avslutar Strossen.

Pippi Norris, statsvetarprofessor vid Harvard, ifrågasätter däremot begreppets giltighet. Snarare tycks hon mena att själva definitionen eller beskrivningen är en del av en politisk propaganda från högerkanten. Enligt dessa har den progressiva cancelkulturen tystat ner alternativa perspektiv och därmed urholkat en fri intellektuell diskussion, inte minst på universiteten. Detta beskrivs av Norris som en tom retorik eller myter utan verklighetsförankring som skapats för att uppröra progressiva och samtidigt ta bort fokus från akuta och verkliga problem. Det handlar om enskilda händelser som förstorats upp utan proportioner, menar Norris.

Cancelkulturen bryter det akademiska kontraktet, eller den vetenskapliga överenskommelsen, där argumenten ska tala för sig själva.

Hon refererar till en undersökning som visar att i postindustriella samhällen, kännetecknade av övervägande liberala kulturer, såsom USA, Storbritannien och Sverige, var forskare som stod på högerkanten mest benägna att beskriva samtalsklimatet som allt kyligare. I länder som kännetecknades av mer värdekonservativa kulturer var det forskare på vänsterkanten som rapporterade om att cancelkulturen hade förvärrats. 

Detta visar enligt Norris endast att avvikande röster dämpas på grund av ett socialt tryck. Detta visar också, menar hon, att cancelkulturen är en myt. Det handlar helt enkelt om att forskare kan vara mindre villiga att yttra sig om de tror att deras åsikter inte delas av kollegorna eller samhället i stort.

Enligt Hal Berghel, professor i datavetenskap vid University of Nevada, kan cancelkulturen definieras som användning av (sociala) medier för att antingen diskreditera människor som har avvikande uppfattningar eller skrämma desamma till tystnad. Cancelkulturen, menar Berghel, utövas inte endast av mindre grupper av aktivister utan kan också utövas av exempelvis regeringar och politiska partier. 

Som exempel tar Berghel upp fallet med Clark Kerr, rektor för Berkeley i Kalifornien i mitten av 1900-talet. Kerr menade att det moderna universitetet ska uppmuntra lärande utan gränser. Universiteten ska se till så att studenterna känner sig trygga och vågar utforska nya idéer. För de högerkonservativa, som betraktade den högre utbildningens primära funktion som arbetsträning och indoktrinering, blev Kerr en måltavla, enligt Berghel. Kerrs främsta motståndare ska ha varit Kaliforniens guvernör Ronald Reagan, FBI-chefen J Edgar Hoover och en handfull konservativa politiker.

Cancelkulturen inom akademin tar sig olika uttryck i olika tider, menar Berghel. Det som utmärker cancelkulturen, fortsätter han, är att den undergräver den akademiska friheten. Den fria och öppna diskussionen är nödvändig för att få framgångsrik undervisning och forskning. Historien har också visat att nyskapande idéer någon gång varit kontroversiella, avslutar Berghel.

Möjligen samverkar eller samspelar cancelkulturen inom akademin med de agendor som kan finnas på universitetens administrativa avdelningar. Enligt Benjamin Ginsberg, statsvetarprofessor i Chicago, har hundratals amerikanska college och universitet infört uppförandekoder som förbjuder tal och beteenden som kan uppfattas som kränkande eller diskriminerande av olika grupper och individer när det kommer till ras, religion eller kön eller andra egenskaper.

Administratörerna är, påpekar Ginsberg, angelägna om att undvika problem från högljudda och militanta krafter. Uppförandekoderna har också kommit att fungera som effektiva styrmedel för att tysta eller skrämma egna kritiker. Det har, menar Ginsberg, skapats en kader av byråkrater som administrerar mångfald och multikultur och liknande på universitetskontoren. Dessa tjänstemän, fortsätter han, tenderar att betrakta all kritik av uppförandekoderna som en attack mot legitimiteten och giltigheten hos deras befattningar och svarar därför aggressivt även på de mest försynta frågorna. 

I Sverige hamnade ordet cancelkultur i Språkrådets nyordslista år 2020 och här finns flera exempel på vad som skulle kunna beskrivas som cancelkultur inom akademin de senaste åren. Mittuniversitetets Forum för genusvetenskap ställde in ett samtal kring Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens (2021) med motiveringen att det var en alltför stor risk att det skulle bli en kränkande miljö för personer som skulle delta. När studenter vid Konstfack ville byta namn på utställningssalen ”Vita havet” skrev designprofessorn Sara Kristoffersson en debattartikel där hon invände mot förslaget och menade att namnet inte hade något med rasism att göra. Till svar fick hon namninsamlingar och massutskick riktade mot sig. 

När Mariah Larsson, professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet, var gästföreläsare vid Malmö universitet i ämnet sexologi och talade om sexuella och rasistiska stereotyper protesterade flera studenter trots att det var ämnet för kursen. Larsson försvarades av kursansvariga, men kritiserades senare i en utredning av fallet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Gemensamt för både den nya obevekliga högern och den lättkränkta vänstern är hur de framställer sig själva som marginaliserade och ignorerade av majoritetssamhället, menar Anna Victoria Hallberg, litteraturvetare vid Södertörns högskola. Bilden stämmer emellertid dåligt överens med verkligheten, fortsätter hon, där båda grupperna uppvisar goda kunskaper i hur kognitiv och känslomässig påverkan kan exploateras på nätet. De erövrar institutioner – från Vita huset till vitala delar av akademin – och drar nytta av den nya teknologin, påpekar Hallberg.

Detta anknyter till journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekmans resonemang om att vänsterintellektuella ofta legitimerar sig genom att inta positionen som marginaliserade. För att tala måste man vara tystad, eller snarare framställa sig själv som tystad, genom olika strategier. Genom att hävda att det inte finns utrymme för en åsikt legitimeras den utan att man behöver argumentera. Det handlar om att bygga auktoritet på utanförskap.

Det finns alltså, som vi har sett, delade meningar om begreppet cancelkultur. Pippi Norris ifrågasätter begreppets giltighet och ser det som en del av en högerpropaganda. Men stridslinjerna följer inte helt förväntade linjer från ideologisk synpunkt. Cancelkulturen är en komplex och komplicerad fråga. Det finns också en debatt inom vänstern när det gäller cancelkulturen. 

Nadine Strossen definierar cancelkulturen som motsatsen till yttrandefrihetskulturen. Cancelkulturen diskvalificerar idéer och personer och stänger diskussionen istället för att öppna den, menar hon. Hal Berghel och Anna Victoria Hallberg kopplar också samman cancelkulturen med medier, närmare bestämt sociala medier, som används för att diskreditera dem som har avvikande uppfattningar och skrämma dem till tystnad.

Cancelkulturen bryter det akademiska kontraktet, eller den vetenskapliga överenskommelsen, där argumenten ska tala för sig själva. Cancelkulturen är ett hot mot yttrandefriheten. Cancelkulturen är också ett hot mot det kritiska tänkandet som ska känneteckna forskning och utbildning. 

Dilemmat med lärarstudenten Alin som ingick i den högskolepedagogiska kursen kan kopplas till cancelkulturen på flera sätt. Dels när det gäller att medvetet välja bort relevanta källor, i det här fallet en rysk forskare på grund av kriget i Ukraina. Dels när det gäller den potentiella konfliktsituationen när Alin anklagar mig som handledare för att vara Rysslandsvän som inte tar ställning mot rysk aggression. Som ett uttryck för missriktad välvilja, eller självcensur för att undvika konflikt, skulle jag som handledare kunna välja att tillmötesgå Alins önskemål. Mitt uppdrag som handledare är emellertid att hjälpa Alin att skriva en uppsats som kan bli godkänd. Mitt uppdrag är också att hjälpa Alin på resan mot att bli en bra lärare. Att sakligt och objektivt kunna hantera undervisningsinnehåll är som sagt en viktig del i det. 

Dilemmat handlar i förlängningen om något mer än bara Alins lärarutbildning. Det handlar om att lärare och studenter tillsammans har ansvar för att värna det kritiska tänkandet. I sin bok Teaching Critical Thinking. Practical Wisdom (2009) beskriver den amerikanska feministen bell hooks det kritiska tänkandet som en kollektiv och kreativ process som kräver ett öppet sinne hos både lärare och studenter. Det kräver mod att pröva sig fram och mod att erkänna när man inte vet svaret. Det är min uppgift som handledare och lärare att stödja Alin och hens kamrater i en sådan utveckling: ”Keeping an open mind is an essential requirement of critical thinking. I often talk about radical openness because it became clear to me, after years in academic settings, that it was far too easy to become attached to and protective of one’s viewpoint, and to rule out other perspectives”, menar bell hooks.

The post Akademin och cancelkulturen first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. Vi måste problematisera att vänsterns, och liberalernas, långa kamp för yttrandefriheten vacklar i en polariserad tid. Men det betyder inte att stödet för de vars rättigheter kränks måste vara blint, menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Igår fredag skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet om ett för mig viktigt ämne, yttrandefriheten. Hennes erkänt vassa penna är den här gången riktad mot vänstern vilket gör kolumnen än mer angelägen. För visst är det redan många från olika politiska kanter som slår in de öppna dörrarna, som Erdogan, Putin och den inhemska radikalhögern. Lika starkt försvar av yttrandefriheten finns däremot inte när det gäller cancelkultur och annat som titt som tätt går över styr till vänster. Kritik finns men hörs mest från högerpopulister och den påverkar förstås inte i samma grad som en så att säga kamratlig kritik, om det funnes någon bredd i den, skulle göra.

Lars Vilks är kanske det mest slående exemplet i nutid. Han fick som bekant i åratal utstå hot och hat från våldsbejakande islamister efter den beryktade Rondellhunden. Att hans konceptuella och processinriktade konst gjorde att han deltog i högerextrema sammankomster, vilket han såg som del av verket, betydde givetvis inte att hans yttrandefrihet på något vis kunde anses förbrukad. Tyvärr var försvaret av den minst sagt klen från vänster.

Men som jag tidigare skrivit i den här spalten i samband med den högerextrema danska politikern Rasmus Paludans koranbränningar, så är Lars Vilks också ett exempel på det dunkelt tänkta i att kräva ett blint stöd. Att den mest principfasta yttrandefrihetskämpen förr eller senare kommer att tvingas infoga ett aber, ett men, i sitt försvar av yttrandefriheten. Och då inte i fråga om själva rättigheten.

För i försvaret måste man också kunna uttrycka det man politiskt ställer sig kritisk till, som att i Den Stora Konstens namn legitimera högerextrema sammankomster. För inte heller konstnärer har politisk immunitet och måste givetvis kunna kritiseras på samma sätt som alla andra medborgare.

Ett annat exempel, som Linderborg också tar upp i sin kolumn, är bojkotten av Bokmässan i Göteborg för några år sedan med anledning av att den högerextrema tidningen Nya Tider fått hyra en monter på evenemanget. Jag ska inte göra mig till språkrör för alla som bojkottade för vi var många. Så pass många att tidningen till slut kickades ut. Men i den bojkottkampanj Opulens drev på sociala medier var vi tydliga att yttrandefriheten även gäller Nya Tider: ”För oss är det självklart att ett demokratiskt samhälle också måste tillåta högerextrema åsikter. Att en tidning som Nya Tider, vars närvaro på bokmässan orsakat debatten både ifjol och i år, uppbär presstöd är också i sin ordning”, skrev vi.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

För frågan handlade inte för oss om yttrandefrihet. Snarare var det här ett exempel på när så kallad cancelkultur faktiskt är berättigad. När organiserade hotkampanjer från yttersta högern försöker tysta författare och journalister kändes det inte rimligt att delta i ett branschevenemang där högerextrema tillåts. Bokmässan i landets andra största stad är ett kommersiellt evenemang och vår bojkott handlade helt enkelt om konsumentmakt. Vi köper inte er tjänst, hyran av en monterplats, om ni också hyr ut till demokratins fiender. Svårare än så var, och är, det inte och det är något helt annat än att kräva att en organisation eller en tidning tystas.

Vi måste problematisera att vänsterns, och liberalernas, långa kamp för yttrandefriheten vacklar i en polariserad tid. Men det betyder inte att vi har någon plikt att ställa forum till förfogande för exempelvis de som inte alls respekterar våra rättigheter. För i yttrandefriheten ingår ingen rätt att få göra sig hörd överallt.

The post Den legitima cancelkulturen first appeared on Opulens.

VÄDERKVARNSFAJTER. Debatten om Rasmus Paludan påminner om den mångåriga kring Lars Vilks menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark. I den förra talas det om blasfemilagar trots att ingen förespråkar det, liksom ingen heller hävdat att Lars Vilks rondellhund borde vara förbjuden konst.

Yttrandefrihet är fundamentalt för en demokrati. I vårt land är yttrandefriheten i alla fall som princip inte akut hotad då den stöds av en mycket stor del av befolkningen. Ändå har det i flera år hävdats i olika debatter att yttrandefriheten undergrävs av än den ena och än den andra. Det är mycket tröttsamt.

När högerextremister eller en koranbrännande tossig dansk härjar ställs dock ofta frågan om yttrandefrihetens gränser, mer specifikt om när uttryckta åsikter ska bedömas som hets mot folkgrupp. Rasmus Paludan har inte varit otydlig om sitt ärende och det handlar knappast om att han vill smäda religionen. Inför den första koranbränningen i höstas sa han exempelvis till tidningen Nyheter Idag att människor från Mellanöstern ”aldrig kommer att fungera med den svenska kulturen.” Det är människor med ett särskilt ursprung och trosuppfattning, inte en bok, som är hans måltavla och rimligen borde detta kunna prövas i en domstol.

Debatten om Paludan påminner om den mångåriga kring den i höstas tragiskt förolyckade konstnären Lars Vilks (som för övrigt gjorde ett utmärkt jobb som Opulens utsände på förra Venedigbiennalen) och hans rondellhund. Få konstnärer i Sverige har nog på samma tydliga sätt delat landets opinionsbildare i två läger. Det ena, företrädesvis vänsterlutad, menade att Lars Vilks hade rätt att kränka vem han vill men att hans uppsåt var tvivelaktiga, ja rentutav främlingsfientliga. Det andra, med liberaler i spetsen, menade att intentionerna är ovidkommande och att yttrandefriheten måste försvaras ovillkorligen.

Många hårda ord har fällts under åren även om dessa två lag alltså är överens i den grundläggande frågan. För ingen, eller ytterst få i alla fall, har ju hävdat att Vilks får skylla sig själv och att skattemedel inte borde slösas på att värna hans liv. Ingen, eller ytterst få i alla fall, har heller hävdat att Lars Vilks rondellhund borde vara förbjuden konst.

Ändå menar det ena lägret, det högerlutade även om det nog finns såväl blåa som röda i bägge lagen, att ifrågasättandet av just Lars Vilks konst är ett svek. Det är ett märkligt resonemang. Minns ni när Skånepartiets ordförande Carl P Herslow för några år sedan bidrog med en egen Muhammedteckning och för det åtalades för hets mot folkgrupp? I samband med åtalet kallade liberalen Björn Lagerbäck Skånepartiet för ”en liten isolerad sekt”. Varför gällde inte den villkorslösa kampen för yttrandefrihet Herslow?

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Konstnärer har ingen politisk immunitet och måste givetvis kunna kritiseras på samma sätt som alla andra medborgare. Min poäng här är att förr eller senare kommer den mest principfasta yttrandefrihetskämpen att tvingas infoga ett aber, ett men, i sitt försvar.

De flesta som hördes i debatten kring Vilks var tillskyndare av så väl det sekulära som det mångkulturella samhället. Borde inte debattens fokus oftare ligga där istället för i onödiga väderkvarnsfajter? Med ett sekulärt synsätt är det visserligen i sin ordning att håna religiösa föreställningar men om man vill främja mångkulturell samlevnad så kan det finnas också politiska tolkningar av exempelvis Vilks som är nog så viktiga i debatten.

I den tröttsamma debatten kring Paludan är fokuset ofta lika skevt och det hojtas från höger och vänster om ”att vi inte ska ha blasfemilagar”. Något ingen enda etablerad opinionsbildare, i alla fall inte vad jag sett, förespråkat.

The post Den tröttsamma yttrandefrihetsdebatten first appeared on Opulens.

POLARISERING. Ida Thunström reflekterar över polariseringen, Paludans Koranbrännande och Dan Parks provokationer. Hon drar en slutsats: Genom att ställa sig vid sidan om Dan Park har Paludan för alltid dragit med sig  honom och hans gelikar ned i den högerextremistiska smutsen.

Ohoj! Nu tänds det eld på grejer igen! Det börjar med Koranen och så sprider det sig. Det är inget nytt fenomen, men slutar i samma förödelse och frustration och leder bara till en sak: polarisering. Och detta i yttrandefrihetens namn. Man önskar att någon kunde gömma tändstickorna.

The post Nu brinner det igen first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. Utrikeskorrespondenten Elin Jönsson är nyligen hemkommen från ett alltmer isolerat Ryssland. Hennes första kontakt med landet var Sovjetunionens fall 1991 när hon var där som utbytesstudent. Händelserna ledde in henne i demokratirörelsen och så småningom till journalistiken.

Du har varit utrikeskorrespondent i Ryssland för bland annat SVT och SR i många år. Hur skulle du beskriva din relation till landet?

– Jag älskar Ryssland. Det har blivit som mitt andra hem eftersom jag åkte dit, till Sovjetunionen, redan när jag var 17 år som utbytesstudent. Jag var med om Sovjetunionens fall det året och den upplevelsen påverkade mig väldigt mycket som person och var också det som fick mig att bli journalist. Jag fick nära vänner som jag fortfarande har kvar och kände en stark gemenskap med min värdfamilj.

– En del av mitt journalistiska uppdrag går ut på att ge en sådan mångfacetterad bild av Ryssland som möjligt, men det betyder inte att jag på något sätt stödjer de politiska besluten eller den sittande regeringen.

Hur kommer det sig att du valde att åka just till Sovjetunionen?

– Jag var nyfiken på landet. Informationen som kom därifrån var väldigt ensidig och handlade bara om politik, bilderna var svartvita och med väldigt få människor. Jag hade varit utbytesstudent i Latinamerika när jag var 15 och såg en sådan skillnad i rapporteringen kring de här länderna. Det mänskliga saknades i rapporteringen kring Ryssland så jag ville veta vad som dolde sig där bakom.

– Jag skulle egentligen ha åkt till Ecuador för mina föräldrar ville inte att jag skulle åka till Sovjetunionen, men utbildningsorganisationen AFS som jag åkte genom trodde att jag skulle klara av att det. Jag ville hellre dit eftersom jag hade börjat läsa ryska men det var nog en revolt också. Jag växte upp i Saltsjöbaden och blev politiskt aktiv när jag började gymnasiet och jätteintresserad av internationell politik. Direkt efter att muren fallit -89 åkte jag till Tyskland och bodde där i olika värdfamiljer. Jag har nog blivit påverkad av min mamma som var en äventyrare. Hon åkte till Spanien under Franco-tiden, hängde med spanjorer och såg människor gripas på tågen.

Sedan åker du dit och hamnar mitt i Augustikuppen i samband med Sovjets fall, vad var det du fick uppleva?

– Det var väldigt speciellt. Jag kom dit två veckor innan och hamnade i en familj som stod väldigt nära KGB, innan jag då bytte till en annan. Idag har jag förstått att pappan där nog jobbade som spion. De genomgick en stor kris under den här tiden och under själva Augustikuppen försökte de sätta mig i säkerhet i ett pionjärläger ganska många timmar utanför Moskva. Men efter kuppen kom jag tillbaka och åkte då direkt till barrikaderna. På vägen mötte vi alla pansarvagnar som var på väg in i Moskva.

– När jag väl var tillbaka så ville jag inte åka hem för någonting i världen. Jag hamnade mitt i en demokratirörelse och vi demonstrerade utanför Vita huset. De flesta av dem jag hängde med var dissidentbarn. Min värdfamilj försökte hindra mig genom att låsa in mig men jag var väldigt engagerad i rörelsen för demokrati.

Trots oroligheterna valde du att stanna kvar, vad drev dig där och då?

– Det var nog att jag fick så starka band till människor och togs in i en gemenskap hos flera familjer. Men när jag tittar i min dagbok så ser jag ett genuint intresse. Jag tänkte på mina föräldrar som var oroliga hemma men jag själv var aldrig rädd. De flesta utlänningarna, framför allt amerikanerna, åkte ju hem men vi var tio svenskar i hela Sovjetunionen som alla var helt inställda på att stanna.

– Men det var jättetufft. Det fanns ingen mat, inget toapapper eller deo, det var en otrolig brist och bitvis en ganska aggressiv stämning ute. Folk började handla med vad de kunde, det uppstod marknader och folk tände eld på allt på kvällarna, började slåss för ingenting, trängde sig i köerna och det var allmänt kaotiskt. Jag var nära att råka illa ut flera gånger men klarade mig och på så vis blev min upplevelse inte negativ. Tvärtom blev jag mest kärleksbombad.

Du är ju nyligen hemkommen från Moskva, hur var stämningen där när du lämnade landet?

– Det var en väldigt ledsam stämning. Kriget hade inte brutit ut än men det fanns en oro för vad som skulle hända, även om många sa att det inte skulle bli krig. För Rysslands räkning så kände man också att vi gick mot ett mörker, folk var rädda att Putin skulle stänga gränserna och isolera landet. Men framförallt är känslan vanmakt och maktlöshet eftersom det är så svårt att påverka. Det är inte värt att gå ut och protestera om man sedan får sitta i fängelse i flera år, dömd för landsförräderi, så människor är väldigt ledsna, uppgivna och arga på systemet. Om inte ryssarna verkligen gör motstånd nu kommer alternativet bli att försöka övervintra i isolering och Putins tyranni för ingen vet hur lång tid framåt.

Jag läste i din krönika på SVT Nyheter häromdagen att du såg framför dig hur en genomskinlig järnridå reste sig när du lämnade Ryssland, kan du utveckla den bilden?

– Mina ryska vänner hade fram till alldeles nyss också levt i ett land där man kunde resa fritt och vara en del av världen. En öppen värld där man också kunde ta del av all information, men nu har det istället blivit censur och propaganda. Man stänger varenda människorättsorganisation och oberoende medieföretag och det finns en stark känsla för att gränserna också skulle kunna stängas. Så det var som en järnridå för människor på grund av den här isoleringen.

– Vi lägger ofta mycket skuld på det ryska folket och tycker att de borde vara mer kritiska men det är lätt för oss att säga som har den möjligheten. Det var några barn på 16 år som fick fängelsestraff för att de sprängde någonting i spelet Minecraft som åklagaren tyckte påminde om FSB-byggnaden. Vi sätter likhetstecken mellan regeringen och människorna men när man inte har fått välja sina politiker på så länge utvecklas ett helt annat förhållningssätt till omvärlden. Är man inte heller välkommen någon annanstans så har man till slut bara sin ledare kvar och då biter också propagandan på ett helt annat sätt. Det är ett otroligt stort beslut att gå ut ensam och protestera. Många måste ta ett beslut tillsammans och det gör ändå folk nu.

Hur är det att jobba som journalist i ett land där yttrandefriheten är så pass begränsad?

– Eftersom jag är utlänning så har jag ändå kunnat verka ganska fritt. Jag har alltid kunnat åka därifrån och har aldrig känt mig mordhotad, vilket verkligen är en risk för inhemska journalister. Däremot har jag varit utsatt för avlyssning, blivit skuggad, fotograferad och filmad när jag jobbar och hållits frihetsberövad vid många tillfällen. Så det är svårt att jobba som journalist men det är ju väldigt viktigt. Jag är rädd att gränserna kommer att stängas så att vi inte får någon rapportering därifrån.

Har förutsättningarna förändrats under de år som du har arbetat i Ryssland?

– Ja, extremt mycket. På 90-talet knallade jag in och ut ur parlamentet hur jag ville och skulle jag prata med någon var det bara att ringa eller knacka på dörren. Jag kunde resa och röra mig fritt och såg fantastiska saker tack vare det, Men efter att Putin kom till makten på 2000-talet har landet slutits mer och mer och blivit svårare att jobba i. Just nu är det väldigt svårt. Officiella källor vill inte prata med en och det har blivit svårare att intervjua människor som är kritiska för de vågar inte säga något.

– Bara i byggnaden där man går in till SVT:s kontor sitter det vakter, som absolut redan förut rapporterade om oss men de var också där för att vakta de utländska kontoren. Idag står de i kamouflageuniformer som om de var i krig och förhör en varje gång man ska gå in. De har en FSB-kalender uppsatt på väggen och är ganska brutala. Förut kunde man stå och skoja med vakterna, men där är det också en form av mur som har rest sig.

Du skriver också i krönikan att man har slutat säga Putins namn.

– Jag upplevde att människor var mycket mer rädda för att bli avlyssnade. De har börjat viska mer i sina hem när de pratar politik, så som man gjorde under Sovjettiden. Så folk nämner inte hans namn av säkerhetsskäl men också för att det är så uppenbart vem man pratar om, han har blivit som en allsmäktig.

Håller du kontakten med dina vänner i Ryssland nu?

– Absolut! Det är en som ringer mig nu medan vi pratar. Vi har kontakt dagligen i stort sett, men det blir svårare och svårare. Messenger håller på att sluta fungera och nu fick jag precis ett meddelande om att de kanske kommer att stänga ned internet helt.

Du som har följt den spända relationen länderna emellan på nära håll, var den här invasionen väntad?

– Även om alla tecken fanns där och tydde på att en storskalig invasion planerades så var det ändå en enorm chock. Jag har bott i Kiev i två år, för mig är det en hemstad, och jättemånga av mina vänner sitter där i bombskydd nu. Det är jättesvårt att ta in att det pågår ett krig där och att det går soldater på de gatorna som är mina gator och de har skjutit sönder grannhuset.

– De här åtta åren som kriget har pågått i Ukraina har jag verkligen försökt få folk att förstå att det här inte är Ukrainas utan Europas krig. Det är ett krig om ideologier och värderingar, om hbtq-frågor, demokrati och mänskliga rättigheter, Ukraina är bara fronten. Så det känns lite bittert att folk vaknar nu och tänker att Ukrainas krig är vårt krig för det har det varit hela tiden. Därför förstår jag den enorma besvikelse som många i Ukraina känner över likgiltigheten inför det lidande som pågått där sedan Krimkrisen.

Du kom på att du ville bli journalist under språkresan till Sovjet sa du, hur gick det till?

– Ja, eller jag ville nog bli journalist redan när jag var 14 år och försökte intervjua en granne som hade ett hakkors upphängt på väggen. Jag gick dit och knackade på och försökte ta mig in i lägenheten, han slängde ut mig men jag satte foten i dörren. Jag ifrågasatte alltid och var en pain in the ass på lektionerna. Men sedan tyckte jag att journalistbranschen verkade så hård och ville inte bli det längre.

– När jag sedan var i Ryssland blev jag upprörd över hur nedlåtande man beskrev ryssar så jag skrev till DN och klagade på deras rapportering. De skrev ett brev till mig och bad mig berätta om mitt Ryssland, men det kom aldrig fram. Jag fick reda på det först när jag kom hem men när det dök upp en otrolig klichébild av rysk populärkultur i en artikel skrev jag genast en guide över populärmusiken som jag fick publicerad. Det driver mig att försöka berätta att vi är lika, jag tror inte att journalistiken kan fungera om vi inte kan identifiera oss med varandra.

Du håller på att arbeta med en dokumentär om Sovjetunionens fall, vad kan du berätta om den?

– Den utgår både från mina personliga upplevelser 1991-92 men också vad de åren har betytt i den ryska historien och för den utveckling vi ser i Ryssland idag. Häromdagen kom det ut en artikel i ryska statliga medier som bara låg uppe i några minuter. Den hade förberetts sedan länge och utgick från att Ryssland redan vunnit kriget i Ukraina. Det stod om 1991, förnedringen då ryssarna tvingades på knä och det stora misstaget att ge de här länderna frihet i samband med Sovjets fall. Och det är inte bara den artikeln, klickar man på länken kan man se hur hela propagandakriget har varit planerat med en publiceringsplan för en lång tid framåt. Det finns instruktioner för vad som ska skrivas, allting är välregisserat.

– En av de svåraste saker med att jobba i Ryssland är att alla man intervjuar tror att journalistik fungerar på det sättet och att vi också har sådana instruktioner. Det är jättesvårt att få folk att förstå att nej, min redaktör har inte bestämt att jag ska skriva det här. Så  misstron mot väst grundar sig också på fulspelet de själva håller på med.

Vad har du för tankar kring var situationen är på väg?

– Det är ju uppenbart att Putin vill golva den ukrainska regeringen och göra landet till en lydstat. Det är frågan om hans planer går ännu längre, till Moldavien och Georgien. Putin är expert på att skapa osäkerhet, han säger aldrig vad han vill och pratar så att vi inte förstår. Det här är hans personliga hämnd mot Ukraina och mot Väst för vad som hände -91.

Hur kommer ditt journalistiska arbete se ut nu framöver?

– Jag har ingen aning faktiskt, vi får se om min chef skickar mig till Ukraina, Polen, Moldavien, många länder är relevanta. Om det går att åka till Moskva så kanske jag åker dit och gör klart filmen.

Vilka är dina känslor inför att skickas till Ukraina eller Ryssland i det här läget?

– För mig känns det alltid viktigt att jobba, det kanske är därför jag passar så bra som journalist. Det känns jättekonstigt att inte vara med där när det händer, men jag kommer att vara jättenervös såklart och ha dåligt samvete inför barnen att jag vill åka. Men alla måste bidra på det sätt de kan och rapporteringen är där jag känner att jag verkligen kan bidra.

The post Helgporträttet: “Man har börjat viska som under Sovjettiden” first appeared on Opulens.

PROTEST. Frige den fängslade Gui Minhai och respektera Sveriges yttrandefrihet. De kraven riktar 21 svenska publicister och författare i ett öppet brev adresserat till Kinas nye Sverigeambassadör Cui Aimin.

“Herr ambassadör, vi hoppas att du kommer att agera annorlunda jämfört med din föregångare som ofta vägrade respektera yttrandefriheten. Dessutom lät han sina anställda förfölja de svenska mass- och etermedierna med obehagliga mejl”, lyder en del av brevet som undertecknas av bland andra Robert Aschberg, Göran Greider och Ola Larsmo.

I brevet skickar man lyckönskningar på det kinesiska nyåret och påminner samtidigt om den svensk-kinesiske förläggarens öde. Han tillfångatogs hösten 2015 och har suttit fängslad i Kina sedan dess.

“Vi vill inte att Gui Minhai ska tvingas att fira ytterligare en nyårshelg i fängelse. Vi vill att du ska påskynda Gui Minhais frihet”, skriver man.

TT Nyhetsbyrån

The post Kravet till Kinas nye ambassadör: Frige Gui first appeared on Opulens.

KULTURMINISTERN. Jeanette Gustafsdotter, generalsekreterare för Sveriges Museer, blir Sveriges nya kulturminister. Hon kommer från en roll utanför politiken, men säger att hon ändå känner sig väl förberedd.

– Jag har suttit i flera utredningar som sakkunnig och varit på möten på kulturdepartementet med tjänstemän, så jag tycker att jag är väl förankrad i hur arbetet går till, säger Gustafsdotter till TT.

Miljöpartiet meddelade förra veckan att man lämnar regeringen – och därmed lämnade även förra kulturministern Amanda Lind sin post efter nästan tre år.

Efterträdaren Gustafsdotter kommer närmast från jobbet som generalsekreterare för branschorganisationen Sveriges Museer och hon har även varit vd för Tidningsutgivarna.

– Jag var helt ny på posten när pandemin slog till, så jag har sett hur tufft det varit ute i landet för museer och andra kulturinstitutioner. Pandemin blev en crash course och med anledning av den har jag fått en väldigt bred bas med mig in i jobbet som kulturminister, säger hon.

“Brinner för yttrandefrihet”

Jeanette Gustafsdotter nämner, förutom hur kulturen ska komma på fötter efter pandemin, mediestödet och yttrandefrihet som två av sina hjärtefrågor.

– Det är lite ofrånkomligt att just mediestödsutredningen är oerhört intressant att titta på. Medier och yttrandefrihet är något jag verkligen brinner för. Det är också viktigt att vi har starka oberoende medier i hela landet, kombinerat med ett starkt public service.

Gedigen kärlek till kulturen

Gustafsdotter säger att hon fått jobbet tack vare sin gedigna kärlek till kulturen och sin erfarenhet. Hennes viktigaste fråga är återstarten av kulturen efter pandemin, och hon konstaterar att kulturen fortfarande står inför stora utmaningar.

– Mitt mål är inte att jobba med de här frågorna i tio månader, mitt mål är tio år. Det är det jag har framför ögonen.

Att få frågan om att träda in i rollen som kulturminister beskriver hon som “oerhört hedrande”.

– Jag har varit socialdemokrat i hela mitt liv. Innan jag hade blivit tillfrågad lyssnade jag till Magdalena Anderssons installationstal på kongressen. Jag kände när hon pratade om utmaningarna i vårt samhälle att hon såg verkligheten och är beredd att göra vad som krävs. När jag hade lyssnat på det kände jag att det här kan jag verkligen ställa mig bakom.

Regera med annan budget

Den nya regeringen kommer att regera med högeroppositionens budget. För kulturbudgeten innebär det dock inga större förändringar, och väljarna kommer att märka av att det är en socialdemokratisk minister på posten, tror Gustafsdotter.

– Men än så länge är det för tidigt att säga hur. Det ligger tre jättespännande utredningar just nu men det är fortfarande min första dag på jobbet, säger hon.

The post Nya kulturministern: “Mitt mål är tio år” first appeared on Opulens.

YTTRANDEFRIHET. Flera partier ger avslag på delar av regeringens proposition om ändringar i lagen om tryck- och yttrandefrihet. Branschorganisationen TU kallar det en delseger för yttrandefriheten.

Regeringens proposition Ett ändamålsenligt skydd för tryck- och yttrandefriheten (2021/22:59) med förslag till ändringar av grundlagen innehåller punkter som bland andra Branschorganisationen TU – Medier i Sverige har ställt sig kritiska mot.

Dels föreslår propositionen att informationsdatabaser och söktjänster med personuppgifter om brottslighet ska begränsas och inte längre skyddas av grundlagen. En sådan lagändring menar TU skulle försvåra för journalister att bedriva sitt bevakningsarbete och även gå ut över medborgare, myndigheter, kommuner och företag.

– Vi har ett antal professionella aktörer som använder de här tjänsterna för att skapa journalistik och väldigt många tidningar är kunder till de här nyhetsbolagen. I förlängningen skulle det innebära att journalistiken försämras och allmänhetens rätt till information skulle begränsas, säger Johan Taubert, VD för TU.

Det andra förslaget TU opponerar sig mot avser ett avbildningsförbud på vissa skyddsobjekt, ett förbud som skulle begränsa möjligheten att insamla information från sådana platser i publiceringssyfte.

– Så som skyddslagen är formulerad är det ganska många områden som definieras som skyddsobjekt, det kan vara statsministerns bostad men även Länsstyrelseresidenset, en lokal flygplats eller tingsrätten.

Flera politiska partier, Moderaterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna, yrkar avslag mot förslaget om att begränsa informationsdatabaser och söktjänster med personuppgifter om brottslighet, vilket betyder att riksdagen saknar majoritet för grundlagsändring.

– Det är viktigt att förslaget uppmärksammades och utifrån vår bedömning blir det svårt för regeringen att gå vidare med det nu, säger Taubert.

Han framhåller att han förstår problemen som föreligger förslagen sedda ur ett integritetsperspektiv, men menar att Sverige har ett pressetiskt system som ska se till att känslig information inte leder vidare till publicering.

– Det är där grindvakten ska stå, inte redan vid ett förbud mot sådana här informationsdatabaser, avslutar han.

The post Proposition om grundlagsändring får kritik first appeared on Opulens.