KONSTTEMPEL. I år lanserades en virtuell version av den modernistiska pionjären Hilma af Klints aldrig tidigare förverkligade tempelbyggnad. Här berättar Mathias Jansson mer om detta och Hilma af Klints förnyade aktualitet.

Under många år pratade man inom konstvärlden inte så mycket om andlighet i konsten, men under de senaste åren har andligheten kommit tillbaka och även letat sig in i den virtuella konstvärlden.

Hilma af Klint (1862–1944) började sin karriär som en traditionell målare, men efter 1906 blev hennes konst alltmer abstrakt och symbolisk. Inspirationen kom från samtida strömningar inom teosofi och spiritism. Hilma ansåg att hon hade fått ett uppdrag från en högre makt att måla och att hon i sin konst förmedlade ett andligt budskap. Till de centrala verken i hennes konst brukar man räkna ”Målningarna till Templet” som hon skapade mellan 1906 och 1915.

Hilma af Klint glömdes sedan bort av sin samtid, en förklaring är att hon sällan ställde ut sin konst och det skulle dröja 40 år efter hennes död innan man började visa hennes verk igen. Idag tillhör hon de återupptäckta och räknas som en av de stora abstrakta pionjärerna och jämställs med Wassily Kandinsky och andra stora modernister. Under de senaste åren har hennes berömmelse bara växt runt om i världen.

Under sin livstid drömde Hilma af Klint om att bygga ett andligt tempel, i form av en spiralformad byggnad, på en ö i Sverige. Det var ett projekt som aldrig förverkligades under hennes livstid. Men i mitten av oktober i år lanserades en virtuell version av Hilma af Klints tempelbyggnad.

Det är det engelska företaget Acute Art, som under många år specialiserat sig på att samarbete med konstnärer för att ta fram digitala konstupplevelser, som har återskapat templet i virtuell verklighet. Projektet är ett samarbete med Bokförlaget Stolpe som nyligen lanserade en Catalogue Raisonné  med samtliga av Hilma af Klints verk. I VR-verket ”The Temple” kan du uppleva 193 av Hilmas viktigaste verk. 

Acute Art har även en app som är gratis att ladda ner för den som vill uppleva konst i augmented reality (AR), bland annat finns ett antal verk av Hilma af Klint som du kan placera ut hemma på dina väggar. Hilma af Klints verks ägs idag av en ideell stiftelse och är inte till salu.

Vill man äga ett verk av Hilma af Klint går det dock att lösa. Det går att skapa digitala versioner av konstverk och sälja dem som NFT:s, som är en form av digital konst med ett äkthetsintyg. 193 av konstverken finns att köpa som NFT, men upplagan är begränsad till två stycken, så jag förmodar att priset blir ganska högt eftersom det är fråga om exklusiva digitala verk i mycket begränsad upplaga.

The post Hilma af Klint i den virtuella världen first appeared on Opulens.

VIRTUELL VERKLIGHET. Mats Barrdunge ger sig i kast med VR-tekniken. Men är då Virtual Reality en “reality”, alltså en verklighet? Här följer en reflektion kring frågan, ett svar och en framtidsprognos. 

Jag hade för höga förväntningar när jag första gången prövade VR-tekniken. Jag blev faktiskt… lite besviken. Jag hade väntat mig en mer omtumlande upplevelse och inte någon grumlig, suddig låtsasupplevelse. Men efter en stunds utforskning av den medföljande gratisskivan hittade jag en del godbitar.

När en muskulös och aggressiv person hotade mig med en brinnande svetslåga framför näsan tänkte jag ”det här är inte på allvar”. Intressant, som om jag inte visste det i förväg. När jag sedan förflyttades till en motorväg utanför London, skjutandes på beväpnade motorcyklister i en skåpbil med ett handeldvapen i ena handen, vidgades omedelbart rumsupplevelsen. Jag blev tvungen att ändra uppfattning.

VR-tekniken har framtiden för sig genom att den på ett nästan skrämmande realistiskt sätt kan simulera det verkliga rummet vi upplever genom våra sinnen. 

Men verkligheten är ett halt ord. Vetenskapen pratar om parallella världar på ett sätt som ingen vanlig människa kan begripa men där vi noviser ändå fattar poängen, att det vi tror vara verkligheten kanske bara är ett specialfall av den.

Problemet med vår uppfattning om verkligheten sammanhänger med att vi tror på det vi ser och upplever genom våra sinnen. Visst, spegelreflexen av pinnen som vi sänker ned i vattnet är inte själva pinnen. Vilket alla kan förstå med sitt förnuft eller reflektiva tänkande. Men verkligheten är en term som har en djupare innebörd och inrymmer allt det som vi upplever som verkligt. I vardagsspråket använder vi oss av uttrycket ”inre verklighet” för att säga att det finns en annan verklighet inom oss som består av tankar, känslor, minnen och viljeyttringar, och skiljer sig från den vi upplever med våra yttre sinnen. Men är Virtual Reality en reality, alltså en verklighet?

Facebook eller Meta står i startgroparna för att ta ett stort steg framåt i den digitala teknikutvecklingen och har köpt upp företaget Oculus som ligger i framkanten av VR-teknologin. Många spekulerar i om vi i framtiden kommer att vara uppkopplade mot virtuella 3D-världar i något som påminner om den sociala 3D-plattformen Second Life.

Det låter inte särskilt spännande eller ens nytt om deras vision av ett Metaverse ska revolutionera vår syn på internet. Men antag att vi i framtiden kan utveckla en ny typ av datorglasögon, som inte nödvändigtvis är uppkopplade mot ett närverk, men som har så stor processorkraft att den kan måla om allt det vi ser. En form av Augmented Reality (AR) eller förstärkt verklighet som integreras med stereoskopisk 3D. Det är ett faktum att vi inte kan göra något åt färgen på betongens gråhet eller den svarta asfalten. Men tänk om vi kunde färglägga dessa i gladare och skimrande färger, enligt samma principer som man med ett bildbehandlingsprogram ändrar färgerna i en bild. Då skulle vår närmiljö ges ett mer tilltalande utseende. Om vi antar att glasögonen är så avancerade att de utan glitchar eller störningar kan följa rörliga föremål då skulle vi kunna måla om hela vårt upplevelsefönster mot världen efter våra subjektiva preferenser. Då blir det bara fantasin som sätter gränser för hur vi vill att våra nära och kära skall se ut.

Om Facebooks vision av ett Metaverse kommer att innebära en revolution inom digital kommunikationsteknologi måste det innebära något mer än en förbättrad version av Second Life. Det måste också innebära att vi lämnar skärmtittandet och använder oss av en annan teknisk apparat eller device.

Det behövs kanske en ny typ av datorglasögon eller visir som kan måla om vår upplevda yttervärld efter våra subjektiva ideal, och som kombineras med en nätverksuppkoppling med information om intressanta platser eller pilar som pekar mot till exempel riktningar där dina vänner befinner sig. Om tillräckligt många människor dagligen kommer att använda sig av sådana glasögon för att orientera sig i en stadsmiljö, träffa vänner, göra sina inköp, gå på restaurang eller besöka muséer, kommer alla att uppleva verkligheten på sitt eget personliga och subjektiva sätt. Då är frågan om vi kommer att kunna tala om verkligheten som något gemensamt och kunskapen som något objektivt. Det vi kallar för empirisk kunskap som är den gemensamma grund alla naturvetenskapliga discipliner står på skulle då kunna uppfattas som ett äldre synsätt. Men då är vi utelämnade åt vår egen och andras fantasi och träder in i en hallucinatorisk framtid som inte kräver sinnesutvidgande droger. 

På Globen invid Avicii-arena ligger Sthlm VR Center där man kan spela olika VR-spel i enspelar- eller flerspelarläge med Oculus-tekniken. Det är allt ifrån enkla spel där man skjuter eldskastande grodor eller anfallande pirayor, till det mer avancerade spelet Half-Life: Alyx (Valve Corporation), som fått mycket beröm för sin grafik och interaktivitet. På plats får man instruktioner av personalen och Adelin ger mig god hjälp i hur man skall använda handkontrollerna och i valet av spel. Innan min speltid tar slut frågar hon om jag vill gå ut på plankan.

Javisst, svarar jag men tillägger att jag faktiskt är lite höjdrädd. När jag försiktigt går ut på plankan i en höghusmiljö på mer än hundra meters höjd frågar hon om jag inte skall ta ett steg till vänster. Nej absolut inte, svarar jag bestämt, jag vill inte lära mig att göra något i VR som man inte kan göra i verkligheten. KBT (kognitiv beteendeterapi), replikerar hon, vilket också är ett godtagbart svar på en av alla möjliga praktiska tillämpningar av VR. Dess främsta syfte är kanske inte att överträffa spelupplevelsen hos datorspel utan här öppnas helt nya möjligheter som ett verktyg till fjärrstyrning, forskning, utbildning och psykologisk terapi, men vad som göms i framtiden vet ingen.

Kanske vår verklighet övergår till ren fantasi, då vi blir det vi tänker och styrs av idéer från vårt inre. Då träder vi in i en ny tidsålder där vi skapar och utformar vår egen upplevelse av verkligheten och lämnar det okunniga tillstånd då vi tror på allt vi ser.

The post Verkligheten är ett halt ord first appeared on Opulens.

KONSTUPPLEVELSER. Mathias Jansson guidar oss genom konsthistorien, från naturtroget måleri i antiken fram till dagens VR-teknik, och ger exempel på hur konstnärer försökt överskrida gränsen mellan konst och verklighet.

I det antika Grekland fanns det två konstnärer, Zeuxis och Parrhasius. Det sägs att de en gång tävlade mot varandra om vem som kunde måla mest naturtroget. För att en gång för alla avgöra vem som var bäst arrangerade de en tävling. Zeuxis målade en klase druvor som var så naturtrogen att fåglarna försökte äta av den. När Zeuxi frågade Parrhasius vad han hade målat pekade Parrhasius på ett draperi. Nyfiken gick Zeuxis fram till draperiet för att dra undan det för att se tavlan som Parrhasius hade målat, men när han sträckte sig efter tyget så insåg han att hade blivit lurad. Det fanns inget draperi, utan det var en skicklig målad illusion av ett draperi. Zeuxis erkände sig besegrad. När inte ens en så duktig konstnär som han själv kunde avgöra skillnaden på verkligheten och en målad illusion så måste han erkänna sig besegrad.

Drömmen om en konst som är så verklig att den inte går att skilja från verkligheten har funnits med oss i alla fall sedan antiken, men det är först med dagens teknik med virtuell verklighet (VR) som vi har börjat närma oss den gränsen. Många etablerade konstnärer som Marina Abramovic, Jeff Koons, Anish Kapoor och Olafur Eliasson, har provat på den nya tekniken och en ny generation konstnärer har tagit steg in i den virtuella målarduken.

Resan till dagens virtuella värld har gått via renässansens perspektivmåleri där man började skapa illusionen av rumslighet på en platt yta. I Pietro Peruginos målning där Kristus ger himmelrikets nycklar till Sankte Per från 1482, ser vi i förgrunden en massa människor runt Jesus och Sankte Per. Bakom människorna breder ett stort öppet torg med ett rutnät ut sig och längre bak i bilden finns fler människor som är mycket mindre än de längst fram och längst bak finns tre byggnader och en horisontlinje. Det skapas i bilden en illusion av att det finns en rumslighet bakom Jesus och Sankte Per och man får därför en känsla av att man skulle kunna gå in i tavlan och vandra vidare bort mot människorna och byggnaderna i bakgrunden.

Under barocken frossade konstnärerna i rumsliga illusioner. Begreppet trompe l’oeil (lura ögat-måleri) resulterade i fantastiska takmålningar där man skapade synvillor av kupoler i platta tak eller med måleriet öppnade upp arkitekturen så att besökarna kunde titta ända upp i himlen och se Jesus, apostlarna och alla guds änglar tronade på höga moln. Trompe l’oeil-måleriet var som en tidig version av IMAX-biografer som projicerar filmen på en kupol som täcker hela synfältet för besökaren.

Under 1800-talet blev panormamåleriet populärt i Europa. Man byggde stora rotundor som den vid Leicester Square i London där man i början av 1800-talet visade stora målningar av landskap och historiska fältslag som omslöt besökarna. Genom ett trapphus kunde besökarna också röra sig upp och ner i målningen. På så sätt skapades intrycket av att man befann sig inuti målningen och kunde vandra omkring i den och betrakta den från olika perspektiv.

Illusionen av den virtuella verkligheten var nu främst förknippad med synen, men amerikanen Morton Heilig, som betraktas som en pionjär inom virtuell verklighet, skapade 1962 ”Sensorama – Experience Theater”. I denna upplevelseteater, som är en prototyp till dagens motorcykelsimulatorer i arkadhallarna, försökte Heilig att återskapa känslan av att köra en motorcykel genom Brooklyns gator. Med hjälp av stereoglasögon skapade en djupkänsla i filmen, fläktar skapade känslan av vind i håret, motorcykelsadeln vibrerade och gav en känsla av att du körde på en riktig väg och du kunde även uppleva stadens dofter längs din färd.  Allt för att skapa upplevelsen av att du var omsluten av en annan verklighet.

I boken Dawn of the New Everything: A Journey through Virtual Reality berättar en annan av VR-teknikens pionjärer Jaron Lanier om hur ett tidigt minne av en konstupplevelse fick honom att drömma om att kunna stiga in i konsten. Det var en bok med en bild av Hieronymus Bosch kända triptyk Lustarnas trädgård som fick Lanier att börja fantisera och drömma om att han gick omkring i detta fantastiska landskap. Han kunde klappa de besynnerliga djuren och spela på instrumenten i målningen. Det som Lanier drömde om som skolelev på 1960-talet, har tack vare honom och många andra till stor del förverkligats. Idag kan du virtuellt gå in i målningar, du kan klappa djuren och spela på instrument i den virtuella världen.

På 1990-talet uppfanns the CAVE, som var ett rum där man projicerade film på väggar och ibland också på golvet som gav besökaren känslan av att hen befann sig inne i bilden. The CAVE var 90-talets variant av 1800-talets panoramamålningar, där man använde sig av film för att skapa intrycket att man befann sig inne i bilden och kunde röra sig i den.  Det fanns en del konstnärer som provade på den nya tekniken, men den var dyr och svår att använda. Ungefär samtidigt började man också, för den kommersiella dataspelsmarknaden, släppa VR-headset som var billigare och enklare att använda.

VR-tekniken var fortfarande inte riktigt mogen för det stora genombrottet utan det skulle dröja fram till 2016 då företag som Facebook, Google och HTC började producera bra och billiga VR-headset för konsumenterna. Många konstnärer har de senaste åren hängt på denna VR-boom och börjar skapat VR-konst som är tillgänglig för en stor publik. Både Google och HTC har uppmuntrar konstnärerna genom att samarbeta med dem och arrangera olika artist-in residence-program med inriktning mot VR-konst. Google lanserade 2016 verktyget Tilt Brush som gör det möjligt att skapa avancerade 3D konstverk i den virtuella världen.

I London startades 2016 företaget Acute Art, som de senaste åren arbetat med många internationella konstnärer som Jeff Koons, Anish Kapoor, Nathalie Djurberg & Hans Berg med flera och tillsammans med dem tagit fram olika VR-verk. Acute Art och andra aktörer erbjuder kostnadsfria appar som du kan installera på din smartphone eller VR-headset för att uppleva VR-konsten hemma i vardagsrummet.

På de stora biennalerna börjar också VR-konsten att dyka upp. På Venedigbiennalen 2019 presenterade konstnären Dominique Gonzalez-Foerster sitt första VR-konstverk. Endodrome kan upplevas av upp till fem personer på en gång och bygger på konstnärens upplevelse av ljudinducerad kognitiv trance med musikern och författaren Corine Sombrun. Verket är en form av inre meditativ resa.

Laurie Andersson, som är en amerikansk musiker och regissör, har också intresserat sig för VR-teknikens möjligheter att resa till nya platser. Tillsammans med konstnären Hsin-Chien Huang har hon skapat verket Chalkroom där besökaren utforskar en svart-vit värld fylld av ord och berättelser. I verket To the moon, kan du 50 år efter den första månlandningen själv flyga iväg till månen och stå på ytan och uppleva hur det är att titta tillbaka på jorden. En upplevelse som få människor tidigare har varit med om.

Idag talar man inte längre om illusioner inom konsten utan om immersioner. Istället för att bara se en målad virtuell verklighet framför dig kan du nu stiga in i och helt omslutas av den virtuella världen. Du kan interagera med den virtuella världen och för en stund befinna dig i en helt annan verklighet.

The post Den virtuella konsten – från illusion till interaktion first appeared on Opulens.

SPELUTVECKLING. I en personligt hållen essä berättar Mats Barrdunge om hur datorspelen har utvecklats över decennierna. Dagens spel kan mäta sig med kvalitetslitteratur, anser han.

Datorspelandet är numera en mycket utbredd sysselsättning bland både unga och vuxna. Enligt Statens medieråds undersökning Ungar och medier 2019 spelar över hälften av alla barn och ungdomar i åldern 9-18, och i åldersgruppen 9-12 nästan 80 procent. Spelandet är även utbrett bland vuxna och nästan hälften av alla vuxna män mellan 16-87 och en tredjedel av alla vuxna kvinnor spelar.

Undersökningen tar främst fasta på vilka risker som är förenade med spelandet, som spel om pengar och att psykisk ohälsa som ångest och depression kan konstateras hos de som spelar mycket. Tidigare undersökningar har däremot visat på att spelandet inte leder till ett ökat aggressivt beteende. Men för att lägga dessa negativa inramningar av datorspelandet åt sidan skulle jag vilja anlägga ett vidare perspektiv och betrakta dagens datorspel som ett nytt multimediaformat som kan jämföras med spelfilmen.

Datorspelen har nu nått en sådan hög teknisk, visuell och narrativ nivå att de bästa spelen kan beskrivas som interaktiva filmer. Spelaren leds framåt med filmavsnitt i spelets storyline som växlar mellan avsnitt där spelaren själv bestämmer händelseförloppet i en miljö som på ett så realistiskt sätt återger verkligheten att det nästan inte går att skilja från en film. Att graden av realism i förening med berättelsens och karaktärernas utformning blivit så pass utvecklade kan vara en viktig förklaring till att spelandet ökat bland vuxna. Datorspelen konkurrerar med filmen och litteraturen om att väcka vår inlevelse, våra associationer och fantasi till liv. Datorspelen håller på att växa in i rollen som en av samtidens viktigaste kulturella uttrycksformer.

Min egen spelhistoria började redan i unga år på 1970-talet då de första tv-spelen dök upp på kaféer och restauranger. Det blev många tusen kronor som stoppades ner i bil-, tennis- och pingisspelens myntinkast och senare i mer utvecklade spel som Asteroids, Space Invaders och Pac-man. Men sedan tog det stopp. Jag tröttnade på att jaga topplaceringar i High Score-listan även om jag fann en tjusning i att tävla mot andra. Det utvecklade kanske förmågan till synkronisering mellan öga och handrörelser, men dessa spel var väldigt primitiva i jämförelse med de spel som finns idag. Framförallt var det mentala avståndet mellan dig och spelet så stort att det inte gick att identifiera sig med spelet och ta huvudrollen i en dramaturgisk berättelse.

Till slut la jag helt enkelt av och tyckte att det var slöseri med tid. Många år senare fick jag däremot en fascination för 3D-program och ägnade ett par år åt att lära mig hantera ett 3D-program som numera är ett professionellt verktyg inom spelindustrin. Framförallt fascinerades jag av Virtual Reality och att tillverka miljöer i 3D som man kunde förflytta sig i med ett virtuellt öga. Det öppnade upp en helt ny värld för mig när jag med några enkla klick kunde exportera 3D-filer till formatet VRML (Virtual Reality Modelling Language).

Förutom att jag fick en fördjupad filosofisk förståelse för rummet förstod jag de enkla principer som låg bakom de idag helt otroligt realistiska och surrealistiska 3D-världar som animatörer och modellerare skapar. En virtuell 3D-värld är uppbyggd av polygoner eller oregelbundna triangulära geometriska former där varje hörn är en punkt i x, y, z-rummet som bildar en yta på vilken man applicerar en mapp, som kan vara ett foto eller en egentillverkad bild. På y=0 lägger man en bottenplatta och sedan en virtuell kamera med en fixerad höjd till basen som rör sig i detta virtuella rum, genom att navigera med musen. Därefter binder man till kameran en avatar, som kan vara vad som helst eller en människoliknande modell så att man kan uppleva sig som en individ som rör sig i denna virtuella värld av bild- eller fotoapplicerade geometriska objekt.

På det kan man sedan bygga in interaktivitet genom att lägga in olika script som “mouse-on-over”, “mouse-on-click”, så att när man klickar på ett visst objekt öppnades en dörr eller vad som helst. När man sedan skapade möjligheten för att flera kameraögon samtidigt kunde mötas i samma virtuella värld och kommunicera genom tangentbordet hade man skapat en ny social plattform för människor att mötas och umgås i. Det väckte däremot inte något intresse för datorspelandet även om jag lärde mig principen och grunderna för hur man skapade dessa.

Men så en dag läste jag en recension om ett datorspel som hette Fable (Lionhead Studios) som berömde spelkänslan, grafiken, musiken, karaktärerna och den välgjorda berättelsen vilket gav mig en känsla av det nu hade hänt något inom spelutvecklingen som jag inte var en del av. Några år senare bestämde jag mig för att pröva spela och se om det kunde ge mig något. Jag skaffade mig Fable och upplevde att det som recensenten beskrev var sant.

Den förföriska musiken, de tjusiga miljöerna och berättelsens inramning skapade en så stark känsla av inlevelse och deltagande i denna virtuella värld att jag måste spela spelet till slut för att se upplösningen på berättelsen. Det ena spelet ledde sedan till det andra. Jag sögs in i dramatiken, miljöerna och de magiska krafterna för att bekämpa onda makter och märkliga djur i Oblivion (Bethesda Softworks). Jag njöt av att vara commander Shepard på rymdskeppet Normandie som i samarbete med olika alienraser i Mass Effect-serien (Bioware) kämpade mot hi-tech skurkar och mördarrobotar för att rädda galaxen, eller bekämpa de galna och våldsfixerade slavhandlarna på en Stilla havs-ö i Far Cry 3 (Ubisoft) för att frita mina tillfångatagna vänner. Det gemensamma med alla dessa tre spel var att de var uppbyggda kring en mycket välgjord berättelse med intressanta rollkaraktärer. Ett bra spel blir som god litteratur där man sugs in i berättelsen och tvingas att läsa boken till slut för att få veta upplösningen. Spelet spinner liksom romanen kring en huvudberättelse men i spelet får du en mer aktiv roll. Du spelar huvudrollen och i samarbete med några andra rollkaraktärer försöka övervinna hinder, bekämpa fiender och lära dig bemästra vapen och mystiska krafter.

Men spelutvecklingen har fortsatt och med högre prestanda på processorer, minnen och grafikkort kan man snart inte längre skilja ett dataspel från en film. Vilda västerspelet Red Dead Redemption 2 (Rockstar Games) som lanserades 2018, har en sådan avancerad grafik att vartenda grässtrå, snöflinga eller regndroppe har fått sin realistiska gestaltning.

Alla objekt och miljöer är så realistiskt återgivna att här närmar man sig filmisk kvalitet. Karaktärerna, replikerna och berättelsens utformning har litterära kvaliteter. Den fiktiva historiska miljön är fixerad till 1899 och beskriver brytningstiden mellan Old West och den framväxande industrialismen/urbaniseringen ur ett bankrånargängs perspektiv. Tillsammans med sina kvinnor och barn fortsätter de att leva sitt lägerliv, med brott som försörjning och med en dröm om frihet som framstår som alltmer ohållbar. Ett spel som kan mäta sig med vilken klassisk westernfilm som helst, men där du själv är med i handlingen och spelar huvudrollen.

Om datorspelen blir så realistiska och använder skådespelarröster i en bra story är frågan om inte filmen kommer att utkonkurreras av Virtual Reality.

Här kommer filmindustrin att ställas inför sin största utmaning. Varför skall man titta på filmer om man själv kan vara med och spela huvudrollen? Om allt går att återge på ett realistiskt sätt varför inte ersätta levande skådespelare med animerade virtuella modeller och sedan låta dem läsa in sina repliker och tala genom dessa? Med Motion Capture-tekniken kan man nu återskapa människor och deras rörelser på ett realistiskt sätt, vilket spelet Death Stranding (Kojima Productions) med Norman Reedus (Daryl Dixon i The Walking Dead), Mads Mikkelsen och filmregissören Guillermo del Toro är ett aktuellt exempel på. Steget till att återbruka gamla filmhjältar som John Wayne, Greta Garbo och Humprey Bogart och använda dem i datorspel, där du själv får vara med och interagera med dina ungdoms hjältar är inte långt. Det kommer säkert att finnas behov av att bara sitta tillbakalutad i en fåtölj och betrakta en berättelse på avstånd, men om datorspelen blir så realistiska och använder skådespelarröster i en bra story är frågan om inte filmen kommer att utkonkurreras av Virtual Reality.

Men det är inte bara spelfilmen som utmanas utan själva verkligheten. Varför leva i den trista vardagens gråa verklighet om du kan fly in i en alternativ verklighet som du kan hoppa ut och in i? Varför inte bli en hjälte i en fiktiv värld och få känna sig utvald? I en alltmer komplicerad värld ökar behovet av att frigöra sig från yttre krav och verklighetens förutsägbarhet. Varför inte förflytta sig till en surrealistisk medeltida värld av magiska krafter och märkliga väsen, eller till en högteknologisk och framtida science fiction-miljö, eller till en postapokalyptisk tid där civilisationen har brutit samman, oftast efter en global kärnvapenkatastrof?

De lyckas levandegöra våra inre bilder på ett så realistiskt sätt att det blir öververkligt och förminskar den reella verklighetens betydelse.

God of War 4 (Santa Monica Studio) blandar nordisk och grekisk mytologi till ett hjältedrama där den spartanske krigaren Kratos bosätter sig i Midgård. Tillsammans med sin son Atreus ger han sig ut på en färd genom Alfheim, Muspelheim och andra världar för att hitta en plats att sprida ut sin döda hustrus aska. I Alfheims bedövande vackra miljö fylls man av känslan att befinna sig i ett rent himmelskt paradis. Med realistisk precision och en surrealistisk tvist lyckas man visualisera våra mest sublima fantasibilder av naturens skönhet till så höga nivåer att man känner sig nästan religiös. Ligger här något av förklaringen till varför vi dras till dessa visualiserade fantasivärldar? De lyckas levandegöra våra inre bilder på ett så realistiskt sätt att det blir öververkligt och förminskar den reella verklighetens betydelse.

Det postapokalyptiska temat, som numera förekommer frekvent i många filmer och tv-serier, har på ett fruktbart sätt vidareutvecklat de traditionella hack and slash-spelen till att ge spelaren mer konstruktiva och samhällsbyggande uppgifter. I Fallout 4 (Bethesda Game Studios) får spelaren pröva sina färdigheter i att fysiskt överleva i de nästan outhärdliga villkoren som väntar människan efter en global kärnvapenkatastrof. Det innebär att bekämpa mutanter, mördarrobotar och våldsfixerade människor, men också att öva sig i samarbete och mänsklig solidaritet. Spelet visar på hur komplex en sådan värld kan bli och vilka svåra val en människa kan ställas inför. Men i en till synes omöjlig livssituation finns det fortfarande hopp för mänsklig samlevnad och ett mänskligt värdigt liv.

Det postapokalyptiska temat handlar inte bara om en förstörd värld med ett allas krig mot alla, utan bär även på ett hopp om en bättre framtid. Det är även en berättelse om en nystart för mänskligheten då det inte längre finns någon världslig övermakt eller någon politisk och ekonomisk elit. Mänskligheten får chansen att starta om på nytt under likvärdiga, om än, hårda villkor.

Datorspelsutvecklaren Hideo Kojima som främst förknippas med Metal Gear-serien har tagit ytterligare ett steg på den vägen genom Death Stranding. Efter att USA på oklara grunder brutit samman som nation gäller det att återuppbygga ett nationellt kommunikationsnät och förhindra människans utrotning genom att bekämpa de osynliga övernaturliga väsen som hotar att dränka mänskligheten i ett hav av tjära. Men den konkreta uppgiften består främst i att transportera gods mellan olika isolerade städer, utposter, väder- och forskningsstationer över berg, fjällmassiv och vattendrag, gående, på motorcykel eller med lastbil. De terrorist- och stöldligor som opererar i små grupper i terrängen ska helst oskadliggöras genom att sövas med icke-dödliga vapen.

Till sin hjälp har man olika tekniska hjälpmedel varav det viktigaste är en baby som ligger i en kuvös man bär på magen. Det är ett barn som kan göra de osynliga väsendena synliga, som man återkommande måste vagga till sömns för att det inte skall bli oroligt och börja gråta. Death Stranding är ett spel som inte liknar något annat och utmanar hela spelindustrins tänkande om att skjuta och döda genom att visa på att det går att göra ett bra spel på helt motsatta grunder.

Om spelutvecklingen fortsätter i samma rasande fart som det senaste decenniet kommer det att resultera i ett multimediaformat som utmanar filmens och litteraturens roll som våra främsta kulturella uttrycksformer. Det kommer att utmana den verklighet som hittills gällt för att vara den enda och reella verkligheten. Spelen kommer att kunna gestalta våra inre fantasier och drömmar som om vi kliver över gränsen till den andra sidan. Förhoppningsvis kan spelen även bli ett verktyg för att öka medvetenheten om vikten av samarbete och fredlig samvaro som en förutsättning för mänskligt liv på jorden.

The post Ett bra datorspel är som god litteratur first appeared on Opulens.

VR-TEKNIK. Är det inte möjligt att vi framtiden kommer att besöker virtuella kyrkogårdar där vi kan vandra omkring bland gravarna och stanna upp för att lyssna på en dikt som framförs av vår favoritpoet? undrar Mathias Jansson.[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Någon läser en dikt av Bo Setterlind under begravningsakten. Till dödsannonsen väljer vi ut några strofer av Nils Ferlin. Vi behöver orden för att minnas, men idag konkurrerar poesin med så många andra medier. Vi använder foto, film och ljud för att komma ihåg våra döda. Under 1600-talet var det annorlunda. I en tid utan Instagram och Facebook blomstrade tillfällighetsdikten.

The post Minnesbilder över de döda som virtual reality-poesi first appeared on Opulens.

KONST OCH TEKNIK.  Mathias Jansson berättar om hur ny teknik används för att ge betraktaren en fördjupad kontakt med konsthistorien.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den holländska konstnären Rembrandt van Rijn är ett bra exempel på hur konsthistorien tagit klivet in i den digitala världen. Mauritshuis museet i Haag har producerat AR-appen Rembrandt Reality där man har återskapat Rembrandts berömda målning Doktor Tulps anatomilektion i 3D. AR (Augmented Reality, eller översatt till svenska- förstärkt verklighet) är den teknik som mobilspel som Pokemon Go och andra appar använder för att till exempel lägga på ett kattansikte på ditt ansikte i mobilkameran. AR lägger helt enkelt på extra lager på verkligheten som du ser i din mobilkamera. Tekniken kan också användas för att placera ut konst i ditt vardagsrum.

The post Konsthistoria i den virtuella världen first appeared on Opulens.

VIRTUAL REALITY. VR-tekniken har idag blivit så billig och enkel att använda att konsten kan upplevas i den egna mobilen, skriver Mathias Jansson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I mitten av 1960-talet satt en uttråkad pojke vid sin skolbänk i New Mexico och bläddrade i en lärobok när han fick syn på Hieronymus Bosch målning Lustarnas trädgård (1490–1510). Konstverket gjorde så starkt intryck på honom att han blev helt uppslukad av målningen och började fantisera om hur det skulle vara om han kunde kliva in i Boschs fantasivärld och träffa alla dessa märkliga varelser som levde där. Jag vill gärna tro att det var den konstupplevelsen som inspirerade Jaron Lanier att senare i livet utveckla den teknik som vi idag kallar VR (Virtual Reality).

På 1990-talet gjordes de första kommersiella försöken med VR men framgången uteblev främst beroende på att tekniken inte riktigt var färdig, men de senaste åren har det hänt mycket inom VR-tekniken och nya användningsområden dyker hela tiden upp, inte minst inom konsten.

Under årets upplaga av Venedigbiennalen presenterade till exempel den franska konstnären Dominique Gonzalez-Foerster sitt första VR-verk med titeln Endodrome.

Vad är då Endodrome? Jo, det är en VR-upplevelse där fem personer samtidigt kan stiga in en virtuell värld och uppleva ett seansliknande tillstånd där besökarna gör en meditativ resa inåt.

Du kan fritt utforska denna textbaserade poetiska värld under din vistelse och bli del i en virtuell berättelse.

Med Endodrome vill Gonzalez-Foerster utforska rummet och olika alternativa medvetandetillstånd som bygger på konstnärens egna upplevelser kring kognitiv “trance”. Till verket finns också ett tillhörande ljudlandskap som är utformat av musikern och författaren.

Konstnären/musikartisten Laurie Anderson och multimediakonstnären Hsin-Chien Huang har samarbetet under flera år. Under de senaste åren har de riktat sitt intresse mot VR-konsten. I verket Chalkroom finns det också inslag av det meditativa och att resa i inre rum. I Chalkroom vandrar besökaren genom en värld av ord, texter och berättelser. Väggarna består av svarta väggar fyllda med vit text vilket leder tankarna till gamla skoltavlor och krita. Du kan fritt utforska denna textbaserade poetiska värld under din vistelse och bli del i en virtuell berättelse.

Ett annat verk av duon är To the Moon där du som en astronaut landar på månens yta. Verket beskrivs som en andlig meditation om tiden vi lever i, där din vistelse på månen ska ge dig nya perspektiv på livet på jorden. De få människor som stått på månens yta och tittat på vår blå planet har efteråt sagt att det har förändrat deras syn på jorden och vår plats i universum. Frågan är om VR kan skapa samma effekt hos betraktaren?

Ett av de unga stjärnskotten inom VR-konsten är annars den amerikanska konstnären Rachel Rossin. Hon blev den första att få bli residenskonstnär hos New Museum i New York inom Virtual Reality, vilket resulterade i VR-konstverket Man Mask (2016). Man Mask ingår med flera andra VR-verk i gratisappen First Look: Artists’ VR som du kan ladda ner till din smartphone.

Rossin är en konstnär som obehindrat rör sig mellan den virtuella och den verkliga världen. Hon blandar VR-verk med målningar på duk eller plexiglas som hon formar efter sin egen kropp. I verket Man Mask har hon inspirerats av dataspelet Call of Duty som hon gillar att spela och där använt sig av spelarnas kroppar och miljöer för att bygga upp en virtuell värld. Kroppar och deras förhållande till rummet är något som Rossin ofta utforskar i sina konstverk.

Daniel Birnbaum som förra året lämnade sin tjänst som chef för Moderna Museet arbetar nu för det Londonbaserade företaget Acute Art som specialiserat sig på VR och konst. På kort tid har Acute Art knutit till sig stora internationella konstnärer som Marina Abramovic, Jeff Koons, Anish Kapoor, Olafur Eliasson och svenska duon Nathalie Djurberg & Hans Berg och tillsammans med konstnärerna utvecklar Acute Art nya VR-verk.

Vi är vana att VR-verk bara kan upplevas på konstmuseum och att det ofta krävs dyra VR-headset för att kunna uppleva dem. Acute Art har istället satsas på mobilen som plattform och alla de konstverk som de har utvecklat tillsammans med konstnärerna kan man uppleva i sin smartphone genom att ladda ner deras gratis app och köpa sig ett par billiga VR-glasögon där du monterar in din mobil. VR-tekniken har idag blivit så billig och enkel att använda att konsten kan upplevas i den egna mobilen. Du behöver inte längre som VR-pionjären Jaron Lanier fantisera om att du kliver in i en målning, utan du laddar bara ner appen och stiger in i konstverket.

The post Virtuella världar i fickan first appeared on Opulens.

HÖGRE SIKTE. Miljöpartiets kongress har avslutats. Det media mest fokuserat på är förslaget om höjd flygskatt. Som positiv framtidsvision är detta tämligen torftigt, för att uttrycka det milt, skriver Patrik Stigsson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kongressen ger oss osökt anledning att ännu en gång erinra oss Buckminster Fullers kloka ord: ”Du ändrar aldrig något genom att bekämpa den existerande verkligheten. Om du vill ändra något, bygg en ny modell som gör den befintliga modellen föråldrad”. I linje med denna insikt följer här 21 punkter, som jag tycker kongressen borde beaktat:

1. Underlätta för folk att jobba hemifrån så att de slipper pendla. Företag ska erbjuda denna möjlighet om de inte tydligt kan visa att den anställde måste finnas på arbetsplatsen. Påskynda forskningen om jobbmöten och övrig interaktion via VR och hologramteknik.

2. Allt som inte nödvändigtvis måste distribueras med fossilbränsledrivna fordon på våra vägar ska fasas ut till förmån för distribution över nätet. Till exempel musik, film, böcker nyheter, information, undervisningsmaterial. Legalisera fildelning för eget bruk.

3. De transporter som trots allt måste äga rum ska i möjligaste mån ske på järnväg och med fordon som drivs med alternativa bränslen, typ biogas.

4. Gör en detaljerad plan för hur robotisering och ny teknik ska kunna befria oss från lönearbete.

5. Presstöd ska, istället för att som idag tvinga tidningarna att låsa in journalistiken bakom betalväggar, endast utgå till de som utan kostnad tillhandahåller sitt material på nätet. Påskynda övergången från papperstidningar till digitala format.

6. Sätt en deadline för när allt kött ska vara producerat i minilabb i våra hemmakök. Påskynda forskningen om detta.

7. Gör föreläsningar på högskolor och universitet tillgängliga för alla genom att direktsända dem över nätet.

8. Underlätta delningsekonomin, även om den innebär att föråldrade näringar slås ut och traditionella anställningsformer undermineras.

9. Ge varje elev i skolan en individuell läroplan, som utgår från just den elevens unika begåvning.

10. I stället för att förbereda barnen för en arbetsmarknad som på grund av robotiseringen inte kommer att finnas, bör skolan vägleda barnen inför en tillvaro fri från lönearbete. Ge eleverna strategier för hur man urskiljer och tar tillvara sin inifrån kommande motivation, behåller och utvecklar sin spontana nyfikenhet och förädlar sin kreativitet.

11. Låt sjukvårdens uppdrag handla om att hålla människor friska, i stället för att bota dem när de blivit sjuka.

12. Underlätta möjligheterna för barn och äldre att finnas tillsammans med oss andra i vardagen, i stället för som nu förvarade i fängelseliknande institutioner.

13. Utlys en tävling där den som formulerar fungerande, miljöförbättrande innovationer vinner en miljon kronor. Tävlingen ska vara pågående och priset delas ut fortlöpande. Låt allmänna arvsfonden finansiera.

14. Gör dig själv, genom ditt agerande i vardagen, till en katalysatorisk agent för ett nytt sätt att leva. Var den gröna förändring du vill se i världen.

15. Undersök hur blockchain-teknik och virtuella valutor kan reformera vårt nuvarande pengasystem. Anlita Andreas Antonopoulos som rådgivare.

16. Betrakta överflödskonsumtion som en sjukdom. Låt kommunerna erbjuda gratis kurser i hur man hanterar denna, enligt 12-stegsmodellen (“Mitt namn är NN. Jag är shopaholic”).

17. Erbjud gratis kurser i hur man dricker kranvatten, återanvänder plastpåsar, vädrar sin kläder i stället för att tvätta sönder dem, lagar kläder som är slitna eller har gått sönder, hanterar sitt tvångsmässiga duschbehov, samåker till jobbet, minskar matsvinnet, lagar vegetarisk mat och slutar miljö-svina rent allmänt.

18. Förse alla köpcentra med personal utbildad i hur man bistår människor som hamnat i akut konsumtionstrans. Dessa ska fungera som en sorts konsumtionskulturens avprogrammerare.

19. Skriv en alternativ grundlag som bygger på Gaia-hypotesen. Alltså tanken att jordklotet är ett levande väsen, vars delar är sammanlänkade i ett ömsesidigt beroende.

20. Inse att frihet inte handlar om storleken på cellens fönster, utan hur man river fängelsemurarna en gång för alla.

21. Gör William Gibsons ord till ert dagliga mantra – ”Framtiden är redan här — den är bara inte rättvist fördelad”.

The post 21 beslut som MP-kongressen BORDE tagit first appeared on Opulens.

FRAMTIDSMEDIUM. Virtual reality har på allvar tagit steget in i filmens värld. Karolina Bergström funderar på vad tekniken kan tänkas innebära för filmmediet och för vårt seende.

Inte nog med att årets upplaga av filmfestivalen Sundance hade sitt mest späckade virtual reality-program någonsin. En av festivalens snackisar blev  försäljningen av vr-rymdserien Spheres, producerad av Black swan-regissören Darren Aronofsky. Det prestigefyllda brittiska dokumentärdistributionsbolaget Dogwoof köpte in virtual reality-dokumentären Zikr – A sufi revival, och dessutom premiärvisades en vr-adaption av Neil Gaimans barnbok Vargarna i väggen, rosad av bland andra Variety, som beskrivit den som ”magisk och mystisk”.

Att den ”uppslukande” virtual reality-tekniken nu på allvar tagit steget in i filmbranschen torde överraska många, även om en del förutspådde teknikens slutliga comeback redan för några år sedan. Efter en minst sagt darrig start, där grunden för dagens virtuella verklighet lades redan på sextiotalet med datavetaren Ivan Sutherlands experimentella 3D-skärm Sword of damocles, men där nittiotalens grafiskt undermåliga vr-experiment gav åskådaren en minst sagt åksjuk eftersmak, har vi de senaste åren kunnat se ett flertal varianter av nykonstruerade vr-glasögon och material av varierande kvalitet att fylla dem med. Och när till och med organ som FN och Unicef satsar stort på filmtekniken, med den virtuella flyktingdokumentären Clouds over Sidra som ett av de mer lyckade exemplen, är det bara att inse att det en gång bespottade bildmediet med all sannolikhet kommer sätta sitt avtryck även i filmen.

På vilket sätt är dock mer oklart. Fortfarande är virtual reality starkt förknippat med spelindustrin, även om tekniken i dag också används i terapeutiskt syfte – det finns till exempel en svensk forskning där virtual reality används för att bota spindelfobi. Ett par högupplösta vr-glasögon är knappast heller gratis med ett lägstapris på drygt fyratusen kronor, även om lågprislösningen Google Cardboard gjort det möjligt även för mindre bemedlade att ta del av den nya tekniken. Och så kvarstår förstås också frågan hur gemene filmskapare ställer sig till en filmteknik där det är åskådaren och inte de själva som bestämmer blickriktningar och bildutsnitt, och där 360-gradersvinkeln innebär ett helt nytt filmiskt tänkande.

Bortser man från dessa detaljer finns dock en hel del att vinna med vr-tekniken. Man kan utnyttja mediets egenskaper för att förstärka det egna berättandet, så till exempel i filmskaparen Jaysha Patels vr-dokumentär Notes to my father, som berättar om ett offer för trafficking. I en scen placeras vi i en tågvagn full av män, och upplevelsen av deras blickar på huvudpersonen alias åskådaren blir mångfalt starkare genom virtual reality-upplevelsen. ”Jag försökte få åskådaren att känna hur det är att vara den enda kvinnan i vagnen och att ha alla dessa män som tittar på dig, höra dem justera sina bälten och andas häftigt. Då kan man börja förstå hur det verkligen är att bli objektifierad”, menar Patel i en intervju i Guardian. Ett annat exempel är det svenskproducerade vr-projektet Oh deer i regi av Peter Pontikis, där åskådaren får se världen genom ett skadskjutet rådjurs ögon med jägare som letar sig allt närmare bytet i den mörka skogen.

Studier vid Stanford-universitetet har visat att virtual reality har bättre förutsättningar att väcka vår empati än något annat medium. Och kanske är det just i fråga om de mest brännande etiska frågorna som virtual reality-tekniken kommer att slå igenom filmiskt – där den har störst möjlighet att beröra, förklara och i förlängningen rent av förändra vårt sätt att se.

Alla artiklar av Karolina Bergström

The post Den virtuella framtiden är vår first appeared on Opulens.