USA. ”Besluten blir helt avhängiga en mans nycker. Och ytterst få kejsare avgår frivilligt.” Det skriver Lars Thulin, i veckans krönika, om den tillträdande presidenten Donald Trump.

USA:s författning, som till största delen infördes 1789, grundade världens första moderna demokrati. Den amerikanska konstitutionen är därför beundrad och har kopierats av andra nationer. Vissa historiker menar att författningens innebörd delvis är samma som tankarna som låg till grund för franska revolutionen. Måhända låg det i tiden. Men i USA infördes dessa idéer tydligt och enkelt i det som skulle bli världens ledande nation på många områden.

USA blir ett kejsardöme

Nu förvandlas landet till ett kejsardöme. Ett exempel är att avgående presidenten Joe Biden utnyttjar rätten att benåda i ett ärende som bara rör egna familjen. Budskapet är klart – presidenten och hens närmaste står över lagen.

Trump har länge hävdat det. Innan han nådde Vita huset sade han att han i New York, till och med Femte Avenyn, skulle kunna skjuta en person och inte förlora väljare på dådet.

Trumps nickedockor i Högsta domstolen

Högsta domstolen, som genom Trumps försorg till stor del idag består av hans nickedockor, har gjort klart just att en president inte kan dömas för något hen gjort under sin ämbetstid. Inte nog med det. I ett uppmärksammat fall fälldes han av en enhällig jury i New York för att olagligt använt kampanjpengar för att tysta en porrstjärna. Detta skedde före hans tid i Vita huset. Domen är nu uppskjuten på obestämd tid. Vilket nog betyder att fallet läggs ned. Den domare som vågar döma Trump får sitt liv och sin karriär krossad.

Joe Bidens svek

Att Joe Biden går emot vad han lovat tidigare är ett svek. De brott om sonen Hunter Biden kan åtalas för är ett ringa vapenbrott samt skattebrott. I första fallet skulle det förmodligen aldrig gå till domstol för en vanlig medborgare. Vad gäller skatten har pengarna betalats in sedan länge. Men läser man lagen på strängast möjliga vis kan brotten ge upp till 25 års fängelse. Den domare som inte utmäter det straffet kommer också få se sin karriär gå upp i rök. USA:s tillträdande president är besatt av hämnd.

Trumps urval av ministrar

Kejsardömet bevisas också av urvalet av ministrar och chefer  

Matt Gaetz föreslogs som justitieminister. Han är utbildad jurist, men i sitt cv har han anklagelser och utredningar om sex med minderåriga samt narkotikaanvändning. Han hoppade av inför risken att inte bli godkänd av senaten.

FBI-chef kan bli Kash Patel, som hatar FBI och vill lägga ner myndigheten i nuvarande form. Därmed är han på Trumps linje, som antas vilja använda FBI för att jaga sina motståndare.

Robert F Kennedy Jr, vill Trump se som hälsominister. Denne Kennedy är konspirationsteoretiker och hävdar att covid-19-vaccinet är det dödligaste som någonsin tillverkats. USA:s läkarkår bävar för att denna foliehatt ska leda hälsoarbetet i landet.

Pete Hegseth föreslås som försvarsminister. Hans militära meriter är en tjänst i nationalgardet, bland annat på fånganstalten Guantanamo Bay. Hans fördel i Trumps ögon är att han varit programledare på Fox News och då ställde snälla frågor.

USA får en dålig ledare

En bra chef väljer en ledningsgrupp som kan mer än hen själv. En dålig väljer en som kan mindre. Det är en sanning i näringslivet. Uppgiften för en bra chef är inte att vara expert. Utan att leda och skapa rätt förutsättningar för experter. Då kan ledningens helhet bli mer värd än summan av individerna. Men då ska chefen ha förtroende hos experterna. Chefen måste ha ett sådant självförtroende att hen vågar släppa fram dem som kan mer.

En dålig chefs största rädsla är att bli avslöjad som just dålig. Skammen kan undvikas med så svaga sakkunniga att otillräckligheten inte upptäcks. Därmed kan chefen också kräva total lojalitet hos sina närmaste. Dessa kan köpas genom olika förmåner.

Allt stämmer på Trump. Kravet för jobb hos honom tycks vara att inte kunna något om sitt specialområde. Trump uppnår då två mål.

Det ena är att de utvalda blir oerhört smickrade över jobberbjudandet. Därmed skapas en lojalitet mot Trump. Samt en gnagande oro att de kan ersättas hur lätt som helst. Så de hyllar chefen och lyder honom blint.

Det andra är att genom tacksamhetsskulden kan presidenten stärka sitt redan grandiosa ego. Vilket förmodligen är den främsta drivkraften för forne såpaskådisen. Efter att få hämnas på motståndare.

Trumps storhetsvansinne

Den psykiatriska diagnos som bäst stämmer på Donald J Trump är megalomani, på svenska storhetsvansinne. Benämningen är sammansatt av de grekiska orden för stor och vansinne.  Tillståndet definieras som överdriven önskan om makt och kontroll och en uppblåst känsla av den egna betydelsen. I detta ingår också total övertygelse om den egna talangen och intelligensen.

Det ultimata beviset på megalomani var det tal han höll för en grupp kristna republikaner. Han sade han att om de bara röstade på honom nu, skulle de inte behöva rösta någon mer gång. Många tolkar detta som att han, likt Putin och Xi Jinping vill upphäva grundlagen för att göra sig själv, eller närstående, till kejsare på obestämd tid.

Megalomani behandlas med terapi. Men ett problem är att den sjuke sällan söker vård på egen hand. Då krävs att närstående gör det. Och vem vågar gå emot Trump, eftersom hämnd är det bästa han vet? Så ytterligare en diagnos kan ställas: skolgårdens värsta mobbare.

Resultatet blir en svag och okunnig ledning av nationen. Besluten blir helt avhängiga en mans nycker. Och ytterst få kejsare avgår frivilligt.

The post Håller USA på att förvandlas till ett kejsardöme? first appeared on Opulens.

Regeringskrisen i midsomras visade upp de blåbrunas taktik inför valet 2022. Sanningen är att de står enade och att SD:s syn på Sverige är en grundsten i bygget. Intressant är att man väljer en taktik som till stora delar har hämtats från USA:s 45:e president, Donald J Trump.

Kristdemokraternas ledare Ebba Busch går längst. Vid valet till EU-parlamentet 2019 valde hon en slogan som löd ”Make EU lagom again”. Ett märkligt slagord på svengelska och som inte förpliktigade till något. Och det var obegripligt för den som inte följt den store läromästaren i Vita huset, Donald Trump. Hans devis var ”Make America great again”. Att välja en slogan som flörtar med den mest kontroversielle och hatade president USA har haft under överskådlig tid, tyder på urusel tajming och total tondövhet. Men dessa egenskaper har länge präglat KD:s arbete.

EU-valet gick inte bra för KD. En anledning var att Dagens Nyheter avslöjade hur partiets representant i EU-parlamentet, Lars Adaktusson, röstat i frågor om abort. Artikeln byggde inte på antaganden eller anonyma källor, utan på journalistiskt fotarbete: att utifrån EU:s arkiv redovisa hur Adaktusson röstat.

Ebba Busch tappade koncepterna, ändrade sin åsikt om Adaktusson flera gånger och valde till sist att göra som idolen i Vita huset – skylla allt på journalister. Hon kallade SVT för statstelevision, vilket var det vidrigaste hon kunde tänka sig. Uttrycket är häpnadsväckande för att komma från en ledamot i riksdagen. Public services ägande är snårigt, men syftet är ett enda: att staten inte ska makt över dessa media. Ägare är en stiftelse där alla riksdagspartier ingår. Allt detta vet Ebba Busch väl. Men när hon blev pressad valde Trumps mest älskade vapen.

Ett av Trumps grundläggande argument var att den demokratiska ordningen i USA var fel, att makten byggde på mygel i träsket och enbart han kunde ställa allt tillrätta. Han bad därför medborgarna om tillåtelse att sätta sig över de demokratiska spelreglerna. De blåbruna gjorde samma sak i somras genom att gång på gång utmåla Sveriges regering som illegitim, snudd på olaglig.

Vad säger historien? Stefan Löfvens regering tillträdde 2018 efter 134 dagars förhandlingar. Moderaterna, Kristdemokraterna, och Sverigedemokraterna såg då inga fel i detta. Inte minst för att de själva fått chansen att bilda regering men fullständigt misslyckats. Ingen i kammaren påstod vid det tillfället att ett enda kommatecken i riksdagsordningen hade brutits då regeringen valdes.

Men vid krisen i somras lade de blåbruna sin kraft på att framställa Löfvens regering inte bara som dålig, vilket ju är oppositionens jobb, utan att allt starkare antyda att den tillkom på ett olagligt vis.

Ulf Kristersson upprepade gång på gång, som ett mantra, att regeringen aldrig borde ha tillträtt. Underförstått: något är fel, någon har lurat svenska folket. Någon borde stoppat detta. Sanningen är att den tillträdde för att en majoritet av riksdagen inte sade nej till det. Och det främsta skälet till det var att Ulf Kristersson inte förmådde presentera ett alternativ, trots två försök. Den som borde stoppat det var alltså Kristersson själv. Men han fick inte ens fram ett förslag som gick till omröstning. Kanske menade Ulf att den som borde stoppat det hela istället var lagen. I så fall ifrågasätter han den nuvarande. Eller är han bara dålig förlorare?

Ebba Busch var som vanligt helt okänslig med språket. I KD:s skäl till sin misstroendeförklaring sägs att Löfvens regering tillkom genom mygel. Ordbokens förklaring till ordet mygel är bland annat fusk, fiffel och bedrägeri. Att sätta den etiketten på ett beslut som en majoritet av riksdagen accepterar är oerhört. Speciellt då det görs av en partiledare och ledamot i denna riksdag. Men i förtalsmålet där Ebba Busch nyligen förklarat sig skyldig säger hon sig följa sin egen syn på rätt och fel och anser att Sveriges lagar är felaktiga. Uppenbarligen anser hon samma sak om grundlagen som styr riksdagsarbetet.

Ulf Kristerssons och Ebba Buschs meningsfrände Jimmie Åkesson dundrade på med att varje dag med Stefan Löfvens regering är en förlorad dag. Det antyder att landet utsatts för en statskupp och färdas mot katastrofen. Det understöddes av SD:s Rickard Jomshof som i Aftonbladet utmålar Sverige som ett laglöst land som nästan rusar mot inbördeskrig. Och att allt detta är Centerpartiets fel eftersom man slöt ett avtal med Stefan Löfven. Det är då lätt att minnas Trumps hat mot invandrare och skuldbeläggande av Demokratiska partiet i motsvarande fråga.

Sammantaget pekar detta på att de blåbruna kommer använda Donald Trumps taktik, nämligen att undergräva de grundlagsfästa lagar som styr Sverige. Vårt land har varit utsatt för ett kuppliknande mygel, kaos hotar och bara de blåbruna kan rädda nationen från undergång.

Och om de lyckas 2022? Men om väljarna inte ger dem förtroende 2026? Kommer deras anhängare storma Riksdagshuset? Allt i enlighet med läromästarens agenda? Vi får se.

The post De blåbruna har lärt av Trump first appeared on Opulens.

TRUMP. Och örnarna fällas i flykten… I dagarna har republikanerna haft sitt partikonvent och slutit upp bakom den man som tänker sitta kvar ytterligare fyra år i Vita huset. Raden av hans nära medarbetare som hoppat av blir allt längre. Senast hans rådgivare Kellyanne Conway som berikat engelska språket med en ny pseudonym för lögner: alternativa fakta. Hon skyller på att hennes femtonåriga dotter som tycks ha en säkrare moralisk kompass har fått nog.

De röda republikanerna (som skyller de blå demokraterna för socialism, aj aj, farligt) ångar oförtrutet på. Utrikesministern ska av tradition hålla sig borta från alla valtal. Men Trumps polare Pompeo skickar sitt från taket på King David Hotel i Jerusalem. Enligt samma tradition är Vita Huset en neutral plats, men icke för den som sätter sina egna villkor. Bilden på honom och hans hustru när de vandrar fram mot en tät ridå av amerikanska flaggor ger obehagliga associationer, särskilt som en rad lansar med förgyllda örnar syns i förgrunden. De republikanska scenograferna vet hur en slipsten ska dras: de har alldeles uppenbart sett Leni Riefensthals Viljans triumf, propagandafilmen från nazisternas partidagar i Nürnberg.

Och örnarna? Betänkt Esaias Tegnérs ord i rubriken här ovan, i hans retoriska praktdikt Det eviga. Han visste vad som väntade Napoleon och hans fälttecken…

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Örnarna fällas i flykten first appeared on Opulens.

HISTORIA. “Pajkastningen är i full gång. De närmaste rådgivarna kring en president som envisas att twittra iväg sina ogenomtänkta infall har ingen lätt uppgift. De försöker få honom att för en gångs skull hålla tyst”, skriver Ivo Holmqvist.

”In God We Trust” står det under bilden på Franklin Delano Roosevelt på framsidan av tiocentaren, the dime. Och på baksidan det latinska ”E pluribus unum”. Så har man försäkrat sig om både andligt och världsligt beskydd. Den andra devisen som finurligt nog består av tretton bokstäver syftade från början på de tretton delstaterna som gick samman i en högre federal enhet när de frigjorde sig från engelsk överhöghet. Ur många en enda – det slagordet var mera täckande 1776 än just nu när splittringen mellan partierna, delstaterna och befolkningen i USA blir allt tydligare.

En annan inskrift som brukar citeras som tecken på ett välkomnande Amerika är den sonett som Emma Lazarus skrev på 1880-talet. Den är inskriven på foten av Frihetsgudinnan, i inloppet till New York. I skrivande stund har stridande viljor på Capitol Hill ännu inte kunnat enas eller ens hjälpligt jämkas samman om budgeten. Nedstängningen av statsapparatens olika avdelningar är ett faktum, en av dem parkförvaltningen. Den ser bland annat till nationalmonumenten, däribland The Statue of Liberty. Att New Yorks borgmästare, påhejad av andra, lovar att försöka hålla Frihetsgudinnan öppen för besökare är en lätt bisarr amerikansk självironi om man ser vad gudinnan ropar i andra strofen:

“Keep, ancient lands, your storied pomp!” cries she
With silent lips. “Give me your tired, your poor,
Your huddled masses yearning to breathe free,
The wretched refuse of your teeming shore.
Send these, the homeless, tempest-tost to me,
I lift my lamp beside the golden door!”

Drygt en halv miljon som kom till USA som barn, utan eget val och egen förskyllan, hotas nu av utvisning eftersom de inte har sina inresehandlingar i ordning. Gruppen kallas kollektivt för DACA, en akronym för Deferred Action for Childhood Arrivals. Om de invandrarfientliga politikerna får som de vill skjuts inte utvisningen av dem upp mycket längre. Jag vet inte om den Drumpf som utvandrade från Kallstadt till Amerika var trött, fattig och hade kastats kring av stormar, och inte heller om han kunde klassas som ”wretched refuse”. Men man kunde önska att ättlingen som försett sina boningar med gyllene dörrar och som kan andas fritt kunde visa mera påtaglig medkänsla med de hemlösa, och nyansera sitt språkbruk vad gäller dagens utvandrarländer.

Till de löjligare inslagen i den amerikanska politiska såpoperan just nu hör det automatiska och partipolitiskt hätska telefonsvar man får när man ringer Vita Huset (varför man nu skulle göra det): ”Thank you for calling the White House. Unfortunately, we cannot answer your call today because congressional Democrats are holding government funding — including funding for our troops and other national security priorities — hostage to an unrelated immigration debate. Due to this obstruction, the government is shut down…” Det påminner om en kvickhet som cirkulerade i studentkorridorerna i Lund på sextiotalet, fast kanske inte bland teologerna. Om man ringde Rom fick man till svar ”Detta är Vatikanens automatiska telefonsvarare. Ni är välsignad.”

Pajkastningen är i full gång. De närmaste rådgivarna kring en president som envisas att twittra iväg sina ogenomtänkta infall har ingen lätt uppgift. De försöker få honom att för en gångs skull hålla tyst, inför förhandlingarna att komma ur det som för tillfället är ett svårartat dödläge. Hans ombytlighet omskrivs på ett vänligt sätt i The New York Times som ”mercurial”, kvicksilversnabb, och på ett mera målande och möjligen bättre täckande vis av den demokratiske minoritetsledaren i Senaten. Att försöka få presidenten att hålla sig till ämnet är, har han sagt, som att förhandla med en ”Jell-O” (jag ser att det finlandssvenska Hufvudstadsbladet förklarar att det ”syftar på den välkända amerikanska gelédesserten ….”).

Allt torde ha sin övergång. Men risken är stor att skadan på landets högsta ämbete blir bestående, den som en oerfaren och hämningslös innehavare av landets presidentskap hunnit vålla redan efter sitt första år i Vita Huset. Och det är illa – man ser det inte minst i spekulationerna redan nu om vem som skulle kunna väljas till Trumps efterträdare. Där gäller utanverk mer än inre förtjänster, yta mer än djup. Ronald Reagan var skådis men han var också en kvalificerad fackföreningsman i Hollywood. Vem härnäst? Några av hans nutida efterföljare i filmbranschen, som Oprah Winfrey eller George Clooney? Båda är, i jämförelse med mannen i Vita Huset, balanserade, tänkande och medkännande människor. Clooney har dessutom en högutbildad hustru som skulle kunna bistå lika kvalificerat som både Eleanor Roosevelt och Michelle Obama.

The post Antecknat i Amerika: Symboler och slagord first appeared on Opulens.

DASSIGT. “Femtiofyra afrikanska länder protesterar, med all rätt, mot att kallas skithålsländer. Eftersom presidenten genast kollade upp om hans yttrande uppskattats av kompisarna var det ingen felsägning”, skriver Ivo Holmqvist.

”Vad helvetet är 3vligt! Där sitter lorteraner och kissoliker och bönar på latrin och kräkiska…” Statsöverhuvudet i Amerikas förenta (fast nu allt mer splittrade) stater tycker fortfarande vid 71 års ålder att bajshumor är kul. Eller också vet han vad som går hem i den rasistiska minoriteten av USA:s befolkning som röstade på honom och som förpassade honom till Vita Huset, genom det märkliga indirekta valsystemet.

Femtiofyra afrikanska länder protesterar, med all rätt, mot att kallas skithålsländer. Eftersom presidenten genast kollade upp om hans yttrande uppskattats av kompisarna var det ingen felsägning. Annars har denne tidstjuv (tänk så mycket vi hunnit med om i stället en vuxen, normal, klok och rationell person efterträtt Barack Obama) vant oss vid att sottiserna flödar lika ymnigt som grodorna och lögnerna ur hans mun.

Donald Trump sattes i en militärskola för att lära sig hyfs men tvingades nog aldrig att harva i fält. Han skyllde på en hälsporre för att slippa militärtjänsten, annars kunde man nog tycka att han trots detta mycket milda handikapp kunde ha passat åtminstone till att bli handräckningsvärnpliktig med kompanitjänst.

Det är inte troligt att han under manövrer satts att gräva latriner. Om han gjort det skulle han kanske inte så lättvindigt avfärdat de länder som inte är alltigenom välsignade med vattenklosetter och där förgyllda toalettsitsar är sparsamt förekommande. En jul för nu många år sedan tillbringande vi i det indiska Hyderabad, och blickade från vårt hus ner på granntomten där runda kakor torkades i solen: komockor som sedan blev till bränsle.

Och vackert klädda indiskor i färggranna saris kom med vattenkrus, satte sig försynt på huk i skydd av en mur, och förrättade sitt tarv på mycket diskret vis. Det skulle inte falla oss in att för den sakens skull skälla den indiska subkontinenten för en skithålsnation.

Vi har just sett Victoria and Abdul, den nya storfilmen med Judi Dench som en åldrad drottning Victoria som har turen att bli bekant med en muslim från Indien. Deras vänskap utvecklar sig till något mycket civiliserat tvärs över nations- och rasgränserna, trots många påfallande utbrott av förstockad rasism i den brittiska överklassen. ”Upp flyga orden, tanken stilla står” – nej så väl är det nog inte i Washington D.C. just nu. Den gravt solipsistiske statschefen vet säkert hur han ska lägga sina invektiv både muntligt och skriftligt – dessvärre.

The post Antecknat i Amerika: En skitsak first appeared on Opulens.

MAKTSTRÄVANDEN. “Jag tänkte som nyårslöfte att jag ska försöka att primärt bemöta människors bästa argument, men blir det till godo eller till skada för de övergripande värderingar jag kämpar för? Finns en motsättning mellan att nå sina politiska mål och att följa sina politiska ideal?”undrar Isobel Hadley-Kamptz.

“Do you enjoy losing?” ”Not that much, no. Then again, I really don’t have a lot to compare it to.”

Toby Ziegler, då i Josiah Bartlets till synes förlorande primärvalskampanj får en fråga från en kritisk kollega och svarar. Han har varit en politisk strateg i hela sitt liv och har ännu aldrig vunnit ett val. Han har nyss givit presidentkandidaten rådet att tala sanning i ett möte inför arga bönder, om så bara för att sanningen är enklare att komma ihåg.

Jag har älskat Toby sedan jag först såg honom på tv i The West Wing (Vita huset), för snart 20 år sedan. Med sin cynism, sitt intellekt, sin osvikliga moral och sitt goda hjärta vann han omedelbart mitt och sällan har jag känt igen mig lika mycket i en karaktär i populärkulturen.

Finns det en konflikt mellan att vara en intellektuellt hederlig människa och att vinna val? En av basparadoxerna i West Wing är att president Bartlet faktiskt blir president, trots att han är en hopplös liberal elitist som både kan latin och erhållit ekonomipriset till Nobels minne. Det där är egenskaper som tv-tittare som jag gillar, men som den vanlige väljaren antas ogilla. Med vissa undantag beskrivs presidentens stab också som renhårig, rakryggad och politiskt konsekvent. Politiska problem beskrivs uppkomma främst när man avviker från den rätta vägen. Det är inte särskilt realistiskt.

Många pratar om att svensk debatt måste bli mer vuxen, mer sansad och hederlig, men vinner man verkligen något på det? Är det inte tvärtom de personer som medvetet ligger på eller över gränsen för det man kan kalla ett anständigt samtal som har flest följare, mest entusiastiska supporters? När jag kritiserat högermänniskor som jag tycker beter sig oanständigt får jag ofta svaret att vänstern var först. ”Vi blev överkörda förut, nu ger vi bara igen.” Kanske har de rätt, men är det rätt?

Människor har en oerhörd tendens till överseende med övertramp från åsiktsfränder, och säkert är jag undermedvetet likadan. Jag vet att jag inte alltid protesterade särskilt tydligt när folk säg 2010 kallades rasister på rätt lösa boliner. Det försöker jag lära av nu och faktiskt säga emot när jag tycker att det behövs.

Jag tänkte som nyårslöfte att jag ska försöka att primärt bemöta människors bästa argument, men blir det till godo eller till skada för de övergripande värderingar jag kämpar för? Jag är allvarlig nu: finns en motsättning mellan att nå sina politiska mål och att följa sina politiska ideal? Och vilket är i såfall viktigast. Sviker man de förra om man avviker från de senare? Sviker man dem mer om man håller sig på sin höga moralhäst och därför aldrig vinner makten?

För Bartlet blir president mot alla odds, men det beskrivs inte i serien hur kampanjen till slut såg ut som gjorde att han vann. Kanske är det logiskt. Toby vann äntligen ett val, men vi får aldrig se om han gick emot sina principer för att nå dit. Den lyxen finns inte i den verkliga politiken.

Alla artiklar av Isobel Hadley-Kamptz

The post Leder politiska strävanden till moraliska övertramp? first appeared on Opulens.

SOLFÖRMÖRKELSEN. “Och så kunde man, när timmen var inne, med glasbiten för ögat se hur solen blev allt mindre och skuggan tog över. Det var fascinerande och gav ett livslångt minne, från en ovanligt varm och vacker sommar, och ögonen klarade sig bra”, skriver Ivo Holmqvist.

Den utmärkta amerikanska tidskriften The Atlantic håller mig, liksom de lika oumbärliga The New York Times, Washington Post och The New Yorker, informerad om de dagliga stolligheterna kring mannen i Vita Huset i det stora landet i väster. Nu senast har en rubrik i den lärt mig ett nytt ord: umbraphile. Det är ju inte så svårt att lista ut vad det betyder redan innan man läst artikeln: någon som älskar skuggor, antingen man är en ljusskyggvarelse eller inte.

Texten handlar om en ivrig skuggälskare, en ”avid umpraphile”, som under sextio års tid hunnit beskåda 26 solförmörkelser, den senaste alldeles nyss när solen försvann i ett brett stråk över USA, ett fenomen som varade drygt två minuter. Första gången han såg något sådant i skyn var 1954. Den sommaren kunde man göra det också i Sverige. Jo, där om kan jag ge besked, om herrn så vill, ty jag var med (för att citera Fänrik Ståls sägner). Även om det inte var riktigt lika upphaussat den gången så hade man hunnit förbereda sig på detta järtecken. Jag var tio år och lärde mig, som alla andra folkskoleglyttar, att man skulle svärta en skiva glas över lågan från ett stearinljus.  Och så kunde man, när timmen var inne, med glasbiten för ögat se hur solen blev allt mindre och skuggan tog över. Det var fascinerande och gav ett livslångt minne, från en ovanligt varm och vacker sommar, och ögonen klarade sig bra.

Flera foton på en man som visar hur man inte ska förfara vid en sådan eklips finns i samma nummer av The Atlantic: Donald Trump står på Vita Husets balkong och kisar rakt in i solen. Inga svärtade glas eller solbrillor där – så enfaldigt. Så kan man undra varför? För att visa sig som en superhjälte som inte bryr sig om sådant lappri och trams som att skydda ögonen? Eller för att han i mottaglig ålder läst för många nummer av Stålmannen som säkert inte besvärade sig med mörka glas, annat än Clark Kents hornbågade. Men Superman var från planeten Krypton (på nätet finns en rolig sammanfattning av hans särart, på sajten utomjordiskt.ifokus.se). En film som i avskräckande syfte gärna kan få köras vid en privat visning i Vita Huset är Lars von Triers apokalyptiska Melancholia – där förebådar solförmörkelsen världsundergången.

The post Avid umbraphiles first appeared on Opulens.