AI-TEKNIK. Nu öppnar Sveriges museum om Förintelsen där svenska överlevande med hjälp av avancerad teknik svarar på besökarnas direkta frågor. Tobias Rawet, 86, är enormt lättad över att hans vittnesmål är förevigat och tillgängligt för alla.

Förintelsen har en självklar plats även i Sveriges historia, framhåller museichefen Katherine Hauptman. Så är det nya Förintelsemuseet också en del av Statens historiska museer och ska belysa Sveriges roll under andra världskriget – förhållandet till Nazityskland men också individer som genomförde räddningsauktioner.

– Det är en ganska stor sak att öppna ett museum som kanske ska bli lika stort och traditionellt som Historiska museet. Vi firar inte att vi gjort en massa saker, men att vi nu kavlar upp ärmarna, säger Katherine Hauptman, som tror att det kommer att ta mellan fem och åtta år att bygga upp den färdiga institutionen som också ska bedriva forskning.

Än så länge är museet framför allt digitalt, men hemsidan kommer även fortsättningsvis att vara central för att nå ut i hela landet. I centrum både på webben och i nuvarande utrymme på Historiska museet i Stockholm står de Förintelseöverlevande som kom till Sverige.

Idén att starta ett museum kom från en av dem, Max Safir, som vände sig till dåvarande statsministern Stefan Löfven (S). Under decennier har de överlevande tagit ett eget privat ansvar för att föra fram sina berättelser, men nu kan två av dem, Tobias Rawet och Elisabeth Citrom, tack vara avancerad AI-teknik möta besökare digitalt, förhoppningsvis för all framtid.

Tre eller fyra kvar

1992 fanns 50 Förintelseöverlevande som föreläste på svenska skolor, nu är de tre eller fyra varav Tobias Rawet är en. Under 26 år har han föreläst om sin barndom i ghettot i Lodz och senare i koncentrationslägret i Ravensbrück.

“Hur var ditt liv före kriget?” frågar Jasmine Hansén, digital producent, den digitala skärmupplagan av Tobias Rawet.

– Jag kom ju till ghettot när jag var fyra år. Så jag har egentligen inga bilder från den tiden. Det enda minne jag har är när pappa drar mig i kälke i januari till ghettot, svarar han från skärmen.

Tillfrågad om ankomsten till Ravensbrück berättar han, bland annat, om den fruktansvärda syn som mötte barnen och deras mödrar efter den långa marschen dit: ett berg av kvinnolik var det första de såg när grindarna öppnades.

Efter USA kommer Sverige

Den interaktiva videoupplagan av Tobias Rawet svarar på frågor med känsla, helt baserat på den veckolånga och enormt krävande inspelning som han genomförde 2020. Bakom tekniken – och inspelningarna – står USC Shoah Foundation i Los Angeles som efter USA och Sverige nu genomför liknade projekt i en rad olika länder. Tobias Rawet blev tillfrågad för sju år sedan. När inspelningen äntligen skulle börja hade han just fått en hjärtinfarkt och världen drabbats av en pandemi. Tillfrågad om han verkligen hade orken och kraften fanns bara ett svar: “Jag gör det om det så blir det sista jag gör”.

– Jag är enormt lycklig över att det här verktyget finns där, våra vittnesmål har äntligen, äntligen fått ett hem. Jag tror att det här är enormt viktigt för oss överlevande, men jag tror att det är ännu viktigare att det finns här för Sverige, säger han nu.

Även morsdagskortet som han gav sin mor i ghettot har äntligen fått sin plats, tycker han. Det ingår i en än så länge liten monterutställning på Historiska museet och Tobias Rawets berättelse om detta kort får de närvarande på pressvisningen att börja gråta.

Museet fortsätter nu med insamlandet av föremål och vittnesmål med anknytning till Förintelsens svenska historia. Hittills finns cirka 200 “pågående ärenden” och fler ska det bli.

Var det färdiga museet ska ligga återstår att se. Enligt regeringens beslut blir det i Stockholm och Kathrine Hauptman hoppas på en “märkesbyggnad”. I väntan på den får museet nästa vår sin rumsliga hemvist ovanpå Bonniers konsthall där en större utställning också öppnar då.

Erika Josefsson/TT

The post “Våra vittnesmål har äntligen fått ett hem” first appeared on Opulens.

VITTNESMÅL. “Christian Catomeris skildring av den skrämmande utvecklingen i Frankrike är både saklig, nyanserad och rörande. Den bygger först och främst på vittnesmål från franska medborgare som på olika sätt påverkats av attackerna”. Elisabeth Brännström recenserar Efter attentaten.

Efter attentaten av Christian Catomeris
Leopard förlag (2017)

På kvällen fredagen den 13 november 2015 står livvakten och lokalpolitikern Bley Bilial Mokono utanför fotbollsarenan i Parisförorten St. Denis tillsammans med sin trettonårige son. De har beställt en smörgås och ska just börja äta när världen helt plötsligt exploderar. En självmordsbombare har sprängt sig själv i luften och på marken ligger döda och svårt skadade människor. Bley och hans son överlever attacken, men Bley blir allvarligt skadad. Han sitter fortfarande i rullstol och genomgår en smärtsam rehabilitering.

Nästan samtidigt som bomben detonerar i St. Denis utbryter skottlossning inne i det elfte arrondissementet, ett område inte helt olikt Stockholms Södermalm, dit många människor tagit sig för att njuta av det ovanligt fina vädret på någon av de många uteserveringarna. Ett stort antal är också på väg till en rockkonsert på den populära klubben Bataclan. Den milda novemberkvällen i den vackra staden kommer, som vi alla vet, sluta i en blodig tragedi. Hundratrettio människor skulle omkomma, mer än trehundra skadas och konsekvenserna skulle inte bara drabba överlevande och släktingar till offren, utan också slå hårt mot hela det franska samhället.

I Efter attentaten, skriver nu författaren och TV-journalisten, Christian Catomeris, om det trauma som drabbade den franska nationen efter attackerna i Paris och de attentat som följde under sommaren 2016. Catomeris liknar händelserna vid en jordbävning, där sprickorna letar sig in i hus och hem långt borta från skalvets epicentrum och den redan existerande klyftan mellan katoliker och muslimer blev avgrundslik.

Islamofobin tog sig nya, skrämmande, överhettade uttryck, bland annat infördes ett burkini-förbud, muslimska kvinnor fick kläder och slöjor avslitna av vakter på badstränderna och på Korsika utbröt bråk mellan öns katolska och nordafrikanska invånare. De största och mest genomgripande konsekvenserna kom dock genom de beslut som fattades av den franska regeringen. Gränskontroller infördes, man utförde över tretusen husrannsakningar och man satte så snabbt som möjligt in ett undantagstillstånd som förlängdes fram till den tredje oktober i år, då många av åtgärderna i stället blev lagstadgade. Kritiker av de nya lagarna hävdar att rättssamhället urholkats och att Frankrike nu blivit ett övervakningssamhälle där alla meningsmotståndare övervakas och kan sättas i förvar utan några som helst bevis.

Christian Catomeris skildring av den skrämmande utvecklingen i Frankrike är både saklig, nyanserad och rörande. Den bygger först och främst på vittnesmål från franska medborgare som på olika sätt påverkats av attackerna, samtidigt som Catomeris också redogör för bakgrunden till dåden och det alltmer infekterade samhällsklimatet.

Vi får bland annat möta Bley Mokono som skadades i St Denis; Charles, som överlevde Bataclan; chefen för den lilla bistron La Belle Equipe där nästan hela personalen dödades; flera muslimska kvinnor som drabbats hårt av de nya lagarna, tvingats till utegångsförbud och fått stå ut med husrannsakningar och trakasserier. Förövarna får också ett ansikte, när Catomeris intervjuar släktingar och invånare i det slitna området Molenbeek i Bryssel där de flesta av dem växte upp.

En mycket välskriven bok som förtydligar och förklarar de problem som drabbar ett samhälle där terrorn blivit en del av vardagen.

Alla recensioner av Elisabeth Brännström

The post Där islamofobin har tagit nya och skrämmande uttryck first appeared on Opulens.

MOTVIKT. “Vad är vittnesmål? Vad är sanning? Vilken känslopolitik och ideologiproduktion finns i det normativa vittnandet? Marie Hållander är en teoretiskt skarp och kunnig forskare som ställer de obekväma kunskapsfrågorna”. Cecilia Persson recenserar Maria Hållanders avhandling.

Det omöjliga vittnandet. Om vittnesmålets pedagogiska möjligheter av Marie Hållander
Eskaton (2017)

Nu domineras det offentliga samtalet av ”Me Too”, och att samtidigt läsa Marie Hållanders briljanta och nu populariserade avhandling Det omöjliga vittnandet. Om vittnesmålets pedagogiska möjligheter ─ är att likna vid en intellektuell hälsoinvestering. Här finns i princip allt som ”Me Too vittnandets känslopolitik” saknar: teoretiska perspektiv, problematiseringar, källkritik, stringenta frågeställningar och etiska ”konsekvens- och riskanalyser”. Vad är vittnesmål? Vad är sanning? Vilken känslopolitik och ideologiproduktion finns i det normativa vittnandet? Marie Hållander är en teoretiskt skarp och kunnig forskare som ställer de obekväma kunskapsfrågorna, som ställer det konforma vetenskapliga tänkande på ända, och det i sig är ett kvalitativt resultat med hennes seriösa och viktiga undersökning av ”vittnandet”.

Det går att placera henne i den humanistiska och poststrukturalistiska idéströmning som gör upp med kunskapstraditionen som bygger på den exkluderande berättelsen om den homogena människan som förmedlar en mytologisering av ”den andre”. Det är i denna uppgörelse lite förvånande att Emmanuel Levinas karakteristik av ”det ultimata etiska tilltalet” saknas.  Hans idé ”ansiktets etik” och vilka etiska möjligheter som ryms i mötet med Den Andre. Den Andre, som han alltid skriver med stort A ─ finns som en outtalad underströmsreferens i boken men inte med i den för övrigt gedigna teoretiska referenslistan.  Det är genom att respektera Den Andres annorlundahet men inte genom identifikation ─ identifikationen är också en totalisering enligt Levinas ─ utan att erkännandet av annorlundahet är att förstå sin egen annorlundahet.

Vad är då enkelt beskrivet ett vittne? Ett vittne är någon som berättar om sina erfarenheter. När det kommer till folkmord eller andra vittnesmål om våld och förtryck så är även vittnandet ett moraliskt och etiskt sanningsimperativ som ingår historiesyner, människosyner, politiska synsätt och förklaringar.  Ett av de mest tydliga exempel på detta är ”Förintelsevittnesmålen”: ”Om detta må du berätta så att det aldrig sker igen”. Offrens vittnesmål ska förhindra att det upprepas. Vi ska lära av historia. Det synnerligen intressanta och tänkvärda som Maria Hållander reflekterar kring är vilka känslor som vittnesrösterna skapar i oss som lyssnar? Hon är inspirerad och influerad av Sara Ahmeds ”The Cultural Politics of Emotions” vilken framhäver ”känslornas politik”. Det grundläggande syftet med vittnesberättelser är att de ska väcka starka känslor så att de får oss att inta etiska ståndpunkter och dras in i vittnesmålens verklighetsrättegång. Brotten har begåtts av förövare som skall dömas.

Det problematiska med att ifrågasätta vittnesmål som sanna är att det kan leda till en historierelativisering. Förintelseförnekelse är en aspekt av detta.  Den postmoderna kritiken av den ”rena erfarenhet” som enkelt vaskas fram ur verkligheten behövs men indirekt kan det postmoderna sanningsifrågasättande utifrån antagandet att erfarenheter förmedlas via språk ─ legitimera relativisering. Vittnen blir diskursiva representationer och i förläggningen kan man då påstå: Har ens Förintelsen ägt rum? Men, vad Marie Hållander med övertygelse visar är att ”känslopolitik” också innehåller stora risker när känslor leder till en ”blind etik” som inte ser faror ─ exempelvis beträffande förnekandet av ”Den Andre” för att upprätthålla maktordningar.

Sanningen har alltid konkurrerande röster och den som skapar starkast känslor i oss behöver inte nödvändigtvis vara de mest sanningsenliga rösterna. De kan vara manipulerande avhumaniserade, odemokratiska, fundamentalistiska och populistiska, om vi inte ställer oss kritiskt granskande till dem. En flyktings berättelse är osann men rasistens berättelse om flyktingen är sann beroende av avsändare och mottagare av ”sanningen”.  Vittnen kan ingå som kategorier av ”onda och goda”: banal ondska och banal godhet är den typen av politiserad metafysisk spekulation.

Marie Hållanders förslag på känslovarningsflagga är ”hejdandet”.  Att hejda sig inför vittnet samtidigt som vi erkänner vikten av vittnandet. Bokens stora avans är att den övertygande argumenterar för att det finns en pedagogisk repetitiv görlighet i ”hejdandet”, inte minst i undervisningssituationen. En pedagog har den didaktiska möjligheten att oavbrutet problematisera och betrakta och förstå ”vittnet” via olikartade ingångar och kritiska frågeställningar. Det kritiska tänkandet är ett skydd mot emotionernas makt, om man eftersträvar kunskap och tolkningsvariation.

Det här sättet att resonera och reflektera är som sagt en intellektuell hälsoinvestering och en mycket angelägen påminnelse om att känslostyrd politik ofta innebär att när något vinns går också något förlorat. När känslorna härjar bör det finns kritiska röster som hejdar oss. Det är också att agera som ett ansvarstagande subjekt att inse att den enes sanning kan vara en lögn för Den Andre. Det omöjliga vittnandet, som Hållander kallar det för. När ord står mot ord ─ hur ska vi egentligen veta vem som talar mest sant om vi förblindas av våra egna känslor och normer för vad som är rätt och fel?

Det här är på många sätt oumbärliga perspektiv i den bitvis vanvettiga samtid då känslor har fått alldeles för mycket tillåtelse att styra det offentliga samtalet och politiken. Det omöjliga vittnandet. Om vittnesmålets pedagogiska möjligheter är en välgörande motvikt och bromskloss till en tillsynes ohejdbar okritisk och narcissistisk känslopolitik, som nog är att betrakta både som ett hot till det demokratiska samtalet och ett undergrävande och misstänkliggörande av kunskap, sanning och etik.

Alla artiklar av Cecilia Persson

The post Det är ett etiskt ansvar att hejda sig när känslopolitiken härjar first appeared on Opulens.