ESSÄBOK. Skribenten och dokumentärfilmaren Ylva Floreman har skrivit en djupt personlig bok om att åldras. Den är också en stridsskrift, skriver Bo Bjelvehammar.

Jag är inte död. Jag är bara gammal av Ylva Floreman
Essä
Verbal förlag

Alla blir vi äldre. Livet går vidare, men på ett annat sätt och i andra banor. Sammanhang som tidigare fanns har gått förlorade, det kan gälla arbete, fritid och umgängesformer vid högtider. Till detta kommer en del skavanker och skröpligheter med balans, hörsel, rörligheter och ork. Det kan komma till tjugo andra krämpor, som inte går att bota med färgglada tabletter. Kroppen blir sliten och organen blir ansträngda. Vi kan mota detta med rörelse, motion, kost och möjligen kosttillskott utan kemikalier. Och intellektuell stimulans med musik, dans, enkla bollekar eller trädgårdsodling, om nu det går för sig.

Skribenten och dokumentärfilmaren Ylva Floreman har skrivit en djupt personlig bok – Jag är inte död. Jag är bara gammal – om att åldras, med inslag av frenesi och viss aggression. Det är på ett rakt och öppet språk, som är tillgängligt för alla och det angår alla. Vi kommer alla att sitta i favoritstolen och fingra på alla bilder och återskapa minnen från livets olika åldrar. Det kan vara flagor och fragment, som är svåra att foga samman. Men det gör ingenting. Det är fullt tillräckligt med glipor och gläntor.

Även om vi blir sängliggande kan vi i ljusa ögonblick se det sällsynta, det opåräknade – allt kan hända och skingra demensens dimmor. Vi kan skapa egna rum, stänga ute annat och leva i andra verkligheter.

Allt pågår medan vi alla blir mindre synliga och till slut blir vi osynliga.

Ylva Floreman reflekterar över sitt eget åldrande, om hur det ska bli om hon inte reder sig själv, inte kan bo kvar hemma, utan får vistas i ett institutionsrum. Då inträder det stora beroendet, det är svårt att göra det man vill och önskar. Det kan bli det man inte vill ska hända. Allt står reglerat i en byråkratisk loggbok, som är dold för vanliga människor och den innehåller ord med särskilda betydelser. Och begrepp som har omfång och innehåll, som inte går att omfamna.

I stiliga lagparagrafer och i politisk retorik talas det om att åldras i ett samhälle som erbjuder ett värdigt liv för äldre, som respekterar individens integritet och som tänker på den enskildes välbefinnande.

Verkligheten är en annan. Om detta berättar Ylva Floreman i huvuddelen av sin bok – när hennes mor förlorar förmågan att reda sig själv, och just det, blir beroende av andras omtanke och omsorg, eller snarare brist på detsamma. Det visar sig nästan ogörligt att organisera och planera en dräglig och människovärdig omsorg, ännu svårare – tycks det vara omöjligt att få någon att utföra arbetet på ett bra sätt. Det är en häpnadsväckande brist på både utbildning och ledarskapsförmåga och hela tiden hänvisas till den knappa och tiden och den ständiga tidsstressen. Aldrig ifrågasätter någon om det är rätt saker som fyller upp tiden! Nu råder inte ett totalt mörker – det finns goda människor och bra institutioner.

Både mor Annebritt och dotter Ylva är sysselsatta på heltid med att få omsorgen och omvårdnaden att fungera på ett bra, eller snarare acceptabelt sätt. Det får man säga går så där, men det är en fruktansvärt angelägen berättelse för alla, inte minst för dem som organiserar och utför detta viktiga omsorgsarbete. Det är märkligt att de äldres intresse- organisationer är så tandlösa och passiva.

Avslutningsvis funderar jag på om det finns ett begrepp som heter byråkratisk intelligens och så tänker jag på när mor och jag satt i hennes kök. Hon hade nyss fått  sin lunch i en plastlåda med tre fack, maten var kall, i det ena facket simmade några, färglösa, ödsliga falukorvsskivor, i det andra någon form av obestämbar sås, i det tredje facket låg tre, skrumpna, oskalade potatisar. Jag hällde upp ett glas mjölk till mor, hon vispade runt med gaffeln i plasttråget, åt obetydligt.

Jag ska omedelbart läsa om Ivar Lo-Johanssons stridsskrift från 1952 – Ålderdoms-Sverige. Ylva Floreman har skrivit en ny stark stridsskrift.

The post Ny stark stridsskrift om att åldras first appeared on Opulens.

ÄLDREOMSORGEN. Jag är inte död, jag är bara gammal är Ylva Floremans personliga och politiska essä om förhållandena i äldrevården. Med boken, som utkommer den 26 januari på Verbal Förlag, vill hon vara en röst för de äldre.

I sin essä Jag är inte död, jag är bara gammal reflekterar skribenten och filmaren Ylva Floreman över bristerna i äldreomsorgen. När hennes föräldrar en dag inte längre kan ta hand om sig själva ställs Floreman inför frågor om vad det egentligen innebär att åldras i Sverige.

– Det handlar om att vara människa, om rätten till sitt liv och sitt människovärde, säger Floreman.

Essän kretsar kring detaljerna, hur någonting känns eller smakar, individuella upplevelser som var person vet bäst för sig själva. Om vikten av självbestämmande och att bli hörd i sitt eget hem, även om kroppen är i beroende av hjälp.

– Som gammal handlar det inte bara om att överleva utan om att få känna sig trygg och hörd. Men det är så mycket som gör ont på den gamles hud och när jag hade upplevt mina föräldrars utsatta läge i nästan ett decennium. Det här måste komma ut, diskuteras och ses ur annat perspektiv än pengar, säger hon.

I och med att de flesta av oss vill bo hemma så länge vi kan, menar Floreman att hemtjänsten är en fantastisk möjlighet. Men på grund av vårdpersonalens hopplösa arbetsförhållanden, tidsbrist, dåliga löner och låg status, upplever hon att hennes föräldrar var utsatta för ett alltför stort lidande. De kände sig utsatta av samhället, som inte verkade förstå att de hade flera aktiva år kvar att leva.

– De äldre har blivit samhällets sopor, något som vi tror är förbrukat och inte återvinningsbart, säger Floreman.

En stor del anser hon beror på stress och för att minska den behövs bland annat mer personal och utbildade chefer. Det är inte längre frågan om individens stresstålighet utan om ett stress-sjukt samhälle, säger hon.

– Jag tror att man måste arbeta fram en ideologi som är på de äldres villkor och inte systemets, om man verkligen gjorde det skulle man spara en massa pengar. Forskare har sagt att det är mycket dyrare att vanvårda än att värna om människor.

Floreman hoppas att den som läser Jag är inte död, jag är bara gammal, ska kunna relatera till sig själv och hur det rent fysiskt skulle kännas att själv vara den äldre människan i beroendeställning. Annars, menar hon, blir det lätt någonting som pågår långt bort och inte berör en själv.

Med sin essä uppmanar Floreman andra anhöriga att stå på sig och att anmäla bristfälliga förhållanden. Hon hoppas på att nå ut till så många som möjligt, men allra helst till berörda beslutsfattare och de som utbildar personal.

– Man pratar om pengar, om privat kontra kommunalt, om organisation, men man måste ju höra den som är utsatt och jag vill vara en röst för de gamla, avslutar hon.

The post Personlig essä om äldreomsorgens brister first appeared on Opulens.