ESSÄISTIK. Mathias Jansson är glad för att Kristoffer Leandoer avslutade sin essä och att den inte blev ännu ett oavslutat kapitel i litteraturen. Detta eftersom hans text är mycket läs- och tänkvärd.

Den oavslutade litteraturen. En essä om allt som inte blev klart
av Kristoffer Leandoer
Natur och Kultur

Tänk om det fanns ett bibliotek där oavslutade romaner, utkast och planerade berättelser hade blivit klara och avslutade? På 1840-talet skrev Nathaniel Hawthorne novellen “A Select Party” som handlade om just ett sådant bibliotek och det är den novellen som ligger till grund till Kristoffer Leondoers essä “Den oavslutade litteraturen: en essä om allt som inte blev klart”. 

Litteraturhistorien är nämligen full med oavslutade verk och projekt. Anledningarna till att berättelserna aldrig blir klara verkar vara lika många som sluten på berättelserna. Från uppenbara orsaker som plötslig död, sjukdom, ekonomiska faktorer, censur, ointresse, perfektionism eller bara lathet.

I essän “Den oavslutade litteraturen” har Kristoffer Leandoer samlat alla möjliga orsaker till att författare inte lyckas bli klara med sina skrivprojekt. Ja den där om att min hund åt upp sista kapitlet hittade jag dock inte, även om poetens Coleridge förklaring att en person från Porlock störde honom när han höll på att skriva ner sin berömda dikt Kubla Khan och sen inte kom ihåg hur den skulle fortsätta, ligger i samma klass. Det låter förstås betydligt intressantare men en okänd främling som kommer på besök och stör dig i skaparprocessen än att erkänna att man var så hög på opium att man glömde bort resten av dikten. 

Det är iallafall märkligt är att många av dessa ofärdiga och oavslutade bokprojekt, som Kubla Khan, ändå getts ut och idag är en del av den litterära kanon. Ta bara Franz Kafkas Processen, eller hans andra världsberömda romaner, som bara fanns i oavslutade manuskript innan det sammanställdes efter hans död och gavs ut av Kafkas vän Max Brod. Eller Nikolaj Gogols roman “Döda själar” som var tänkt som en trilogi, men den andra delen brände Gogol upp och någon tredje del skrevs aldrig. Kvar finns bara första delen i en trilogi, som trots det har en självklar placering i litteraturhistorien.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Litteraturen verkar vimla av oavslutade projekt och drömmar och Leandoer verkar känna till nästan alla. Jag hade dock önskat att Leandoer i inledningen höll tillbaka på en del av all denna kunskap, för i början av essän får jag en känsla av katalog och namedropping med alla dessa mer eller mindre kända författare och deras verk som inte har fullbordats.

Det är först när Leandoer längre fram i essän börjar titta närmare på enskilda författarskap och deras livsöden och börjar fördjupar förståelsen om varför de aldrig blir klara som essän griper tag i mig. Och när essän börjar närma sig slutet vill jag utropa: Redan? Jag vill veta mer.

Ta bara Virginia Woolf som hela sitt liv kämpade med psykisk ohälsa och pendlade mellan kreativa perioder och perioder av passivitet och depression. Woolf visste att efter att hon avslutade sin berättelse skulle hon störta ner i mörkret och det ofärdiga manuset var en livlina som höll henne kvar i den kreativa fasen tills boken var klar. 

Utkasten, anteckningsböckerna, de halvfärdiga manuskripten, de saknade kapitlen, böcker utan slut, är en ganska outforskad del av litteraturen, men ändå så betydelsefull och viktig för förståelsen av det vi läser.

Leandoer ger i sin essä många tänkvärda infallsvinklar på den oavslutade litteraturen. Att vissa berättelser faktiskt har blivit bättre av att det saknas ett slut eftersom som i all litteratur är det läsare som slutligen avslutar den genom sin läsning. Eller tanken att genom att överge ett hopplöst projekt kunde författaren få tid tid att skriva sitt mästerverk. 

Essän ger också en tröst till alla oss som kämpar med att fullfölja olika skrivprojekt. Att även den mest kända och geniala författarna har någon gång kört fast och lämna olika skrivprojekt oavslutade bakom sig, det är en del i den litterära processen. Jag är i alla fall glad att Leandoer avslutade sin essä och att den inte blev ännu ett oavslutat kapitel i litteraturen eftersom hans text är mycket läs- och tänkvärd.

The post Läs- och tänkvärt om litteratur first appeared on Opulens.

LYRIK. “Då denna bok landar så tätt inpå debuten är det dock berättigat att fråga sig varför poeten inte unnat sig en längre redigeringsfas?”  Det hade kunnat bli en oförglömlig bok, anser Erik Bovin som har läst “Den sista människans leende” av Axel Winqvist.

Den sista människans leende av Axel Winqvist
Nirstedt/litteratur

Hur ser världen ut om femtio, hundra eller tusen år? Frågar man dagens poeter får man ett dystert svar. Och varför inte vända sig till dem? Om man inte räds svaret det vill säga. Att poesin gärna går armkrok med siarkonsten vet vi. Poet och profet – ordens auditiva och visuella likheter tycks inte vara en slump.

2010 utkom antologin Poeter och profeter: från Platon till Mare Kandre (Gidlunds). I sin recension av boken, i SvD, skrev Carl-Johan Malmberg om profetpoeterna och skönjde en profetisk-poetisk linje från Dante till Mare Kandre: ”I sin dikt varnar de och lär ut, de bär bud om framtiden.”

Samtidspoeten antar gärna rollen som domedagsprofet. De senaste decennierna har det utkommit flera diktsamlingar med undergångstema. I Fredrik Nybergs Offerzonerna (2018) är apokalypsen inte långt borta. Hos Axel Winqvist utspelar den sig om tusen år i Den sista människans leende (2022).

I Winqvists långdikt följer läsaren den sista människan på jorden och hens isolerade tillvaro i ett skyddsrum. Diktjaget minns och sörjer, som hänryckt, den värld som en gång var. Huvudpersonen i denna tragedi är Virginia Woolfs Orlando från romanen med samma namn. Eller rättare sagt Winqvists Orlando då denna bok är, minst sagt, löst baserad på Woolfs roman.

Winqvist skriver fram en apokalyps där homo sapiens skuld utpekas: ”människan begick ett brott / hennes händer suddade ut träden.” Denna bok är dessvärre inte lika mycket sciencefiction som Martinsons Aniara, då den väcker frågor som bör besvaras inom vår livstid.

28 juli i år inträffade Overshoot day. Vid den tidpunkten hade årets ranson av jordens förnybara resurser förbrukats, enligt organisationen Global Footprint Networks beräkningar. Sedan 1971 har datumet inträffat tidigare och tidigare för varje år, med undantag för två pandemiår (då vi av förklarliga skäl levde hållbarare). Om denna utveckling fortskrider, decennium efter decennium, sekel efter sekel – hur välmående kommer moder jord vara om tusen år? Hur beboelig för människor och andra djur?

Den sista människans leende är stundvis organisk, djärv och berörande.

I sin isolering vänder sig Orlando till skriften och skriver det brev som läsaren tar del av. Den sista människan på den här planeten ägnar alltså sista tiden med att skriva ett brev… till ingen. Som hen själv uttrycker det: ”om detta brev landar i dåtiden är jag ännu inte född / om detta brev landar i nutiden finns ingenting.” Orlandos antecknande är djupt mänskligt och hjärtskärande. För visst bottnar meddelelsebehovet innerst inne i ett bekräftelsebehov. Hjalmar Söderbergs bevingade ord gör sig påminda: ”själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”, (ur Doktor Glas, 1905). Inte ens den extrema form av ensamhet som Orlando genomlider tycks kunna kväva detta grundläggande behov.

Orlandos brev är dock inte enbart en sorgesång dömd till flaskpostens öde. Den är också ett ode. Till livet, till moder jord.

Den sista människans leende är stundvis organisk, djärv och berörande. Boken förefaller skriven av en poet med intuitionen som främsta verktyg; texten upplevs därför aldrig som uttänkt. Winqvist är, kort sagt, ingen George Oppen eller Joar Tiberg, vilket är skönt. Han har onekligen utvecklats som poet sedan fjolårets debut som lämnade mig med blandade känslor.

Då denna bok landar så tätt inpå debuten är det dock berättigat att fråga sig varför poeten inte unnat sig en längre redigeringsfas? Det hade troligen resulterat i ett större nummer; en oförglömlig bok. Bildspråket haltar emellanåt. Och rader som dessa är bara banala: ”marken vet sin jord / himlen vet sitt blå.”

Hellre dröjer jag vid en citatvänlig passage som denna:

jag hade en bror
jag hade en syster

våra händer flätades till rep

lekarna
ljuset
den stora trappan

Världen överlever nog på ett eller annat vis. Jag vill tro det. Mycket tyder dock på att människans guldålder är över. Denna sorgebok landar alltså rätt i en tid ur led. Det finns onekligen skäl att sörja.

The post Poeten som domedagsprofet first appeared on Opulens.

ROMAN. När Tusquets kom ut med sin bok var det sexuell revolution på gång och man gjorde upp med gamla unkna värderingar. I det ljuset får vi läsa hennes roman, menar Carolina Thelin.

Samma hav som alla andra somrar av Esther Tusquets
Bokförlaget Komet
Översättning: Siri Hultén

Den spansk-katalanska författaren Esther Tusquets föddes 1936 i en högborgerlig familj i Barcelona och dog 2012 i samma stad. Hennes debutroman Samma hav som alla andra somrar kom nyligen ut på bokförlaget Komet och är det enda av hennes verk som är översatt till svenska.

The post Djärv kärlekshistoria mellan två kvinnor first appeared on Opulens.

PROSA. Den danska klassikern Har jag varit här förut av svenskfödda Sandra Holm har nu översatts till svenska. Anna Remmets har läst romanen och konstaterar bland annat att “den ofta rytmiska prosan skvallrar om att den som håller pennan dessutom är poet.”

Har jag varit här förut av Sandra Holm
Översättning från danskan: Felicia Stenroth
Förord Erik Jonsson
Aska Förlag

”Än har jag inte pissat i ett städskåp i Dublin. Det har varit många hinder på vägen”.

Citatet ovan skulle kunna bli lika känt och använt som beskrivning av villkoren för den kvinnliga konstnären som Virginia Woolfs term ”ett eget rum”. Om det sistnämnda beskriver grundförutsättningen för att alls kunna skriva, sammanfattar det förstnämnda sällsynt träffande den könade bilden av Det Konstnärliga Geniet och hur den bilden krockar med vad som än idag uppfattas som önskvärt (eller ens möjligt) kvinnligt beteende. Orden är Sandra Holms, en författare som föddes 1943 i ett litet samhälle i Norrbotten men levde en stor del av sitt liv i Danmark och dog 1987. Holm skrev både poesi och prosa, och den korta prosabok som nu utkommer på förlaget Aska (tidigare Rastlös) har översatts av Felicia Stenroth som själv nyligen utkom med den vackra romanen Handens rörelser. Har jag varit här förut kom i original 1978 och är en pastisch eller ett svar på den finska författaren Pentti Saarikoskis Brev till min hustru från 1968. Denna är en nästan parodisk skildring av Den Manliga Konstnären som super, knullar och beskriver olika kvinnors fittor i vad som i alla fall till formen alltså är ett brev till hustrun.

Holm har läst den och vill nu skriva ett brev till Saarikoski, eller Pentti som hon familjärt kallar honom. Det är signifikant att hans inledningsord ”Jag har varit här förut” hos Holm har bytts ut mot ett frågande ”Har jag varit här förut?” För liksom hos alla kvinnor som försöker skapa konst på samma villkor som män är berättarjagets strävanden fyllda med frågetecken och ifrågasättanden. Hon beskriver för ”Pentti” hur hon skriver, dricker (mycket) och tar sig olika älskare, men hela tiden med en ambivalens. Har hon rätt att göra detta? Kan hon? Detta hindrar inte att hon samtidigt talar med en frimodigt stark röst och är minst lika grov i munnen som Saarikoski.

Har jag varit här förut är alltså en roman som i korta prosastycken skildrar mödan i att skriva och i att ha relationer, med män såväl som med familjen där borta vid ”polcirkeln”. Jaget i boken tyngs av allt detta, och kanske är det därför hon ännu inte har kunnat hänge sig åt den ”dekadens” det innebär att pissa i ett städskåp? Holm parodierar och förminskar, om än godmodigt, den Store Poeten Saarikoski genom att tilltala honom med förnamn, men samtidigt är det till honom hon vänder sig.

Och om en älskare av den typ som idag skulle kallas en typisk kulturman skriver hon att han ”svämmar över av ordrik man, av stark röst, fäktande armar, självupptagenhet.”

Tematiskt kanske inte dissektioner av kulturmän känns så nydanade längre, även om denna är ovanligt träffsäker och även om det är nog så deprimerande att den karaktär Holm beskriver inte alls känns som en dinosaurie utan mycket väl skulle kunna vara ett porträtt signerat 2020. Men trots att ännu fler har undersökt samma tematik efter Holm, fungerar fortfarande det humoristiska och, som det står i förordet ”rabulistiska”, tilltalet som självklart är en blinkning åt ”Pentti”. Här förekommer inte bara könsord utan även diarré och annat kroppsligt. Författaren låter det poetiska och väldigt prosaiska mötas för komiska och drastiska effekter, som när jaget berättar att ”himlen är ljus och dimman vit över markerna och det är natt och jag har just trillat av stolen”, eller som när den manliga blicken på kvinnan krockar med den mer krassa kroppsligheten i meningen ”Mina bröst är vackra säger, säger Peter, vackra när jag går ut naken för att pissa i gräset.”

Det skulle lätt kunna bli lite för mycket pastisch och parodi, men Holm navigerar på det hela taget undan från det. Vid sidan om knullandet, supandet och skrivandet finns också beskrivningar av hemmet vid polcirkeln och familjen som lyckas vara poetiskt högstämda utan att bli sentimentala. På ett ställe står till exempel att läsa: ”jag har rest och rest och där ser jag min bror vid polcirkeln. Han är ung och vacker. När han ler tänds hela ansiktet som ett bloss.” Stycket förmedlar skönhet, smärta och förlust utan att närmare specificera. Den ofta rytmiska prosan skvallrar om att den som håller pennan dessutom är poet. Så även om Holm, liksom sitt mer eller mindre autofiktiva berättarjag, aldrig kissade i ett städskåp (eller som Charles Bukowski i vasken) gick det uppenbarligen bra för henne att skapa litteratur ändå.

The post Ett svar i romanform till “det manliga geniet” first appeared on Opulens.

HISTORIA. Både fyrar och torn är närvarande i en stor mängd litteratur. De står också ofta kvar, när historien så att säga ”strömmar förbi”. Mycket av dagens värld har sålunda också anknytning till fyrar och torn, skriver Carsten Palmer Schale.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Få mänskliga konstruktioner torde besitta sådana starka laddningar som fyrar och torn. De utgör väktare, beskyddare, drömförmedlare, livräddare, landmärken, fantasieggande utropstecken och mycket, mycket annat. Rent personligt har jag mycket personliga kopplingar till främst fyrar, men även till torn. Både fyrarna och tornen har millennier på nacken. Rakt utanför mig har vi Måseskärs fyr, som är både laddad, vacker och historiskt belastad. Redan under antiken – och dessförinnan – vimlade det av fyrar. Man kunde kanske säga, att fyrar i urminnes tider varit såväl vägledare som symboler. Detsamma gäller också tornen. Både fyrar och torn är också närvarande i en stor mängd litteratur. Fyrar och torn finns också ofta kvar, när historien så att säga ”strömmar förbi”. Mycket av dagens värld har sålunda också anknytning till fyrar och torn.

Antikens fyrar. Historien för sjöfart och fyrar går hand i hand med den för handeln. Tidigt utgjorde floder och hav viktiga transportleder. Några snabba nedslag i historien: På floderna Eufrat och Tigris samt på Nilen var fartygstrafiken igång 3 000 år före Kristus. Reguljär handel mellan Egypten och Kreta beskrivs från tiden före år 2 500 före Kristus. Fenicierna (från nutidens Libanon) utsträckte sina domäner över den nordafrikanska kusten cirka 1 000 år före Kristus. och fortsatte via Spanien och Gibraltar till Cornwall i England för att få tillgång till silver och tenn. Först fick de dessa metaller via lokala spanska fartyg, senare med sina egna.

Den mäktiga fyren Faros, utanför Alexandria, var exceptionell. Jag har besökt platsen där denna fanns, och med sitt ljus nådde den miltals över havet redan under antiken. (Faros var under antiken en ö utanför Alexandria (Egypten) som av Alexander den store förenades med fastlandet med ett långt näs, det så kallade Heptastadion. På denna ö lät Ptolemaios II Filadelfos (285-247 före Kristus) byggmästaren Sostratos från Knidos uppföra ett fyrtorn vilket räknades som ett av världens sju underverk – Fyrtornet på Faros.)

Fyrarna finns exempelvis närvarande som en sorts frågor och bifall hos Virginia Woolf, August Strindberg och P D James. Tornen likaså.

Numera är området en halvö och en del av staden Alexandria.

Jag har för övrigt direkt släktkontakt med exempelvis Vinga och Nidingen, i synnerhet den senare, eftersom några av mina förfäder var chefer just där. Och här intill, alltså, Måseskärs fyr.

När det gäller tornen har vi något liknande. Från guden Marduks i Babel, det lutande tornet i Pisa, ingenjör Eiffels i Paris och så vidare – och i mycket modern tid till exempel Tour de Montparnasse (i Paris), CN Tower i Toronto och Turning Torso i Malmö. Alla mäktiga, inspirerande, provokativa.

Det är därför inte konstigt att även litteraturen är full av fyrar och torn.

Fyrarna finns exempelvis närvarande som en sorts frågor och bifall hos Virginia Woolf, August Strindberg och P D James. Tornen likaså. I det sistnämnda fallet i främst Bibeln, men också exempelvis som ”tornet vid världens ände” i den strålande romanen – med samma namn – av William Heinesen. (Denne här i Sverige så sorgligt ouppmärksammade författare, axel mot axel med så många andra).

Intill tornet vid världens ände öppnar sig den eskatologiska avgrunden; i vilken förintelsen, skapelsen och evigheten svindlar sida vid sida. Döden är där. I tornet vistas även Amaldus Erinraren, inspärrad i den kammare som är murad av hans åldrande. På väg genom sitt minne tillbaka till sin barndom. I väntan på nästa station: avgrunden.

Den åldrande Amaldus är givetvis Heinesens alter ego, men detta är mindre viktigt. I centrum står det unika värdet i de tillfälliga och obeständiga upplevelsemönstren. Under ytan av en levande och tät minnesväv uppenbaras en smärta över det fåfänga i en individs strävan efter att bryta sin ensamhet. Amaldus är – som andra figurer i hans diktning – dock en aning löjlig. Som en sorts Kasperdockor klippta ur Predikaren.

Men. Under en oändlig stjärnrymd, vid kanten av kvicksilvergrå havsvidder, uppför de sitt spel. Ensamheten och döden kan aldrig bemästras för gott, men med musikens och oändlighetens trollstav, likt fyrens eviga och ständigt återkommande, blinkande sken, med uppehåll för både mörker och ljus, kan lyckan åtminstone för stunden hållas fast. Och blicken, från tornet; fäst över viddernas vida och djupa outgrundlighet.

Drömmandet och grubblandet, men också det främmandes lockelser är legio. Samtidigt penetrerar det jordnära och det visionära vartannat – som fyren och tornet står fast, men med sina ögon samtidigt ser långt och utöver. Detta är dock en barnskildring, och de verklighetsflyende fantasierna tenderar att ta överhanden över det faktiska och praktiska. Det impressionistiska språket har för mig ändå en stark betydelse, och utgör ett sorts rytmiserande försvar för fantasin; barndomens fantasi, såsom i exempelvis Moder Syvstjerne.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Fyrar och torn first appeared on Opulens.

NORMALISERING. Ju fler män vi kvinnor måste klappa på axeln desto mer normaliserade blir avvikelserna. Så varför ska jag plötsligt i sista kapitlet — och efter massakern — känna tacksamhet och intressera mig för Gamla testamentet, Jesus, och Puccini, när det finns revolutionära stridsskrifter, skriver Anna Jörgensdotter.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Historiens metoo-vrål — är jag inte människa

Av Ebba Witt-Brattström

Norstedts

En dag på psykavdelningen kom J och satte sig bredvid mig, grät och skakade i hela kroppen: Jag har blivit våldtagen, sa hon. Jag hade helt förträngt det men jag minns det nu. Hon hade istället för att minnas utvecklat en psykos. När minnena kom tillbaka släppte psykosen. Jag tänker på J när jag läser Ebba Witt-Brattströms bok Historiens metoo-vrål, ett koncentrat av kvinnors vittnande på sociala medier och i skönlitteraturen. I hörlurarna The Gits med sångerskan Mia Zapata som blev våldtagen och mördad 1993, 27 år gammal, på väg hem från en kompis.

The post Varför känna tacksamhet? first appeared on Opulens.

FINLANDSSVENSKT. Att Michel Ekman skulle vara marginell och skriva i genrer som ingen hört talas om är bara nys, skriver Ivo Holmqvist som läst den aktuella boken Jag tänker på nötskrikor. Med stor behållning.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag tänker på nötskrikor av Michel Ekman
Schildts & Söderströms

”Jag är en författare i marginalens marginal, på ett minoritetsspråk i genrer som den läsande allmänheten inte ens hört talas om” skriver Michel Ekman lätt defensivt i sin senaste samling anteckningar och reflektioner, Jag tänker på nötskrikor.

Jag tror att han har fel i sin uppgivna suck och hoppas att den här boken når många läsare. Det flyger många fåglar på de här sidorna, han är en mycket kunnig ornitolog, men han dröjer också vid mycket annat, på ett klokt och eftertänksamt vis.

Han är en framträdande litteraturvetare som avhandlat sin landsman poeten Peter Sandelin och som skrivit studier om människor och natur hos Runeberg. I  Må vi blicka tillbaka mot det förflutna kommenterade han åtta finlandssvenska författarskap under första hälften av 1900-talet, och för fem år sedan redigerade han en uppdaterad och aktualiserad version av det andra bandet i Finlands svenska litteraturhistoria, den som gavs ut vid senaste sekelskiftet.

I hans tankar om nötskrikor och mycket annat känner jag igen den eftertänksamma tonen och underskruvade stilen från Claes Hylinger som också nämns, långt fram i boken. En hel del författarnamn virvlar förbi, som man kan förvänta sig hos någon som ägnat sig åt litteraturkritik i många år (Michel Ekman är född 1956). Han blir glad när hans tips om W G Sebald går hem hos frisören och han gillar när en yngling på tunnelbanan läser Hesses Österlandsfärden. Det skulle vara lätt att dela den glädjen och det gillandet.

Noteringar om Virginia Woolf och P G Wodehouse, om den ständige Knausgård, om Söderbergs Hjärtats oro och om naturlyrikern Lennart Sjögren på Öland och Thoreau i New England blandas med tankar om inhemska kolleger som R R Eklund i det förflutna och i samtiden Lars Huldén och litteraturvetaren Roger Holmström som avlider under åren boken täcker. Deras minne tecknas vackert. Och när han blickar ut över Östersjön finns en annan författare lämpligt till hands: ”havet låg tranströmerblankt ända till Estland.”

Michel Ekman skriver om film och med stor spännvidd om musik, från Patti Smith till Johannes Brahms vars sista fyra korta pianostycken står ”i sällsam kontrast till den tjocke och skäggige cigarrökarens yttre habitus.” Han varierar kvickt Marcel Prousts madeleinekaka doppad i lindblomsthe: ”så fort någon citerar På spaning efter det förflutna sprider sig en känsla av varm buljong i hela min kropp”. Vidare handlar det om att byta bostad: ”En flyttning förändrar ens syn på böcker. Vetskapen att jag själv åstadkommit flera stycken får mig att känna mig som en återfallsförbrytare.”

När han tar tunnelbanan minns han en kåsör i det förflutna: ”Varje gång jag passerar Brändö i metron tänker jag på Guss Mattsson, och på döden. Kvinnan på bandet som meddelar hållplatserna har exakt det uttal som var Mattssons främsta argument när han i ett I dag-kåseri pläderade för att Helsingfors krematorium skulle byggas där: Bränn dö.” Jag undrar om Michel Ekman varit i Prag? En spårvägslinje från centrum ut till en av förstäderna går ett stycke av vägen längs en kyrkogård, med en hållplats vid en grå byggnad med slutna väggar. Vad det är får man reda på av konduktörens rop: KREMATORIUM!

Ett fåtal specifikt finlandsvenska ord gör läsningen lätt exotisk: kännspak (karakteristisk), skyddsväg, hälsostation, smetana (sur grädde), och man lär sig att tuppapper är det som används på toaletten. Det handlar om sonen och om hustrun (Pia Ingström, sedan många år litteraturredaktör på Hufvudstadsbladet) och deras vandringar och utflykter, en av dem till president Kekkonens trivsamt fula hem, nu museum, andra till olika restauranger i och kring Helsingfors, med exotiska maträtter. Men framför allt alltså om fåglar.

Boken slutar på vackert vis med noteringen den 28 december i fjol då han besökte sin dementa mamma: ”Det är länge sedan man kunde föra samtal med henne. Men när jag tog avsked riktade hon plötsligt blicken mot mig helt bestämt och sa: ‘Huvudsaken är att jag får se dig.’ Det är den längsta sammanhängande mening hon yttrat på minst ett halvår och den gjorde mig mållös av sorg.”

Nu ska jag skaffa och läsa Michel Ekmans tre tidigare böcker av denna art: Utanför tiden (2012), Harens almanacka (2015) och Självbiografiskt lexikon (2017). Att han skulle vara marginell och skriva i genrer som ingen hört talas om är bara nys.

The post En allt annat än marginell röst first appeared on Opulens.

POESI. “Det är ett samtal som fortsätter, både bakåt och framåt i poesihistorien, som är ett äventyr att följa alla årstider. Men det gör sig allra bäst i junis ljus, det som räcker och fortsätter”, skriver Annelie Bränström-Öhman.

Det finns en grupp besvärliga och småbråkiga kvinnliga poeter som både litteraturkritiken och litteraturvetenskapen verkar ha gått bet med att hantera. Jag tänkte på det när Elisabeth Hermodsson nyligen gick bort, nära 90 år gammal. Minnesteckningarna var förhållandevis få, och de som skrevs var ömsom artiga, ömsom valhänta – med Maria Schottenius porträtt som ett lysande undantag (DN 15/5). Någon försökte, om än med största välvilja, att uppdatera Hermodssons insatser genom att retroaktivt utse henne till kulturtant.

Inget ont om kulturtanter, men att fästa en sådan etikett på ett rikt och mångsidigt författar- och konstnärskap som Hermodssons blir ofrånkomligen reduktivt. Tilläggas ska väl att minnesrunor är trubbiga måttstockar, konventionsstyrda som de är. Men möjligen ger eftermälet ändå en aning om hur länge en poetisk röst kommer att överleva sin bärare. Om alls.

För att travestera Hermodssons kanske mest kända titel – Vad gör vi med sommaren, kamrater?  – kan det finnas skäl att fundera ett tag kring vilken plats och funktion vi tilldelar poesin i vår uppfattning om oss själva i nuet. Om ett poetiskt uttryck ter sig åldrat eller förbrukat, vad säger det om våra liv och vår tids frågor? Kort sagt: vad gör vi med Elisabeth Hermodsson, kamrater?

En del av den där besvärligheten och svårhanterligheten, kommer sig säkerligen av själva vidden och rörligheten, mellan och över genregränser. Den delar Elisabet Hermodsson i hög grad med sina något äldre systersjälar Elsa Grave och Ann Margret Dahlquist-Ljungberg. Alla var de framgångsrika bildkonstnärer, i lyckosamt växelbruk med det litterära skapandet. Hermodsson var därtill dansare, kompositör och vissångare.

Mångstämmigheten i uttrycket korresponderade i hög grad för dem alla med ett ursinne, ett muntert och förtvivlat raseri, som fyllde texter och bilder med mörka konturer, om vartannat med burleska krumsprång och romantiska melodislingor. Alltid förankrade i en rikt doftande, svettkryddad, menstruerande, erotiskt bejakande kvinnokroppslig närvaro.

Att vrede kan vara ett riskabelt konstnärligt drivmedel, i synnerhet för kvinnor, varnade redan Virginia Woolf för på sin tid. Och när vreden därtill löds samman med erotik och politiskt raseri, med udden riktad mot patriarkat, krig, miljöförstöring och teknokrati – ja, vad för slags poesi kan det bli av det?

Hermodsson gav ett förslag i en av sina diktsamlingar: Inte socialistisk lyrik. / Men lyrisk socialism. Finns det? Kan det tänkas? För att åstadkomma en balanspunkt för en sådan poetisk attityd ville hon lansera en ny filosofisk kategori: ”den dialektiska glädjen”.

Skapandet av sådana nyord och tankebilder förenar Hermodsson med Grave och Dahlquist-Ljungberg. Det är ord framsprungna ur en insikt om att konstnärliga projekt för att vara angelägna också måste våga spränga ramar för vedertagna, och förgivettagna, poetiska synfält och politiska agendor.

En bruksanvisning för feministiska poetiska motståndshandlingar skulle kunna börja med en sådan ordlista: Hermodssons ”fundror” och ”synvändor”, Dahlquist-Ljungbergs ”tingljud”, Graves ”groteskiader” och ”slutförbannelser”. Ett eget Hermodsson-kapitel i en sådan handbok skulle självklart tillägnas sommaren, i alla dess livsformer och böjningsmönster.

Som få poeter lyckades Hermodsson göra sommarvisan till en politisk genre, utan att ge avkall på vare sig humor, musikalitet eller midsommarljus. Det framgår redan av undertiteln till hennes kanske mest älskade sångsamling, Disa Nilssons visor: ”visor om sommaren, samhället, mannen och universum”. Visorna bjöd in Birger Sjöbergs Frida till ett tjejsnack på sommarängen, där vissa skeva proportioner i den gamle nationalskaldens synfält kunde korrigeras.

Det är ett samtal som fortsätter, både bakåt och framåt i poesihistorien, som är ett äventyr att följa alla årstider. Men det gör sig allra bäst i junis ljus, det som räcker och fortsätter.  Emily Dickinsons sång till sommaren som en seraf och syster, Ann Jäderlunds myllrande blomsterängar… och Elisabeth Hermodssons fråga som kvarstår, oavvislig: ”Vad gör vi med sommaren, kamrater?”

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post Vad gör vi med sommaren och Elisabeth Hermodsson? first appeared on Opulens.