MINNESORD. Som tidigare meddelats har författaren Kristian Lundberg avlidit. Poeten Håkan Sandell, numera bosatt i Oslo, var när det begav sig med i gruppen Malmöligan där Lundberg också ingick. Här är Sandells minnesord över sin vän, som för övrigt också var medarbetare i Opulens.

Kristian Lundberg har rest vidare, han blev 56 år. Många känner honom som romanförfattare eller debattör men först och främst var han poet. Från debuten med “Genom september” (1991) till de senaste diktsamlingarna med “Requiem över en förlorad son” (2019) som en avrundande höjdpunkt.

Jag presenterades för Kristian, kallad “Nille”, sommaren 1986, han var tjugo år fyllda. Tillsammans med de båda vännerna Love Lappalainen och Jens Sjöwall Wahlöö. Love utgav tidskriften “Det där”, med dess namn efter en långdikt av Majakovskij, där Kristian tidigare under året debuterat som poet, och det med en våldsam Rimbaud-klingande fanfar till dikt; “Helt ensam ligger jag omslingrad runt dina armar och ben! Jag har tolv kronor och dubbelt så många huvuden! Helt utan språk begraver jag mitt tal i din mun! Helt stum talar jag i tungor! Det fula håller jag för vackert och bespottar er skönhet! Ensam mitt i folkhopen hyllar jag mig själv!”

Den antologi Kristian vid vårt första möte sade sig förbereda på temat “poeter skriver om film” förverkligades aldrig. Istället utkom året därpå en omfattande antologi poesi, “Min kärleks biljardhall” efter titeldikten av Gunnar Harding, där även bland annat jag och Clemens Altgård deltog. Antologin innehöll också Michael Strunges två sista dikter i livet.

Vi hade då redan börjat invitera Kristian till uppläsningar, där han visade sig besitta konststycket att kunna improvisera långa dikter som han hittade på medan han läste. Sin personliga bakgrund lade han gärna dimslöjor över, men det framgick efter hand att han var uppvuxen med fyra syskon och ensamstående mor i östra Malmö. Generationens oidipala upprorstryck var generellt heller inte litet, han beskriver sig i en tidig dikt som; “Hamlet klädd i en/ kallbrandsblå/ konfirmationskostym”.

Ingen av oss som kände Kristian under dessa hans tidiga år kan ens nu vid hans tragiska livsslut tänka på honom utan ett leende, i förväntan om att han med ett retsamt skratt skall dyka upp snart likväl ändå, så många practical jokes som vi varit utsatta för. Julen 1987 gav han mig ceremoniöst i julklapp, inpackat i det vackraste omslagspapper, mina egna böcker stulna ur mina hyllor! Man förlät honom det mesta, ja, allt.

Som jag minns det hälsade han aldrig med handslag, vilket var udda för mig med vänner och skolkamrater bland invandrarbarnen där handslaget var essentiellt.

Redan som tjugoåring hade han problem med blödande magsår, så att varje sen krogrunda tenderade avslutas med att följa honom till akuten. Efter hand satt vi mest på tremanhand med vår gemensamma och avgudade väninna Kattarina Baekmark, som gick bort före honom, 2014.

Kristians egen poesi såg man först inte så mycket till, efter debuten i Det där och de improviserade scenstyckena. Men Kattarina skvallrade för mig att han skrev om varje diktutkast ett mycket stort antal gånger, fram till dess att han var nöjd. Han skrev på lösa blad och man brukade hinna läsa endast översta raden innan han gömde undan papperet. “I Malmö är månen bara ännu en förort”, kunde det stå, som första-rad, eller “Mitt hjärta är en naken dvärg, i min systers öga”, ifall minnet bär mig här.

Styrkan i debutdiktsamlingen blev därför delvis en överraskning. “Genom september” (1991) innehåller långa dikter om såväl Carl Fredrik Hill som jesuitordens medgrundare Franz Xavier, som om de gjorts till ikoner. Dikten “Inför en barnkista” förebådar det tema som utvecklas långt efteråt i den sena diktsamlingen “Requiem”. Det brukar skrivas att författarskapet tog en kristen vändning, men detta och påverkan från den hebreiska bibellyriken fanns redan från första början. Ur “Inför en barnkista”;

“Det är inte smärtan
när den snurrar runt
sin egen tomma axel.
Det är inte månen
som tätnar i mörker,
det är hjärtat
som förlorat sitt ljus.
Det är inte larmets
trumvirvlar som spräcker örat,
det är tystnaden.
Det är gräshoppan som lockar
veteaxet att skynda på.”

Och vi skyndade oss, genom livet. Kristians konvertering till katolicismen gavs understöd av hur vi i 90-talets början hängde tätt med Bo Cavefors, som Kristian drogs till av en delad religiös intressesfär, och givetvis på grund av Cavefors europeiska kulturtillhörighet. Skåne var inte Sverige. Efter Malmöligans upplösning ägnade sig Kristian tilltagande åt essäistisk prosa, och därefter, kanske påverkad av vänskapen i Sjöwall Wahlöö-familjen, åt polisromaner.

Väl värd en omläsning är poetiken från 1996, “Är och blir” (Ellerströms). Dess titel, antar jag, och nu får jag heller aldrig möjlighet att fråga, troligen efter vår ovanligt djupsinniga nationalsång (“jag vet att du är, och att du blir vad du var”). Till dels influerad av våra danska kollegors poetiker som stora förebilder, Søren Ulrik Thomsens ”Mit lys brænder” och Pia Tafdrups “Over vandet går jeg”. Men hans poetik följer andra linjer.

Kristians poesi har varit sig ganska lik genom åren, vilket han själv var klar över.

Likt en Paul Eluard tycks han ha skrivit på samma dikt hela livet, om och om igen, hur man så vill beskriva den? En kärleksdikt om saknad kanske, ett slags de besegrades triumf, en dikt om att ta sin chans, ett carpe diem. Det har varit en poesi fylld av konkreta grundbilder; “den inre lampan”, “det ensamma rummet”, “den osynliga handen”, “den svarta lågan” osv. Detta utgör en form av stående epitet, som varieras, och som just var en av avsikterna med den så kallade retrogardismen. Men visar nog än mer mot hemhörigheten i bibellyriken. Något som accentueras i en av hans centrala diktsamlingar, JOB (2005). Och som fortfarande är lika synligt i hans sista diktsamling “Requiem över en förlorad son” (2019). En långdikt över en prematur födsel där pojkfostret avled, något som skett cirka trettio år tidigare. I dikten beskrivs sårigt förlusten och pojkens irrande själ, och tillåts så växa ut till en rundskildring av hela samhällets marginaler. Innefattande de prostituerade, och “deras namnlösa spökbarn intill bensinstationen/ som det ibland går att skymta, barfota/ vid dieselpumparna“.

Prosaverket Yarden (2009) innebar berömmelse, men i mina ögon är det Kristians poesi som kommer att bli bestående. Han var alltid först och främst poet, även i sin självförståelse.

Vår ungdom tillsammans, nu avlägsen, bar det fantastiskas och fantasins sken över sig. Vad vi lärde varandra allihop var att i livet kan det vara väl värt att ta en risk. Vad han lärde mig, var något om livsglädje i motvind. Men nu har Nils Kristian Lundberg passerat de tunga portarna, de genom vilka ingen återvänder. “Horseman, pass by!” (Yeats).

The post “Så reste de alla i ett skepp byggt av natten” – Kristian Lundberg 1966-2022 first appeared on Opulens.

AVLIDEN. Författaren och poeten Kristian Lundberg har avlidit, uppger hans familj för Sveriges Radio. Hans roman “Yarden” etablerade honom som en modern arbetarförfattare.

Kristian Lundberg, född 1966, debuterade 1991 med diktsamlingen “Genom september” och skildrade i sina verk ofta den svåra uppväxten i ett arbetarklasshem i Malmö.

Hans mamma insjuknade i schizofreni när han var tolv år och då övergav pappan familjen. Tonåren fylldes av alkohol, droger och kriminalitet, men i 25-årsåldern tog han sig ur missbruket och sökte sig till den kristna tron. 2021 utkom han med en bok om återfall i missbruk, ”Sånger vid avgrunden”.

I romanen “Yarden” skrev han om han sin tuffa tid som timanställd kroppsarbetare på en parkering i Malmö hamn, ett jobb han tog för att klara av en skatteskuld. Boken fick stor uppmärksamhet och fick liv både på teater och som film i regi av Måns Månsson 2016.

“Helt klasslös”

Men sin nya status som en slags modern arbetarförfattare tog Kristian Lundberg avstånd från.

– Jag känner mig egentligen inte som arbetarklass, jag känner mig helt klasslös. Jag är inte hemma någonstans. I någon mening är jag en man utan förflutet eftersom ingen av dem jag växte upp med finns kvar. Jag är som en väldigt gammal man som tänker tillbaka: “ja, han är död och hon är död och han är död”, har han sagt till TT.

Han gav ut böcker på många olika förlag, bland annat flera på Ellerströms. Förläggaren Jonas Ellerström säger till TT att han känt Kristian Lundberg sedan mitten av 1980-talet.

– Han var en person jag alltid tyckt mycket om. Det blev ett kaotiskt, besvärligt och kanske inte alls oklanderligt liv av det hela. Men det fanns alltid så mycket god vilja, så mycket hängivenhet för litteraturen och en sådan stor hjälplöshet hos honom också. Jag är mycket, mycket ledsen, säger Jonas Ellerström.

Medlem i Malmöligan

I slutet av 80- och början av 90-talet blev Kristian Lundberg en del av en gruppering unga poeter som kallade sig Malmöligan. Den bestod förutom honom av Clemens Altgård, Håkan Sandell, Per Linde, Lukas Moodysson och Martti Soutkari och gjorde sig kända för sina scenframträdanden samt en antologi från 1992.

Jonas Ellerström beskriver ett helt liv i litteraturens tjänst.

– Kristian kunde inget annat. Han hade ingen kapacitet för överlevnad, han kunde bara skriva – det kunde han å andra sidan bättre än de allra flesta. Det var det han försökte leva på, och han körde slut sig själv på det sättet, lika väl som missbruket.

Kristian Lundberg var en ofta kontroversiell skribent, verksam som kritiker i bland annat Helsingborgs Dagblad.

2006 råkade han i blåsväder efter att ha skrivit en recension av en bok som inte var färdigskriven: Britt-Marie Mattssons deckare “Fruktans makt”. I en intervju med TT 2011 beskrev han det efterföljande hatet som riktades mot honom:

– Folk fotograferade min port, de skulle skjuta mig, de berättade vilken skola min son gick på – det stod inte i relation till en rad som publicerats i Helsingborgs Dagblad, sade han.

Led av sjukdomar

Totalt skrev han över 30 böcker och nominerades under sin karriär till Augustpriset. Han prisades av Svenska Akademien och Samfundet De Nio, tilldelades Sveriges Radios romanpris och en rad andra priser för såväl poesi som prosa.

Pelle Andersson, förläggare på Ordfront var med i juryn för Aftonbladets litteraturpris och gav sedan ut ett par av Lundbergs böcker.

– Han var ett unikum i svensk litteratur. Hela hans författarskap är en lång krönika om ett liv. Det är väldigt få som lyckas gestalta och fånga det hur det än ter sig. Jag kan inte förstå att berättelsen nu är slut. Han har ju klarat så extremt svåra saker i livet, säger Andersson.

TT: När hade ni kontakt senast?

– Vi hade en diskussion om att han skulle skriva en bok för fyra år sedan. Det gick ett tag och jag hörde inte av honom, men så fick jag plötsligt ett mejl där han skrev att han var tillbaka. Han berättade att han hade haft det väldigt, väldigt tufft. Och att han hade fallit tillbaka i sina gamla missbruksproblem. Då fick jag upp hoppet och tänkte att “Nu ska allting bli bra igen”.

Mörka år

Crister Enander, även han författare och litteraturkritiker, var vän med Kristian Lundberg. De gav tillsammans ut sin brevväxling i bokform under titeln “Hat & bläck” 2013.

– Han var en stor poet, men de sista åren i hans liv blev mörka. Jag fick avsluta vänskapen ett tag för det blev för mycket även för mig. Så jag känner att jag har sörjt en gång och nu får jag sörja på nytt, säger han.

I slutet av sitt liv led Lundberg av demenssjukdomar, Lewy body och hydrocefalus, något han nyligen berättade om i SVT:s ” Fråga doktorn “. Där beskrev han hur sjukdomarna gjorde honom “fly förbannad” på andra människor – utan grund.

– Till slut förstod jag att det här stämmer inte. Vad jag gjorde då var att jag började dra mig undan. Jag sökte inte hjälp utan jag försvann, jag smet. När jag försökte göra något åt det hamnade jag hos psykiatrin vilket var helt fel, sade han.

Kristian Lundberg blev 56 år.

Ann Edliden/TT

The post Författaren Kristian Lundberg död: “Ett unikum” first appeared on Opulens.