CORONA. “Jag problematiserar frågan om rätten till självbestämmande över den egna kroppen”. Pär Axelsson var kritisk till Patrik Stigssons artikel Vaccinskeptikerna brännmärks. Nu ger den senare en replik på kritiken.

I en Opulens-text ställde jag frågan: Är rätten att bestämma över den egna kroppen okränkbar i en demokrati? Något som alltid bör respekteras och värnas?

Det som framförs under rubriken Som att köra på vänster sida trots högertrafik, och som skall föreställa ett svar, bygger på en total missuppfattning av min text. Resultaten blir ett förvirrat och osammanhängande personangrepp (mitt efternamn nämns inte mindre än tolv gånger), skrivet i uppenbar affekt.

Det är inte ofta man ser den typen av omogna emotionella utfall i debattsammanhang. Jag har därför tvekat länge inför att formulera ett svar. Det är tydligt att skribenten helt saknar förmåga att föra ett djupare resonemang om frågorna jag formulerar, och att han inte är intresserad av en dialog. Men eftersom skribenten på ett aggressivt sätt attackerar mig som person, har jag trots detta kommit fram till att jag bör kommentera inlägget.

Skribenten konstaterar korrekt att “Stigsson hävdar att de som inte vill vaccinera sig brännmärks och att i en demokrati är individen fri att inte bry sig om vetenskapliga rön.” Han fortsätter: “Alltså behöver individen inte vaccinera sig.” Denna slutsats finns inte någonstans i min text. Den har uppstått i skribentens fantasi. Jag argumenterar inte för eller emot någon särskild linje i vaccinfrågan. Min text handlar över huvud taget inte om det.

Jag problematiserar frågan om rätten till självbestämmande över den egna kroppen i en pandemikontext. Inget annat. Jag pekar på inkonsekvensen i att den oinskränkta aborträtten löper parallellt med ett öppet skam- och skuldbeläggande av dem som när det gäller coronavaccinering i grunden hävdar samma princip. Detta förstår inte skribenten.

Skribenten hittar på något han kallar en “huvudfråga”, och räknar därefter upp en mängd fakta som sedan två år tillbaka torde vara väl kända för alla som lämnat förskoleåldern. Skribenten är fri att älta denna huvudfråga tills korna kommer hem. Men det hade varit bättre om han kommenterat det min text handlar om.

Till sist undrar jag vad min person över huvud taget har med saken att göra? Skribenten förutsätter att jag är ovaccinerad. Även detta är ett resultat av hans fantasi. Jag har mottagit två doser Pfizer-vaccin. För mig var det inte ett svårt steg. Men jag skuldbelägger inte dem som kommer fram till en annan hållning och väljer att inte vaccinera sig. Jag accepterar deras beslut.

Vad jag däremot inte accepterar är aggressiva personangrepp och fria fantasier utklädda till debattsvar. Hoppas vi får se mindre av det i Opulens framöver.

The post Det handlar om att inte skuldbelägga de som inte vill vaccinera sig first appeared on Opulens.

SKRÄCK. Christoffer Andersson har sett Zack Snyders Netflixaktuella skräckfilm Army of the Dead och har lite blandade känslor beträffande slutresultatet.

Army of the Dead (2021) har varit i utvecklingslimbot sedan 2004 och även om det såg ut att bli en release 2013 gjorde den versionen magplask. I 2021 års version ritade Zack Snyder storyboard på egen hand, filmade själv och det har även sagts att slutversionen matchar storyboarden så gott som exakt. Det pekar på ett passionsprojekt eller auteurprojekt och sådana projekt har ofta en speciell dragningskraft som är svår att motstå. Ett slags kreativt och fängslande lyster och som inte ens en mer eller mindre okänd castinglista kan få att slockna.

Filmen handlar om ett virus som släpps lös i Las Vegas till följd av en bilolycka med två ouppmärksamma bilförare. Den ena leder en militär karavan och transport av något han inte vet ett dyft om, och råkar för ögonblicket vara mitt uppe i ett samtal. I mötande bilen njuter nybliven man sin bröllopspresent av nybliven fru: en avsugning. De krockar, allt exploderar och ur lasten kommer Zeus – en zombifierad människa. Uppenbart en människa som någon försökt förvandla till övermänniska men misslyckats. Igen.

Scott Ward (Dave Bautista) vänder hamburgare på ett hak efter en lysande karriär i det militära som slutade i misär i samband med virusutbrottet i Las Vegas, när en slug kapitalist kommer in och erbjuder 50 miljoner dollar för att kliva rakt in i karantänzonen och hämta 200 miljoner ur ett kassavalv. Fortsätta vända hamburgare eller riskera livet för 50 miljoner dollar? Vad kan gå fel? Problemet är väl att karantänzonen Las Vegas har blivit ett slags zombieland med en köttätande, strategiskt tänkande – och kännande! – superzombie till hövding.

Dave Bautista spelar den frånvarande pappan och mannen som är här för att lära av sina misstag genom att göra ännu ett. I äkta kapitalistisk anda tänker han lösa problemet genom att ge pengar åt de sårade. Det är häftigt att se Bautista sätta de känslosamma scenerna därför att det i sig lyfter filmen. Och detsamma måste sägas om de mäktiga närbilderna på Richard Cetrone när han visar superzombien Zeus känslor. Matthias Schweighöfer, tysk born-to-be-skådis uppväxt på teatern, ger skådespelartruppen en välkommen bredd bland butchkvinnor och muskelknuttar med sin excentriska person och sina feminina drag i rollen som den charmigt naiva tyska supernörden Dieter.

Som en kuriositet kan nämnas att Zack Snyder valde att klippa bort en scen bland de som försiggår under förtexterna när Las Vegas attackeras av zombies, där en manlig strippa får penisen avbiten. Han tyckte det var att gå för långt.

Zack Snyder hade definitivt behövt en John Milius (bland annat Robert Shaws välkända monolog om bomben i Hajen från 1975) att slipa repliker med därför att de blir stela och intetsägande emellanåt, på de ställen i manus där de bättre hade behövt spegla karaktärernas gemensamma historia. Men tack vare Snyders hårda fokus på den visuella mjukheten kunde detta tillkortakommande slätas över åtminstone delvis.

Kängan mot kapitalismen är omisskännlig. Snyder väger pengar mot relationer på ett så tydligt sätt att det nästan blir banalt. Att inte casta några superstjärnor var förmodligen ett genidrag även om det ofta sker ofrivilligt. Det ger större utrymme åt Scott Ward och åt Zeus, något som filmen bara vinner i ödmjukhet på. Skulle, låt säga, Bautistas gamla wrestlingkollega Dwayne Johnson castats som Scott Ward skulle mjukheten försvinna därför att Johnson har en mycket stirrigare blick.

The post Ojämn men intressant zombiefilm first appeared on Opulens.

CORONA. “Är det det som är att vara vuxen? Hur ska det gå till. Hjälp mig Agnes Wold, eller kanske Anders Tegnell, eller vem som nu är inflytelserik nog att ta sig an uppgiften”, skriver Oscar Petersson.

I skrivande stund lyser solen över Malmö, sommargator har stängt för biltrafik och vaccinationerna verkar i alla fall vara igång. Någon indisk mutation har påträffats i Stockholm, men jag väljer att blunda för det. Min pappa ringer från Småland och gläds över förändrade restriktioner redan efter första sprutan; han får nu krama mitt barn utan att det känns som att vi trotsar all världens rim och reson. Ja, kanske är vi i en vändpunkt nu när aprilvädrets svajighet ger vika inför våren och sommaren. Låt oss hålla tummarna, tänk om pandemin ens är lite stukad i höst. Då kan vi dansa på torget och krama främlingar. Säga upp oss från jobbet, skriva debutromanen – köpa en travhäst! Eller något. Men mitt i all potentiell glädje känner jag också en molande stress över att den vanliga vardagen puffar i horisonten. Är vi redo för den?

Jag är en av dem som haft förmånen att kunna jobba hemifrån hela tiden; en priviligerad typ som egentligen inte har mycket att gnälla över. Men under samma tid har jag också skolat in mitt första barn på förskola. Att ha en fyra minuters promenad dit och hem är allt jag känner till, jag har på inga sätt mött det krångliga livspusslets fula tryne ännu. Och det är just det som gör mig lite orolig för att ställa om, att ställa tillbaka. Vet jag ens vad saker som lämning och hämtning innebär under normala omständigheter? Vad det innebär att fastna med tåget någonstans mellan Arlöv och Tjotahejti, med lågt blodsocker och vara jättesen till allt? Vad vet jag egentligen om att svära inne på Hemköp kvart i fem medan ingen i hela världen vill samarbeta? Nä, inte mycket. Jag har tassat förbi det och missat en stor del av min egen inskolning till föräldralivet; blivit en stillasittande och asocial blobb av något slag. Och i juni föds dessutom mitt andra barn. Herregud.

Hur gör ni ens där ute, ni som bara pusslar och pusslar tills hjärnvalvet brinner? Inte ens teoretiskt förstår jag hur det ska gå ihop sig när kravet på fysisk närvaro börjar bli en grej igen. När företagsparkernas putsade fasader blänker i solskenet och det är dags att knyta slipsen. För trots min flexibla tillvaro har jag ju såklart stött på vardagliga utmaningar även på hemmaplan, som många av oss har i extra känsliga förskoletider, och det jag lärt mig är att samhällstempot ogärna stannar bara för några snoriga näsor. Det hinner det inte, för det finns såklart betydligt viktigare saker att ta i beaktning. Som budgetar. Deadlines. Return on Investment. Möten. Möten om att ha möten. Avstämningar efter möten.

De olika världarna bäddar upp till en klurig kamp och ett medley av vabb, något inställt, någon uppföljning som det ändå är viktigt att jag är med på, ta med stressen in i hemmet, men vad ska vi äta idag, vad ska vi äta sen, vad ska vi äta imorgon?, herregud som här ser ut, vi måste dammsuga, men jag menade inte att det var ditt fel, vi måste kolla den där försäkringen, och finansiera ett hus, men gärna gå ner i tid, han behöver väl ett syskon, han verkar hård i magen, var han inte lös igår, ring bvc, muterat virus, mutationen har muterat, mutationens mutation har blivit ett monster som lever i mardrömmarna, lite rädd, sakna min egen mamma, min egen pappa, vara pappa, vara partner, vårda, SE MIG, SE DIG och visa kärlek förfan. Ge varandra egentid. Gärna samtidigt som allt annat. Skynda!

Är tanken att alla dessa känslor ska förhålla sig till timmar och minuter och andras scheman? Att olika tidsramar ska lira med varandra? Är det det som är att vara vuxen? Hur ska det gå till. Hjälp mig Agnes Wold, eller kanske Anders Tegnell, eller vem som nu är inflytelserik nog att ta sig an uppgiften. Säg till framtiden att vi har det bra såhär, vi som gömmer oss i dunklet bakom skärmen. Jag vill inte ut i den verkliga världen om den är jobbig. Jag vet inte hur den ska fungera.

The post Pandemiblues first appeared on Opulens.

VARDAGSLIV. Ingen människa har någonsin sett en enhörning. Utom jag. Den betar utanför mitt fönster just nu! Ingen människa påstås heller veta vad göra nu i coronatider. Men jag vet. Jag är ett virus. Sitter dock stilla i båten av rädsla för hatiska brev och hot. Undrar vad Tegnell tycker där i sin bepansrade säng?

Här läser vi Södergran och Sjöberg. Vissa om våra klor. Här letar vi efter ulliga sibiriska mammutar. Här kommer kvinnorna in med sina blöta tidningar. Ehuru dock. Ingen människa sedan homo erectus har som Mats på Rapport lyckats lösa de trassliga trasslen. Utom jag. Den gordiska knuten här i Hälleviksstrand är en stängd kiosk och en öde pub. Ändå.

Ändå vet vi alla här hur långt avståndet till Södertörn är, och därför vilka vi är. Själv har jag horn och en penna i käften. För att skriva den sista bok som kommer att inhösta Augustpriset. Allt detta är sant. Dock är det inte Sant.

Carsten Palmer Schale

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Allt detta är sant first appeared on Opulens.

CORONA. “Detsamma gäller vaccin. Tillräckligt många behöver ta sprutan för att bygga upp en immunitet i befolkningen”, skriver Sofia Nerbrand.

”Vi använder inte munskydd för vår egen skull. Det handlar om att skydda andra, att visa omsorg för sin omgivning.” Så förklarar en japanska i min bekantskapskrets varför hennes landsmän alltid bär munskydd vid minsta förkylning. Under pandemin är det en självklarhet att bära ansiktsmask i hennes hemland. Hon är förbryllad över att så få här i Sverige sätter på sig mask. Bryr ni er inte om varandra? Undrar hon.

The post Att bära munskydd handlar om solidaritet first appeared on Opulens.

COVID-19. “Debatten om den svenska coronastrategin lär inte mattas av, knappast heller utvecklingen i Ungern. I synnerhet inte sedan Ungern och Polen framgångsrikt blockerat kraven på villkor om rättssäkerhet i EU:s räddningspaket”, skriver Peter Pagin.

Corona-pandemin har fört med sig både infodemier och demokratikriser. Delvis har dessa rört vetenskaplig legitimitet och den akademiska friheten. Vi har sett hur Donald Trump först visat upp och sedan avfärdat Anthony Fauci, chefen för avdelningen för allergi och infektionssjukdomar vid NIH, National Institutes of Health. I Sverige har regeringen i hög grad lyssnat på sina expertmyndigheter, men dessa, framför allt Folkhälsomyndigheten, har i sin tur blivit kraftigt ifrågasatta, inte minst av vissa forskare inom olika områden, och debatten har tidvis varit hätsk. Den 3 augusti publicerade DN en artikel baserad på intervjuer med rektorerna för Karolinska institutet, Umeå universitet och Uppsala universitet. Temat var tonläget och den akademiska friheten. KI:s rektor Ole Petter Ottersen varnar där för att den akademiska friheten hotas av det höga tonläget.

Ungefär samtidigt som dessa intervjuer ägde rum, i slutet av juli, i centrala Budapest, packade lärare och forskare flyttlådorna och städade ur sina tjänsterum.  CEU, Centraleuropeiska universitetet, slog igen sitt campus på Nadorgatan. Därmed fullbordades ännu ett kapitel av Viktor Orbáns och Fidesz-regimens framgångsrika kamp mot Centraleuropeiska universitetet och mot akademisk frihet i Ungern.

CEU grundades på initiativ av östeuropeiska forskare och intellektuella efter östblockets kollaps 1989. Ett fritt universitet skulle verka för en demokratisk utveckling i Östeuropa. Projektet stöddes ekonomiskt av George Soros. Centraleuropeiska universitetet startade sin verksamhet 1991, med campus i bland annat Budapest och med juridisk hemvist i USA.

När jag själv med kollegor från Stockholms universitet första gången besökte CEU i september 2013, för en filosofikonferens, var Fidesz tid vid makten fortfarande relativt kort. Nedmonteringen av liberala fri- och rättigheter var ännu i sin linda. Våra ungerska kollegor var oroliga men beklagade sig mest över kulturlivet. Året innan hade regimen bland annat tagit kontroll över Nationalteatern och styrt över repertoaren i nationalistisk anda.

Men trycket mot akademisk frihet, liksom mot pressfrihet och rättssäkerhet skulle komma att öka. Den “illiberala demokratins” ideologi skulle komma att formuleras närmare av Orbán själv: i praktiken en avveckling av fri- och rättigheter, i teorin ett försvar av nationen, familjen och kristendomen. Under 2018 framförde regimen ett förslag om ett nytt domstols-system med starkt utvidgade befogenheter för regeringen att utse och avskeda domare. Detta ledde till initieringen i EU-parlamentet av ett artikel-7-förfarande mot Ungern. Också under 2018 tog en ny Fidesz-lojal stiftelse, KESMA, över inte mindre än 500 nyhetsmedier i landet. Efter detta återstod inte mycket av oberoende nyhetsrapportering. Konstitutionsdomstolen, vars ledamöter till största delen är tillsatta av Fidesz-regeringen, avgav i juni i år ett utlåtande om detta. Slutsatsen var att övertagandet ligger i nationens intresse, eftersom regeringen anser att så är fallet och regeringen är den främsta uttolkaren av nationens intresse.

Angreppen på Centraleuropeiska universitetet inleddes i mars 2017 med ett förslag om tillägg till lagen om högre utbildning. Enligt detta tillägg måste varje utlandsbaserat organ för högre utbildning i Ungern dels ha utbildningsverksamhet i sitt eget land, dels ha sin ungerska verksamhet baserad på ett avtal mellan Ungern och hemlandet. Detta var precis vad Centraleuropeiska universitetet, ensamt, inte uppfyllde. Trots en internationell protestvåg antogs lagen i april 2017.

Centraleuropeiska universitetet försökte uppfylla de nya villkoren och tecknade ett avtal med New York-baserade Bard College om samarbete. Ett avtal mellan delstaten New York och Ungern utarbetades och undertecknades av guvernör Cuomo. Avtalsförslaget låg på Orbáns bord hösten 2017 men undertecknades aldrig av denne. Inget officiellt skäl gavs.

Som en konsekvens fråntogs Centraleuropeiska universitetet från 1 januari 2019 rätten att anta nya studenter. CEU började därför upprätta ett nytt campus i Wien och gradvis flytta sin verksamhet dit. Från hösten 2020 bedriver Centraleuropeiska universitetet all akademisk verksamhet i Wien. Utdrivningen är fullbordad.

Parallellt med denna process angreps också den ungerska vetenskapsakademin, MTA. MTA hade enligt en särskild akademilag full autonomi och drev med statligt stöd men i egen regi ett nätverk av 15 forskningsinstitut, inom både samhällsvetenskap och naturvetenskap. I juni 2018 föreslog regeringen Orbán att staten skulle ta över finansieringen av forskningsnätverket, och i senare i september att dess institut skulle ställas under direkt statlig styrning. Enligt förslaget skulle finansieringen ske helt genom sökta projektanslag, utan grundstöd.

Efter en period av fruktlösa förhandlingar föreslog regeringen i juni 2019
en ny akademilag enligt vilken nätverket skulle skiljas från MTA och underställas en ny statlig myndighet. Lagen antogs i juli 2019. MTA behöll sin formella autonomi men förlorade nätverket och inflytandet över forskningen i Ungern.

Tillsammans med en grupp ledamöter från humaniora-klassen vid Kungliga Vetenskapsakademien, (KVA), besökte jag i oktober 2019 Budapest. Syftet var att informera oss närmare om situation för högre utbildning och forskning i Ungern. En rapport om detta, av Arne Jarrick och mig själv, finns att läsa på Kungliga Vetenskapsakademiens hemsida. En sak vi slogs av under besöket var den stora skillnaden i attityd mellan företrädare för de icke-statliga CEU och MTA och företrädare för det statliga universitet vi besökte. Där var man ytterst försiktig i sina yttranden, ovillig att komma med kritik mot regeringen. Man väntade med oro på nya planer från regimen. En bakgrund till oron kan vara att regeringen 2018 beslöt att lägga ner landets samtliga statliga utbildningsprogram i genusvetenskap (Centraleuropeiska universitetets program hade man förstås inte befogenhet att lägga ner).

Utvecklingen efter vårt besök har dessvärre varit fortsatt dyster. Webbtidningen index.hu, fram till nyligen en av mycket få oberoende källor till nyheter om utvecklingen i Ungern, har bytt ägare och den nya regim-lojala ledningen avskedade i juni tidningens chefredaktör. Den akademiska friheten fortsätter att nedmonteras. Regeringen har inlett en omfattande förändring av huvudmannaskapet för de nu statliga universiteten. Dessa har börjat föras över till förvaltningsstiftelser, naturligtvis ledda av Fidesz-lojalister. De nya huvudmännen kommer säkerligen ha större befogenheter, som privata ägare, att styra forskning och undervisning och att anställa och avskeda personal. De kommer också att kunna behålla ägandet även vid en eventuell framtida valförlust för Fidesz.

Ifråga om demokratiska bakslag står emellertid den nya undantagslagen från i mars i år i särklass.

Forskarna på instituten i det gamla MTA-nätverket kommer att förlora sin tjänstemannastatus och därför framöver också lättare kunna avskedas. Denna förändring förväntas medföra en ansenlig nedskärning av antalet forskare på instituten. Forskarna själva hålls emellertid ovetande om hur urvalet ska göras och osäkerheten är stor.

Ifråga om demokratiska bakslag står emellertid den nya undantagslagen från i mars i år i särklass. Tack vare sin supermajoritet kunde Fidesz-KDNP-koalitionen trumfa igenom lagen i parlamentet. Denna lag, officiellt motiverad av corona-pandemin, ger regeringen omfattande befogenheter att styra genom dekret. Den innefattar en skärpning av brottsbalken som kan ge upp till fem års fängelse för den som sprider uppgifter vilka kan anses försvåra för staten att bekämpa pandemin. Den värsta aspekten är emellertid att lagen är obegränsad i tid: den gäller så länge regeringen anser att en krissituation råder. Under dessa omständigheter kan Ungern inte längre ens anses vara en demokrati. V-dem-institutet i Göteborg (www.v-dem.net) klassar också i sin rapport från 2020 Ungern som en elektoral autokrati, inte en demokrati.

Inför hösten bävar många länder, inklusive Sverige, inför en andra våg av pandemin. Många bävar också inför den fortsatta utvecklingen av de demokratiska fri- och rättigheterna. Debatten om den svenska coronastrategin lär inte mattas av, knappast heller utvecklingen i Ungern. I synnerhet inte sedan Ungern och Polen framgångsrikt blockerat kraven på villkor om rättssäkerhet i EU:s räddningspaket. Men kontrasten mellan länderna nu, i augusti 2020, är svår att överdriva. I ljuset av situationen i Ungern är det som här framställs som ett hot mot den akademiska friheten helt enkelt ett bevis för att den existerar.

The post Pandemin får inte äventyra rättssäkerheten first appeared on Opulens.

CORONAANALYS. “Det är troligt att den typen av utbrott blir lättare att begränsa i Sverige, eftersom det finns immunitet i befolkningen.” Carsten Palmer Schale fortsätter dyka ner i statistiken och strategierna kring den pågående pandemin men menar att det fortfarande är alltför tidigt att uttala sig tvärsäkert.

Jag har lovat att återkomma med en större redogörelse av min förståelse av den svenska coronastrategin runt nyåret. Tills dags dato har jag samlat på mig ca 100 sidor fakta. ”Runt nyår” ter sig dock alltför optimistiskt. Det är för tidigt. Och situationen är mer än komplex. Vi måste alltså, menar jag, ha tålamod för att rätt fatta situationens komplexitet över lång tid. Den här texten berör bara knappt 5 procent av vad jag vill beröra.  

Har strategin – så här långt – varit ett misslyckande eller en framgång?

Hur skall vi, efter ca 7 månader, tolka Sveriges strategi när det kommer till Coronapandemin? Har det handlat om ett misslyckande eller en framgång? Kanske lite av båda, om man ser till det synnerligen komplicerade sammanhanget å ena sidan och tidsperspektivet å den andra.  

Å ena sidan: Vi ser nu ett snabbt minskande antal fall av smittade och döda; vi har kontinuerligt haft en sjukvård som har fungerat; det har funnits lediga sängar vid varje given tidpunkt och aldrig någon trängsel på sjukhusen, vi har kunnat hålla skolorna öppna vilket (även av kritiker) ansetts oerhört viktigt, och samhället har förblivit ganska öppet. Samtidigt som det fortfarande är en stor majoritet av befolkningen (cirka 80 procent) som respekterat rekommendationen om att hålla socialt avstånd på ett sätt som innebär att spridningen av sjukdomen ändå har varit begränsad.

Å andra sidan: Misslyckandet har naturligtvis varit dödssiffran, som har varit mycket relaterad till vårdinrättningarna i allmänhet och äldreomsorgen i synnerhet.

Varför har dödligheten hittills varit så hög?

Varför har Sveriges dödlighet varit så hög? Med omkring 550 per miljon invånare ligger den strax under Storbritannien och Italien men långt över grannländerna Norge och Danmark. Troligen finns det en rad skäl: med sin större invandrarbefolkning och sina täta stadsområden är Sverige faktiskt mer likt Nederländerna och Storbritannien än vad det är likt andra skandinaviska länder. Vidare: länderna befinner sig också på olika punkter i epidemicykeln, så det är för tidigt att jämföra totalsummorna i olika avseenden.

Men vad skall då sägas om att Sverige inte införde någon obligatorisk nedstängning vid något tillfälle?

Det är långtifrån säkert att en nedstängning skulle göra skillnad. På många sätt har vi dessutom haft en mycket hård nedstängning i Sverige. Vi har minskat rörligheten i samhället ganska mycket: vi har jämfört hur mycket vi reser i skandinaviska länder, och minskningen av resandet är densamma i Sverige som i grannländerna. De frivilliga åtgärder som vi införde i Sverige har på många sätt varit lika effektiva som fullständiga låsningar i andra länder. Det snabbt minskande antal fall vi ser i Sverige just nu är ytterligare ett tecken på att man kan få ner antalet ”ärenden” ganska mycket i ett land utan att ha en fullständig nedstängning.

Vi vet att stängda skolor har en stor inverkan på barns hälsa på kort och lång sikt.

Dock. Är det verkligen rimligt att hävda att nedstängningar inte gör någon skillnad?

Vi vet inte. Det kanske hade gjort någon skillnad, men vi vet alltså ännu inte. Men å andra sidan vet vi att låsningar också har stora andra effekter på folkhälsan. Vi vet att stängda skolor har en stor inverkan på barns hälsa på kort och lång sikt. Vi vet att människor som är arbetslösa också skapar en hel del problem på folkhälsoområdet. Så vi måste också titta på vad som är den negativa effekten av låsningar, och det har inte gjorts så mycket hittills.

Den nationella, regionala och lokala variationen

Dessutom – och ej minst: det finns stora nationella, regionala och lokala skillnader i hela världen. Det finns sålunda stora skillnader mellan olika områden i Sverige, och mellan regioner i Sverige och våra grannländer. Exempel: delar av Sydsverige har haft mycket lägre covid-19 än Köpenhamn strax över vattnet medan Stockholm har haft det mycket värre, trots samma nedstängningspolitik i hela landet. Detta kan – men behöver inte – ha att göra med volymen av det ursprungliga införandet av sjukdomen på grund av internationella resor.

Sportlovet i Sverige är fördelat på fyra olika veckor beroende på olika geografiska områden. Tyvärr råkade Stockholm ha sin vårsemester just när det var en enorm spridning av covid-19 i Europa, så många svenskar som bor i Stockholmsområdet kom tillbaka med sjukdomen. Och det startade en epidemi på en nivå som var mycket högre än början av epidemin i södra Sverige, i Finland eller i Norge. För närvarande är det möjligen den mest sannolika teorin – att om du har en massiv introduktion, kommer det att bli en smittspridning som är mycket, mycket svår att kontrollera. Stockholm var med andra ord mer som London eller New York än Oslo eller Helsingfors när det gäller införandet av viruset.

Nolltolerans?

En nolltolerans-strategi, som alltmer vinner gehör i Storbritannien och USA, är knappast, som jag ser det, ett hållbart alternativ.

Jag tror inte att det är en sjukdom som vi kan utrota – inte med de metoder vi har just nu. Det kan vara en sjukdom som vi på lång sikt kan utrota med ett vaccin, men jag är inte ens säker på det. Om man tittar på jämförbara sjukdomar som influensa och andra respiratoriska virus är vi inte ens i närheten av att utrota dem trots att vi har ett vaccin. Personligen tror jag att detta är en sjukdom som vi måste lära oss att leva med.

Hårdare åtgärder?

Men många upplever att Folkhälsomyndighetens inställning har varit alltför laissez-faire-artad och att Sverige redan nu borde införa mer hårdföra åtgärder. En modellering häromveckan antog att så många som 3 000 ytterligare dödsfall (eller fler) kan ses i Sverige under nästa år – borde därför inte Sverige  göra mer för att stoppa detta?

Pro primo: modeller är modeller.

Pro secundo: Det är ju självklart klart att Sverige försöker hålla dödligheten på så låg nivå som möjligt, men samtidigt måste vi titta på just de ”hårdare” åtgärder man talar om. Kommer de att producera ännu fler dödsfall på andra sätt än själva sjukdomen?

På något sätt måste vi ha en diskussion om vad vi faktiskt försöker uppnå. Är det bättre för folkhälsan som helhet?  En typ av ingripande som inte verkar ha negativa effekter är uppmuntrande av användning av masker. Detta har blivit en intensivt politisk fråga i USA och på senare tid i Storbritannien. I Sverige är maskanvändningen minimal.

Varför rekommenderar inte FHM ens användning av masker?

En anledning är att evidensen för att använda masker i samhället fortfarande är svag. Även om fler och fler länder nu tillämpar dem på olika sätt. Vi har ännu inte sett några, eller åtminstone inte många eller väl underbyggda, studier, vilket är lite förvånande. Den andra anledningen är att allt säger oss att hålla sociala avstånd är ett mycket bättre sätt att kontrollera denna sjukdom än att sätta masker på människor. Vi är oroliga (och vi får åtminstone berättelser från andra länder) för att människor sätter på sig masker, och då tror att de kan gå runt i samhället utan att hålla avstånd. Enligt FHM:s mening skulle detta definitivt producera högre spridning än vi har just nu.

Spridning och mortalitet?

Betoningen på spridning av viruset med uteslutande av allt annat är missriktad, eftersom antalet fall är mindre och mindre korrelerade till antalet dödsfall.

Dödsfall är inte så nära kopplade till hur många fall du har i ett land. Det finns så många andra saker som påverkar hur många dödsfall du har. Vilken del av befolkningen drabbas? Är det de äldre? Vissa invandrare? Hur väl kan du skydda människor i inom sjukvården och omsorgen? Hur väl fortsätter ditt hälso- och sjukvårdssystem att fungera? Hur kan vi förbättra behandlingen? Alla dessa saker har förändrats mycket under de senaste månaderna. Dessa saker kommer att påverka dödligheten mycket mer, tror jag, än den faktiska spridningen av sjukdomen.

Immuniteten?

När det gäller den kontroversiella frågan om immunitet tror jag att en större andel av befolkningen i Sverige redan är immun än vad antikroppsstudier antyder. Det finns ett antal små studier redan som visar att av människor som genom PCR-prov hade diagnostiserats med covid-19, långtifrån alltid utvecklar antikroppar. Å andra sidan har vi en hel del bevis för att insjuknande i covid-19 två gånger verkar vara extremt sällsynt. Uppenbarligen finns det också en ganska stor del av befolkningen som har andra typer av immunitet och T-cell-immunitet är den som är mest sannolik.

Om det verkligen är ett hållbart sätt för sjukdomen att existera kommer vi att få vänta på och se.

Det vi ser just nu är en snabb minskning av antalet fall, och då bör någon form av immunitet vara inblandat i det, eftersom inget annat har förändrats. Det innebär att immuniteten påverkar R-värdet ganska mycket i Sverige i dag. 

Innebär det att Sverige kommer att vara bättre lämpat att begränsa andra vågor och framtida lokala utbrott än länder som har haft minimala infektionsnivåer hittills?

Jag tror att det är troligt att den typen av utbrott blir lättare att begränsa i Sverige, eftersom det finns immunitet i befolkningen. Vi vet att med stor immunitet i befolkningen är det mycket lättare att kontrollera utbrotten än om du inte har immunitet i befolkningen.

Det finns nu ett antal länder i Europa som har haft en ganska låg spridning under mycket lång tid, vilket är mycket ovanligt med en sjukdom som verkar vara så smittsam, och där det finns så lite immunitet i befolkningen. Om det verkligen är ett hållbart sätt för sjukdomen att existera kommer vi att få vänta på och se. Jag tror att hösten kommer att visa om det är möjligt eller inte. Just nu ökar spridningen i exempelvis Spanien och Belgien igen.

 När vet vi?

Det är bättre att ha en mer komplett diskussion kring detta om säg ett år (eller mer), det vill säga efter nästa sommar (eller den därpå följande hösten), då jag tror att vi mer rättvist kan bedöma vad som har varit bra i vissa länder och dåligt i andra länder. Tidsperspektivet och komplexiteten måste gång på gång framhållas.

The post Vi måste ha tålamod för att se den komplexa bilden first appeared on Opulens.

RESTRIKTIONER. ”Med hjälp av dessa väl valda, avslöjande frågor skulle man snabbt kunna fastställa om sinnelaget är det rätta rödvita för att släppas in. Jag skulle klara testet med glans”, skriver Lasse Ekstrand.

Ikväll fredag, exakt klockan 23.55 med avgång i Göteborg, skulle jag glad, lycklig och förväntansfull befunnit mig ombord på Stena Lines färja Jutlandica på väg mot en fyra veckors vistelse i Tversted utmed Vesterhavet. I det öppna landskap med ett mycket speciellt, infallande ljus som jag döpt till Krøyerland. Efter den jag håller för att vara den störste danske bildkonstnären någonsin.

I Skagen på toppen av Danmark, runt tre och en halv mil nordost om Tversted, bodde Søren Krøyer fram till sin död. Varje sommar står jag tyst en stund vid hans grav. Keps av.

Dessa sommarveckor brukar frigöra ett skrivande som annars inte är möjligt. Jag vet det efter mer än trettio års sommarvistelser. Det är som om själen förses med vingar, för att låta som Björn Ranelid. Jag kan andas. Känner mig utsläppt. Fri att ordna oväntade ord.

Där, i mitt skrivannex med det aldrig tystnande Vesterhavet i fjärran och rovfåglar kretsande högt uppe i skyn, är det som om jag med mac:en i knäet sitter och tar diktamen. Orden rusar muntert otyglade in.

Om det är någon som har ett giltigt skäl så är det ta mig tusan jag.

Men nu blir det inget Nordjylland. Förbaskade Mette Frederiksen och danska myndigheter! Telefonsamtal med Stena Lines kundtjänst: “Ni släpps inte i land i Frederikshavn. Ni saknar giltigt skäl.”

Vafalls?

Om det är någon som har ett giltigt skäl så är det ta mig tusan jag. Efter alla år i Danmark. Alla hyllningar jag formligen överöst landet med i artiklar och böcker. Inklusive Danish Dynamite, det härliga fotbollslandslaget som länge drevs av den publikvänliga principen att anfall är bästa försvar. Jag gick så långt i min hängivenhet för Danmark som att sätta pengar på att Brian Nielsen skulle besegra Mike Tyson.

Jag känner mig ju som en halvdansk, minst. Men efter dråpslaget mer som Wolf Biermann när han utestängdes från DDR. Berövad sitt medborgarskap. Utelåst. Men han hade ju varit kritisk. Jag har ju inte gjort annat än höja Danmark till skyarna. Det frihetliga – inte det utestängande Danmark.

Tyskar, de forna ockupanterna, och norrmän släpps utan problem in under rådande pandemi. Men inte svenskar. Skulle det enbart handla om smittorisken, att den njugga inställningen är rakt igenom medicinskt betingad? Det köper jag inte.

Apropå köper. Tillåt mig föreslå ett sinnelagstest vid den danska gränsen. Vad kunde ingå? Jag utgår ifrån den danska, kanske skall det preciseras nordjylländska, mentalitet jag är förtrogen med efter alla år. Förmodligen obekant för de flesta svenskar med turistens bild av den gemytlige dansken. Kanske även högdragna köpenhamnare som betraktar Nordjylland som bondlurkarnas Utkantsdanmark.

Man skulle kunna fråga om vilka butiker den hugade inresaren och sommardansken frekventerar. En riktig dansk vet att man aldrig handlar på Brugsen. (Superbrugsen riskerar framkalla en hjärtattack om man berättar att man varit in där.) För dyrt. Aldi, Netto och Fakta går däremot an.

Frågan skulle vidare och i logik med ovanstående kunna ställas om hur ofta man högljutt och grymtande kommenterar priser, framförallt på livsmedel. Det är ju favoritämnet för en riktig nordjyllänning.

Vidare, vad som är viktigast, och gäller inte bara folket i Nordjylland: att jobba eller att hygge sig?

Kompletterande: vad heter Kim Larsens mest älskade låt? Ledtråd: sjungs ofta vid bröllop i Danmark.

Med hjälp av dessa väl valda, avslöjande frågor skulle man snabbt kunna fastställa om sinnelaget är det rätta rödvita för att släppas in. Jag skulle klara testet med glans.

Jag misstänker ju, att det är det det handlar om och framkallar annars svårförklarlig aversion. Svenskar är inte som danskar. Eller nordjyskar, närmare bestämt. Coronan erbjuder en unik möjlighet att säga nej till oss.

Jag vägrar in i det längsta, fastän hjärtat denna ljuvliga junidag blöder, utbrista som Ernst-Hugo Järegård i tv-serien Riket: “Danskjävlar!”

The post Ett förslag: sinnelagstest vid den danska gränsen first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. Att många inte har någon levande människa att tala med, och sjunker samman i inre misär och tvivel och försmäktar i isolering, det är numera ett stort problem. Där måste vi hjälpas åt, ställa upp. Finnas tillhands och icke tveka, skriver Crister Enander.

Stäng kylskåpsdörren, lägg undan gaffeln! En sak sprider sig fortare än själva viruset: missförstånden. Och en apart och illvilligt elak intolerans. Inskränkthet är smittsamt.

Tyvärr. Bakom alla rabblande och rusaktiga rubriker – snacksaliga gubbar och beskäftiga damer, statistiksnask och knäppa experter från byar vilka Gud och SVT glömt – sker saker i skymundan. I döda vinkeln, som det heter med en term hämtad från fotbollen.

Armodet växer. Klyftorna vidgas. Fattigdomen ökar. Nävar höjs till slag. Alkoholen flödar. Och därmed, obönhörligen, våldet. Kvinnor får stryk, misshandlas. Barn far illa. Skyddsnätens maskor är större än någonsin. Politiken, den viktiga och verkliga, verkar glömmas bort, skyfflas undan i skumrasket dit inget ljus längre når.

Under Den Nya Skuggans tyranni sker missdåd, orättfärdigheten blommar värre än lupiner på de vackraste av ängar. Ogräs kan till en början se vackert ut. Sedan kväver det allt.

Så det går inte att glömma bort vardagarna, det duger inte att vägra se att lidandet ökar. Besinning tycks ej möjlig. Det går till och med att förstå. Men därmed får inte samtidigt sinnet för vad som är rätt och riktigt, anständigt och absolut nödvändigt försvinna. Håll fast vid vad vi vet! Kunskapen finns.

Allt är inte bara sig likt. Det är värre. Mycket värre.

Åldringar behöver inte enbart sitta och glo på flimrande tv-skärmar och döda datorer de fått av något barn med dåligt samvete och svullna banklån och tickande amorteringar. Barn som rusar vidare till villan eller svindyra insatslägenheten.

Mat, toabesök, vatten, vanlig och värdig vård. Deras liv kan inte vänta. De sjuka har inte blivit friska enkom för att de inte hunnit få svår snuva och andnöd och dåliga lungor. Demens och liggsår, knäckta lårbenshalsar och förstörda ryggar, värkande lemmar som inte bär längre, inte ens ut till köket. Undernäring och vanvård i vansinnets vårdvinster. Vanmakt och vansinne.

Allt är inte bara sig likt. Det är värre. Mycket värre.

I all ovärdig tysthet fortsätter raserandet av de sista kvarvarande resterna av välfärdslandet som en gång var ett folkhem. Ruinlanskap. Öde betonggårdar, ruttna rekordår. Knappt ett eko hörs ljuda mellan de tystna husen med nerdragna rullgardiner, de rostiga mattpiskställen, gula gränsmattor där inga barn lekt eller skrattat på decennier.

Åldringar och sjuklingar körs väl snart genom köttkvarnen. Mot ättestupan med mormor och hennes magra kattskrälle som tappat synen. Sommarhuset är så mycket viktigare. Bilen börjar bli gammal. Kan vi inte sälja mormors lilla lägenhet, svart och i smyg i värsta fall? Om det kniper. Ingen märker det i dessa tider. Alla är upptagna med egna problem.

Ibland, nätter då självbedrägeriet sviker, tycker jag mig höra vanmaktens skri runga och gunga fram genom land och stad, vädjande men viskande röster från sängar fulla av piss och glömda mögliga matrester från förra veckans vidriga och värmda matlådor från Kvick Kost AB, som sannolikt ägs av någon Moderatpolitikers osnutna ungar eller kusiner i Amerika.

Misärens stank sticker snart vasst i näsan. Men nu, just nu, känner ingen lukten över huvud taget. Oron, ångesten och rädslan är alltför stor. Vi glömmer. Vi förnekar, vi blundar och håller för näsa och öron.

Vi rusar runt, runt som galna möss i ett överhettat laboratorium. Likväl lider alla de som led innan Den Nya Skuggan lägrade sig över oss alla. De lider mer, de lider av skam och brist.

Bekännelser. Det är måhända hög tid att kliva in i biktbåset, falla ner på knä, rannsaka samvete och minne. Rannsakan. Jag är inte konservativ, inte en endaste droppe av bakåtsträvande smutsvatten finns i mina vener. Jag hyser ingen som helst tilltro till marknaden, kapitalet, eller Adam Smiths osynliga hand – den tar enbart strypgrepp på vettiga människor.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Revolution är måhända något bra i tider av utsugning och armod. Medelklassen är drogad av illusorisk trygghet, materiellt tingeltangel och en ergonomisk egoism som smakar aska och dy. Tyvärr.

Så låt oss ställa vårt hopp till andra. Samhällen rasar, går kräftgång. Fattiga blir fattigare och ständigt och snabbt fler, mångfalt fler. Vidrigt är ordet. Oanständigt. Ingen kan hymla eller ljuga om det. Inte längre.

Låt oss därmed inte stillatigande acceptera det. Vägra! Morgondagarna skapar vi. Tillsammans. Ingenting står skrivet, föränderlighet och samverkan. Kavla upp ärmarna, bit hårt i det sura äpplet. Det börjar här. Det börjar nu.

Just varit på Pressbyrån och hämtat medicin för fjorton dagar. Apoteket har inget avtal med Svenska Dos, det är omöjligt. Idiotier. Knäppkapitalism. Vackert är det inte där jag sitter, pustar och skruvar på mig av olust. Men jag måste vila, värken vrider varje vardag ur led, hugger, maler.

Andas. Samla mig. Ta ny sats. Egenvård till döds. Vi ses därnere. Å andra sidan, som det en gång hette. I Helvetet, alltså.

Bussarna rullar för fullt, framför mig finns stadens busstorg. Avgaser. Rörelser. En form av vardag. Tveklöst är det så.

När jag sitter här rinner det till, jag får dråp i sinnet – som det står i de isländska sagorna. Att i stället få sitta öga mot öga med ansvariga för krossandet av svensk sjukvård skulle inge en stunds lättnad och viss tillfredsställelse.

Ställa till ansvar. Kräva vår rätt. Att hänga dem högt i en ful och rostig gammal lyktstolpe – säkerligen privatiserad, även den – hjälper föga. Lätta på trycket – utan tvekan. Blod löser sällen problem, men vrede är bra.

Tysta, tigande, lydiga? Nej, icke! Den tiden är förbi. Egenvård. Smaka nu på ordet, tänk efter! Vinst i vården. Låt oss rulla dem i asfalt, tjära och fjädrar. Fram med högafflar, en lie sitter heller aldrig fel, rakt i baken – då sätter de fart. Sedan jagar vi dem ut ur staden, ut ur landet.

Kretiner, avskum, ormars föda och avkomma. Tvi fan! Och ja, jag är arg, vred och vrång. Ändå, allt jag begär är rättvisa, att fel ska vridas rätt, att de ansvariga ska stå där med skammen och tömda, länsade bankkonton och en allt annat än en ljusnande framtid. Glöm inte, ty det står i Skriften: Nämn syndarna vid namn. Sanningen ska göra oss fria!

Jag säger som Paracelsus: Det finns ingen av er på vars gravar hundarna inte kommer att pissa. Just så.

Det kan vara bra att förnimma smärta, känna inpå kroppen hur samtiden hugger i nerverna och i skelettet så det krasar samt vrider senorna hårt som strängar på en vacker cello. Då finns inga tvivel, ingen tvekan.

Det är utmärkt att få nog.

Nära bristningsgränsen träder samtiden fram, tydligt – som i skarpaste relief. Då är ingen bortskämd. Ingen är då bortklemad eller förvirrad av välmåga eller feta magars muller. Jag har fått nog. Har varit på Fridays for Future. Ganska många slöt upp. Solen hjälper väl till. Järngänget, kärntruppen, var där och en hel del andra. Då finns det hopp, åtminstone det: Hopp.

Talade på en soffa med en psykoterapeut, erfaren och kunnig. Samtiden är mörk. Kvinnomisshandeln ökar. Panik, droger, alla har det svårare än vanligt. Så de som oroar sig för sitt sommarhus och att hasselbackspotatisen till oxfilén inte blev så bra på bjudningen i lördags och att de inte tycks ha råd att även detta år skaffa den senaste bilmodellen framstår som de menlösa tokar och parasiter de är.

Att många inte har någon levande människa att tala med, och sjunker samman i inre misär och tvivel och försmäktar i isolering, det är numera ett stort problem. Där måste vi hjälpas åt, ställa upp. Finnas tillhands och icke tveka.

De övergripande problemen måste de som vet och kan ta itu med  hantera. Framtiden är oviss. Fascismen lurar, avvaktar i svart och brunt svineri. Bjud motstånd, vänner!

Vreden sköljer över mig som kraftiga och tunga vågor utifrån Atlanten. Aningslöshet är snudd på kriminell. Kunskap finns.

”Vi visste inte…” Lögn och förbannad dikt! Alla vet. Ansvaret delar vi lika. Kom ihåg det!

Kavla upp ärmarna, som sagt.

The post Den Nya Skuggans tyranni first appeared on Opulens.

PENGAR. “Kanske kan det verka missunnsamt att glunka om tajming. Svensk avundsjuka, jantelagen, sossegnäll och ingen får vara bäst i mellanmjölkens gråa land. Men ändå: dessa enorma pengasummor hade kunnat göra mer nytta nere på jorden och bland fler människor.” Erik Cardelús om Elon Musks dåliga tajming med rymdresor för rika vilka kostar flera miljarder kronor.

Det sägs att tajming är allt. Ett misstajmat skämt får inga skratt. Ett framviskat ”jag-älskar-dig” vid toapappershyllan på Ica blir sällan romantiskt. Förslaget om en öl på förmiddagen väcker lätt misstankar om alkoholism.

Speciellt viktig är tajmingen av forskningsrapporter, publikationer som väller över oss i tusentals i dagens vetenskapsdrivna globala samhälle. Här gäller det att pricka rätt, annars riskerar publikationen att förgås i klickokratiskt mörker. För forskning, forskare och forskningsprojekt är sällan någon bristvara. Snarare är det svårt att märkas i bruset, utan kändisskap, elaka tweets eller en medialiserad kris som draghjälp.

En påtagligt feltajmad publikation från i år är Time to Care. Den publicerades av den internationella biståndsorganisationen Oxfam vid årets början. Huvudtemat är de skenande globala inkomstklyftorna, att en strimma hyperrika människor fått så enormt mycket mer och att en förskräckande stor andel människor fortfarande har så lite. Detta har skett trots allt fagert tal om liberalismens välståndsbringande effekter, trickle-down-effekten respektive större-tillväxtkaka-mer-till-alla-snacket. Allt detta sammanfattades i meningen ”Inequality is out of control”, en fras som frontade Oxfams hemsida.

Publiceringen känns avlägsen. Sällan har den kollektiva tidsuppfattningen känts så böjlig som nu, med coronakrisen i förgrunden för allt. Och visst måste det vara så, åtgärder för att säkerställa människors överlevnad måste prioriteras nu, inget tu tal om saken.

Samtidigt väcker Oxfam-rapporten en del ofrånkomliga och rent av obehagliga frågor. Frågor som riskerar att förstöra stämningen. Inte minst idag då vårdsektorn går på knäna och många mindre företag rasar ihop.

I rapporten slås fast att en procent av jordens befolkning har dubbelt så stor förmögenhet som 6,9 miljarder människor tillsammans. Att världens 2153 miljardärer har större tillgångar än 4,6 miljarder människor. Plockar man sedan ut 22 män ur denna superrika samling visar det sig att de har större tillgångar än alla Afrikas kvinnor tillsammans.

Mellan den frusna vintern och den spirande försommaren har mycket hänt. Vi befinner oss i en fruktansvärd pandemi vars destruktiva konsekvenser är och kommer att vara enorma. En human och ekonomisk massdöd, en process där framförallt de svagaste i befolkningen dött, men även många andra. Nu tycks pandemin börja plana ut i den rika delen av världen, medan den sprider sig i många fattiga länder, inte minst i Sydamerika. Och i pandemins spår befaras den globala barnfattigdomen öka med 86 miljoner.

Både nationellt och internationellt har stödpaket tagits fram. Bland politiker råder nu en unik samförståndsanda, samtidigt som monarker och andra potentater gått ut i media och manat till solidaritet och medmänsklighet. Och bland så kallat vanligt folk myllrar det av solidariska stödåtgärder.

Fint och flott ska det vara. Men är det så lägligt?

Men mitt i allt det där saknas det onekligen något. Vad händer egentligen med dessa superrika människor, de blott 2 153 miljardärerna som har större tillgångar än 4,6 miljarder människor tillsammans? Varför märks dessa människor knappt alls?

Jo, förresten. Nu rapporteras det om Elon Musks privata rymdexpedition, där ett gäng hyperrika människor ska betala astronomiska belopp för att åka på tur i rymden. Det talas om kostnader på 5,5 miljarder och mer lär det säkert bli. Inga reserestriktioner råder här. Ingen småsur hemester eller rastlöst vankande i kvarteret med fysisk distansering. Fint och flott ska det vara. Men är det så lägligt?

Kanske kan det verka missunnsamt att glunka om tajming. Svensk avundsjuka, jantelagen, sossegnäll och ingen får vara bäst i mellanmjölkens gråa land. Men ändå: dessa enorma pengasummor hade kunnat göra mer nytta nere på jorden och bland fler människor – just nu.

För att skjuta på (eller rent av ställa in) rymdresan hade varit en win-win för alla. Här är ju forskningen tydlig: altruism och generositet leder till välbefinnande. Vi mår bra av att hjälpa andra. På jorden – snarare än i himlen. I livet – snarare än i döden.

Dessutom går det alltid att medialisera denna altruism, så att det ser riktigt snyggt ut, vilket stärker det personliga varumärket – dagens viktigaste resurs, enligt flertalet managementgurus. Och att ta snygga bilder när man svävar omkring tyngdlöst i rymden är svårt. Frisyren fladdrar, kläderna knycklas till och saker far okontrollerat runt. Så även en multimiljardär kan se löjlig ut uppe i rymden. Eller annorlunda uttryckt: det personliga varumärket kan få större avkastning på jorden just nu. Solidarity is good for business. Även för multimiljardärer.

The post Elon Musks dåligt tajmade rymdresor first appeared on Opulens.

LÖGN. Läkaren Jon Tallinger och sjuksköterskan Latifa Löfvenberg har under april och maj spridit felaktiga uppgifter och konspirationsmyter om äldre coronasmittade svenskar. Spridningen har främst publicerats på högerextrema medier men även nått mer etablerade medier som i Kroatien. I denna granskande serie i tre delar (här hittas del 1 och del 2) beskrivs fallet och hur falska uppgifter använts för att legitimera auktoritära åtgärder, driva en oetisk ekonomisk agenda och sprida misstro i samhället.

En anledning till varför rykten och konspirationsteoretiska resonemang om massiv syrebrist har spridits både i och utanför Sverige beror bland annat på problematiken med det som kallas för ”dold syrebrist”. Den dolda syrebristen gestaltar sig hos främst äldre coronapatienter. Det går ut på att patienten som efter att ha fått behandling och anses befinna sig i gott skick plötsligt dör eftersom vårdpersonalen eller även anhöriga inte har märkt att patienten lider av syrebrist.

Från flera håll i världen har det rapporterats om att patienter med covid-19 ibland känner sig pigga och verkar klara i huvudet trots att man har mer eller mindre kraftig syrebrist i blodet. Det är något som bland andra läkaren Gustaf Edgren påtalat och som Folkhälsomyndigheten känner till och försöker hantera.

Fenomenet kallas även för ”tyst hypoxi”. Den är fortfarande i begränsad omfattning vetenskapligt utredd vilket gör att vårdpersonal inte har all nödvändig kunskap för att förstå varför den dolda syrebristen uppstår. SVT:s medicinreporter Josefin Lennen Merckx menar att istället för att drabbas av panik och andnöd är en del patienter så lugna och till synes opåverkade att patienten själv, dess anhöriga och vårdpersonalen, kan vaggas in i ett bedrägligt lugn.

Fenomenet gör det svårare att rädda livet på patienter, bland annat eftersom äldre patienter inte kan få syrgas utan undersökningar och bedömningar. Detta då även överdoser av syrgas kan leda till dödsfall. Den dolda syrebristen kan i sin tur påverka hjärnan och andra organ negativt.

Björn Eriksson, sjukvårdsdirektör i Stockholm, menar att orsaken till att många äldre dött inte är den faktiska avsaknaden av syrgas på särskilda boenden. I en intervju för tidningen Världen Idag påpekar han problemen med påståenden som Jon Tallingers.

Tallingers reaktion på instruktionsvideon från Region Stockholm, i samarbete med Palliativt kunskapscentrum och Stockholms sjukhem, var att han såg en humanitär katastrof. Enligt hans bedömning skulle runt 20 000 liv kunna räddas. Men hittills finns inga belägg för att det pågår någon humanitär katastrof i Sverige orsakad av syrebrist i vården.

Björn Eriksson menar att läkarna på boendena som vanligt gör medicinska bedömningar och att patienterna får dropp, läkemedelsbehandling och så vidare vilket gör att de kanske inte behöver den där andningsvården. Det finns också lediga platser med syrgas på intensivvårdsavdelningar och inom geriatriken, men att många äldre vill vara kvar på sitt boende. Vidare menar han att situationen inte är en ekonomisk fråga. Om patienten behöver syrgas så kan det vara bättre att flytta honom eller henne till ett sjukhus där möjligheter och resurser finns.

Läkaren Hedvig Glans, verksam vid Karoliska Univeristetssjukhuset, menar att även om majoriteten, men inte alla coronapatienter, skulle behöva syrgas så behöver man det under olika perioder beroende på patienten.

Det finns mycket forskning sedan 1970-talet om varför människor skapar och dras till konspirationsteorier. En förklaring är att människan i sig i grunden är en irrationell varelse som är styrd av känslor och att vi oftare snarare tar till oss myter än fakta och rationella observationer.

Konspirationsteorier skapas ofta med politiska syften för att anklaga och skuldbelägga en viss grupp vilken påstås ha en dold och omoralisk agenda. Ofta skapas dessa teorier under perioder som upplevs som oroliga, krisartade och påfrestande. Alltså under perioder när många människor är rädda och därför söker efter enkla och snabba förklaringar på komplexa problem, som nu i samband med den pågående pandemin.

En annan orsak till konspirationsteorier är ekonomiska intressen. I fallet med Jon Tallinger verkar den anledningen vara den främsta. För hela myten om den humanitära katastrofen och “genociden” är sammankopplad med Tallingers ambition att tjäna pengar genom försäljning av syrgas till offentliga och privata sjukvårdsinstitutioner. Ett intresse som även kan styrkas med Tallingers inlägg på sitt Facebookkonto där han ägnar sig åt att sälja skyddsmasker samt frågar efter donationer via Swish.

Om några år kommer det vara lättare att resonera, utvärdera och analysera hur den svenska coronastrategin stått sig i jämförelse med andra länders. Det kommer också vara lättare att dra kunskap och lärdomar vad som globalt egentligen hände i samband med pandemin. Tyvärr kommer det även att finnas många tråkiga, tragiska och hemska berättelser som framtida generationer kommer att läsa om. Inklusive historien om hur Dr Whistleblower and Nurse Truth försökte utnyttja situationen för att främja rädsla och tjäna pengar genom att manipulera rädda och osäkra människor med lögner.

The post Dr Whistleblower and Nurse Truth. Del 3 – Falska nyheter och dold syrebrist first appeared on Opulens.

LÖGN. Läkaren Jon Tallinger och sjuksköterskan Latifa Löfvenberg sprider felaktiga uppgifter och konspirationsmyter om äldre coronasmittade svenskar. Spridningen har främst publicerats på högerextrema medier men även nått mer etablerade medier som i Kroatien. I denna granskande serie i tre delar (del 1 hittas här) beskrivs fallet och hur falska uppgifter använts för att legitimera auktoritära åtgärder, driva en oetisk ekonomisk agenda och sprida misstro i samhället.

Sjuksköterskan Latifa Löfvenberg är utöver sin yrkesroll som politiker i Sverigedemokraterna i Gävle bland annat förtroendevald i sjukvårdsfrågor. På hennes Facebookkonto finns en omslagsbild med devisen “Truth – the only thing that people don’t believe”. Men på hennes Twitterkonto finns bland annat rasistiska och mytologiska budskap i stil med att Sverige håller på att “islamiseras“ och att svenskar inte får tillräckligt med vård på grund av illegala invandrare.

Förvisso uttalade sig Löfvenberg inte i egenskap av SD-politiker i intervjun med Vecernji List. Samtidigt är det intressant om partiet nu kommer utesluta eller  sanktionera Löfvenberg. SD har som bekant en historia av att ignorera kontroversiella medlemmar men det kan finnas goda skäl att dölja eller göra sig av med medlemmar som uttalar sig stick i stäv med partiets officiella hållning.

Både Löfvenbergs och Tallingers “vittnesmål“ har spridits via flera högerextrema portaler som Samnytt, Projekt Sanning, Det Goda Samhället, Swebb TV, Gates of Vienna, Daily Sabah och Voice of Europe. Budskapet är bland annat att det pågår ett genocid, en utrotning av gamla, i Sverige och deras vittnesmål används för att stärka argumentationen för att olika drastiska och auktoritära åtgärder är nödvändiga.

Det främsta påstådda vittnesmålet består av ett samtal mellan Tallinger och Löfvenberg publicerad på Youtubekanalen Ullis News, känd för rasistiska och konspiratoriska resonemang rörande migration och muslimer. I själva videon får Löfvenberg frågan från Tallinger om hur många patienter som dött på grund av att “man inte får syrgas“. Löfvenberg svarar först “jag känner inte till några siffror“, därefter “kanske ett par“ och slutligen “tio fall”. Men även om Löfvenbergs upplevelser stämmer så är det objektivt sett, i relation till Sveriges befolkning, inte en “humanitär katastrof“ vilket både Tallinger och Löfvenberg menar. Löfvenbergs utspel har beskrivits i en ledare  i Hela Hälsingland av Lillian Sjölund.

Tallingers konspirationsteorier sprids i Facebookgruppen Alla har rätt till syrgas och med hashtagen #syrgasåtalla. I gruppens beskrivning framgår kravet att alla coronapatienter vid behov ska kunna behandlas med syrgas, oavsett ålder. Något som alltså inte stämmer överens med rådande och etablerad medicinsk praxis och de föreskrifter som regionerna har utfärdat.

I gruppen förekommer både sakliga och mer osakliga diskussioner, som inte minst kretsar kring Folkhälsomyndighetens statsepidemiolog Anders Tegnell. Men utöver det förekommer även bisarra och absurda inlägg. En person lägger ut en bild på sig själv när hen demonstrerar med skylten ”FHM=Folkhälsomördarna”. En annan skriver om att kontakta ”någon ombudsman för att testa de rättsliga grunderna för besluten om morfin istället för syre”. Och en tredje person sprider Jon Tallingers inlägg på Facebook om att den som injicerar morfin istället för att ge syrgasbehandling enligt internationell rätt kan bli åtalad som ”kollaboratör”. I just det inlägget hänvisar Tallinger till advokaten Gudrun Herlertz som menar att de tillsammans samlar in bevisning mot svenska staten för att kunna väcka en rättsprocess i Europadomstolen.

Samtidigt som detta pågår i Sverige fångar en sajt i Kroatien upp ”vittnesmålet” från Tallinger i början på maj. Den progressiva portalen Index.hr gör en kritisk granskning av händelsen. Här beskrivs hur Tallinger blivit citerad i Kroatien närmast som en vetenskapsman. Vidare framgår av artikeln att Tallinger inte alls är känd i Sverige och att ingen större aktör i massmedierna rapporterat om hans påståenden.

Indexs skribenter menar bland annat att det i Sverige pågår dagliga diskussioner och granskningar av statsepidemiologen Anders Tegnells och Folkhälsomyndighetens arbete. Det vill säga att Tallingers påståenden om att ingen i Sverige pratar om problemen inte stämmer överens med verkligheten. Utöver detta citerar artikeln ett uttalande från tre läkare från Kroatien, samtliga verksamma i Sverige, vilka menar att de inte ser något kontroversiellt i den medicinska anvisningen och dokumentationen som utförts av bland andra region Gävleborg.

Det mest komiska med Indexs artikel är själva slutet. Där framgår att ”Dr Whistleblower” erbjudit regeringen att skaffa fram all nödvändig syrgas för behandling av äldre coronapatienter på sjukhus och äldreboenden. Priset är 6 miljoner kronor i ett första skede enligt erbjudandet från Tallinger & Frännhagen AB. När jag ringer Tallingers partner Björn Frännhagen den 14 maj menar han att företaget är ”under uppbyggnad” och att tanken är att leverera ”minicontainrar med syrgas” till sjukhus och äldreboenden. Frännhagen menar att det är för att komma igång med verksamheten och inte handlar om att profitera på pandemin.

The post Dr Whistleblower and Nurse Truth. Del 2 – Ropen skalla, syrgas åt alla! first appeared on Opulens.