KONST. ”Att få vara den man är handlar för många inte om identitet utan om överlevnad. Ibland tror jag att vi i Sverige glömt bort vad det innebär, och att den bästa aktivismen idag utgörs av ett sökande efter förståelse,” skriver Ida Thunström, apropå några aktuella konstutställningar.

The post Sökandet efter förståelse i konsten first appeared on Opulens.

APARTHEID. William Kentridge, en av Sydafrikas största konstnärer, är på Sverigebesök. Mest känd är han för sina melankoliska kolteckningsanimationer. På Dramaten spelas nu en sydafrikansk musikföreställning där han är både konstnär och regissör.

I sina svartvita stop-motion-filmer har William Kentridge kommenterat apartheid och samhällsproblemen i sitt hemland men också månfärder och filosofiska frågeställningar kring tid och rum.

Men han sätter även upp operor där den animerade kol- och tuschpoesin blir en del av uttrycket. Redan ett halvår före pandemin skapade han, tillsammans med de medverkande sångarna och dansarna, en helt ny föreställning, “Waiting for the Sibyl”, med passande teman som döden och ödet.

– När man ser den nu relaterar man till där vi har varit de senaste 18 månaderna, men det är tillfälligheter snarare än något planerat, förklarar han.

“Waiting for the Sibyl” kan beskrivas som ett musikverk med audiovisuella projektioner där William Kentridge står för de senare. Även om han är både regissör och initiativtagare framhåller han att alla medverkande också är kreatörer. Kentridge handplockade dem från “Center for the less good idea”, ett kulturcenter som han grundade för fem år sedan i hemstaden Johannesburg. Han älskar det kollektiva skapandet.

– Det här känns väldigt mycket som en Johannesburg-uppsättning, genom rösterna, danserna och harmonierna som kommer väldigt mycket från de kyrkliga traditionerna och körsångerna. Inte för att det inte finns andra platser med häpnadsväckande bilder och grupper av människor, men jag aldrig varit på en som liknar Johannesburg.

TT: Varför?

– Kanske för att jag inte rest så långt, svarar Kentridge skämtsamt.

Hämtad från kyrkan

Även om han regisserat “Trollflöjten” på Metropolitan i New York och ställt ut i princip överallt är det bara i hemstaden Johannesburg som han har upplevt den blandning av öppenhet och energi som han tycker präglat tillkomsten av “The Sibyl”. I den sydafrikanska musiktraditionen ingår att röra sig samtidigt som man sjunger, även det hämtat från kyrkan, framhåller han.

Sången framförs a cappella. Det som för svenska öron lätt uppfattas som traditionell afrikansk musik började med improvisationer där man först kopierade den tyske kompositören Karlheinz Stockhausens verk “Stimmung”.

Viktig polyglott

“The Sibyl” syftar på sibyllan, ett orakel i antikens Grekland, som också gestaltas i föreställningen. Hennes spådomar framförs i William Kentridges projektioner och är hämtade från olika poeter, däribland den sydafrikanske författaren och polyglotten Sol Plaatje som levde i början av 1900-talet. Hans bok med afrikanska ordspråk har alltid varit viktig för Kentridge. Även titeln på det kulturella centret, “Center of the less good idea” är hämtad från Sol Plaatje.

– Han är viktig för att förstå Sydafrikas bana genom historien, och hur marken togs från afrikaner 1913 och tidigare. Men han var också den första att översätta Shakespeares verk till tswana, till ett afrikanskt språk, och att göra en ordbok.

TT: Nutidens sibylla då, vem är hon?

– Den samtida sibyllan är algoritmen, som är en fruktansvärd sak. Vi har en sekvens som vi kallar för “svält algoritmen”, det är också en politisk position. Vi borde svälta den, men i stället göder vi den hela tiden. Förr tittade man upp på molnen och fåglarna för att se vilket vädret skulle bli. Nu tittar vi på telefonen. Hur länge kommer jag att leva? Nu är det statistiken som ger en prognos.

The post Sydafrikansk konstgigant intar Dramaten first appeared on Opulens.

SKULD. “Trots återkommande tydliga symboler, musik och bilder som är direkt tagna ur det “svarta” Sydafrika, blir hans konst sällan direkt politisk”, skriver Ida Thunström. 

Den tyske målaren och skulptören Anselm Kiefer föddes några månader före andra världskrigets slut. Tyskarna som folk stämplades av många som personligt ansvariga för nazisternas grymheter, och Kiefer tillhörde den generation som präglades av en slags kollektiv politisk arvssynd. Hur hanterar man arvet efter nazisternas koncentrationsläger, det som närmast blivit själva definitionen av ondska? För Kiefers generation ligger skulden dessutom så pass nära i tid att den blir ens egen. Mörker och vilsenhet. Expressiviteten i Kiefers bilder är överrumplande. Det är ett tungt ämne för en konstnär att behandla, men kolossalt viktigt för att ett folk ska kunna bli helt. Verken har titlar som Twilight of the West, The Supreme Being, Jerusalem, genom Kiefers ögon blir skulden vår. Det är omöjligt att vara likgiltig inför det.

Det är egentligen lite märkligt att vi i Sverige inte har lärt oss mer om vår egen Herman Lundborg. Läkaren, professorn och rasbiologen som på 1920-talet blev chef för världens första statliga rasbiologiska institut. I och med Anna Kernells film Sameblod, som kom ut i mars, har vi fått möjlighet att se de personliga effekter hans rasbiologiska undersökningar hade på de svenska samerna. Vi har hållit oss ganska svala inför samernas historia i Sverige, och det är därför intressant att filmen har fått så stor uppmärksamhet. Filmen är rå, personlig, nära. Förmodligen för att Kernell har personligt ursprung i den samiska kulturen. Det är självupplevt, och kanske är detta nyckeln till att vi ska kunna ta till oss det som ligger inuti historien.

Under våren har Louisiana Museum of Modern Art utanför Köpenhamn haft en stor utställning med William Kentridge. Född och uppvuxen i det vita Johannesburg, mitt i apartheid-regimens snedvridna maktsystem, har han utarbetat ett konstnärskap som ständigt, på ett eller annat sätt, bearbetar upplevelsen av att vara del av denna förtryckande struktur. Trots återkommande tydliga symboler, musik och bilder som är direkt tagna ur det “svarta” Sydafrika, blir hans konst sällan direkt politisk. Hans stora kolteckningar, animationer och installationer är mörka, men bär samtidigt på en skönhet, en strävan efter frihet, kanske rentav lätthet. Mänskligheten och närheten i verken visar oss en man inuti systemet, mer än systemet som sådant. Bilderna innehar en värme och samtidigt ett avståndstagande. Det finns en ärlighet i det som slår lika hårt som Kiefers mörka domedagsbilder. Att undersöka och försöka förstå sin plats inom systemet, oavsett var i det man befinner sig eller i vilken era man lever. Vilken gåva det blir när vi som betraktare får ta del av dessa självupplevda historier om maktstrukturer.

Om vi verkligen ska kunna berätta något för någon annan måste det kanske ske genom att vi först berättar det för oss själva. Måhända krävs denna nakna ärlighet för att en åskådare ska kunna känna och uppleva. En enda människas personliga upplevelse kanske bäst förklarar komplexiteten i ett samhälles självbild. Hur skapar man alltså en bild av det oerhörda? Hur skall vi ställa oss inför det som vi inte kan förändra, men som är frambringat av oss och som vi är en del av bara genom att finnas till?

En viktig del av Kentridges konst är ord och meningar, ofta enkla, nästan lite naiva. Som i en av hans animationer, en film, en historia berättad av ord och bilder. Den avslutas med upprepningen av ordet ”Unhappen”. Vad fint det vore om världen kunde fungera så.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Hur skapar man en bild av det oerhörda? first appeared on Opulens.