POET/ÖVERSÄTTARE. Bengt Eriksson har läst Gunnar Hardings aktuella bok “Hardings café” och konstaterar att såväl nyfikenheten som viljan att förmedla upplevelser är intakt hos poeten och översättaren.

Hardings café av Gunnar Harding
Ellerströms förlag

Alldeles säkert inte bara jag utan många, många andra, födda från 40-talet och åtminstone ett par årtionden framåt, som haft Gunnar Harding som poetisk ledsagare och guide, både som poet i eget namn och introduktör till andra poeter, främst från USA och Frankrike.

Till exempel minns jag att poeten Eric Fylkeson (född 1950) en gång berättade att han upptäckte poesin när han 1969 råkade köpa en diktsamling av Gunnar Harding, ”Blommor till James Dean”. Ungefär likadant för mig: Nångång på vintern 1969-70 steg jag av 607:ans buss från Edsberg (där min blivande hustru och jag då bodde en busspendelresa utanför Stockholm) i hörnet av Oden- och Birger Jarlsgatorna, gick in i den bokhandel som låg där och frågade efter diktsamlingar av Gunnar Harding.

Om jag går till min Harding-hylla – jo, jag har en sådan, uppåt en meter lång – kan jag plocka fram nära nog samtliga diktsamlingar av Gunnar Harding samt ett större antal böcker där han introducerat och/eller tolkat utländska poeter till svenska; olika språkområden, olika sorters poesi och dessutom från olika tider (här i ingen ordning alls): Allen Ginsberg, Lawrence Ferlinghetti, Leonard Cohen, Vladimir Majakovskij, Guillaume Apollinaire, Anselm Hollo, Ezra Pound, Catullus, Wole Soyinka, Walt Whitman…

I minne har jag också den gången, det måste ha varit 1970- eller -71, jag hade skrivit en stor artikel om Bob Dylan till Dagens Nyheters litteratursida. Jag frågade Gunnar Harding om han kunde tolka Dylans ”Sad Eyed Lady of the Lowlands” till svenska att publiceras samtidigt? Denna långa och symbolmättade, ja, mariga låttext borde ju ha fått varje översättare att tveka och tvivla. Men inte Harding, som översatte tveklöst och genast till pressläggningen.

Nu räcker det med personliga minnen. Fast det är lätt att bli nostalgisk när man = jag bläddrar i och läser Gunnar Hardings nya bok med den passande titeln ”Hardings café”. Boken kan liknas vid ett poetisk arrangemang på något litterärt café eller liknande. Harding är presentatören, som introducerar de deltagande poeterna, berättar nåt kunnigt och fyndigt om dem. Han har också (ibland med hjälp av utländskt språkkunniga) tolkat deras poesi till svenska, dessa så olika poeter och dikter.

Harding´s Café fanns förresten i verkligheten. Det låg i Greenwich Village i New York och Gunnar Harding var där några gånger. Numera är det dock nedlagt sen tjugo år. Det var inget litterärt café men fyllt av, liksom boken som lånat dess namn, ”ett myller av röster”.

”Polyfon”, tillägger Harding, ”eller kanske snarare brokig.” Han undrar: ”Men varför skulle inte brokighet kunna betecknas som en kvalitet? Och varför skulle inte ett café kunna vara en minst lika passande plats för poesi som ett seminarierum?”

Gunnar Hardings introduktioner handlar således både om honom själv och poeterna, om hans förhållande till dikterna och sin ”översättarteori”. Det sistnämnda tar han upp redan inledningsvis. Han fick frågan en gång – ”Vad är din översättarteori? Har du någon tolkningsfilosofi?” – och blev ”alldeles tyst”. Svar: Nej eller nja. För detta är väl svaret: ”Jag har aldrig översatt poeter som jag inte haft ett personligt förhållande till.”

Icke-akademisk är kanske inte rätt ord för att beskriva Gunnar Harding – men definitivt inte akademisk. Folklig blir inte heller rätt – men ändå mer rätt. Sen 60-talet har han balanserat folkligt mot – och med – akademiskt och någonstans där emellan skapat, förestått och bedrivit sin egen poetiska akademi, säkert högst medvetet och lika envetet.

De poeter som presenteras och den poesi som tolkas i ”Hardings café” kommer ifrån och representerar ”antikens Rom, romantikens England, tidig fransk, rysk och engelskspråkig modernism och samtida amerikansk avantgardism”. Nu hoppar jag i boken och stannar vid dem och det jag fastnat för…
Till exempel de, som den på dessa sidor inbjudne presentatören, latinprofessorn Tore Janson, uttrycker det, ”förbisedda poemen” av Sulpicia, en kvinnlig poet i Rom några årtionden före vår tideräkning. Jansons presentation är som en liten essä där han visar vem Sulpicia kan ha varit och varför hon diktade som hon gjorde.

Först på senare år som forskningen börjat uppmärksamma hennes dikter, dels för att få kvinnor skrev poesi i det dåtida Rom och dels för att ”dikterna har många kvaliteter”. Sulpicia skrev kärleksdikter, kanske eller kanske inte med sig själv som huvudperson, dikter om kvinnlig kärlek, jämställd kärlek kunde man säga, där kvinnan har samma rätt till njutning som mannen.

Amerikanskan Hilda Doolittle – vars diktnamn Ezra Pound kortade ner till H.D. (själv var hon inte så förtjust i det men hon behöll förkortningen) – fastnar jag också för. H.D. debuterade 1912 tack vare Pound och diktade ”rakt som grekiskan”, enligt samme Pound: rakt och tydligt, beskrivande och objektivt, vad hon såg. Som följande, några rader ur dikten ”Adonis”:

var och en av oss har
dött en gång, som du,
var och en av oss har korsat en gammal skogsstig
och funnit vinterlöven
så gyllene i solelden
att också skogsblommorna
var mörka.

Jag skulle kunna stanna och fastna på många sidor i ”Hardings café” (och det gör jag ju förstås också, utanför den här recensionen), nästan så jag kunde skriva en bok om boken. Fler poeter som Gunnar Harding berättar om och tolkar i boken: John Donne, William Blake, Percy Bysshe Shelley, Walt Whitman, Jelena Guro, Blaise Cendrars, John Ashbury…

Upptäck eller återupptäck! Jag vet inte vilket som kan vara mest drabbande. Gunnar Harding är en dikttolkare där en personlighet möter en annan. Ingen tolkar poesi som Harding; den blir hardingsk. Som jag uttryckte det någon gång: Aldrig har Leonard Cohen diktat bättre än i Gunnars Hardings översättningar.

Enbart på gott? Mest på gott, i alla fall. På mycket gott! Gunnar Harding översätter och tolkar med stor entusiasm och vilja att lära känna, möta både poesin och poeten och förmedla sina möten till ständigt nya läsare. Han inbjuder och uppmuntrar till diktläsning (med budskapet: och inte är det svårt heller – att läsa poesi är ju härligt).

När jag läste den yngre Gunnar Harding (första gången på Expressens kultursida) var han just en ung (eller yngre), nyfiken och entusiastisk kulturskribent och introduktör av poesi. Hans kultursidesprosa var en annan sorts kultursidesprosa som inte kom från universitetens utbildning i litteraturvetenskap utan från jazzmusiken och dess mörka klubbar.

Han var så pass många år äldre än jag att han på sätt och vis tillhörde en tidigare generation, alltså jazzmusikens, medan jag ju var ett popsnöre. Men hans sätt att skriva tilltalade också mig – ja, ut- och folkbildade också mig i ämnet poesi.

Den äldre Gunnar Harding har blivit just äldre (vem har inte det?) och livsårsringarna märks i hans prosa (hos vem gör de inte det?). I ”Hardings café” finns inte lika många svängigt dansanta jazzsynkoper och blåa toner i språket. Men det vägs å andra sidan upp av att han nu är ännu mer beläst, har fått ännu större kunskap om ämnet poeter och deras poesi.

Och nyfikenheten är minsann kvar, viljan att förmedla de upplevelser också till oss som han fått och ännu får av de mest olika sorters poesi. Harding har, som jag skrev tidigare, skapat sin egen poetiska akademi utanför eller vid sidan om alla litterära akademier. Kort sagt: Vilket enastående folkbildningsarbete för poesin som han utfört.

I maj kommer dessutom en ny diktsamling, ”Minnen från glömskans städer”, av Gunnar Harding.

The post En enastående vägledare till poesin first appeared on Opulens.

DÖDEN. Den danska författaren Naja Marie Aidt har skrivit en bok om sorgen efter sonen Carls död.  Anna Remmets konstaterar hur svårt det är för författaren att få orden att räcka till. Men  tycker ändå att det är en vacker bok, inte minst genom lapptäcket av litterära citat. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok
Av Naja Marie Aidt
Wahlström & Widstrand

Mycket har skrivits om sorg. En av de tidigaste exempel vi känner till är hjälten Gilgameshs bottenlösa förtvivlan över sin älskade vän Enkidus död i det mesopotamiska Gilgamesheposet från ungefär 4 000 år sedan. Ändå sägs det ofta att stor sorg berövar människor orden, kastar dem till en plats ”utanför orden” som den danska författaren Naja Marie Aidt uttrycker det i sin sorgebok Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok. Den handlar om sonen Carl som dog i en olycka efter att ha hamnat i en psykos framkallad av hallucinogena droger. Skrivandet om sorgen, i sorgen, tycks således paradoxalt nog vara både omöjligt och nödvändigt.

Aidt beskriver också hur hon hamnar utanför själva tiden när sonen dör. Därför är inte heller historien linjärt berättad utan böljar fram och tillbaka i tiden, mellan Carls barndom, kvällen när Aidt får det ödesdigra samtalet och tiden efter hans död. Sorgen kastar ut människan i kaos, trots att vi nuförtiden gärna vill beskriva den i termer av ”stadier” och ”processer”, som om den genom att sorteras och artbestämmas kunde bli mindre skrämmande. Känslan av att vara kastad ur tiden illustreras också effektivt av att kvällen när beskedet kommer spelas upp om och om igen, likt en skiva som hakat upp sig. Endast några meningar som faktiskt för handlingen framåt läggs till i varje upprepning, men till slut växer händelseförloppet fram. Det kan vara frustrerande att läsa, men visar på hur det ofattbara endast är möjligt att ta in i små, små doser åt gången och hela tiden måste, upprepas, nötas, ältas för att göras begripligt.

Mycket i texten kretsar kring hur själva orden sviker, något som säkerligen blir ännu mer påtagligt för en författare. Till sin hjälp söker hon bland andra författares ord om sorg, och en inte obetydlig del av boken upptas av citat av dessa. Där finns bland andra Stéphane Mallarmé, C S  Lewis, Walt Whitman, H C Andersen och Catullus. Det blir som en tusenårig kör av vittnesmål om sorg. Ett av de vackraste är just Gilgamesh klagan över sin döde vän:

Vad är det för sömn som fångat dig?
Du är tyst, du hör mig inte. /…/
Han täckte sin vän likt en brud,
Kretsade omkring honom som en örn /…/
Han slet sitt lockiga hår,
Kastade ifrån sig smycken som nu var förbjudna.

Något som fungerar mindre bra är de olika typsnitten som används i boken. De ska med största sannolikhet förstärka känslan av kaos, av att vråla med versaler i ena stunden för att i nästa stund viska utmattat. Men som litterärt grepp blir de ändå mest störande.

En intressant aspekt i den fragmentariska berättelsen om Carl och hans död är annars Aidts skildring av polisens agerande. När hon träffar Carls vän som var med vid olyckan får hon nämligen reda på att Carl tidigare samma kväll uttryckt för vännen att han kanske var homosexuell och åtrådde honom som mer än vän. Under inflytande av svamparna de tagit utbröt något slags bråk som fick vännen att fly lägenheten. När han sedan sammanfattade situationen för polisen resulterade det i en rapport som ungefär gick ut på att psykiskt sjuka homosexuella hade tjafsat i en lägenhet. Vilken roll, undrar Aidt förtvivlat och vredgat, spelade den dubbla stigmatiseringen av psykisk sjukdom och homosexualitet för det faktum att polisen dröjde så länge med att dyka upp? Så länge att Carl i sitt psykotiska tillstånd hann kasta sig naken från fönstret?

I andra delar av skildringen finns en nyandlighet som kan vara svår att relatera till. Men faktum är ju att sådana föreställningar uppenbarligen är en del av många människors liv och sorgeprocesser i vår pseudosekulariserade tid. Jag funderar på om det bakom min irritation finns en elitistisk föreställning om att dylikt hör hemma i sorgbloggarnas värld, och inte i finlitteraturens? I nästa andetag kan Aidt dock tillfälligt förkasta all form av nyandlig tröst och med versaler vråla om alltings meningslöshet.

Men i slutändan är det som att hennes egna ord trots allt inte riktigt räcker till, vilket hon ju också öppet deklarerar att de inte gör. Sorg kan inte mätas utifrån några kvaliteter, men den litterära gestaltningen av sorg måste mätas utifrån litterära förtjänster. Och som litteratur lyser de andra rösternas ord (Didion, Lewis, Gilgamesh etcetera) i kontrast betydligt klarare. Det är deras beskrivningar av det som inte låter sig beskrivas som stannar kvar hos läsaren, medan Aidts egen text mer fungerar som ett sammanhållande kitt. Som ett lapptäcke av litteraturhistoriens beskrivningar av stor sorg utgör dock Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka: Carls bok en mycket vacker text.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Sorg svår att klä i ord first appeared on Opulens.