TRAGISKT. Om journalister som Karin Olsson, Leonidas Aretakis eller Per Wirtén tror att de bidrar till friheten genom att angripa WikiLeaks och Julian Assange misstar de sig tragiskt.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En konspirationsteori som har allmänt stöd av mainstreammedierna i Sverige är att Julian Assange går i Kremls och Putins ledband. Expressens kulturchef Karin Olsson skrev i samband med gripandet: ”Men Julian Assange kom att bli en sorglig figur som agerade hantlangare åt auktoritära presidenter, antisemiter och diktatorer.” Hon citerar också ”prestigetidskriften The Atlantic”: ”Assanges närhet till rysk säkerhetstjänst och ryska hackare är i dag bortom allt tvivel.” Den nuvarande redaktören för The Atlantic, Jeffrey Goldberg, var en ivrig försvarare av Irakkriget och trodde på helt påhittade samband mellan Saddam Hussein och al-Qaida. Karin Olsson litar inte på att hennes argument håller utan tror att om hon dubbar en tidning till att ha högt anseende så behövs inte någon saklig prövning.

Leonidas Aretakis skrev i somras i DN att WikiLeaks anpassade publiceringen av mail om Hillary Clinton och det demokratiska partiet: ”läckan tajmades för att påverka det amerikanska presidentvalet.” ”Om ni har något Hillary-relaterat så vill vi ha det inom två dagar, för DNC närmar sig”, skrev Wikileaks inför demokraternas nomineringsmöte till ”Guccifer 2.0”, den ryska hackare som i Muellers rapport anklagas för att vara en del av rysk underrättelsetjänst. Och om Julian Assange: ”Han verkar av allt att döma föredra auktoritärt ledarskap både i sin organisation och i världen.” Aretakis upprepar här påståenden som spritts av bland annat Hillary Clinton, New York Times och Washington Post.

Snowdens egna omdömen om Julian Assange i de nyligen utkomna memoarerna är balanserade och han nämner särskilt Assanges ”vilda motstånd mot statlig styrning”.

Saken har undersökts och tillbakavisats av analytikergruppen Veteran Intelligence Professionals for Sanity betående av medlemmar som tidigare arbetat inom säkerhetsapparaten i USA. En av dem är William Binney som uppskattande nämns på flera ställen i Snowdens memoarer. Även Aaron Maté har undersökt många av de påståenden som kommer från Robert Muellers undersökning och som hållits för sanna av alla som har det rätta sinnelaget, som Olsson och Aretakis.

När Per Wirtén anmälde Edward Snowdens memoarer i Expressen i förra veckan måste han också angripa Julian Assange: ”Här klargörs övertygande att Edward Snowden inte är en Julian Assange, utan en motiverad liberal med uppfattningen att den avgörande konflikten nu står mellan auktoritär politik och det öppna samhället.”

Metaforer som att Julian Assange är ett ”verktyg i mäktiga intressens händer” (Aretakis), ”en sorglig figur” och en motsats till ”ädel riddare i yttrandefrihetens tjänst” (Olsson) eller att ”Edward Snowden inte är en Julian Assange” (Wirtén), blir för mainstremmediernas nyttiga metafårskallar ett sätt att smickra alla sina läsare som gjorts okunniga i vad man tror är det godas tjänst.

Snowdens egna omdömen om Julian Assange i de nyligen utkomna memoarerna är balanserade och han nämner särskilt Assanges ”vilda motstånd mot statlig styrning”. Många har också anammat Hillary Clintons lögner om att WikiLeaks och Assange aldrig har publicerat något negativt om Ryssland och att det bara är den amerikanska statens styrning han kritiserar. I en intervju med ABC för ett par mår sedan beskriver hon Assange som ”a tool of russian intelligence” och en ”nihilistic opportunist”.

I den grå rutan här ovan hittar ni några av de dokument WikiLeaks släppt om Ryssland. Det gemensamma för alla de dokument som släppts är att de visar på vilken enorm omfattning övervakningen av medborgarna har tagit i nästan alla länder. Särskilt omfattande är den i länder med en stor säkerhetsapparat som i USA, Ryssland och Kina. Många vill tro att skillnaden går mellan auktoritära regimer och öppna samhällen. Det är naivt. Man kan inte i mainstreampressen i Sverige läsa sig till sanningen. Man måste själv söka i arkiven eller läsa de journalister som ofta tidigare arbetat åt New York Times eller Washington Post men som nu tvingats ut till mera perifera publikationer som Rolling Stone, The Nation, The Intercept eller Consortium News .

Det finns i USA lagstiftning som innebär att journalister kan få ut information som är besvärande för den elit som styr. Det finns statliga arkiv som gör en beundransvärd insats i frihetens tjänst. Men dessa friheter måste också användas och om journalister som Karin Olsson, Leonidas Aretakis eller Per Wirtén tror att de bidrar till friheten genom att angripa WikiLeaks och Julian Assange misstar de sig tragiskt.

The post Snowden, Assange och de svenska mainstreammedierna first appeared on Opulens.

CIVILISATIONSKRITIK. Allt börjar likna en fars. En världsomspännande fars. En kollektiv lögn därtill. 

Vi lever som om vi hade integritet. Som om vi hade lagar som gör oss okränkbara. Som om allt det vi skriver endast kan läsas av de mottagare som vi själv har valt ut. Detta är inget annat än ett självbedrägeri.

Idag kan vi nästan dagligen läsa och höra om avlyssningar. Att regeringar och internationella företag tar sig in i databaser, datorer och mobiltelefoner. För att hämta information. Om oss. Om våra tankar. Om våra idéer som vi drivs framåt av. Det har alltid varit lätt att referera till George Orwell, men jag tror inte att man tidigare fullt ut har tagit hans dystopiska profetia på allvar.

I och med WikiLeaks förändrades dock allt. För alltid. Man avslöjade hit och dit. Alla tycktes vara avlyssnade, till och med regeringsorgan och ambassader. Jag minns när tyska Die Welt 2013 skrev om att visselblåsaren Edward Snowden upptäckte förbundskansler Angela Merkels telefonnummer i sina dokument. Och att övervakningen skulle ha skett från den amerikanska ambassaden i Berlin.

Man upprördes. Man debatterade sida upp och sida ner. För det var ju vidrigt det som hänt. Men här måste man göra en distinktion. Att avslöja vidrigheter som stater, banker och storföretag begår är en sak; vidrigheter som antagligen alltid har förkommit i olika grader. Men att övervaka den enskilda individen – den som man så ängsligt beskyddar genom rigorös lagstiftning – är en annan sak.

Information är makt. Det vet alla som har inflytande. Men de vet också att detta informationskrig är oundvikligt. Därmed ser de mellan fingrarna. De upprörs men sedan sänker de blicken. Ett hyckleri som i det tysta välsignats i maktens korridorer. Det hör till som en del av farsen. Så allt återgår till det vanliga. Eller som man så hurtigt uttrycker det: Business as usual. Ett uttryck som lär betyda: An ongoing and unchanging state of affairs despite difficulties or disturbances. Jo, jag tackar.

Det borde rimligtvis finnas en hel del moraliska implikationer av detta dubbelspel. Och vem tjänar på det spionage som ingen tycks låtsas om. Alla fördömer allt avlyssnande. Men alla fortsätter med den kriminella verksamheten. För visst är det kriminellt?

Det har förmodligen gått så långt att det står utom allt tvivel att man har resignerat. Underkastat sig det oundvikliga. Maktens skenhelighet kan här inte bli tydligare. Och än värre är att man tycks skydda sig genom att producera lögner – Fake news.

Vart är vi på väg? Jorden lär inte gå under av hyckleriet. Inte heller kommer människor att engagera sig och ta strid. Den förment moderna människan är en del av systemet. Fullt upp att producera och konsumera. Man accepterar det som inte borde accepteras. På samma sätt som man i vissa länder accepterar korruption.

Anser ni att jag är desillusionerad? Det stämmer. Jag tänker nu på Balzacs roman Förlorade illusioner. Protagonisten Lucien Chardon vill bli poet, men lyckas bara bli journalist vilket han tycker är bland det lägsta man kan vara. Journalisten som dagligen genomskådar hyckleriet, men som inte har mod att skriva om det.

Alla artiklar av Melker Garay

The post Det stora spektaklet first appeared on Opulens.