KABARÉREVY. I november i Skåne känns det särdeles grått och trist, men plötsligt uppstår det revor i diset. Under två timmar fick jag uppleva gott och blandat, njutbart och tänkvärt i kabarérevyn ”Sladdlöst”. Det rör sig om en föreställning av och med det slitstarka och samspelta Tehågänget på den mycket vackra Scalateatern i Ystad. Glädje och lust, lättsamheter och små musikaliska pärlor; just dessa musikaliska nedslag tillhör revyns bättre nummer.

Hela föreställningen är en hyllning till staden vid vattnet, Ystad. Det finns små strandhugg från dåtiden, kommentarer och reflektioner kring nutida företeelser och personer. Även kommunala avarter får sin belysning – det ges mer än en lektion i politikens tassemarker, med tomma tunnor och tunn retorik. Och så får det som benämns omsorg och hälsa och som alla nyttjar en rejäl kritisk granskning. Det läggs särskild vikt vid det lokala och det dialektala, det mesta är begripligt men inte allt, ibland dröjer det väl länge innan poängen kommer. Den andra akten är den med mest spänst och dynamik.  

Det är åtta som bär föreställningen tillsammans och har en glädje i att både framträda och berätta och på samma sätt visar de en god förmåga att samspela med publiken. Glädje och entusiasm. Efter föreställningen känns det lite lättare att andas och himlen är ljusare. Dimman har lättat!

BO BJELVEHAMMAR

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kabarérevy i staden vid vattnet first appeared on Opulens.

ARKITEKTUR. Järnvägen skär av stadskärnan i Ystad från hamnen och havet, liksom den skiljer Jönköping från Vättern. Sedan länge diskuterar man hur den stora hamnarealen bäst ska utnyttjas. Nu senast i en tänkvärd insändare i Ystads Allehanda den 28 juni där oppositionen framför en anläggningsplan för den stora sockersilon som finns där. Den kan inrättas till en “black box” för konserter, konferenser, utställningar, cirkus… Inte minst av industrihistoriska skäl borde den bevaras. I Ystad har man inte varit överdrivet noga med det arvet, en stor mängd fabriker har försvunnit i olika rivningsvågor.

Silon för råsocker som ritades av Malmöingenjören Nils Weibull är inte unik, men bra nära. Några finns kvar i USA, men bara två är bevarade i Sverige – den andra finns i Visby. Det var också ett huvudargument när det höga lagerhuset i Eslöv bevarades, efter en mångårig och het debatt och invecklade politiska turer. I fråga om den byggnaden fanns för all del ännu tyngre vägande skäl mot en rivning: det är ett tidigt verk av Gunnar Asplund, vår världsberömde funktionalist. 

Nu är lagerhuset i Eslöv omvandlat till Sveriges högsta hyreshus i trä, på 31 meter. Silon i Ystad är nog lika hög och minst lika dominerande. Om man skulle förvandla den till bostäder skulle lägenheterna få en utsikt som slår det allra mesta. Å andra sidan: om silon skulle rivas och platsen lämnas öppen slipper det snickarglada Varmbadhuset konkurrens om uppmärksamheten och Peter Boisens många byggnader på andra sidan spåren kommer bättre till sin rätt. Eller också låter man uppföra luftigt lätta hyreshus i glas på den lediga marken samtidigt som man ser till att det blir gott om plats för parker. Förebilder finns i flera städer längs västkusten.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Bevara eller riva, det är frågan… first appeared on Opulens.

SAMTIDSKONST. “Taffliga nakenstudier, usla Elvisporträtt och så riktigt klumpiga gevär här och där.” Katrine Hamori är kritisk till den pågående utställningen på Ystads konstmuseum. 

I lördags gick jag på vernissagen av Richard Johanssons separatutställning på Ystads konstmuseum. Konstmuséets chef Yrr Jonasdottir höll ett inledande tal. Hon talade ganska länge om hans konst. Jag kan inte säga att jag lyssnade särskilt ivrigt, för jag hade ju läst vad hon skrivit på vernissageinbjudan om hans konst. Så istället iakttog jag tavlorna som hängde där och blev mer och mer beklämd.

Jonasdottir skriver att konstnären vill skildra sådant som inte så ofta får ta plats inom konstvärlden och att konstnären, enligt hennes förmenande gör det på ett nyfiket sätt. Hon tycker att han gestaltar svensk glesbygdkultur och folkkonst. Att han är ärlig och uppriktig då han formulerar folks minnen och längtan. Det är hans intention att förmedla detta, säger hon.

Men och det finns många men här… Att skildra landsortsbefolkning och de som jobbar där har många konstnärer innan gjort, Diego Rivera och Amelin, bara för att nämna några riktigt stora namn. De har haft ett syfte med sitt måleri, antingen det gäller att glorifiera folket på landsbygden och i arbete eller skapa medkänsla med dem. Så då inställer sig ganska självklart vad Richard Johanssons måleri vill visa.

Det förment taffliga och platta i hans verk kan man med lite god vilja möjligen tolka som ett uttryck för att folk på landet inte har lika sofistikerad och överprisad konstsmak som de som bor i storstäderna har. Och det kan nog stämma i en del fall. Men att som Jonasdottir säga att konstnären är orädd och nyfiken – vad de flosklerna egentligen betyder- är ju helt och hållet hennes tyckande.

Jag tror att den förment slarviga och tramsiga tekniken och själva valet av motiv tvärtom kan uppfattas som obehagliga för det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till detta måleri. Eller så kan man med lite god vilja tolka det som att detta är en yngre konstnärs idé om att ironisera över landsortsbefolkningens dåliga smak. Det är i så fall att förminska, förlöjliga och inta en von oben-attityd som verkligen rimmar illa med vad konst kan vara. Och att förminska och nedvärdera människors smak, hör inte till konstens uppdrag.

Det står självklart konstnären fritt att måla precis hur och vad han vill. Konsten är och måste vara fri. Men konstmuseets chef, med ansvar för vad Ystads invånare, och alla utomstående, ska få ta del av inom husets väggar, har inte bara ett uppdrag att förvalta och att visa nutidskonst för en viss budget. Det finns även ett krav på kvalitet vad gäller utbudet. Schablonmässiga provokationer kan knappast räknas dit.

The post Schablonmässiga provokationer hör inte hemma på museer first appeared on Opulens.

NEDLÄGGNING. Erik Fichtelius som för regeringens räkning utrett böckers fortsatta existens i Sverige noterade häromdagen i DN att en stor mängd av landets bibliotek lagts ner. Bottenrekordet innehas av Simrishamn som gjort sig av med nio av sina tio bibliotek. (fast det som finns kvar är välskött och välförsett). I grannkommunen Ystad har man däremot behållit byarnas filialer.

En annan dyster statistik i Fichtelius artikel handlar om att många svenska städer nu får klara sig utan en lokal bokhandel. Samtidigt frodas bokhandeln på nätet, och antikvariaten upplever högsäsong. Dessutom förs ett framgångsrikt gerillakrig i bokbyarna som får allt starkare fäste i många länder. först av dem Hay-on-Wye i Wales.

Nyss rapporterade Raphael Miller i New York Times om Urueňa strax bortom Valladiod i norra Spanien, en by från 1100-talet med färre än hundra fasta invånare. Där har på kort tid elva antikvariat etablerat sig. Hyrorna är låga, lagerutrymmena väl tilltagna, och tillströmningen av bokhungriga spanjorer har varit intensiv och blir allt större: alla är glada.

Samma internationella trend har nått Borrby på Österlen där flera antikvariat etablerats under de senaste åren. Bäst av dem är Peter Bodéns Hundörat, en filial till hans andra jyckar i Stockholm. Man ordnar bokdagar med författarframträdanden framåt sommaren, efter mönster från Hay-on-Wye. Alldeles nattsvart är det alltså inte…

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Bokens framtid first appeared on Opulens.

ISOLERING. I ett nyligen uppmärksammat fall hade ett föräldrapar på Österlen hållit sina barn fullständigt isolerade från omvärlden i åratal. “Rådiga tjänstemän är bevisligen nödvändiga för att en ansiktslös byråkrati inte ska missa helt osannolika, men ändå verkliga, fall som detta,” skriver Sofia Nerbrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I sanning sorgligt. Så måste man beskriva ödet för de fem barn, vars föräldrar lyckats med konststycket att isolera dem fullständigt från omgivningen. På det sagolikt vackra Österlen har det i åratal funnits en ful plump i protokollet för Myndighetssverige. Ingen utomstående såg barnen och agerade. Följden är att fem unga människor har fått allt annat än en bra start i livet. Vanvården har satt djupa spår i dem.

Hur är det ens möjligt att fem individer som föds i Sverige inte har funnits på radarn? Vi har personnummer, skolplikt och en uppsjö register och kontrollsystem. Ändå hände det.

Att i förstone bli omskakad å barnen vägnar är högst rimligt, men sedan också över att den omfattande välfärdsstaten misslyckats med att skydda utsatta minderåriga. Trots anmälningar tog inte Socialtjänsten tag i ärendet. Fallet bråkar med den svenska självbilden: vi tar alltid hand om de svagaste.

Samtidigt: Skatteverket började att nysta och en ny skolchef i Ystads kommun anade oråd och agerade. Barnen är nu omhändertagna och de har börjat i skolan som ska rusta dem för ett så bra liv som möjligt.

Rådiga tjänstemän är bevisligen nödvändiga för att en ansiktslös byråkrati inte ska missa helt osannolika, men ändå verkliga, fall som detta. De bör vederbörligen hyllas för att de helt enkelt gör sitt jobb ordentligt. De visar att det är viktigt att man tänker själv och följer sin intuition om att något inte står rätt till.

Indirekt fyller de omdömesgilla byråkraterna också en annan viktig roll. Ansvarstagande och medkännande medarbetare är en garant för att inte systemet växer över alla bräddar. En ännu mer allomfattande och allvetande stat än den vi redan har är inte önskvärd — även om ambitionen skulle vara att inte missa något. För vi vill inte ha ett fullt utvecklat staten-ser-dig-samhälle.

Staten ska vara begränsad och neutral, det vill säga den ska respektera den privata sfären och behandla alla medborgare lika. Den får inte bli för nitisk och aktivistisk i betydelsen att enskilda myndighetsanställda tar saken i egna händer utanför vad regelverket medger eller utnyttjar sin maktposition. För det offentliga har långtgående befogenheter rörande sina medborgare.

Att kommunen omhändertar barn är till exempel ett mycket stort ingrepp. Varje gång. Det ska beslutas och genomföras med stor varsamhet och respekt. Att med tvång skilja barnen på Österlen från sina föräldrar verkar dock högst befogat.

Den tragiska historien visar trots allt att det rådande systemet fungerade — till slut. Måhända är det en smal tröst, men förhoppningsvis blir resten av barnens liv ljusare tack vare det.

The post Rådiga byråkrater behövs first appeared on Opulens.