MUSIK. Jesper Nordström funderar över tidsandan och det stora publika genomslaget för humorgruppen KAJ i Eurovision med låten ”Bara bada bastu”.

Svåra tider genererar banal kultur. Det där är det närmaste vi humanister kommer ett slags einsteinsk formel som sammanfattar allt. Ta till exempel tysk 50-tals schlager, så kvillrande och påklistrat-leende-förljugen att den får Thore Skogman att framstå som Nietzsche vid en jämförelse.

Under en lång tid har vi haft ett svenskt mello-ideal som fram till nu främjat utövare i stil med en emotionellt engagerande, queer och exotifierad artist som sytt sin egen klänning av sin cancersjuka mors tårar. Men har det inte varit lite som när man i skolans värld formulerar en likabehandlingsplan i typsnittet Comic Sans Bold? Det vill säga att man får en fadd eftersmak av uddlös snällhet? Fast så blev det Trumptid och Putintid… Då infinner sig finlandssvenska KAJ, med buskis och ”bara humor” men ändå med en anstrykning av nationell stereotyp trygghet. ”Så här har vi det i Norden.” Det är väl kul… men en surmagad gubbstrutt som undertecknad undrar om detta verkligen bottnar i oss? Jag ser det som ett tomtebloss som flammar upp och slocknar.

Jag tänker nu lite i termer av matlagning. Viss musik kan stå och ha kokat lika länge som en polsk korvgryta. Kanske den varma tryggheten faktiskt skulle kunna levereras av någon jordad matrona à la Zarah Leander som bara kom in som en vandrande marmorstaty i långklänning och lät det hela vila i något sådant som en bra melodi? Nåja, en schlager har väl alltid varit ett tidsdokument. Och ni får ha överseende med en dinosaurie men jag håller mig gärna till Östen Warnerbring på vinyl när jag söker allmängiltig tröst.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: KAJ och tidsandan first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström går på vinyljakt i lantlig miljö och finner ett album med en ungersk Elvisimitatör. 

Så blev det höst på allvar och det var dags att hjälpa föräldrarna att stänga ner sommarstugan inför vintern.

Som typisk stadsbo och lite världsfrånvänd bokmal tar jag ofta chansen att i typisk klyschig anda få göra lite “riktigt arbete” med tung våt lövräfsning och stapla ved som ska täckas med presenning…fast gärna då med en Brucknersymfoni och kaffekask med utsikt över havet efteråt…

Så trillade färgen av mig och det framgick med all tydlighet vilken urbaniserad vekling jag ändå är när skräcken var ett faktum: här ute bland kobbar finns ingen nättäckning.

Som fd storrökare kändes det som att cigarettpaketet var tomt just inför första balkongblosset.

Nej, det är bara till att erkänna, jag blir nog aldrig den där trygga bistra mannen från skärgården med solbränd råbarkad hy och vegamössa. Vad som nu inträffade var ett utslag av mild besatt galenskap och att jag skriver detta är som om jag vore min egen distanserat registrerande psykolog.

Jag går med resoluta steg ner i hamnen och här är det invaderat av tyska fågelskådare med högteknologiska husbilar.

Där låser jag upp kedjehänglåset till byalagets gemensamma flakmoped. Känner tyska blickar i ryggen och knattrar i väg. För en svindlande kort stund är det jag som just är “gubben i sydväst”.

Färden går genom ett frodigt men också kargt landskap som är särarten för den här regionen.

Väl inne på centralortens volymhandelsområde med Mediamarkt och Elgiganten och övriga kedjor blir det till slut en batteridriven skivspelare från Biltema.

Om jag säger så här: dess kvalité lämpar sig icke för oknastrigt bevarade jazzrariteter från 1958.

Men “mjukvaran” då, det vill säga skivor att spela? Här kommer loppisen “Korsets hopp” till hjälp.

Det är second-hand-butik, av det utrotningshotade slaget, som drivs av lite charmigt tankspridda vithåriga kristna damer, och inte av hippt arroganta popvänstertyper vilket börjar bli standard i storstäder. Jag rotar och rotar i backarna men …Jan Sparring och Artur Eriksson är inget som kommer in i min skivsamling.

Det räcker att där redan finns Rune Eliasson, den sjungande långtradarchauffören.

En rockabillygubbe stövlar snabbt in och lyfter med sig hela kartongen singlar och han verkar tankeläsa min fråga och “ja alltså jag har precis renoverat upp en jukebox så…”

Så plötsligt bränner det till i blädderfingrarna. Vad är detta!? En …ungersk Elvisimitatör? Tja, liknelsen med nikotinisten utan cigaretter kommer fram igen; jag tar vad jag får. Nämligen ett album med Komár László – med titeln “Emlék -Elvis Presley”.

Jag läser senare att till Komár Lászlós mest populära låtar räknas “No Miss”, “Mondd kis kócos”, “Táncoló fekete lakkcipők” och “Mambo Italiano”. Vidare att han under sin karriär utkom med 18 studioalbum och att han sålde totalt 3 miljoner skivor.

Lyssna här på Elvislåten “One Night” i ungersk tolkning “Egy Éjszaka” .

Sedan är det ju det här med den märkliga gränsdragningen mellan vad som bara är dåligt och vad som i alla fall är lite camp.

Jag bestämde mig där och då på loppisen för att gränsen går mellan “Pärleporten” och en ungersk Elvisimitatör och körde hem med mitt nya fynd på den närmast antika och knattrande flakmoppen, väl medveten om att min dag på en plats som denna är något som ligger bortom den värld där Spotifys algoritmer styr.

The post Veckans vax: En dag på landet first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Den här veckan plockar Jesper Nordström fram ett klassiskt album med musik av Haydn och reflekterar över själva musiklyssnandet. Hur var det på Haydns tid och hur är det nu?

På konvolutet ser vi minsann att det är “Living Stereo”. Den mikroskopiska texten upplyser också om att skivan “…consists of the revolutionary new antistatic ingredient 317x, which helps keep the surface dust free and prevents surface noise”. Mitt exemplar har därtill en innerpåse med en lång text vigd åt nålteknik, hur tonarmen kalibreras… Det här är eran då det börjades lyssna allvarligt hemma i vardagsrummet. Ja tyvärr ett närmast felfinnande lyssnande inriktat mer på teknik än musik.

1960 är skivan utgiven och kanske nån Old-Spice-faderlig familjeförsörjare i ”higginskofta” la på den under lite mansplainande allvarligt prat och sa att “nu ska vi minsann lyssna”.

Jag undrar om det inte är mer ölmagade ungkarlar i skrynklig Ramones t-shirt som har denna attityd till musikkonsumtion numera.

Fast när det gäller klassisk musik – Haydn på denna skiva – är jag övertygad om att det uppmärksamma allvarliga lyssnandet är ett falsarium. Då som nu. Det är lätt att klassisk musik – denna närmast arketypiska finkultur – förknippas med intellekt, kunskap och konnässörattityd.

Men allvarligt tror jag det ofta är tvärtom.

Någon kommunalanställd kommer hem från en vecka med lite väl många traggliga möten, lysrörsflimmer och svagt kaffe i kantstötta koppar och sjunker bort i bubbelbad, rödvin och Mozart.

Att koppla bort snarare än koppla upp eller vara vässad i hörseln. Haydn var trött på denna attityd till musik. Hans publik bestod till stor del av aristokratiska goddagspiltar som ätit en tolvrätters-meny och sköljt ner den med minst en liter rödvin. Att efter det gå på konsert är ju lika dödsdömt som hålla sig vaken till “Café Norrköping“.

Så lät han då crescendot väcka dönickarna i vit peruk med vad som senare kommit kallats “överraskningssymfonin“.

Även utöver detta uppenbara exempel på att man inte skall sitta och sova till musik har jag ganska lekmannamässigt uppfattningen att Haydns musik kräver mer fokus och ger fler överraskningar än wienklassicismen i allmänhet.

Han fordrar ett slags mellanposition i lyssnarattityd, en “passiv aktivitet”.

Tillåt mig en pretentiös parallell: det är samma svårbemästrade balans som krävs för läsa Marcel Proust, att flyta med men ändå ha uppmärksamhet på detaljerna.

Så här passar det verkligen att konvolutet upplyser om hur fokuserad lyssning som tekniken möjliggör.

The post Veckans vax: “Överraskningssymfonin” first appeared on Opulens.

VINYL. Cocteau Twins var en skotsk alternativ pop/rockgrupp bildad 1979. Jesper Nordström plockar fram en John Peel-session från -83 och förklarar varför den trumfar allt annat gruppen gjort.

Den engelska radiomannen John Peel var närmast ett vinylens skyddshelgon. Han gick aldrig över till cd-formatet när det var ett allenarådande medium i det tidiga 90-talet. Det var fråga om en genuin övertygelse och inte något slags poserande hipsterattityd. På frågan om varför eftersom cd:n ju “…reduces surface noise” gav han det geniala svaret “because life itself has surface noise.”

Hans skivsamling var enorm och omfattade vid hans bortgång 2004 över 100 000 titlar. I vissa fall var det fråga om helt unika exemplar.

Lovande band på väg att slå igenom bjöds in till hans studiosessioner och det innebar ofta ett mer intimt och småskaligt sound, ibland en rå mer ursprunglig variant av en låt som inte underkastats studioteknik eller klåfingriga producenter.

Sådant läcker ibland ut på mer eller mindre officiella utgåvor som i detta fallet: Cocteau Twins “Night must fall”.

Det är en svart neutral etikett och ett enkelt tvåfärgat omslag som talar sitt tydliga språk om att här är fråga om en inofficiell press.

Närmare bestämt en bootleg från John Peels radio sessions 1983. 

Det är en utgåva från 1988 som nu stigit en del i samlarvärde.

Den skriver närmast om musikhistorien; det här är manglande, karg shoegazerrock knappt tio år innan My Bloody Valentine gick och gjorde sig till kungar av genren.

Jag föredrar klart detta framför den väg Cocteau Twins tog sedan med blåfluffig synthrock med mycket, alltför mycket, vridande på studions kontrollrattar.

Här är det BBC:s trånga lilla livearena som det handlar om och inspelat mer rakt på och bara rätt in i bandspelaren och sedan utsmusslat av någon ljudtekniker.

Lyssna på dem här i “Hearsay Please”. 

Här har vi alltså det råa ljudet av Cocteau Twins innan de blev till ett slags indievariant av Enya.

The post Veckans vax: Cocteau Twins first appeared on Opulens.

SKIVSAMLARE. Jesper Nordström går igenom sin skivsamling och dammar av ett album med den tyska gruppen Mad Max.

Jag ägnade en försvarlig tid att räkna och katalogisera mina skivor. Hur många skivor kunde det egentligen röra sig om? Antalet visade sig vara 1 723. Va? tänkte jag, etttusensjuhundratjugotre! Snabbt gjorde jag det insnöat nördiga tankeexperimentet att multiplicera detta med 48 minuter, ett slags övre gräns för hur mycket musik som går in. Och så gjorde jag en beräkning till med en 40 timmars arbetsvecka inslängd i ekvationen.

Hisnande nog kom jag på att jag har musik för mer än ett års heltidslyssnande. Mycket av det jag har är dock skivor köpta i bulk i stil med att man förväntas ta allt eller inget i en skivback på någon garageloppis.

Jag tröstar mig med att det finns en galning i Brasilien som har sex miljoner skivor och nu har en digitaliserare från något nationellt ljud- och kulturarkiv springande hos sig.

Ja, detta var bakgrunden till den lilla överraskningen att jag faktiskt bara äger en enda skiva i kategorin hårdrock. Med tanke på min grava germanofili är den parodiskt nog också tysk.

Det rör sig om gruppen Mad Max och deras självbetitlade första album från 1982 som utkom på skivbolaget Roof Music.

Om Mad Max kan förtäljas att bandet bildades i Münster och var aktivt från 1982 till 1989. Men så kom det ett combackalbum tio år senare. Därefter har de utkommit med en rad album, senast i år med “Wings of Time”, på bolaget Rock of Angels.

För mig har hårdrock på sin höjd varit adrenalinhöjande bruksmusik. På med hörlurarna och vrid upp “Ace of Spades” med Motörhead när två prokrastinerade påsar tvätt skall stånkas ner i källaren en knallsvart novembermorgon.

Så kanske lyssnar jag den på Mad Max på fel sätt, van som jag är vid att luta mig tillbaka i den grönmurriga fåtöljen. Jag känner mig som en sur bister tillsynslärare som bockar av i ett protokoll.

Först den svängiga boogierocken som väl hade passat i en pubkällare med några pilsner. Check.

Sedan balladen med den grabbigt misogyna texten. Check.

Därpå ett spår med lite gitarrekvilibrism….

Jag måste göra en parafras på Göran Palms berömda dikt “Havet” :

Jag sitter framför den.
Där är hårdrocken.
Jag lyssnar på den.
Hårdrocken. Jaha.
Det är som på högstadiediscot.

Men så kommer den då till sist, nästan undangömd på B-sidan, ”Wheel of Fortune”, låten som motiverar den här skivans plats i min samling.

Mer lågmäld, artrockig, krautig. Mer pretto helt enkelt, rakt ut sagt. Men det är den enda låten jag spelar två gånger innan skivan ställs tillbaka i en av de mera undanskymda backarna där “osorterat övrigt” förvaras.

The post Veckans vax: Tysk hårdrock från 80-talet first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström har letat fram en samlingsplatta där merparten av de medverkande torde vara okända för det stora flertalet.  Den speglar det tidiga 80-tal när postpunk och synt möttes. Vi får också veta något om omslagsbilden.

Den här veckan ska det handla om en vinylraritet, nämligen samlingsalbumet “Dansa Med Fig.13.”, som utkom på Castor Records, 1983. Upplagan var på 1 000 exemplar men 800 skivor makulerades av distributören Stranded/Polar eftersom den sålde för dåligt.

Bland de mera kända namnen på plattan återfinns Freddie Wadlings dåvarande band Cortex samt Kitchen & the Plastic Spoons. Men flera av de medverkande är artister av närmast obskyr undergroundkaraktär. Skivan är således eftersökt bland samlare av lite smalare musik i genrer som synt, industrial och post-punk.

Men först en kulturhistorisk utvikning. På omslaget till ”Dansa med Fig.13.” beskådar vi Viking Cronholm, Sveriges första manliga sjukgymnast. Ja, det heter förstås fysioterapeut nu. Viking Cronholm var son till vice häradshövdingen Axel Cronholm. 1891 flyttade familjen till Stockholm. För att få styr på sonen tog fadern sonen ur skolan och lät honom gå till sjöss, vilket gav honom smak på vad som finns att upptäcka och lära ute i världen. Så kom det sig att han att introducerade jujutsu, som självförsvar, i Sverige. Han är på bilden i färd med att avvärja ett angrepp. En kraftkarl och gränsgångare.

Och gränsgångare innehåller detta samlingsalbum sannerligen för var det något jag lärde mig som svartklädd syntnörd i slutet av högstadiet och gymnasiet så var det att synt och punk var genrer/subkulturer som stod varandra nära och ibland överlappade varandra.

Våra cirklar möttes i fuktiga skrälliga källarlokaler med insmugglad ljummet öl och amatörband som inte såg någon motsättning i förprogrammerade rytmer, gitarrskrän och mer eller mindre samhällskritiska texter. Eller ibland bara totalt trams.

Low-fi-synten har alltid i attityd legat mer åt KSMB och Ebba Grön-hållet än den opolitiska hårdrock som mest handlar om brudar och Jack Daniels. 

Bland namnen på ”Dansa Med Fig.13.” hittar vi dessutom Opulens egen iodine Jupiter i sin ungdoms dagar, men det främsta namnet bland de medverkande är i min bok Salaligan som diktar om “Samen” som kommit till Stockholm för att ”äta edra barn, årstider åtta skall jag gå och verka här, när jag är färdig skall ni veta vem jag är”.

Som klassresenär från en skogsbondefamilj ända in i Lunds mest punschiga ädelträsalonger är det inte utan att han har en speciell plats i mitt hjärta.

The post Veckans vax: En gränsöverskridande raritet från 80-talet first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström begrundar Hollywoods kvinnoideal, behovet av eskapism och reflekterar speciellt över fenomenet Ethel Smith.

Under förbudstiden i USA blev filmerna som mest depraverade. Den kriminella, sexualiserade och farliga femme fatale-gestalten dök upp som en ny kvinnotyp. Det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Kan man inte ta ett lagligt järn på krogen kan man kittla reptilhjärnan på bio med våld och sexualitet.

Men sedan kom The Hays code eller “the code” som den vardagligt kallas, en moralkod som innebar att ett fyrkantigt censursystem infördes i Hollywood med syftet att ta bort allt som ansågs omoraliskt.

Kvar blev ett slags klassisk helyllekvinna som liksom vår pilsnerfilmsdrottning Sickan Carlsson bara var glad, glad och glad. Herregud, kunde hon bara sluta kvillra och visa lite nerv någon gång!?

Men mänsklighetens sätt att hitta kryphål i lagar är lika evig som beundransvärd och censurlagarna statuerade att en myckenhet av naken hud bara var tillåtet om det ingick i handlingen.

Så just därför förlade man “handlingen” till en swimmingpool och lät Esther Williams med sina schyssta spiror simma sig hela vägen in i de straighta männens hjärtan.

Det påminner om det victorianska 1800-talet där kvinnliga harpspelare hade dispens för kortärmade klänningar, eftersom tyget då inte riskerade fastna i strängarna, och således fick herrar i publiken att fingra lite extra på monokeln vid åsynen av exponerad hud.

Med tiden kom andra världskriget och ärkereaktionären Walt Disney såg möjligheten till att lansera sockersöt eskapism som flykt undan krigets rädslor.

Det är här hammond-drottningen Ethel Smith kommer in i bilden. Långt före “Roger Rabbit” var hon en verklig gestalt i en animerad värld.

Här kan du höra och se Ethel Smith spela “Blame it on The Samba” i Disneyfilmen “Three Caballeros” som färdigställdes under andra världskrigets slutskede.

Hon spelade och spelade och spelade men oftast mera fort än bra.

En hurtfrisk glädjemusiker som frenetiskt ville dölja vilket tillstånd världen befann sig i? Nej jag skall vara snäll. Det var mest som svartklädd gymnasist jag absolut alltid skulle punktera och riva ner glädjeyttringar med cynism. Faktum är att jag i min skivsamling har Ethel Smiths “Souvenir album” som släpptes i originalpress 1947 på Decca och bland annat innehåller hitlåten “Tico-Tico”.

Men jag kan säga så här lite torrt diplomatiskt: det är just inte en skiva jag spelar. Den står i den där backen jag vagt funderar på ta med till en loppis. Samtidigt vet jag innerst inne att det aldrig kommer att ske. Det där är skivsamlandets både tjusning och förbannelse, att allt på något vis kan vara kulturhistoriskt intressant. Och därmed värt att spara med andra ord.

The post Veckans vax: Orgeldrottningen Ethel Smith first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Den här gången handlar “Veckans vax” mer om ord än musik. Svenska ord, närmare bestämt. Jesper Nordström begrundar Hasse och Tages samlade humorskatt.

Jag fick se en annons där det stod: “Stor back med Hasseåtage lp bortskänkes“. Högst 30 sekunder efter att annonsen lagts ut på nätet hade jag och den givmilda bortskänkaren telefonkontakt. Det hela blev bestämt med tid för avhämtning. Till priset av en minitaxi satt jag således nu på Sveriges humorskatt nummer ett.

Väl hemma drabbades jag av ett slags svindel inför allt material med Hasse och Tage som jag hade kommit över och gick igenom alltsammans, vad jag kom ihåg och vilka som var pärlorna.

Jag tänker också på vad som rimligen kan sägas om humorduon som inte sagts förut. Näst efter Strindberg är det väl Hasse och Tage det svenska litterära fenomen som stötts och blötts mest. Jo, du läste rätt, jag sa ”litterära fenomen” och menar det verkligen.

Universiteten verkar dock ha lite beröringsskräck när det gäller Hasse och Tage. Således är det främst autodidakter och entusiastiska journalister som har skrivit om dem.

Så vad skall jag säga då? En replik från Ernst Günther i en roll som präst, vilken inte får till sin predikan, riktigt lösgör sig ur minnet: “Äh, jag tar nåt från det eviga och kryddar med samtiden”.

“Öppen kanal eller stängd” är så profetisk. Telefonväkteri om ditt och datt kan vara nervpåfrestande med alla tankar hit och dit. Här är Hasse både genialisk och skrämmande visionär. Han har ju just den där tonen av “jag är bara en…” och samtidigt “vi naturliga riktiga människor med sunda åsikter”. Med andra ord den kategori väljare som Göran Hägglund fiskade efter med sitt tal om “verklighetens folk” och som SD rider på så mycket att jag inte ens behöver ge ett exempel. Lyssna här! 

Eller tänk på när någon professor i onkologi i en tv-soffa såklart måste balanseras upp av någon kosmostomte som anser att kuren mot cancer är spenat, motion och kärlek.

Jag drar ett annat “kort” ur backen: ”Centerextremisten” från revyn “Glaset i örat” där den tidens velande i partiet parodieras samtidigt som den splittrade bokstavsvänstern får en välförtjänt känga.

Fast beträffande den påstådda ljumma veligheten vill jag nog faktiskt få tillbaka ett politiskt klimat där en Fälldin bekymrat fingrar på sin pipa.

The post Veckans vax: Hasse och Tage first appeared on Opulens.

DANSBANDSMUSIK. Jesper Nordström inleder Opulenshösten med att plocka fram en gammal dansbandsskiva med Sten Carlsson & Salta Mandlar. Vi får också en kort introduktion till fenomenet “svenska dansband”.

Svenska dansband är en världsunik företeelse, inte tu tal om annat. I Facebookgruppen “Ugly Record Covers” är det en egen storögt “älskad” kategori och att det var så spektakulära gräsliga kläder var en skatteteknisk finess; om man kunde bevisa att kläderna bara var för scenbruk och inte bars till vardags så var det möjligt att göra avdrag för arbetskläder. Så vad göra? Skaffa sig så spektakulära fula kläder att ingen vettig människa skulle gå på stan med sådana plagg eller använda dessa någon annanstans än på scen.

Därav följde att det mest framgångsrika dansbandet “Vikingarna” var först med imageändringen från ”fåniga” scenkläder till seriösa sobra smokingar som bekostades utan trix med deklarationen. “Vi kan betala ur egen ficka” var budskapet.

Men hela dansbandgenren får en också att undra om vad det egentligen gick ut på att spela i ett sådant band? Ville man uttrycka något djupare eller var det mest en kul grej att åka runt och lira och vara framgångsrik med det? Inte för att det alltid måste finnas en motsättning däremellan.

När folkparkernas guldålder var på fallrepet och fick konkurrens av discomusiken gällde det att vinna eller försvinna och dansant musik med hjärta och smärta kunde finna en väg framåt medan många beat-band – Beatleskopior i långa rader – la ner verksamheten.

Mitt i allt detta tumult och denna ovan beskrivna övergångstid är Sten Carlsson och Salta Mandlar lite av en främmande fågel i de flesta läger, en gränsgångare kanske till och med. För det första: ingen enhetlig klädsel. För det andra: en viss självironisk humorattityd inom en genre vars utövare märkligt nog verkat missa att dansbandsmusiken ofta var en driftkucku. Lägg därtill den rätt charmiga amatörismen runt det hela. Hustrun till en av bandmedlemmarna utgör hela pr-avdelningen och till hennes vanliga hyreslägenhetsadress kunde man skicka pengar i kuvert i utbyte mot planscher och klistermärken. Därigenom erbjöds fansen att bli en “äkta salt mandel”.

Jag hoppar gärna över att säga något om det rent musikaliska men noterar att det här var det första lp-albumet med ett svenskt dansband där en minimoog letat sig in som instrument. Ett djärvt drag i en annars rätt förutsägbar och konservativ genre.

Lyssna här på låten ”Min lediga dag” från albumet ”Vår lediga dag” från 1976.

The post Veckans vax: Sten Carlsson & Salta Mandlar first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll har Lars Thulin presenterat en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Detta är seriens sista del. Tidigare delar hittas HÄR. 

28. Last Dance/Queen of Disco – Donna Summer 1977

En ung Donna, kanske då hon hette Sommer och inte Summer. Bredvid en av hennes bästsäljare.

Låten jags som dj spelat flest gånger av alla. Som sista låt. Varför? Ingen kunde tjata om en till. Sista dansen har spelats, eller hur?

Donna Summer föddes som LaDonna Adrian Gaines i Boston, 1948. Under ett äktenskap med österrikaren Herbert Sommer spelade hon in första skivan. Efternamnet blev felstavat på etiketten. Donna Summer var född. Genombrottet kom 1975 med Love to love you baby.

Hon kallas Queen of Disco. Då hon var åtta år gjorde hon debut som solosångerska i lokala kyrkan. Hennes röst var fyllig, och mörk men ändå distinkt och välartikulerad, perfekt för discorytmer. Hon samarbetade med Giorgio Moroder, en låtskrivare som under åtta år fick tre Oscar för filmmusik. Filmerna är Midnight Express, Flashdance och Top Gun.

Donna var trebarnsmor, troende kristen och renlevnadsmänniska. Men dog 2012 i lungcancer, 63 år ung. Hon var nära tvillingtornen i New York 11 september 2001 och hävdade att det var röken därifrån som gjort henne sjuk. Totalt sålde hon över 100 miljoner skivor och valdes 2013 in i Rock and Roll Hall of Fame.

Här kan du lyssna på Last Dance/Queen of Disco! (Maffig final – från Obamas Nobelfest i Oslo i december 2009) 

Mac Arthur Park Suite

För die-hard-disco-fans: det ultimata avslutet. Låten är av typen som en dj älskade en gång per kväll. Skivan som tillät kisspaus, en kopp kaffe och några ord med vackra damer. Här är 17 minuter och 47 sekunder (men introt är 1:49) högoktanigt discopumpande signerat kvartetten Donna Summer, Giorgio Moroder, Jimmy Webb och Pete Bellotte.

Här kan du lyssna på Mac Arthur Park Suite!

The post Radio 208: “Last Dance/Queen of Disco” – Donna Summer 1977 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

45. Summer in the City/ The Lovin’ Spoonful 1967

Lovin’ Spoonful, bandet som stannade kvar i staden på sommaren.

Det har alltid funnits sommarlåtar som ska kanalisera kärleken till denna årstid med plats för sol, värme, lata dagar och ung kärlek. Här en av de mest kända, New York-bandet The Lovin’ Spoonful med rötter i folkrocken. 1967 svepte de över världen med denna låt, förstaplats på Billboard Hot 100 i augusti. Hoppas ni, mina läsare, nu kan se tillbaka på en sådan sommar!

Låten innehåller ljudet av en scooter, biltutor och tryckluftsborr, allt för att ge bilden av en storstad. Sådana illustrationer var ovanliga på den tiden.

Ledare och låtskrivare var John Sebastian, son till en utövare av klassisk musik som hette – John Sebastian. Andra låtar från bandet var Do You Believe in Magic och Daydream.

USA:s musikindustri var i slutet av 60-talet oroade av The British Invasion, all engelsk pop. Därför gjordes en tv-serie om ett amerikanskt popband. Den skulle handla om Lovin’ Spoonful. Krångel med rättigheter satte stopp. Istället engagerades fyra ungdomar som fick jobbet mer för utseende än musikalitet. Gruppen döptes till The Monkees. (Imorgon: Dags för sista dansen)

Här kan du lyssna till Summer in the City!

The post Radio 208: “Summer in the City”/ The Lovin’ Spoonful, 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

54. TSOP/MFSB (featuring Three Degrees) 1974

Three Degrees bildades 1963 och är fortfarande aktiva, dock med nya medlemmar. Tänker ni på Supremes när ni ser bilden? Det är ingen slump.

Konstigt med förkortningar, men nödvändigt här. Låtens titel är The Sound Of Philadelphia. Gruppen heter Mothers, Fathers, Sisters and Brothers.

Detta stycke, i princip instrumentalt, räknas som den första discolåten. MFSB var en pool med ett 30-tal studiomusiker. De gjorde TSOP som ny signatur till Soul Train, som var ett populärt musikprogram på amerikansk teve. Det sändes i 35 år, från 1971 till 2006.

När låten skulle släppas på singel ville skivbolaget att den skulle heta Soul Train. Tevebolagets producent vägrade, han ville inte låna ut namnet på sitt program. Låten stod för Philadelphia-soundet så namnet blev då givet. TSOP blev en jättesuccé och den första tevesignatur som toppat Billboard Hot 100. Producenten ångrade sig, men det var förstås för sent.

Låten är mjuk med tydlig melodislinga. Men den innehåller den pumpande rytm som blev discons kännetecken och livsnerv. Svårt att sitta still då den spelas. (Imorgon: Stannade i stan på semestern)

Här kan nu lyssna på The Sound Of Philadelphia!  (Vilken orkester, inte en dator så långt ögat når!)

The post Radio 208: “TSOP/MFSB (featuring Three Degrees)” 1974 first appeared on Opulens.