The post En klang av Wien summerade operaförenings framgångar first appeared on Opulens.

DEBUTROMAN. Thomas Almqvist har läst Masochisten av Katja Perat. Han anser att den, för att vara en debutroman, är överraskande välbalanserad och stramt komponerad.

Masochisten av Katja Perat
Översättning: Ann-Sofie Öman
Rámus

Katja Perat föddes 1988 i Ljubljana i Slovenien och debuterade som poet. Nu romandebuterar hon med ”Masochisten”, där hon vänder på perspektivet för Freuds fallstudier för att skriva fram den plågade och övergivna Leopold von Sacher-Masochs dotter Nadas brott mot konventionen, när hon vill få sin frihet och den kvinnliga masochismen i att ge kropp åt männens alla smärtor och bördor. Förra sekelskiftets societetsliv håller Nada i ett kvävande grepp. Österrike-Ungern står inför en politiskt, socialt och kulturellt turbulent tid, men fin-de siècle-konstnärerna verkar mest fascineras av Nada som Leopold von Sacher-Masochs dotter. Nada vill vara människa i sin egen rätt och vill få utlopp för den åtrå hon känner. Hon vill gå sin egen väg, som är osäker men som ändå leder till frihet. Perat skriver underhållande och underfundigt om det förra sekelskiftets stora författarskap och levandegör de idéströmningar som skulle ligga till grund för en stor del av tänkandet under 1900-talet.

Ordet masochism bildades efter namnet på den österrikiske författaren Leopold von Sacher-Masoch (1836-1895). I romanen ”Venus i päls” skildrar han en man som underkastar sig en härsklysten kvinna och låter sig förödmjukas och plågas fysiskt av henne. Det kan vara en personlighetsstörning, som innebär ett självförnekande, undergivet och självdestruktivt sätt att vara. Sigmund Freud menade att psykisk masochism innebar njutning av fysisk eller psykisk misshandel. Sacher-Masoch var en uppburen författare ända tills psykiatern Krafft-Ebing använde hans namn Masoch för att döpa en av de sexuella perversionerna. Då blev plötsligt Sacher-Masochs texter obscena. Hans ”Venus i päls” är idag en av världslitteraturens erotiska klassiker. Han lär själv ha genomlevt en liknande historia, när han skrev romanen.

”Masochisten” är en originell historia, komplext raffinerad men ändå genomträngande på ett underhållande sätt. Perat förkastar småaktighet och ojämlikhet i både dåtid och nutid och menar att kärlek mellan man och kvinna inte är möjlig, så länge som det är omöjligt för kvinnor att leva på samma villkor som män. Nada vill älska männen som männen älskar kvinnorna och hon vill inte behöva skämmas över sin lust. Intrigen i romanen är ganska komplicerad och kräver en uppmärksam läsare. Livet härmar konsten som härmar livet, vilket gör båda till en och samma sak. Ibland måste man offra lite av sin självkänsla, om det är till nytta för det allmänna bästa, enligt Nada.

För Nada handlar moral om något mera än bara rätt eller fel. Moral handlar framför allt om djup och äkthet. Hon tvingas ibland att ompröva sina värderingar och tvingas då att möta sig själv och sina rädslor. Språket är elegant, associativt och en aning slingrande, då Perat har en briljant formuleringsförmåga och språkkänsla. Här finns vare sig känslosamhet eller teatraliska åthävor utan snarare stramhet och kyla. Hon berättar osentimentalt men med stor kunskap om människor och miljöer i förra sekelskiftets Wien.

Förutom Sacher-Masoch och Freud dyker även Gustav Klimt, Alma och Gustav Mahler och Rainer Maria Rilke upp i handlingen. Perat har en skarp blick för nationella egenskaper och egendomligheter och hennes ironiska distans till stoffet känns välgörande i sammanhanget. Wien var för Sacher-Masoch en metafor för Österrike och Österrike en metafor för allt som kunde vara vackert i världen.

”Masochisten” är överraskande välbalanserad och stramt komponerad med tanke på att det är en debutroman. Det är en mörk historia om makt, förtryck och våld men också om ensamhet och övergivenhet. ”Masochisten” både rör mig och berör mig.

The post En mörk berättelse som berör first appeared on Opulens.

VINYL. Efter helguppehållet är det åter dax för veckans vax! I årets första vax resonerar Jesper Nordström kring traditionen med nyårskonsert från Wien.

Att jag verkligen satte mig ner och såg på den tv-sända nyårskonserten från Wien (den går för övrigt att ta del av månaden ut på SVT Play) i år kan ha göra med två års corona, corona, corona och åter corona. Själva tjatigheten om att tvätta händerna och hålla avstånd. Ja tack vi vet nu! Som om hela det bedrövliga samhället gått och blivit en broilervariant av Gullan Bornemarks “borsta tänderna”-ideal.

Eller kanske hade det att göra med att hela julen drunknat i tomteglitter och stabbig brunkål. Det verkar som den klassiska musiken från Wien mer och mer tagit över det som var julens anda och numera förmedlar den där balansen mellan stram högtid och värdighet parad med värme, tolerans och bjussig öppenhet. En ödets uppfriskande ironi är det dock, eftersom det faktiskt var Joseph Goebbels som instiftade traditionen med Neujahrskonzert der Wiener Philharmoniker efter Anschluss 1938.

Men ju mer jag sjunker ner i det och ser gamla klipp på nätet desto mer växer det fram att det hela är ganska queer, och långt ifrån den reaktionära heteronormativitet som nazisterna ville implementera.

Ur mina vinylsamlingar är det när det gäller Wienrelaterad nyårsmusik främst Franz Lehár-operetten “Glada änkan” och Emil Waldteufels valser jag kan plocka fram. Ja, den sistnämnde heter i översättning till svenska “Skogsdjävul” i efternamn!

Jag lämnar med varm hand över frågan om vals och marsch och rytm och aristokrati och militarism i dubbelmonarkins kölvatten till nån sociolog eller musikvetare. Men kort sagt ser jag för mitt inre både parader i uniformer och vidder med Edelweiss. Men sätter jag mig ner och lyssnar på det?

Svar: Nej! Däremot har det förekommit att jag tagit några valssteg med golvmoppen eftersom det är ett perfekt soundtrack när det gäller att glamourisera hushållsarbetet. Pröva själv till Emil Waldteufels “Skridskoåkarna“, Op. 183!

The post Veckans vax: Nyårskonserten first appeared on Opulens.

MUSIKALISK VÅR. “Detta uttalande och kärnan i kritiken riktar sig mot de mörka och ledande krafter som uttalar sig som islams upprätthållare i den muslimska världen och som motarbetar musik.” Ullmar Quick berättar om mottagandet av Wiens filharmoniker vilka bjudit på två konserter i det nybygga operahuset i Kairo.

I Sverige har ständig kritik av tradition och kulturarv lett till en brutal politisering, där normkritik och identitetstänkande spelat stor roll. Men låt oss lyfta blicken från den svenska ankdammen och betrakta ett land där kulturen och det klassiska arvet varit ännu värre i kläm, Egypten. Förutom Per Garthon, som ständigt intresserat sig för landet, är det inte många hos oss som bryr sig om Egypten. SR-korrespondenten Cecilia Uddén, stationerad i Kairo, förmedlar dock intressanta inblickar i vad som sker där och i arabvärlden i övrigt.

Al-Ahram weekly som finns på engelska på Internet är en intressant röst från arabvärlden. Dess skribenter anammar den västerländska kulturen, eller ska vi säga världskulturen, och angriper ofta islamister, inte minst Muslimska brödraskapet, som numera är avlägsnade från makten i Egypten men försöker göra sig gällande likafullt. Nu har Wiens filharmoniker bjudit på två konserter i det nybygga operahuset i Kairo. Krönikören Mohamed Salmawy skriver begeistrat om denna musikaliska händelse och om publikens positiva reaktioner.

Han berättar också om turerna kring Strauss valser och Wiens filharmoniska orkester. Valskungen hade komponerat nästan 1150 valser, men orkestern ansåg dem som dansmusik som inte hörde hemma i deras klassiska repertoar. Då inträffade 1873 att kejsaren Frans Josef I beställde en speciell vals av Strauss för att spelas på hans dotter Gisela Louise Maries bröllop. Detta tvingade orkestern att spela den vid ceremonin. Valsens titel war Wiener Blut, idag en av Strauss’ mest omtyckta valser. För att visa sin tacksamhet mot kejsaren komponerade Strauss ännu en vals, Kaiser-Walzer, som han tillägnade kejsaren. När nu Wienerfilharmonikerna höll konsert i Kairo under den kände dirigenten Riccardo Muti var det den valsen som blev extranummer på slutet efter publikens varma bifall.

Muti gjorde ett uttalande under besöket i Kairo, vilket publicerats på Facebook. Han sa:”Världen utan musik skulle bli förvandlad till ett samhälle där våldet, det fula och det barbariska dominerade, för melodier utgör det ljud av samklang och harmoni som förkroppsligar tanken på broderskap och samexistens. Musik växte fram sedan vår planet skapats, från ljudet av vinden, fåglarnas sång, naturens rytm och växlingen mellan natt och dag, sommar och vinter.” Musiken är enligt denne musiker en oskiljaktig del av människans existens. Och Al-Ahram har satt som rubrik på artikeln: “Musiken och vår existens överlevnad”.

Detta uttalande och kärnan i hela artikeln är kritiken mot de mörka och ledande krafter som uttalar sig som islams upprätthållare i den muslimska världen och som motarbetar musik. I Iran får till exempel inte kvinnor sjunga offentligt och i talibanernas Afghanistan är all musikutövning förbjuden och musikskolorna har stängts.

I artikeln finns också en kommentar av Tarek Nasr, känd entreprenör i arabvärlden på medieområdet: ”Jag har hört de här orden och reflekterade över länder som upphört med musikundervisningen i skolan för att lugna vissa politiska strömningar, och detta kommer i sin tur att under karga årtionden skapa generationer av barbarer med en etik som bygger på våld och fulhet. Sedan kommer de länderna att plötsligt att upptäcka den flod av tomhet, bigotteri och terrorism som uppstått. Låt undervisningen i musik och konst komma tillbaka till våra barn. Detta skulle vara tillräckligt för att ge liv åt förtryckta idéer, marginalisera destruktivt tänkande och stoppa förvrängt beteende; det vill säga, om vi vill rena vår omgivning inom kultur och undervisning och skapa nya, normala och upplysta generationer under de kommande årtiondena.”

Han tillägger: ”Om inte byggandet av städer går hand i hand med att förbereda dess invånare på att bevara och skydda dem, och om inte tillkomsten av museer och konserthallar förenas med att det skapas vakna intellektuella och människor i allmänhet med normalt psyke som kan uppskatta skönhet och utveckla den, då kommer alltsammans att hamna i händerna på barbarer som förstör och krossar allt eller bara lämnar kvar tomma arkitektoniska monument.”.

The post Hängivet arabiskt stöd till den västerländska klassiska musiken first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Först från 1960-talet började Mahlers musik att på allvar upptäckas, och idag betraktas han allmänt som en betydelsefull vägröjare för 1900-talets modernism, konstaterar Björn Gustavsson.

Den österrikiske författaren Robert Seethaler utkom förra året med en roman där han lever sig in i den åldrande Gustav Mahler och försöker ge en bild av hans liv alldeles på slutet. Boken har nu utkommit i en utmärkt översättning, signerad Linda Östergaard.

The post På senromantikens långa udde first appeared on Opulens.

TV-SERIE. I den nya Netflix-serien Freud får vi möta den unge Sigmund Freud i jakten på mördare i 1800-talets Wien. Clemens Altgård har sett den.

”Neuroser och hysteri finns överallt”, lyder en replik i Freud som nyligen haft premiär på Netflix. Det kunde lika gärna vara en kommentar till läget i Sverige och världen just nu. Men här handlar det om Wien på 1800-talet.

Den som börjar se på den nya Netflix-serien Freud i tron att det vankas en skildring av Sigmund Freuds liv kommer med all sannolikhet att bli besviken och kanske också upprörd. Den österrikisk-tysk-tjeckiska samproduktionen Freud är nämligen något helt annat än en biopic även om huvudpersonen heter Sigmund Freud och är löst baserad på psykoanalysens grundare och dennes liv som ung man i 1800-talets Österrike-Ungern.

Så vävs biografiska detaljer ur Sigmund Freuds biografi in i handlingen vilken efter hand som serien fortgår allt mer ändrar karaktär. Det som börjar som ett historiskt kriminaldrama i noirstil förvandlas efter de första avsnitten till något som snarast bör placeras i skräckgenren.

Den som inte räds teaterblod och gillade en skräckserie som HBO:s Penny Dreadful kommer sannolikt att gilla Freud.

Seriens skapare gör det mesta möjliga av idén att använda Freud som en komplicerad och knarkande hjälte av Sherlock Holmes-snitt i en mördarjakt med ockulta inslag. Om man bara går med på den premissen så väntar en påfallande originell och inte så lite underhållande serie i åtta delar. Att kalla den psykologisk thriller är missvisande eftersom psykologin spelar en ytterst underordnad roll i sammanhanget. Det finns visserligen vissa psykologiska inslag men det är skräcktemat som är dominerande och drivande. Element från ungersk folktro kombineras med sådant som var på modet i 1800-talets Wien, kokain, dekadenta fester, hypnos och seanser. De åtta avsnitten är fyndigt namngivna med freudianska begrepp så som totem och tabu, hysteri, trauma, och bortträngning.

Robert Finster har stark utstrålning i rollen som en ung, kokainmissbrukande, impulsiv men också ambitiös Freud. I inledningen får vi se hur doktor Freud genom att anlita sin hushållerska som försöksobjekt försöker öva in en scen som ska övertyga hans kollegor om hypnosens undergörande kraft. Han framstår alltså initialt som något av den charlatan han, av ett skeptiskt läkarskrå, beskylls för att vara. När han så framför sitt hypnosnummer visar det sig faktiskt ha verklig effekt, men likväl blir han hånad och utskrattad. Men vänta bara… I den här seriens historiskt kontrafaktiska parallellvärld visar sig hypnos fungera på ett ytterst kraftfullt vis. Rent av som ett vapen. Tankarna går osökt till den tyska expressionistiska filmeran med skräckmästerverk som Dr Mabuse av Fritz Lang och Dr Cagliaris Kabinett av Robert Wiene.

Det dröjer för övrigt inte länge förrän den första – standard i sådana här “mörka” tv-serier – blodiga kroppen uppvisas. Snart hamnar brottsoffret bokstavligt talat på Freuds bord när ett par poliser stormar in i doktorns bostad i hopp om han ska kunna rädda kvinnans liv. Vilket visar sig omöjligt. Misstankarna riktas mot en viss officer som haft samröre med den mördade unga kvinnan. Vid en seans i den högsta societeten siar en ung kvinna vid namn Fleur Salomé (utmärkt spelad av Ella Rumpf) om att dottern till ett par av seansens deltagare är i fara. Snart nog försvinner flickan och sökandet leder så småningom ner i en underjordisk labyrint.

I ett par andra tongivande roller ser vi Anja Kling och Philipp Hochmair som det ungerska adelsparet von Szápáry. Redan i ett tidigt skede kan anas att de har en dold agenda och använder oraklet Fleur Salomé för sina egna syften. En annan duo som bidrar med färgstarkt skådespeleri är Georg Friedrich och Christoph F Krutzler i rollerna som polisradarparet Kiss och Poschacher.

Som vanligt ska jag i görligaste mån undvika spoilers. Låt mig bara säga att sammanhangen kommer att klarna en bit in i serien. Då blir det också mer av sådana saker som våld, sex och blod. Väl mycket kan tyckas.

Det är som om manusförfattarna, Marvin Kren, som också regisserat, Stefan Brunner och Benjamin Hessler inte riktigt vågat förlita sig på mer subtila skräckstämningar eller freudianskt djupsinne. Istället blir det en fråga om mer ytliga spänningseffekter och sedvanliga våldsamheter i form av aggressiva utbrott och pang-pang. Det åttonde och sista avsnittet, Bortträngning, är avsevärt blekare än de föregående men utgör en slags avrundning och summering av det slag som jag vet att många uppskattar.

På plussidan finns att serien bjuder på mycket atmosfär och stor spännvidd när det gäller att visa upp rekonstruerad historisk lokalfärg genom allt från dunkla kyffen till storslagna salonger i klassisk wienerstil. Filmfotot är stringent, med avancerade klipp och ibland hallucinatoriska inslag.

Till stor del kan alltså Freud sägas vara ett bländverk med mer yta än djup men det är ändå en ganska medryckande tv-serie och jag ger den klart godkänt.

The post Skräckstämningar som bländar first appeared on Opulens.

WIEN. I Cecilia Hanssons bok Au pair gör författaren ett slags bokslut över en period i livet. Men detta är också en bok om vägar till självkännedom. Vår recensent Bo Bjelvehammar har läst den med stor behållning.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Au pair av Cecilia Hansson
Natur & Kultur

Med början vid 1800–talet slut uppstod i Centraleuropa en ny företeelse, att arbeta som au pair, att under en begränsad tid vara barnflicka i en värdfamilj, att bo i familjen, att passa barn och delta i förekommande hushållsarbete. Dessutom lära sig ett nytt språk och bli bekant med de rådande samhällsmönstren.

I Cecilia Hanssons berättelse Au pair finns allt detta, liksom att berättarjaget deltar i språkundervisning för utlänningar, ja det heter så. En kvinnlig poet mitt i livet ser tillbaka och minns, hur det var att komma till Wien för första gången, som nittonåring, sedan återvända och återvända igen. Cecilia Hansson arbetar som författare och översättare och har under lång tid följt utvecklingen i Centraleuropa på resor, genom studier och reportage. Hon har under åren bott på ett tiotal olika adresser i Wien.

Den första gången hon åker till Wien är det av grumliga skäl, att komma bort, att se något annat, att möta andra människor. När hon återvänder under årens gång är skälen mera bestämda, hon läser filosofi, hon arbetar med översättningar, skriver poesi och samlar material till reportageböcker. Efter bokens titel på omslaget finns det en punkt och det kan ses som en symbolisk markering av att detta är ett slags bokslut över en tidsperiod i livet.

Det finns en omständighet, som är synnerligen väsentlig genom hela boken. Hon blir ganska omgående förälskad i sin tysklärare. Och det ligger kvar som ett raster över berättelsen: ”Jag hade inte en tanke på att träffa Walter igen, jag hade alla tankar på att träffa Walter igen.”

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Nu ska det sägas, att detta ska ses som en memoar. Cecilia Hansson vill gå till grunden med de mekanismer och marionettrådar, som styr en människa, att inte bara återvända till samma stad, utan även till samma specifika platser. Det är möjligt att det började som en ungdomlig nyck, men över åren mognar det till en besatthet och en känslofull magnetism. Det handlar om misslyckanden och tillkortakommanden, både som au pair, älskarinna och människa. Att låta en obotlig längtan styra livet och låta en annan människa stå i vägen, för egna kreativa processer.

Att låta hinder växa sig stora och hindra en utveckling av det egna jaget, att låta en man styra och ställa. Minsta lilla tecken har en innebörd och handlingar och beteenden bär en bred symbolik. Allt handlar om att tillåta alla känslor komma fram, att greppa det, som ligger bakom i den smärtsamma processen att nå sig själv, förstå sig själv och bejaka det egna jaget

Cecilia Hansson skriver på en poetiskt förtätad prosa, hon fångar mästerligt stämningar och känslor, på ett lättillgängligt sätt.

The post Om att bli sig själv first appeared on Opulens.

KRISTALLNATTEN. Idag den 9 november är det 80 år sedan Kristallnatten, då våldet mot judar i Nazityskland slog ut i full blom, och Weidermanns bok är en viktig pusselbit i förståelsen över hur ett helt folks kultur kunde slås i spillror, skriver Jesper Nordström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Oostende 1936 – Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll
Av Volker Weidermann
Lind & Co

Att mellankrigstiden ständigt genererar nya historiska översikter, essäer, pastischer är tveeggat.  Det var en tidsperiod som var ytterst turbulent och även bottenlöst förtvivlad med hyperinflation, kriminalitet och desperation. Samtidigt hyser den också mycket som framstår i ett romantiskt skimmer: vita linnekostymer, en wiener melange under kristallkronorna på ett kafé i Wien, Berlins cabarettradition och glamour.

Volker Wiedermann rider lite på denna dubbla våg i sin Oostende 1936. Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll.

Det visar sig fruktbart att ställa Zweig mot Roth, de utgjorde motsatser men möttes ändå i detta att de båda var judar och i att mycket av tidsandans ovan skisserade dubbelhet inkarneras i dem. Zweig var den firade och ekonomiskt framgångsrike bestsellerförfattaren. Roth var den ständigt cafédrällande och hotellboende trasdandyn som aldrig kompromissade med måltider och alkohol. Det senare blev hans fall 1939, i Paris, när kroppen sade stopp.

Så möts de då i en badort i Belgien, i ett slags förenande limbo när Zweig mist rätten att publicera sig, Roth i en lika formlös och vagabonderande tillvaro, som så ofta, och det blir till en typiskt genreöverskridande essä eller, om man så vill, en roman av det slag som Claudio Magris var en av de första att bemästra.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det blir kanske lite väl mycket av hoppande från isflak till isflak, som om författaren egentligen först ville skriva en intrigroman men sedan växlat spår till författandet av en kulturhistorisk exposé. Mer djup och mindre bredd hade inte skadat.

Den här boken kan fungera som inkörsport till en värld som inte får glömmas, men mycket blir tyvärr hängande i luften. Det är helt enkelt lite väl glättigt på sina ställen med tanke på ämnets djupt allvarliga natur.

Men likväl har den ett specifikt värde. Idag den 9 november är det 80 år sedan Kristallnatten, då våldet mot judar i Nazityskland slog ut i full blom, och Weidermanns bok är trots allt en viktig pusselbit i förståelsen av hur ett helt folks kultur kunde slås i spillror.

Det är också en påminnelse om att antisemitismen inte var driven av något slags tankefigur i stil med  ”de jävlarna tar våra jobb”,  nej, den drevs av bitterhet, hat och ressentiment mot det annorlunda, då som nu.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Viktig historisk pusselbit first appeared on Opulens.

JUBILEUM. I dag den 17 maj är det ett hundra år sedan Birgit Nilsson föddes. Kurt Bäckström skriver om det alldeles speciella förhållande som fanns mellan La Nilsson och Wien, som hon kallade ”mina drömmars stad”.

1954 gjorde Birgit Nilsson sitt första gästspel i Wien, som fortfarande led av sviterna efter kriget. Sovjet, USA, Frankrike och England ockuperade alla större byggnader och hotell. Om du sett filmen Den tredje mannen har du fått en liten uppfattning om miljö och atmosfär i Wien. Den spelades visserligen in redan 1946, men en bit in på 1950-talet var levnadsförhållandena inte de bästa. Men bättre och bättre tider stundade. Överläggningar med makthavarna i Moskva blev lyckosamma och snart skulle de allierades trupper lämna Österrike. Birgit fick dock känna på obekvämlighet: rummet på hennes Pension Schneider var dåligt uppvärmt och hon fick ofta sova med ytterkläderna på.

Nära Pension Schneider ligger Theater an der Wien, färdigbyggd 1801. Under åren 1945–1955 ersatte operan Staatsoper. Här fick Birgit gästspela i fyra roller under nio dagar: Elsa i Lohengrin, Fidelio, Sieglinde i Valkyrian och Aida. En av hennes kolleger var den berömde och stilige Wagnersångaren Max Lorenz. Hans första hälsningsord var ”Kyss mig i arslet!” På Birgits frågande ”Wie bitte?” upprepades frasen och nu på ännu mer klingande svenska. Max Lorenz hade gästspelat i Ringen i Stockholm 1936, och där hade man lärt honom denna burdusa och inte särskilt romantiska hälsningsfras.

Publiken mottog Birgit mycket uppskattande. Redan efter den första sången fick hon applåder för öppen ridå och recensionerna av hennes föreställningar var positiva. Själv tyckte hon att de var alltför snälla och att de inte hade nämnt något om hennes brottning med det tyska språket.

Grunden hade lagts för ett långvarigt och kärleksfullt förhållande mellan den svenska sångerskan och de österrikiska operaälskarna.

Snart var Birgit tillbaka i Wien och nu även på Wiener Staatsoper. När hon sjöng Isolde satt den nyutnämnde operachefen och dirigenten Karl Böhm i publiken. Han lär ha yttrat: Men hon är ju en subrett. Wagnersopraner på den här tiden hade oftast en tung och lite fet klang. Birgit hade ett slankare sångsätt, inte så mörkt och tungt på djupet, men med mer genomslagskraft på höjden. Recensenterna var begeistrade: Wagner klingade som Mozart! Birgit Nilsson är en storslagen sångerska!

En av Birgits dirigenter blev Herbert von Karajan. Här kom det att ibland handla om ett stjärnornas krig. Birgit tyckte att de musikaliska repetitionerna var alltför korta och att tiden som lades på att ordna ljuset på scenen, som skulle komma snett uppifrån på rätt sätt, var på tok för lång. Dessutom ansåg Birgit att Karajan inte var någon bra personinstruktör. Han diskuterade aldrig tolkningen av en roll. När han någon gång visade en entré eller sorti blev hans rörelser mycket underliga: han struttade runt med bakdelen långt efter sig och med huvudet i vädret, som tuppen på lagårdsbacken, tyckte Birgit.

Efter premiären av Tristan och Isolde skrev en tidning: Isoldes kärleksdöd blev till en melodisk duell mellan sångerskan och orkestern, där dirigenten avgick med en taktstocks längd som segrare. Birgit tyckte dock att den dynamiske och egensinnige dirigenten lät hennes sång få sitt rätta understöd från orkestern.

En annan färgstark världsberömdhet som Birgit kom i kontakt med i Wien var Leonard Bernstein, som på kort tid fick wienarna att äta ur hans hand. Birgit tyckte att Lenny var en vitamininjektion jämfört med den kalle och lite svåråtkomlige Karajan. Det var allmänt känt att de två dirigentgiganterna inte var de bästa vänner. Bernstein berättade om orsaken för Birgit. Karajan ville inte framträda i USA; han fruktade att publiken skulle visa missnöje på grund av hans politiska åsikter. Men Bernstein övertalade sin kollega att komma till New York. Redan före konserten möttes Karajan av kraftiga burop. Han menade sedan att Bernstein lurat honom i en fälla.

Birgit umgicks gärna med Herr Kammersänger Per Grundén, som hade stora framgångar i Wien. Han var en av hennes allra bästa vänner från ungdomstiden och fram till hennes död. De stod i ständig kontakt med varandra. Så sent som tre dagar innan Birgit dog på juldagen 2005 ringde Grundén upp sin goda vän, men då berättade Birgits make, Bertil Niklasson, att Birgit var för svag för att tala.

Jag har talat några gånger med Per Grundén om Birgit Nilsson. Han har understrukit hennes skojfriska och enkla natur, helt fri från divalater, vilket jag själv fick uppleva år 1997 då vi i samband med en kungamiddag placerats på samma hotell. Vid ett tillfälle satt Birgit och Per i hennes hotellsvit i Wien och väntade på en journalist som skulle göra en intervju med henne. På Birgits förslag kröp de två sångarstjärnorna ned i Birgits säng. Nu ska de få något att skriva om …

År 1968 blev Birgit på sätt och vis förlovad med Wienoperans ståplatspublik. Man gav henne en guldring med Isoldes bild ingraverad, en gåva som Birgit höll som en av de allra finaste hon fått. Det blev också sed att ståplatspubliken, som oftast bestod av cirka 500 personer, efter varje föreställning följde med henne hem till hotellet. När hon bodde på Hotell Europa togs hela Kärtnerstrasse i anspråk, vilket medförde vissa trafikproblem, eftersom denna kända gata ännu inte var gågata. Birgit blev också Kammersängerin och hedersmedlem av Wiener Staatsoper.

De blomsterhyllningar och 72 inropningar hon en gång fick var givetvis för Birgit gefundenes Fressen, ”se så bra det gick …”, men samtidigt viskade den lille slaven försynt i hennes öra ”Förstår du inte att du endast blir hyllad för vad du varit?” Hon hade även lagt moderns ord på minnet: ”Förbli nära jorden, så gör det inte så ont när du ramlar!” När avskedsföreställningen vid Wienoperan den 30 juni 1982 nalkades insåg hon att hon inte skulle få fram särskilt många njutbara toner med gråt i halsen. Föreställningen inställdes. I stället blev Elektra i Frankfurt några veckor senare hennes operafinal. Dirigent var då Benislaw Klocubar, som varit chefdirigent vid Stockholmsoperan och i Stockholm inövat Birgits två sista stora roller Elektra och Färgerskan i Kvinnan utan skugga. Han dirigerade även när Birgit sjöng första gången i Wien 1954. Om Birgits röst sade han: ”En ton och man hör att det är Birgit.”

The post Birgit Nilssons drömmars stad first appeared on Opulens.