MEDIEKRITIK. ”Vad skall vi ha fria medier till om de sveper in sig i hemmagjorda tvångströjor?” Det frågar Vladimir Oravsky, apropå SR-programmet Kalibers agerande.

Invånarna i Kallinge blev till slut, genom en dom i Högsta domstolen, beviljade rätt till skadestånd på grund av PFAS-förorenat dricksvatten som kom från brandskum från flygflottiljen F17.

Den 20 oktober 2025 upptogs av huvudnyheten om hur SR:s undersökande program Kaliber år 2019 intervjuade den dåvarande chefen för flygflottiljen F17, Tommy Petersson, som nu är chef på Försvarets Materielverk.

Saken är den att denne omedvetet, eller möjligen medvetet, glömde lägga på luren efter intervjun och då kunde Kalibers intervjuare spela in ett privat samtal mellan Tommy Petersson och en av hans kolleger.

Det framgick då att Tommy Petersson drog intervjuaren vid näsan, det vill säga att han inte sa hela sanningen.

Vad gjorde då Kaliberjournalisten? Avslöjade han dåvarande chefen för flygflottiljen F17? Icke sa Nicke. Och varför? ”Kaliber har avvaktat med att publicera ljudinspelningen eftersom den kunde utgöra olovlig avlyssning, men detta är nu preskriberat.”

Vad hade hänt om Kaliber publicerat?

Om Kaliber hade publicerat avslöjandet, då när det begav sig, så skulle sannolikt några PFAS-offer kunnat få ett bättre utfall under sin 10 år långa juridiska kamp mot det kommunala bolaget som sålde det sjuka och smittade vattnet till unga och gamla inget ont anande Kallingebor.

Kaliber har opererat med både hängslen och livrem och dessutom många lager blöjor. ”Kaliber har avvaktat med att publicera ljudinspelningen eftersom den kunde utgöra olovlig avlyssning, men detta är nu preskriberat.”

Inget risktagande

Är det på det viset undersökande journalistik bör fungera? Att man kommer med avslöjanden när avslöjanden inte längre betyder något? Att kritisera makten utan att riskera något är inget annat än sorgligt och beklagligt.

Vad skall vi ha fria medier till om de sveper in sig i hemmagjorda tvångströjor?

The post Klen Kaliber – feghet inför överheten first appeared on Opulens.

”BANNED BOOKS”. Apropå pågående ”Banned books week” berättar Vladimir Oravsky om konflikten med Astrid Lindgren AB. Läs hans historia om ett aktiebolags maktutövning och ett stoppat manus!  

 ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”

Astrid Lindgrens föräldrar var bosatta på gården Näs, där de arrenderade prästgårdens jordbruk. Och det är där bäbisen som fick namnet Astrid Anna Emilia Ericsson föddes. Bibeln var naturligtvis lättillgänglig och det som Lukasevangeliet 12:48 predikade ”…Av den som fått mycket ska det krävas mycket, och av den som blivit betrodd med mycket ska det begäras desto mer”, tog Astrid på så stort allvar att hon senare skrev om sin karaktär Pippi Långstrump, att ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.

Är man Astrid Lindgrens arvinge, och äger Astrid Lindgren Aktiebolag, då har man företräde att tolka denna utsago. Som till exempel så som att ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”.

Jag har dessvärre erfarenheter av dessa övergrepp och jag har beskrivit dem på flera hundra boksidor. Läs exempelvis min omfångsrika, översatta, vida spridda bok ”Friheten i kulturen” med undertiteln ”reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”. Det är för övrigt en bok som mången, inte minst i den akademiska världen, refererar till.

”Från Astrid till Lindgren”

Mitt bokmanuskript ”Från Astrid till Lindgren” kom ut till slut trots stora och förmodligen mycket kostsamma ansträngningar från Astrid Lindgrens arvingar. ”Från Astrid till Lindgren” blev översatt till flera språk, omvandlades till pjäs spelad även i USA, men först och främst ändrade boken ”Från Astrid till Lindgren” Astrid Lindgrens liv, det vill säga vissa episoder som jag diktade fram, inkorporerades så småningom i Astrid Lindgrens officiella och av arvingarnas auktoriserade biografier.

Bättre exempel på konstens seger över verkligheten är inte lätt att finna.

Astrid Lindgren AB vs ”Pippi och byxornas uppror”

För kanske ett år sedan skrev jag barnboksmanuset ”Pippi och byxornas uppror”. Det blev omedelbart antaget, kontraktet skrevs och en mycket duktig illustratör började illustrera det.

Men plötsligt, lika förutsägbart som lanseringen av en svensk litteraturkanon, kontaktades jag av ”Pippi och byxornas uppror”:s förlag som vidarebefordrade ett mejl som de fått från firman Astrid Lindgren Aktiebolag: ”Stort tack för att du kontaktar oss i denna fråga och vi uppskattar varmt att ni vill göra rätt upphovsrättsmässigt. Tyvärr måste jag dock meddela att vi anser att boken i dess nuvarande form med namnet Pippi på huvudkaraktären och tydliga referenser till Pippi Långstrump skulle göra intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt i varumärket PIPPI. Den enklaste lösningen i den här situationen är nog att byta namn på huvudkaraktären och ta bort ’Pippi-flätorna’ på henne.”

Astrid Lindgrens eftermäle hotat

Jag håller på att skriva en bok som heter ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle”, och jag är just nu på 246:e manussidan. Mina anteckningar och en omfattande korrespondens kring manuset tyder på att boken ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle” blir lika omfångsrik och översatt, refererad till och spridd som min bok ”Friheten i kulturen: reflexioner kring tystnad och repression inom kulturetablissemanget med anledning av tillblivelsen av boken ’Från Astrid till Lindgren’”.

Jag skall således inte breda ut mig i detta referat men vill ändå citera hur mitt manus ”Pippi och byxornas uppror” börjar:

Pippi var en argsint treårig liten flicka som alltid sa att allt och alla var dumma.

Sådant kan bli ganska tröttsamt att lyssna på. Om en dörr inte öppnades tillräckligt snabbt, sa hon omedelbart ”Försvinn, dumma dörr!”

Om en stol stod i hennes väg, utbrast hon: ”Flytta på dig, dumma stol!” och så knuffade hon den åt sidan.

Om hennes gaffel inte höll ordentligt i hennes mat, då lät det: ”Du är så urbota dum, din dumma gaffel!”

Och så lät det från morgon till kväll, både hemma och på dagiset.

Till och med när Pippis mor ville hjälpa henne att klä på sig, kunde hon säga: ”Lämna mig i fred! Jag kan väl göra det själv, dumma mamma!”

Hotas Astrid Lindgrens Pippi?

På vilket sätt skulle min Pippi kunna skada Astrid Lindgrens Pippi-figur? Min Pippi, går på dagis och lever uppenbarligen med sin mor.

Astrid Lindgrens Pippi är nio år gammal och har ingen mor. Min Pippi är 3 år gammal. Dessutom är hon allt annat än världens starkaste flicka, min Pippi klarar inte ens en ”närkamp” med sina egna byxor, när dessa gör uppror.

Min Pippi umgås med ingen Annika och ingen Tommy, min Pippi har överhuvudtaget inga kamrater.

Min Pippi har ingen häst ej heller har hon någon apa, min Pippi har överhuvudtaget inga djur, inte ens hårlöss.

Är det de ovannämnda egenskaperna och attributen som skulle kunna skada Astrid Lindgrens Pippi-figur?

Googla hur många som heter Pippi! Då kan man se att 231 stycken är det antalet kvinnor som heter Pippi i Sverige och dessutom 2 stycken män.

Jag har faktiskt kontaktat en hel del människor i Sverige, Danmark och Schweiz som heter Pippi och fick deras tillåtelse att kalla min Pippi Pippi, samt jag fick även fotografier där dessa är utklädda till Pippi Långstrump och leker med Pippis av Aktiebolaget auktoriserade leksaker. Vad säger Aktiebolaget om det?

Astrid Lindgren AB:s agerande

Vad är det som luktar illa för Aktiebolaget? Är det det att jag, Vladimir Oravsky, är en invandrare? Och att jag kan så mycket om Astrid att jag utan tvekan kan kallas expert på henne? Är det detta att min bok ”Från Astrid till Lindgren” utlöste en flod av böcker och filmer som behandlar perioden som sträcker sig från Astrid till Lindgren? Eller är det detta att Astrid personligen hjälpte mig när jag behövde tillåtelsen till att använda mig av hennes karaktärer i två stycken utbildningsfilmer om skogsvård och kulturminnesvård?

Anledningen till att jag beslutade mig att föregå min bok ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle” med inlägget ”Den som är stor och stark får våldta vem den än vill”, det vill säga raderna som du just nu håller på att läsa, är pjäsen “När skönheten kom till byn”, ett Nils Ferlin-citat som gav namnet till en pjäs som Marianne Lindberg De Geer både skrev och regisserade samt gjorde scenografi till.

”(…) Det är en fantasi om hur Pippi Långstrumps liv kanske skulle gestalta sig i vuxen ålder och om hur vårt allt fyrkantigare samhälle skulle ha hanterat henne – eller försökt hantera henne,” skriver Teater Brunnsgatan Fyra där pjäsen spelades och vars affisch består förutom texten av en bild på en flätförsedd Pippi.

Aktiebolaget ger sig inte på alla

Varför angriper Aktiebolaget inte Marianne Lindberg De Geer? Anledningen är enkel. Marianne är en legend med skinn på näsan. Hon skulle räcka ut tungan åt Aktiebolaget samt visa ett utsträckt mittfinger åt det. Marianne är dessutom gift med Carl Johan De Geer, en mytomspunnen rebell och han skulle räcka ut tungan åt Aktiebolaget och visa ett utsträckt mittfinger åt dess censurrepresentanter.

Och Teater Brunnsgatan Fyra är också untouchable. Den drivs av Martina Montelius som tog över den efter sin mor Kristina Lugns frånfälle. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

”Pippi Långstrump har blivit utnyttjad, sviken och glömd av forna vänner”, skriver produktionsbolaget Wendel & Olsson AB om sin film ”Fiktiv granskning – En grävande historia”, från 2020. Samma bolag gjorde även filmen ”Valla villekulla”, i vilken Ann Petrén spelade Pippi och Anki Larsson spelade Annika och Rolf Sohlman spelade Tommy.

Wendel & Olsson AB har resurser, så det skulle vara präktigt dyrt för Aktiebolaget att bråka med dem. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

I Ingvild Rishøis roman ”Stargate” uppträder både den 10-åriga Ronja och den hygglige Alfred, båda karaktärerna tagna direkt från Astrid Lindgrens rollgalleri. Romanen är översatt till svenska och både i Norge som i Sverige nämndes ordet mästerverk. Ingvild Rishøi har både en och två gånger berättat om Astrid Lindgrens påverkan på hennes skrivande. Har Aktiebolaget missat detta uppenbara ”missbruk” och överträdelse av Aktiebolagets fullständigt godtyckliga förbud- och censurregler?

En känd och inflytelserik teaterrecensent skriver till mig: ”Irina von Martens ”Irinas bok” skapar en helt egen värld av Astrid Lindgrens figurer och det blir än tydligare i teateruppsättningen på Unga Klara under namnet ”Irinas nya liv”. Där blandas Astrid Lindrens figurer med de skådespelare som gestaltade dem i olika filmer”.

Pippi Longstocking är en av karaktärerna i The Simpsons värld. I en känd bild från filmen visar Pippi sin bok Pippi in the South Seas. I samma Simpsons refererar man till Pippis namn genom att kalla frisören som klipper Lisa ”Snippy Longstockings”. Aktiebolaget vet att man inte ger sig på Simpson. Know whatahmean, know whatahmean, nudge nudge.

Att Aktiebolaget angrep mig var knappast någon slump.

Alla dessa ovannämnda författare och regissörer samt ett 50-tal till vilka jag tar upp i min kommande bok ”Aktiebolaget som äventyrar Astrid Lindgrens eftermäle”, är för mäktiga för att Aktiebolaget skulle våga sig på dem med sina absurda och vidrigt laglösa krav. Aktiebolaget vågar sig bara på dem som på grund av sina begränsade ekonomiska resurser skräms till att ge upp.

Att Aktiebolaget angrep mig var knappast någon slump. Allt vad Aktiebolaget behövde göra var att på ett knappast synligt vis antyda att Sveriges nationalhelgon Astrid, skandaliserades av en invandrare. En uppenbar lögn, eftersom jag aldrig skrev ett enda negativt ord om Astrid Lindgren, utan tvärtom –– ”Från Astrid till Lindgren”, boken som teaterpjäsen, är inget annat än en hyllning till henne, något som samtliga recensenter skrev om.

Invandrare och kvinnor

Ordet ”invandrare” behövdes aldrig att nämnas, mitt osvenska namn, signalerade med varnande tydlighet att jag är lika välkommen i Aktiebolagets krets som signalkräftan som bär på den jättedödliga kräftpesten som förgör vår älskade flodkräfta.

Aktiebolagets andra lätta byte är kvinnor.

Aktiebolaget hotar dem inte, åtminstone inte direkt.

Trots att Astrid Lindgren var en stark och handlingskraftig kvinna med mycket skinn på näsan, tror Aktiebolaget inte mycket på kvinnornas försvarsförmåga. Det är nästan undantagsvis alltid kvinnor runt mig som angrips. Och dessa ger sig, de ger upp. Alltid.

Tekniken med vilken dessa kvinnor betvingas är beprövat och än så länge säkert. Aktiebolaget hotar dem inte, åtminstone inte direkt. Aktiebolaget testar vad det kan komma undan med, utan några som helst konkreta hot om domstol och saftiga böter och andra smärtsamma förluster. Aktiebolaget vet nämligen att allt det behöver göra är att skicka ett brev, ett mejl, eller ringa upp och alla dessa kvinnor frammanar själva för sig hot om långa och kostsamma rättegångar som slutar i konkurs.

”Der Feige droht nur, wo er sicher ist”, skrev Johann Wolfgang von Goethe. Den fege hotar bara där han är säker. Och så träffsäker von Goethe var! Han kände djävulen både utan och innan.

Inga konkreta hot men…

Som sagt, inga konkreta hot över huvud taget: ”… Tyvärr måste jag dock meddela att vi anser att boken i dess nuvarande form med namnet Pippi på huvudkaraktären och tydliga referenser till Pippi Långstrump skulle göra intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt i varumärket PIPPI”, skriver således Aktiebolaget till min förläggare, utan några som helst bevis, utan några som helst konkreta hot om några åtgärder.

Och trots att jag med ”Pippi och byxornas uppror” inte gör någon som helst ”intrång i upphovsrätten till den skyddade karaktären Pippi Långstrump samt varumärket PIPPI”, gick mitt förlag i taket och meddelade mig att det avslutar samarbete med mig, eftersom hon, förlagets ägare, inte har råd att gå i klinch med Aktiebolaget.

Till och med min illustratör, en kvinna med integritet och välutvecklad samarbetsförmåga, hoppade av boken ”Pippi och byxornas uppror”. Anledningen: Hon vill inte hamna i konflikt med Aktiebolaget.

“The only thing necessary for the triumph of evil, is for good men to do nothing” – skrev den konservative 1700-tals filosofen Edmund Burke. Orden citerades med förkärlek av medborgarrättsledaren Martin Luther King Jr och de användes också som tagline vid lanseringen av tv-filmen ”Hitler: The rise of evil”.

Maffiametoder

Så länge som förläggare, illustratörer och författare böjer sig för Aktiebolagets maffiametoder, så länge skördar dessa superrika Sverigepåvar framgångar med sina metoder.

”Jag är Pippi och jag kan göra allt vad jag vill”, sjunger Viveca Serlachius.

Vi är Aktiebolaget och vi kan göra allt vi bara vill, är Aktiebolagets arbetsmotto. Om det var möjligt att vända sig i sin grav, så skulle Astrid Lindgren utan tvivel göra det. (Läs gärna min bok ”Den gamla och Edens lustgård”.)

Jag är tämligen säker på att svenska medborgare i allmänhet vet betydligt mer om vad som sker på månens baksida än de vet vad som utspelas i kulturens vidsträckta spindelväv.

Återbruk av fiktiva figurer är bara några månader yngre än fiktiva figurer. Pippi i ”Pippi och byxornas uppror”, är på inget vis besläktad med Pippi Långstrump. Om ”Pippi och byxornas uppror” är besläktad med någon existerande och mycket hyllad och till andra språk översatt bok, då är det med boken ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå: En bok för tjejer och kvinnor”, första gången utgiven år 2004. Och ”Dumma byxa ut och gå när man nappar på en tå” är skriven av Vladimir Oravsky, alltså samme författare som skrev ”Pippi och byxornas uppror”.

Rättvisan segrar till slut

Tiden kommer hinna fatt även Aktiebolaget, det är jag tämligen säker på. Liksom man så småningom avslöjade det som alla under decennier visste om Harvey Weinstein men som ingen enskild förmådde att avslöja. Harvey Weinstein liksom Sacklerfamiljen, liksom Hamid Noury, liksom Irmgard Furchner, liksom George Pell, liksom Ron Jeremy, liksom Matteo Messina Denaro, liksom… Alla förlorar makt i sinom tid.

Till och med jämställdhetsprofeten, juristen, tidigare polischefen, rektorn för Polishögskolan och grov våldtäktsman Göran Lindberg a k a Kapten Klänning avslöjades så småningom. Eftersom nästan alla som växer sig till himlen har fiender som törstar efter att sanningen skall fram. Och de bidar sin tid.

Kapten Klänning var övertygad om att han var höjd över alla misstankar. Han var säker på att ingen letar efter sexuell förövare på hans uppburna och ordensprydda avdelning.

Alla kommer avslöjas så småningom även om den ögonbindelförsedda rättvisan inte så sällan är tålamodsprövande långsam.

The post Har Astrid Lindgren AB makt att förbjuda böcker? first appeared on Opulens.

HYLLNING PÅ PROSA. “Här kommer min hyllning till kanske världens bästa filmregissör och filmmanusförfattare Federico Fellini, i form av några rader om hans mest värderade film Il Casanova di Federico Fellini”, säger Vladimir Oravsky.

“Mann und Weib, und Weib und Mann – reichen an die Gottheit an.”
(Imanuel Schikaneder, Wolfgang Amadeus Mozart, Die Zauberflöte)

Hjältarnas avbilder i form av stora dockor bärs som gudar i processioner. Hos dem finns nationens inneboende styrka och därför är de också först att fängslas vid erövringar.

The post Federico Fellini fyller 100 first appeared on Opulens.

TRE BÖCKER. Bengt-Erik Engholm, Vladimir Oravsky och Anders Holmer.

Riktiga vikingar! av Bengt-Erik Engholm
Illustratör: Jonna Björnstjerna
Natur & Kultur (2017)

Det ligger i tiden med vikingar. För ett par år sedan öppnade Historiska museet i Stockholm den populära utställningen Vikingar och deras We Call Them Vikings turnerar omkring i världen. “Skandinaviens kanske starkaste varumärke” som det står på deras hemsida. 2016 invigde de dessutom utställningen Samiskt i vikingar för att “ge en mer nyanserad bild av vikingatiden”.

Nu har Historiska museet fått konkurrens. I maj öppnades det nya upplevelsecentret Vikingaliv på Djurgården bara några hundra meter från Historiska museet. Den är privatfinansierad och har har haft 100 miljoner kronor i grundkapital och till skillnad från de statliga museernas fria entré kostar det 190 kronor per person att komma in. Trots det väller folk in.

Vikingavurmen märks även i barnlitteraturen. Bengt-Erik Engholm har skrivit många faktaböcker för barn, bland annat Fakirer som tilldelades Bokjuryns pris för bästa faktabok 2010. I Riktiga vikingar! modifierar han den gängse uppfattningen av den skäggige krigaren från Norden, en skapelse av några gubbar från det nationalromantiska 1800-talet: “… sedan började de leta saker som passade in i historien som de ville ha den, med fornnordiska kungar och glömda riken. De skulle säkert ha gillat fantasy! Men i deras historia fanns det inte mycket plats för mäktiga kvinnor och vanligt folk”.

Samerna får utrymme i Engholms historiebeskrivning. Han beskriver exempelvis hur enormt Sameland – Sápmi – var och vilken betydelse deras kunskaper kring båtbygge och smide hade. Det vardagliga livet för folk i allmänhet lyfts fram liksom det positiva i kommunikationen och gemenskapen mellan främmande länder och kulturer. Engholm lyckas däremot inte att ge vikingakvinnan det utrymme hon förtjänar. Vi får veta att Knut den stores mor Sigrid Storråda var mäktig men det på grund av sitt moderskap och i det korta stycket Kvinnor med makt får vi veta att kvinnor visst kunde följa med på plundringståg.

Boken är illustrerad av Jonna Björnstjerna, illustratör och författare. På första och sista uppslaget har hon skapat en detaljerad karta över vikingarnas land och de detaljrika och dråpliga bilderna av folk och fä får säkert många barn att skratta gott. Varje sida är vackert inramad med ornamentiska mönster.

För att förstå vår samtid måste vi se tillbaka men vad säger egentligen det nyvaknade intresset för vikingar om dagens samhälle? Nationalromantik och tillbakablickar i all ära men det vi verkligen behöver är konstruktiva lösningar på det som är viktigt här och nu.

Lyckans ost av Vladimir Oravsky
E-bok
Illustratör: Elena Piligrim
Posiphone förlag (2107)

Lyckans ost av författaren och regissören Vladimir Oravsky bygger på hans och Sven Erik Svensson manus Ulan som vann första pris i en av Barnens Bio Kontrast utlysta tävlingar för bästa filmmanus: “Om vuxnas arbetsliv och även andra för barn okända världar”.

Bilderboken handlar om musen Josef som har oturen att födas i ett forskningslabb (namnet ska få läsaren att dra paralleller till den bibliska Josef). På grund av sin regnbågsfärgade päls blir Josef utstött av sina syskon och därför ger en av forskarna honom till sin son Rasmus. Josef har det bra hos pojken men vill klara sig själv och rymmer. Eftersom han gillar ost bestämmer han sig för att lära sig ysta och smyger in i labbet för att övertala sina syskon att joina honom. Här upptäcker han till sin fasa experimentens konsekvenser: möss med två huvuden, möss stora som grisar och möss med fjäll istället för päls. Josef flyr och beslutar sig för att lära sig ostens mysterium på egen hand.

Därefter förändras berättelsen helt oförmodat, från att vara fiktion med faktainslag om djurförsök, till att bli någon slags lärobok i hur man tillverkar ost. Det mer intressanta djurrättstemat försvinner helt.

När Josef fastnar i en musfälla hittar Rasmus honom och eftersom Josef ser sig själv som fullärd bestämmer han sig för att flytta tillbaka till tryggheten hos pojken. Lyckan blir fullkomlig när hans syskon tågar in i Rasmus rum från ett hål i väggen. Liksom i den bibliska berättelsen återförenas de till slut.

Kombinationen av fakta och fiktion fungerade uppenbarligen som filmmanus men det gör den tyvärr inte det här. Det kan bero på att så många ämnen ska få plats på så få sidor. Oravsky hoppar desperat mellan olika teman – utanförskap, mobbning, flykt, vänskap och vikten av att finna sig själv – utan att utveckla något av dem. Förutom osten då. De detaljerade illustrationerna (som för övrigt får mig att tänka på bilder ur Jehovas vittnens tidning Vakttornet) om ostens tillverkningsprocess får det säkert att vattnas i munnen på alla ostgastronomer.

Om boken hade stannat vid att handla om ost hade den varit intressant i sin genre men nu blir det bara förvirrande. Dessutom har korrekturläsaren slarvat med texten. Två meningar från ett uppslag återkommer på nästa sida. Liksom i en fabel finns det en tydlig sensmoral inbyggd i historien som visserligen är beaktansvärd men går mig på nerverna i sin undervisande, lite mossiga ansats. Måste barnlitteraturen vara så nyttig!

Allting händer! av Anders Holmer
Natur & Kultur (2017)

Bildkonstnären och arkitekten Anders Holmer debuterar i år med Allting händer! Det är en färgstark, fantasifull och finurlig bilderbok på rim där allting kan hända. De detaljerade, naivt tecknade bilderna synkroniserar väl med texten och ger den nyfikne betraktaren mer och mer att upptäcka efter hand. Rimmen är enkla men stjälper för den skull inte över i det banala:

“Nånting händer på en krog
spisen fick just nog och drog
kocken gråter i sitt kök
tycker synd om liten lök
haren kokar vild buljong
smakar päls och harkalsong
snart så kommer alla gäster
de får äta kalla rester”

Det går inte att låta bli att dra paralleller till Lennart Hellsings poesi även om jämförelsen är lite orättvis – rimmarkungen Hellsing slår de flesta med hästlängder. Varje uppslag är en historia i sig, det finns ingen sammanhållen berättelse förutom att varenda vers inleds med just “allting händer”. Och det är synd. Det sker ingen utveckling och jag saknar det spänningsmoment som tillkommer om man, precis som i Tove Janssons bok, kan fråga sig: “hur gick det sen?”

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Barnböcker om vikingar, ost och rim där allting händer first appeared on Opulens.