PROSA. Romanen De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa för onekligen tankarna till det förtryck och den censur som råder på skilda håll i världen. Boken utgör emellertid lika mycket en berättelse om allas vår lott – ingen undgår vare sig glömska, död eller förändring, skriver Erik Bovin.

De förlorade minnenas ö av Yoko Ogawa
Översättning: Vibeke Emond
Förlag: Tranan

Året 1994 utkom den japanska författaren Yoko Ogawas dystopiska berättelse om hur en avskild ös befolkning tvingas till glömska. Föremål och minnen utplånas successivt på denna ö utan namn; en hemlig poliskår bedriver en intensiv minnesjakt. Nu finns De förlorade minnenas ö tillgänglig i svensk översättning av Vibeke Emond. Emond har tidigare översatt japanska tungviktare som Yoko Tawada och Haruki Murakami.

Kanhända är det helt i linje med berättelsens tematik att dess huvudperson är författare. För brottas inte alla författare med poler som minne kontra glömska? Dessa poler tycks alltjämt närvara i skrivprocessen. Och författaren tycks ha användning för dem – i synnerhet för att sila stoff till narrativ.

Ogawas berättelse påminner en aning om Ray Bradburys Fahrenheit 451 om ett samhälle där böcker bränns. En bit in i De förlorade minnenas ö, går böcker ett liknande öde till mötes. (Tidigare har bland annat fåglar, parfymer och hattar utplånats.) Det gör ont att läsa om hur berättelsens huvudperson ser öns enda bibliotek brinna ner i samma stund som hennes yrke går upp i rök. Hon fortsätter dock skriva, av samma outgrundliga skäl som poeter skriver poesi trots blygsamma möjligheter att bli publicerad och läst.

I ett lönnrum under författarens golv ser hon till att gömma sin förläggare. De är givetvis lätta byten på en ö som denna.

Ogawa tecknar människor och händelser med naivistiska penseldrag, och berättelsens handling är tillräckligt lös i kanterna för att hindra läsaren från att sluta sig till en tolkning. Det är udda men tankeväckande och – rentav – nödvändig läsning, trots en del transportsträckor.

De förlorade minnenas ö för onekligen tankarna till det förtryck och den censur som råder på skilda håll i världen. Boken utgör emellertid lika mycket en berättelse om allas vår lott – ingen undgår vare sig glömska, död eller förändring.

Ogawa är skicklig på att fånga alienation och passivitet. Folket på ön gör sällan motstånd. De gör tvärtom sitt bästa för att anpassa sig i en tillvaro som ter sig alltmer utarmad och absurd för var dag som går. Det är emellanåt frustrerande att ta del av romankaraktärer som är så passiviserade. De är uppenbart förtingligade och hanterar förtrycket som en melankoliker bemöter en förlust: ”Det var bara att ta till sig det nya tomrummet och ta itu med de sedvanliga morgonförberedelserna.” Människan är inte skapt för att behandlas – eller bete sig – som ett föremål. I denna dystopiska fabel åskådliggörs effekterna av ett totalitärt samhälles hjärntvätt.

Samtidigt som alienationen och hopplösheten breder ut sig till ett kollektivt trauma närvarar huvudpersonens envetna skrivande som bjärt kontrast. En omöjlig handling på en ö som denna, men just därför så oumbärlig. Skrivandet står här för hoppets sista låga; den som envist flammar i mörkret.

The post Skrivandet som hoppets sista låga first appeared on Opulens.