DOKUMENTÄR. För första gången sedan den danske poeten Yahya Hassan gick bort pratar hans familj nu om 24-åringens öde, rapporterar Kulturnytt i SVT.

Det var Yahya Hassans familj som i april förra året bekräftade för medierna att han hittats död i sin lägenhet. I Danmarks radios nya dokumentär “Yahya – Den fødte digter” berättar de nu om sorgen, och om Yahya Hassan som person.

– Jag hade önskat att han fått lika stort stöd när han var i livet som efter hans död, säger hans mamma bland annat, och pratade om hur medierna fokuserade på hans uttalanden om politik och religion.

Hans lillebror säger att Yahya Hassan var pressad, av myndigheterna, polisen, folket och sin egen vilja att prestera. Den yngre brodern skrev dikter till sin storebror för att motivera honom att fortsätta skriva, “i stället för allt det andra i hans liv som bara förstörde honom”.

Efter Yahya Hassans död har en het kulturdebatt rasat i både Sverige och Danmark om vem Hassan var och vad han stod för.

TT Nyhetsbyrån

The post Yahya Hassans familj talar ut i dokumentär first appeared on Opulens.

MOTSTÅND. Finliret får ge vika för det akuta behovet av att formulera ett motstånd. Dikterna knockar med ett tilltal och ett budskap som berör, skriver Erik Bovin, som läst Nachla Libres debutdiktsamling.

Tiden har sett allt av Nachla Libre
Norstedts

Poesi kan vara så mycket, se ut på olika sätt. Ändå är det en något ensidig bild av poesi som tecknas i samtida poesidebatter. Den är finstämd, svår, har få läsare och betraktas ofta som en kvarleva från en elitkultur på dekis. Det är debatter som blossar upp samtidigt som Yahya Hassan skrivit bästsäljande poesi. 2019 har hans första diktsamling sålt i cirka 122 000 exemplar. Athena Farrokhzads lyrik kritikerrosas, översätts till ett flertal språk och ges ut i pocket. Namn som alltför sällan nämns i poesidebatterna, poeter som bevisligen når ut.

När spoken word-poeten och konstnären Nachla Libre nu äntligen bokdebuterar är det med en diktsamling som egentligen har alla förutsättningar att nå en stor läsekrets. Om utfallet blir ett annat är det förlagets och litteraturförmedlarnas fel. Det här är nämligen en bok med hög angelägenhetsgrad, ett direkt tilltal i linje med ovannämnda poeter.

Jag vill mena att denna sorts poesi som hämtar näring ur populärkultur (i synnerhet hiphop) och politisk poesi snarare än Hölderin och Bachelard bör ses som tongivande för samtidspoesin. Ta bara Revolution poetry-rörelsen, som Libre var iniativtagare till, med poeter som framträtt på bland annat Way out west och Dramaten. Kom inte och säg att poesi inte skulle vara något för vanligt folk!

Tiden har sett allt öppnar med dikter som inleds med klockslag. Läsaren följer diktjaget, långt efter mörkrets inbrott, genom sömnlösheten, minut för minut. Det är ett sorgset och indignerat diktjag som närmar sig vargtimmen. Sedan följer betitlade dikter varvat med dikter från andra klockslag. Läget är akut, tiden är knapp och pockar på förändring. Diktsamlingen skildrar en kall huvudstad i ett kallt land fyllt av rasism, kvinnoförtryck och klasskillnader som föder utanförskap. Ett land där högerextremister kastar grishuvuden mot moskéer, i en huvudstad som ”får dig att förlora tidsuppfattning, tid och tillit.” Libre slår hål på bilden av Sverige som ett välkomnande land:

04:01

Sverige omfamnade inte

Sverige tog emot för att sedan

ta lystern ur ögonen

Men här finns även hopp. Orosnatten ändrar tidvis skepnad; blir till en uråldrig, vis natt där ”våra tankar speglar sig i universums oändlighet.” Det är således en vittfamnande bok Libre skrivit – såväl personlig, politisk som vardaglig och filosofisk.

Tiden har sett allt – hur ska man tolka denna vackra och filosofiskt klingande boktitel? Först inger den mig en känsla av vanmakt, och påminner om människans benägenhet att år efter år upprepa sina misstag som maktdjur och förtryckare. En tid som har sett allt rymmer likafullt erfarenheter att ta lärdom av. En boktitel värd att begrunda i tider som dessa där dumheter begås av ren historielöshet.

Som erfaren spoken word-poet har Libre odlat en stark röst som även håller i bokform. Även om det märks att vissa dikter är skrivna för estraden, inte boksidan. Finliret får ge vika för det akuta behovet av att formulera ett motstånd. Dikterna knockar med ett tilltal och ett budskap som berör.

The post Dikter som knockar med budskap som berör first appeared on Opulens.

MINNESORD. “Ni kommer att saknas. Inte för era provokationer, utan för att ni vidgade vårt sätt att tänka och tala om oss själva.” Erik Cardelús skriver om Yahya Hassan och Kristina Lugn vilka båda nu gått bort, 24 respektive 71 år gamla.

Två stora nordiska poeter har gått ur tiden. Två språkförnyande, sårbara och storartade poeter. Men två poeter med en hel katalog av inbördes skillnader.

Han – en ung invandrarkille med ett självförbrännande liv, fyllt av kriminalitet och droger. En person vars dikter gjorts till slagträ både från höger och vänster i den infekterade migrationsdebatt som präglar hela Västvärlden. Mörk hästsvans, intensiv blick och full av djärv rättframhet. Han – en ung man som dog mitt i steget.

Hon – en rödhårig gammal dam, vars storhetstid låg många år tillbaka i tiden, men med dikter och pjäser som rör och berör lika starkt idag som då det begav sig. Även hon retade upp många människor. Jag minns en föreställning på Dramaten, en pjäs vars tematik bultade och bågnade av oattraktiv kvinnlig utsatthet och normtrots, jag minns de många männen som reste sig upp och gick redan under första akten.

Varför? Varningsklockan ringde i mitt unga jag, där och då. Varför provoceras så många män av medelålders kvinnor som ställer sig på ett kulturellt podium och skildrar kvinnlighet på ett oattraktivt och icke-till-lags-sätt, detta utan att blunda för både svärtan och priset av att stå utanför? Kvinnor som häcklar begärsspelet, men samtidigt visar sig sårbara och skälvande, desperata och deprimerade? Kvinnor som skildrar moderskapet med en sned och sårig udd, som ger röst åt känslan av otillräcklighet, obehag och obalans? Men allt detta tecknat enorm litteraturteknisk briljans.

Hon fick till skillnad från honom leva ett långt liv, därtill tillbringa andra halvlek i värmen och glansen av en upphöjd och privilegietung och föga feministiskt inriktad akademi, ganska fjärran från det hon skildrade i sina dikter.

Lugn och Hassan, en äldre dam med båda fötterna i en stabilt socioekonomisk helsvensk kultur, Hassan en socialt utsatt dansk förortskille med sprucken syn på sitt etniska ursprung.

Vad som tål att funderas över här, är varför Hassan i så hög grad har diskuterats utifrån etniska och politiska kategorier, snarare än poetiska och litterära, medan nekrologerna kring Lugn så ofta rört sig i enbart estetiska dimensioner? Båda var ju både polemiska och poetiska, i både liv och verk. Så – varför görs han till symbol för ett sociopolitiskt tillstånd medan hon nästan enbart blir ihågkommen för sina estetiska bedrifter?

Här väcks fler frågor. Måste en poet som saknar fullt majoritetsetniskt (och ännu mer: ambivalent kulturellt muslimskt) ursprung ständigt politiseras? Varför måste denne poets briljanta mångtydiga dikter tvingas in i en entydighetens politiserande ram? För nog är det så att politik och poetik är som äpplen och päron, det ena strävar mot entydighet och enhet, medan det andra bygger på och strävar efter mångtydighet och uppmuntrar till att tänka bortom den givna utgångspunkten och tankegemenskapen?

Lugn och Hassan, ni kommer att saknas. Inte för era provokationer, utan för att ni vidgade vårt sätt att tänka och tala om oss själva. Ni hjälpte oss att känna och tänka i nya dimensioner, ni tecknade och lyste upp existentiella stråk som annars inte hade varit synliga för oss som blir kvar här ett tag till.

The post Två stora nordiska poeter har gått ur tiden first appeared on Opulens.