PINSAMHETER. ”Historien skapar nutid och framtid. Även om politiska partier med pinsamheter i bagaget önskar att det omvända borde gälla,” skriver Lars Thulin.

En av höstens viktigaste svenska filmer är Lukas Moodysons ”Tillsammans 1999”, uppföljningen på ”Tillsammans” som utspelades på 70-talet. För att beröras av nya filmen bör man ha sett den första.

Den handlar om ett kollektiv i vänsterns toppdecennium. Med brådmogen socialism, stormöten, linsgrytor, nästan fri kärlek och övertygelse om den egna förträffligheten. Reglerna är hårda: Barnboken Pippi Långstrump är bannlyst eftersom Pippi med sina guldpengar är kapitalist.

Kraven ställer till det när en jobbig verklighet knackar på kollektivets dörr och när personliga relationer kommer in och rör till. Finalen är ändå vacker och pekar just på det underbara med att vara tillsammans. Filmen håller upp en skrattspegel mot de aparta delarna av den så kallade flumvänstern, men kritiken är gullig, förlåtande och snäll.

I uppföljaren har stora delar av kollektivet en återträff och vi får veta hur det gått med ideologierna. Inte så bra, så nya filmen är betydligt mörkare och vassare. Skratt fastnar i halsen då kritiken mot mycket av 70-talsvänstern blir lika välriktad som avslöjande.

Filmen är bra: tungt manus, trovärdiga dialoger och lysande skådespel på många håll.

Det förflutna

Behållningen blir för mig frågan: vad nyttar det till att grotta i det förflutna, att sucka och håna det som hände för fem decennier sidan då samhället var annorlunda? När vi inte visste bättre? Ska vi peka finger åt det vi ser i backspegeln? Har vi inte nog med problem framför oss? Eller ska vi göra upp med historien för att förstå nutiden och bygga framtiden? Göra så kallade vitböcker?

Hur har de två ytterpartierna i Sveriges riksdag klarat detta: SD respektive V?

Flörtar Sverigedemokraterna fortfarande öppet med nazism och skräck för allt främmande? Är lek med nazisymboler historia? Har partiet kastat arvet och är modernt, rumsrent, och ska därför bara värderas efter vad de säger idag?

Kommunismen

Har vänstern gjort upp med kommunismen och överslätandet av de sovjetiska övergreppen? Att tidigare V-ledare hängivet och frekvent kindpussat diktatorer på andra sidan järnridån? Och har partiet bara tagit bort ”kommunist” ur namnet, men behållit kommunismen i sitt DNA?

Vitböcker har skrivits. Båda har gjorts internt och därmed blir det alltid misstankar om det förutsättningslösa i granskningen. Begreppet omvändelse under galgen känns relevant. SD:s är inte klar, bara en del har presenterats.

SD:s genomgång gjordes av en historiker som varit medlem i partiet, Tony Gustafsson. Han visade tydligt på de rötterna med kopplingar till nazistiska partier som Nordiska Rikspartiet och Nysvenska Rörelsen. Inte minst avslöjades att en av grundarna, Gustaf Ekström varit SS-soldat och därmed svurit trohet till Hitler. Och höll fast vid ideologin till sin död 1900. Hur mycket av det tankegodset som är utrensat ur partiet har inte behandlats.

Extrema åsikter

En enkel slutsats är att en hel del finns kvar. Inget parti har sparkat så många medlemmar för extrema åsikter, i SD:s fall en dragning mot det bruna och rent hat mot invandrare. Måhända har medlemmar inte sparkats för sina åsikter utan för att de varit oförsiktiga och uttalat dem när det funnits en journalist i närheten. Ledaren Jimmie Åkesson har klart sagt att partiet aldrig kommer överge sina rötter, i mina ögon en tydlig markering att man inte gjort upp med historien.

Och Richard Jomshof föraktfulla beskrivning av profeten Muhammed samt önskan om att vi ska bränna 100 koraner, såväl som Oscar Sjöstedts ”skämt” om judar visar att tankegodset lever. Partiet har jobbat på att putsa fasaden, inte storstäda huset. Så debattörer och journalister bör hålla blicken kvar i backspegeln.

Hur är det till vänster? Där finns ett före och ett efter – murens fall 1989. En genomgång blev då nödvändig. En vitbok gjordes 1992 om partiets förhållande till främmande makt. Genomgången är gedigen, 118 sidor. Den pekar på att det under nästan hela partiets levnad funnits en spricka mellan traditionalister som hårdfört gått på Sovjetunionens linje. Till och med efter Sovjets invasion i Tjeckoslovaken 1968, som VPK officiellt fördömde, höjdes röster om att partiets kritik var förhastad och att historien skulle ge Sovjet rätt. Mot denna fraktion stod en, ur partiets synpunkt, högerlinje som tidigt hävdade att förbindelser med Sovjet skulle minimeras.

Murens fall

Då muren föll försvann en del av partiets livsluft, kampen mellan Väst och Öst. Eftersom Sovjet försvann.

Men sprickor mellan ”nya” traditionalister och ”högerflanken” fortsätter. När partiet tycks hamna på fel sida i historien, åtminstone enligt en stor majoritet av medborgarna. Striden om synen på Hamas massaker i Israel nyligen är Tjeckoslovakien 1968 i repris. Velandet om vapenhjälp till Ukraina när ett tydligt nej plötsligt blev ett rungande ja, pekar på samma sak. Kanske också i Nato-frågan där partiet först hävdade att en folkomröstning borde fälla avgörandet, måhända för att V skulle slippa ta ställning i ödesfrågan.

Så man bör inte sluta kasta blickar i V:s backspegel. För historien skapar nutid och framtid. Även om partier med politiska pinsamheter i bagaget önskar att det omvända borde gälla.

The post Måste vi tillsammans kika i backspegeln? first appeared on Opulens.

VITBOK. Sverigedemokraterna verkar syssla med en en omvänd historierevisionism där partiet söker putsa på dagens fasad genom att uppmåla en historia som man har föga gemensamt med. Det menar Martin Hägg som jämför tidigare ledaren Anders Klarströms bok “Prima Victoria” med vad som uppdagats i partiets första del av sin omtalade vitbok.

Sverigedemokraternas ursprung är som bekant hett villebråd. Partiet självt brukar beklaga, eller ducka, för sina  lik i garderoben alltmedan partiets motståndare ivrigt letar efter något för partiet komprometterande. Inte så konstigt då att partiets länge emotsedda vitbok har behäftats med lika vitt skilda förhoppningar. Några har hoppats på lite extra bensin på brasan medan andra helst av allt önskat en vitbok som kan dra ett streck över allt det jobbiga.

Under alla omständigheter verkar större delen av det politiska fältet betrakta Tony Gustafssons genomgång av partiets historia och tidigaste eldsjälar som ett hyfsat sakligt och gediget arbete (även om förtroendekurvan fick sig ett hack när det visade sig att Gustafsson själv varit medlem i det parti han fick i uppdrag att undersöka).

Mycket av det som publicerats i vitbokens första del bekräftar det som ”alla” redan visste – bara med lite klarare konturer. Till exempel hur intimt förbundet SD:s ursprung och persongalleri är med starkt främlingsfientliga BSS, Bevara Sverige Svenskt, och den tidens naziskinhead-rörelse. Annat, som den spridda uppgiften om att partiets förste partiledare Anders Klarström dömts för olaga hot, stämmer inte.

2018 gav denne Anders Klarström ut sin självbiografi – också den med fokus på partiets första år 1988-1995. Utan större omsvep bekräftar han hur flera av partiets dåvarande frontfigurer, som Leif Zeilon, Jerker Magnusson och Ulf Ekberg alla tar klivet direkt från BSS in i SD i samband med att partiet bildats 1988. Genomgående beskrivs de obekymrat som jovialiska och trevliga personer lätta att umgås med.

Efter en sådan beskrivning frågar jag mig vad som drev dem?

Men det mest slående med Klarströms skildring av partiets första år är inte hur dess värderingar utvecklats genom åren utan hur kolossalt mycket det bråkats runt partiet. Om och om igen rullas ett och samma narrativ upp om hur Klarström och partiets övriga (då ganska fåtaliga) företrädare reser land och rike runt för att hålla tal eller demonstrerar samtidigt som olika vänsteraktivister överöser dem med inte bara glåpord utan även stenar, glasflaskor med mera. Klarström beskrivning av det gryende partiets första 30-november-demonstration i Lund 1987 är talande:

Polisen öppnade upp kravallstaketet och vi påbörjade fackeltåget med ett par stora polishästar i täten. En ung kille framför mig säckade ihop, träffad i huvudet av en projektil. Stenregnet fortsatte blandat med att även glasflaskor kastades mot oss. En annan kille som gick alldeles framför mig föll ihop när han träffades av en glasflaska som krossades mot hans huvud.

Efter en sådan beskrivning frågar jag mig vad som drev dem? Vad gjorde att de återvände till talarstolen eller demonstrationen – när insatserna kunde vara så här höga? Varifrån kom hatet mot kulturblandningen, kravet på repatriering av utomeuropeiska invandrare, varningarna om att ”svenskarna” höll på att bli en minoritet i sitt eget land, känslan av att Sverige måste ”räddas” och så vidare (allt det som vänsteraktivisterna vände sig så starkt emot)? Från något personligen upplevt? Från nära vänner eller släktingar? Från något de läst? Vare sig vitbok eller självbiografi ger någon vidare vägledning, likt tennsoldater gjutna i en på förhand given form verkar Sverigedemokraterna istället med en gång fast förvissade om vem som är inne eller ute, pålitlig eller opålitlig, svensk eller icke-svensk.

Narrativets grande finale utgörs av media som enligt Klarström antingen helt tiger ihjäl SD-sammankomsten – alternativt kablar ut en (för SD:s vidkommande) mer eller mindre negativt skruvad version av händelseförloppet.

Partiets starkaste sammanhållande kitt verkar förbli detta narrativ om den evigt och utan anledning attackerade och baktalade underdogen och att de stora mobbarna var och förblir media och de politiska motståndarna. Medan Klarström talar om ”systemmedia” (som en del i ”PK-samhället”) i slutet av 80-talet så kallas journalister för ”nationens fiender” (som hotas med ”journalistrugby”) av partiets nuvarande stabschef Linus Bylund. Är det ena verkligen så mycket värre än det andra? Islam är helt klart en vedervärdig religion för gänget runt Klarström men knappast mer vedervärdig än för Richard Jomshof – partiets sittande ordförande i riksdagens justitieutskott. De för ledningen oönskade element (vilka väl mycket slinker med tungan) som dagens partiledare Jimmie Åkesson lägger ner rätt så mycket kraft på att försöka skaka av sig är lika irriterande efterhängsna för Klarström så tidigt som 1992:

Alla vi som arbetar seriöst och hårt för att Sverigedemokraterna ska växa upp som ett seriöst, handlingskraftigt alternativ i svensk politik har med stor indignation sett hur oseriösa extremister agerat lydiga redskap åt våra fiender inom etablissemanget.

Onekligen ett sisyfosarbete. Vare sig Klarström eller Åkesson verkar dock fråga sig vari lockelsen ligger, varför kreti och pleti springer just efter SD. Även där saknas analysen. Klarström har förvisso en poäng i att VAM, Vitt Ariskt Motstånd, inte nödvändigtvis hörde till rörelsen bara för att några av deras sympatisörer råkade hamna på en och samma SVT-filmsnutt som SD (under en demonstration) – men varför ställde sig VAM så tätt inpå från början? Kanske ville de där VAM-sympatisörerna bara åt några av SD:s klatschiga flyers ”Sverige åt svenskarna” för eget bruk – de passade ju så väl med deras egen retorik?

När SD:s Martin Kinnunen nyligen uttryckte att Gustafssons vitbok bara har historisk betydelse – och inte har något att göra med partiet idag – framstår det snarast som en omvänd historierevisionism där partiet söker putsa på dagens fasad genom att uppmåla en historia som man har föga gemensamt med och har utvecklats bort från. Men å andra sidan; för att bli tillräckligt rumsrent för att kunna bli del i en regeringskonstellation krävs inte per automatik en ideologisk omvändelse, det räcker så bra med att motparten tar ett steg närmare.

The post När den smutsiga byken ska tvättas first appeared on Opulens.