NOVELLVINNARE. Förstapristagaren i Opulens novelltävling Vinterresa är Roland Andréassons melankoliska men samtidigt humoristiska Orden och stormen. En tunnhårig poet strävar framåt på cykel genom den avfolkade landsbygden. Här vill han bosätta sig för att skriva. “Han trodde inte mycket på sig själv, och folk trodde inte mycket på honom. Men en sak trodde han på: ordens förmåga att förändra.” Berättelsen besitter ett djup och är uppbyggd med flera lager av innebörder. Den kan läsas både som en skarp civilisationskritisk text och som en personlig reflektion om skrivandet i sig – finns det någon mening med orden när allt redan är sagt? Grattis Roland!

Orden och stormen

En gång hade det varit en levande by, som bullrat och bågnat av människor. Här hade de ärjat sina åkrar och bärgat sina fattiga skördar. Kanske hade de någon gång längtat bort, när de såg de låga horisontmolnen färgsättas av den avlägsna stadens ljus. Men det invanda band dem med trygghetens trådar. Det var bäst att stanna hemmavid.

Byn åldrades, inte bara människorna utan också de hukande husen. Ingen flyttade in. Inga barn föddes. Inga ljusa röster klingade kring de steniga backarna. Inga drömmarnas barkbåtar sjösattes i bäcken, som slingrande försvann ut mot det okända.

Nu fanns bara tre hus kvar. Ett var ombyggt, överrenoverat till oigenkännlighet. En hiskelig veranda bredde ut sig över det gamla gårdstunet. Där skulle man sitta och grogga, var det tänkt. Strålvärme installerades, specialformgivna möbler inköptes och utplacerades. Allt var noga planerat.

En faktor hade man dock inte räknat med: myggen!

Nu var huset i det närmaste övergivet. Det hade gått i så många affärer, att ingen längre tycktes veta vem som var ägare.

Ett annat hus köptes av en gammal lärarinna, som i början utvecklade en febril aktivitet med blomrabatter och bärbuskar. Men snart tröttnade hon på att bära vatten och sitta på utedass. Sly och snår återtog trädgården. Skorstenen vittrade. Rödfärgen flagnade från den gistna brädklädseln. Ena brostenen hade ramlat ner.

Det tredje huset i byn var i hygglig kondition, även om också det började se rätt malätet ut.
Där hade mannen med det tunna håret och den framåtlutande gången hyrt in sig. Han kallade sig författare. Här skulle han skriva, inte något omfångsrikt men något djupt känt, inifrån kommande. En diktsamling hade han tänkt sig, en bok med ett ödmjukt och nära tilltal.
Han ville så starkt men förmådde så litet. Han trodde inte mycket på sig själv, och folk trodde inte mycket på honom. Men en sak trodde han på: ordens förmåga att förändra. De skulle bära rakt in i människors hjärtan, skänka storhet och svirrande värme.

Så ville han skriva, och skriva skulle han här ute i storskogen. Kanske skulle en liten vinterresa sätta sprätt på inspirationen.

– Javisst får du låna plejset, sade ägaren, som drev någon sorts rörelse i lurendrejarbranschen. Själv åker jag aldrig ditupp. Nyckeln hänger på en krok till vänster om farstudörren. Där hittar alla tjyvjävlar den. Men vafan, där finns ju ingenting att stjäla, så det är bättre att de kan låsa upp, än att de pangar en fönsterruta. Skithuset ligger en bit ner i backen. Ta med toapapper. Elda försiktigt i kaminen till att börja med, så att skorstenen hinner bli varm. Annars ryker det in alldeles förbannat. Det finns gott om ved, torr och fin. Värme måste du ha där ute i bushen. Det har ju vintrat till sig ordentligt. En gammal radio står i sängkammaren, så att du kan hålla dig underrättad om vad som sker. Alldeles isolerad får du inte vara. Då kan du bli tokig. Man vet ju hur det är med poeter.

– Just det, erinrade han sig plötsligt, det är en batteriradio. De finns ingen elström i kåken. Men du skall väl ändå ha med batterier till datorn.

– Jag hade nog tänkt att skriva för hand, sade skalden stilla. Då kommer orden på rätt plats, de blir riktigare och rundare. Texterna rinner direkt ut genom handen och hamnar utan omvägar på pappret. Tankarna bevarar bättre sin kraft på det sättet.

– Ja, du är en riktig tokfan. Du har läst för mycket böcker. De enda ord jag bryr mig om står på orderblocket. Och plånboken är min bästa bok. Kör försiktigt! Det är lätt att stöta på sten och skada underredet. Ställ bilen nere vid landsvägen.

– Jag skall cykla, sade poeten och strök upp håret bakom öronen.
Husägaren vräkte sig bakåt i stolen och gav upp ett guldkantat gapflabb, som skvallrade om höga tandläkarräkningar.

– Dig skulle man stoppa upp, linda med gasbinda och ha som mumie på museum. Stick nu – och ha så trevligt. Jag måste tjäna pengar, så att jag har råd att hålla fattiga författare med bostad.

Poeten reste sig men stannade till i dörren.

– Jag är inte säker på att jag hittar riktigt rätt. Min karta är gammal.

– Jojo, världen är vid. Men ta sikte på storgranen, så far du inte vilse. Det är ett riktmärke som syns över backarna. Den växer bara några meter från stugan.
Poeten krängde på sig sin luggslitna överrock, tackade och traskade nedför trappan.

Cykelturen gick rätt bra, även om kedjan var osmord och ena pedalen fastrostad. Backarna var sega. Det bar uppåt nästan hela tiden. I de kraftigaste motluten fick poeten kliva av och gå. Skjortan blev blöt av svett, och snart kändes en obehaglig kylrand längs ryggen.
Efter ett par timmar såg han jättegranen. Den stack upp som en fyr ur det väldiga barrskogshavet.

Med den som riktmärke fann han stugan.

Nyckeln hängde på angiven plats, men dörren kärvade. Till sist lyckades poeten pressa upp en så stor springa, att han kunde klämma in sin magra lekamen. Efter mycken möda fick han fyr i kaminen. Han gick ut på gårdsplanen och såg, hur det bolmade vitt ur skorstenen. Rökslingorna gled in i storgranen och snodde sig kring de rimfrostglittrande grenarna. Det såg ut som änglahår i barndomens julträd.

Särskilt mycket mat hade han inte släpat med sig. Innan han kom igång med skrivandet, gällde det att proviantera. Det skulle finnas en liten lanthandel i den närmast liggande byn, det hade husägaren upplyst honom om.

Luften hade gått ur bakdäcket på cykeln. Poeten suckade, hängde på sig sin stora, slankiga ryggsäck och började gå.

Han hittade byn, och han hittade affären. Den var förvånansvärt välsorterad.
Handlaren var en man med tunga skuldror och stora händer. Han expedierade över disk, vägde omständligt upp varor i lösvikt och skrev ner varje pris på brunt omslagspapper. Sedan räknade han samman slutsumman, snabbt och tveklöst.

Du får litet rabatt, sade han. Jag skall snart slå igen. Efter jul kan kärringarna handla var de vill. Det gör de förresten redan. Flänger in till stan och fyller bilen med billigt skit. Sen kommer de hit och köper jäst.

Poeten stod kvar länge och bläddrade i en gammal veckotidning. Handlaren pysslade med sitt, sopade golvet och ordnade i hyllorna. Det växte fram en tystnadens innerlighet mellan de båda männen.

Här kunde egentligen allting vara slut, tänkte poeten.

Handlaren låste ytterdörren och bad honom följa med in i lägenheten bakom butiken.

– Vi kan sitta tillsammans en stund. Jag är ensam, sedan frugan dog. Det blir dåligt med matlagningen. Men jag gör gott kaffe, riktigt kokkaffe. Inget blask. Egen blandning.
Känslan av att ha hunnit målet, att allting var färdigt, fanns kvar hos den stackars poeten. Han satt hos den stillsamme lanthandlaren, ända tills han hörde vinden vina utanför.

– Det är kanske bäst att du knallar iväg. Väderleksrapporterna har varnat för storm.

Det hade verkligen friskat i. Den med varor tungt lastade poeten knegade fram genom byn. När raden av gårdar slutade, kändes blåsten ordentligt. Ibland for han ner i vägdiket och var nära att falla omkull. Det blev en smula lugnare, då han kom in i skogen. Nog skulle han hitta hem. Han hade ficklampa med sig.

Plötsligt brakade det till framför honom. En stormfälld tall spärrade vägen. Med stor möda lyckades han kravla sig över den. Längre fram föll fler träd. Ibland tycktes vinden dra andan, men ur denna sekundkorta stillhet växte nya avgrundstjut.

Det här går inte, tänkte poeten. Jag måste leta mig tillbaka till byn. Kanske kan jag övernatta hos handlaren.

Alternativet var borta, i samma stund som tanken var tänkt. Stormen gick fram som en slåttermaskin. Träd spärrade vägen framför och bakom honom. Han var stängd i en fälla. Ficklampans ljuskägla fångade in ett virrvarr av stammar och stora grenar. Han befann sig mitt inne i ett grönt, snöpudrat inferno.

Poeten letade sig ut vid sidan av stigen, halkade på kvistar, rev sig illa på händerna och i ansiktet. Flermeterhöga rotvältor reste sig överallt som raggiga urtidsdjur, hukande och hotande.
Efter en timme, som tycktes honom som en evighetslång ångestvandring, nådde han en liten inäga. Han kunde inte gå upprätt. Krypande som en snigel med ränseln på ryggen nådde han fram till en stengärdsgård. Mödosamt reste han sig och såg den svajande jättegranen avteckna sig mot stjärnor och skyad måne. Med dess hjälp kunde han orientera sig. Han var snart framme!

Stormen hade klarat det han inte förmått. Stugdörren stod vidöppen. Det var kallt i huset. Han krängde av sig ryggsäcken och fick fyr i kaminen.

Länge satt han som förlamad men reste sig till sist och gick ut. Det hade ljusnat, men blåsten hade inte avtagit. Han fick hålla sig i dörrposten för att inte slås omkull.
Det rådde full orkan. Runtom huset låg stora vindfällen. Till och med jättegranen svajade betänkligt. Den var illa utsatt. Det knakade i rotsystemet. Blåste den omkull, skulle den falla på huset, rakt över sängkammaren.

Han kände sig plötsligt färdig med livet. Hos handlaren hade han hittat den ordlösa gemenskapen. Där hade tystnaden skänkt honom klarhet, en insikt som förstärkts därute i de rasande vindbyarna.

De viktiga texter, som bar och byggde broar, var redan skrivna. Visst kunde han skapa en dikt om stormen, spegla sin skakande skräck, men det skulle framstå som en blek avklang av någonting mycket större. Hans meningar skulle bara bli upprepningar och omformuleringar. Inga nya tankar, inga förbättringar – endast variationer.

Hans ord behövdes inte. Det kändes bittert och slutgiltigt men på något sätt skönt. Han behövde inte leta längre, inte sträva och bemöda sig. Allt var redan sagt.
Därute vrålade sekundmetrarna fram över skogarna.

Han gick in och satte sig på sängen.

På väggen framför sig såg han skuggorna från storgranens grenverk dansa i det glåmiga gryningsljuset.

Resan var slut. Nu var det bara att vänta.

The post Orden och stormen first appeared on Opulens.

NOVELLVINNARE. På andra plats i Opulens novelltävling Vinterresa kommer Karin Tjäders Mörkret. En stark berättelse om vintermörker och död ur en äldre människas perspektiv. Berättarjaget tillbringar sina ensamma dagar med rollatorpromenader till mataffären och med att räkna in mörkret. Han är övertygad om att det infaller tidigare än vad dagstidningen gör gällande: “Skillnaden slår en i ögonen, den är uppenbar. Tidningarna ljuger. Mörkret accelererar, det kommer snabbare det här året.” Tjäder skriver trovärdigt om åldrande och lyckas med sin sakliga och samtidigt vackra prosa förvandla vardagen till magi. Grattis Karin!

Mörkret

Jag har räknat in mörkret den här vintern. För var dag har det närmat sig snabbare. Jag brukar gå mina dagliga promenader till Konsum på Råsundavägen. Jag tror butiken heter Coop nuförtiden men jag fortsätter att kalla den Konsum. Vid min ålder är det viktigt att hålla fast vid saker som de har varit. De kan kalla den där butiken Coop eller Forum eller Jöns eller Greger, det är ändå samma butik som alltid legat på Råsundavägen, med en outtröttlig Kinarestaurang på ena sidan och ett äldreboende på den andra.

Det är något sorgligt med det där äldreboendet. Nästan var dag när jag passerar det på väg till Konsum – jag går dit dagligen vid halv fyra, vid min ålder är det viktigt att upprätthålla fasta rutiner – står det en bil på uppfarten, en av de där gula med gröna rutor. Oftast är bakdörrarna uppslagna. Jag brukar stanna till en stund när jag ser den där bilen, ofta sätter jag mig en stund på rollatorn och väntar in ögonblicket när de rullar ut båren. Det är uppförsbacke på vägen till Konsum och vid min ålder måste man vila sig ofta när man är ute och går. Man får tänka på att inte anstränga hjärtat för mycket.

Det är något speciellt med det anonyma hos de där bårarna. Liv omvandlat till en utdragen form, rullad i en gul filt. Några ansiktsdrag urskiljer man inte, möjligen skymten av en hjässa täckt av ett glest vitt hår. Åldern tär, den tunnar ut allt på oss. När den gula bilen rullar iväg brukar jag roa mig med att gissa om personen på båren kommer att komma tillbaka eller inte. Jag tror att döden drar i oss med en gummisnodd. Första gången den drar är snodden ny och spänstig. Några dagar betraktar du ett vitt tak från en säng gjord av stålrör innan den gula bilen kör dig tillbaka. Så håller det på en tid och dagarna när du får titta på det vita taket blir
fler för var gång den gula bilen kör iväg med dig. Men till sist är den där gummisnodden torkad och skör. Den brister, du blir kvar i det vita.

Jag tror döden kommer med vithet, som ljus, inte som detta evinnerliga vintermörker.

Jag räknar in mörkret. Jag är övertygad om att det kryper fortare inpå oss än vad som är normalt det här året. Jag har tydliga minnen av en annan tid, en tid när jag fortfarande hade en familj, en fru, ett par barn som ännu följde sederna i vårt hem utan att ställa alltför många frågor. Vi gjorde som folk gör i den mörkaste midvintern, vi såg på Kalle Anka. Då kom mörkret mitt i Kalle Anka-timmen, någonstans mellan Tjuren Ferdinand och Lady och Lufsen. Jag är säker på det. Nu ser jag på min väggklocka att hon är tre på eftermiddagen och redan är mörkret här. Jag går till min tidning. Jag är lite skumögd, det blir så vid min ålder, men med förstoringsglas kan jag ändå läsa: ”SOLEN. Stockholm. Ned: Idag 15.01. I morgon 15.00.”

Jag går till fönstret. Utanför är det redan svart, becksvart. Jag tror det har varit så en god stund, kanske sen klockan var tjugo i tre. Idag har jag missat att notera det exakta klockslaget för mörkrets ankomst. Jag behövde springa på toaletten. Det blir så i min ålder. Man får gå ofta och det blir bråttom. På mitt soffbord ligger lappen där jag gjort noteringar under några dagar den senaste veckan, ända sen jag började misstänka att något var fel med mörkret. ”14.44” är gårdagens anteckning. Och över den: ”14.48. 14.53. 14.58”. Bredvid har jag antecknat vad tidningen skrivit om mörkrets inbrott de senaste dagarna. ”15.04. 15.06. 15.08.” Skillnaden slår en i ögonen, den är uppenbar. Tidningarna ljuger. Mörkret accelererar, det kommer snabbare det här året.

Jag vattnar min pelargon. Jag är stolt över den. Den är en äkta Mårbackapelargon. Den har stått här i alla år sedan Lisa, min fru, flyttade till Hudiksvall med snickaren vi bodde granne med. Nu blommar den igen, blommar med distinkta ljusröda blommor mot fonden av det eländiga mörkret därute. Det gula tegelkomplexet på andra sidan gatan är upplyst, av adventsstjärnor och ljusstakar i de flesta fönstren. I några lägenheter är det redan tänt. Det är de vanliga som är hemma. På andra våningen bor ett ungt par. Det är bara när de går nakna i köket som jag kan se vem av dem som är han och vem som är hon för de har båda lika långt mörkt hår. De tycker om att gå nakna i köket. De tycker om att uttrycka sin kärlek till varandra i köket också. Jag tycker om att de uttrycker sin kärlek i köket. Vid min ålder har man inte så mycket till underhållning.

Jag får prata med hemtjänsten om mörkret. Han ska vara här snart. Han är lång och gänglig och han har ett speciellt sätt att ta ett kliv bakåt när jag öppnar för honom, som om han är rädd att jag ska skjuta på honom eller som om han fruktar att någon annan och mer skrämmande ska möta honom bakom dörren. Jag har inte brytt mig om att fråga varifrån han kommer. Han är snäll om än lite försynt och han gör ju det han ska. Vid min ålder har man lärt sig uppskatta tjänstvillighet.

Han stiger in försiktigt i min lägenhet som om han tycker sig vara i fiendeland. Vid varje besök sveper hans stora ögon utmed väggarna som är ganska kala. Lisa fick ju med sig det mesta vid flytten till Hudiksvall. Jag brydde mig väl inte så mycket om saker då direkt. Där är en ful målning som någon klåpare på landet målade av stugan vi hade på Ingarö en gång. Sen är det ett inramat foto av Gabrielle. Det är vinter och bilden är tagen i vår trädgård där ute. Vi firade julen i stugan det där året. På bilden lutar sig Gabrielle mot staketet och lägger huvudet på sned. Fast det mörka håret faller fram och täcker nästan hela hennes ansikte kan man se att hon är väldigt lycklig.

Det är det enda pojken från hemtjänsten frågat mig om, ifall det är mitt barn på bilden. Ja, sa jag då. Sen sa jag inte mer. Vissa saker vill man behålla för sig själv.

”Mörkret”, svarar han nu när jag frågar honom, och så säger han att han vet inte om det kommer tidigare. Att han inte tänker på såna saker. Att det är väl alltid mer eller mindre mörkt i det här landet, är det inte det? Där han kommer ifrån är det svartare när det är mörkt, säger han, mörkret är något kompakt, nästan ogenomträngligt. Men här tycker han mörkret bara är en sörja och utdragen är den också. Han tycker det är bättre där han kommer ifrån. Mörkret där är på riktigt, och det är koncentrerat.

Jag får ringa till SMHI i morgon. Fortsätter det såhär är det snart kolsvart dygnet om och då kan man ju lika gärna flytta till Norrland. Där får man åtminstone ordentligt med ljus om somrarna. Eller han kan ha rätt i det han säger om sitt land pojken, och då kunde man ju flytta till där han kommer ifrån. Fast det är ju ett stort företag att flytta i min ålder förstås.

Sen ger han mig mina tabletter, den stora är han snäll och delar i två delar men jag har svårt att få ned den ändå. Den andra är otäckast, han stöter den till pulver och blandar med yoghurt och det smakar vedervärdigt men ned ska den ju. Han frågar om jag behöver hjälp med något mer, och om han inte ska ta följe till affären i alla fall men jag avböjer. Så länge jag kan klara saker på egen hand är det bra för mig. Det har jag läst på Insidan i DN så det tror jag på.

Det går ganska bra att ta sig fram till Konsum den här dagen. Det är inte så kallt ännu men där är ett stilla regn som små piggar i luften och vattnet ligger i ett tunt skikt över trottoaren. Utanför möbelrenoveraraffären står gubbarna som jobbar där och röker som vanligt. Jag undrar om de någonsin gör något. Alla som passerar mig går fort och de pratar rakt ut i luften utan att jag kan se vem de pratar med. Det är nya tider nu. Ingen gul bil står utanför äldreboendet den här dagen, där är bara en knallröd cykel som lyser genom mörkret i det milda ljuset från en gatlykta.

På Konsum skyndar jag förbi den röda väggen av julattiraljer jag inte orkar med att se. Jag tycker de startar alldeles för tidigt med det där kramset. Det är något jag tyckt i många år. Egentligen tycker jag att de inte behövde börja alls. Jag plockar på mig två potatisar, inte för att jag behöver dem men för att de inte ska tro att jag snattar när jag går tomhänt ut ur affären. Jag väljer de mest skrumpna och fläckade. Eftersom jag ändå inte tänker äta dem sparar jag de fina potatisarna till de som behöver dem bättre. Sen kommer jag att tänka på den lilla flickan som sitter och tigger vid dörren. Hon ser så sorgsen ut med den där stora bruna ögonen och hon är så vacker i sin mönstrade sjalett och lila sammetskjol. Flickorna här borde klä sig mer sådär, med glada färger och mönster.

Smågodis, tänker jag. Flickan är trött, hon behöver socker. Alla blir glada av lite smågodis. När Gabrielle var en liten flicka gick vi till kiosken tillsammans. På den tiden fanns det fortfarande kiosker som var som hål i väggen. Och så fick hon plocka ihop en påse smågodis åt sig. På den tiden var påsarna små, inte stora som de är nu. Jag minns hur hon valde bitar; en sån, och en sån och en sån… Medan de som stod bakom i kön trampade och hostade. Hennes favorit var de där stora tefaten i oblat med ett surt pulver inuti.

Ett par små pojkar står och fyller sina påsar vid godismontern. När de ser mig flyttar de artigt på sig. Jag frågar vad de tycker är godast och de pekar på något som ser ut som röda små bilar och några underliga huvudformade saker som är hälften svarta och hälften röda.

”Har ni tänkt på att mörkret kommer väldigt tidigt nuförtiden”, frågar jag. ”Jag tror det kommer mycket tidigare i år än det gjorde förra året.”

De stannar upp i sitt godisplockande och tittar på mig med stora ögon. En av pojkarna stoppar en vit skumsockerbit i munnen. Han får en hostattack, och pojkarna börjar fnittra och springer iväg. Jag betalar för mina potatisar. Tiggarflickan ser först förvånad ut när jag räcker henne godispåsen och några överblivna mynt, men sen ler hon vänligt mot mig. Jag funderar på om jag ska ge henne potatisarna också, men jag tänker att hon kan ta det som en förolämpning. Jag får väl ge dem till hemtjänsten eller äta dem själv i alla fall.

Jag kavar hem i mörkret. Jag är tacksam att det inte står någon gul bil utanför äldreboendet på hemvägen heller. Vissa dagar vill man hålla tanken på avslutet på håll. Väl hemma välkomnar pelargonen nästan med värme. Jag vet att kvällen kommer att passera snabbt. Det blir så vid min ålder.

Jag får ringa SMHI. Min klocka står på 14.24 och redan börjar skymningen sänka sig. Om en kvart ska det vara ett totalt mörker. Jag ser en av ungdomarna på andra våningen i huset mittemot komma ut i köket. Människan har på sig en vit nättröja så det borde vara han. Han ställer sig vid spisen och börjar plocka med något. Tydligen är han ensam hemma än så länge.

”SOLEN. Stockholm. Ned: 15.00” står det i dagens tidning. Det stämmer åtminstone med gårdagens uppgift. Ändå är det ju uppenbart att något är fel. Det är inte bara det att mörkret infaller tidigare än vad tidningsuppgifterna anger, det närmar sig dessutom i accelererande hastighet. Dygnets ljusa timmar förkortas alltmer från dag till dag. Jag förstår inte varför ingen utom jag verkar uppmärksammat detta. Och vad händer om jag ringer SMHI? Vem kommer att tro på vad en fnoskig gammal gubbe har att säga? ”Seså, farbror, lägg sig och vila och ta ett piller”, det blir vad jag får höra.

Det finns i alla fall en sak jag kan göra som uppror mot mörkerattacken. Jag kan bege mig till Konsum nu i stället för att vänta på hemtjänsten. Vem sa att man alltid ska följa fasta rutiner vid min ålder? Om jag får på mig kläderna snabbt och har tur med hissen kan jag vara vid Konsum innan mörkret hunnit sänka sig helt. Jag får uppleva den vackra skymningsstunden, de där minuterna när jorden släcks till stillhet och rörelserna avtar som om en svart mantel med varsamhet sänks och lägger världen tillrätta.

Jag delar hissen med en ung mor med ett barn i sele på magen. Barnet gnäller lite men det blir tyst när modern stryker det över hjässan. Hon har ljust blå ögon och hon ler blygt men vänligt mot mig. Hon borde heta Maria.

Ute är det kallare än dagen före. Kylan kryper inpå mina knogar när jag kämpar mig uppför backen på Råsundavägen. Gubbarna som står och röker utanför renoveringsaffären ser på mig med medlidande i blickarna. Det är ett stilla snöfall, korn som dansar i eftermiddagsluften som ännu är blyfärgad, virvlar runt som om de kommer från ingenstans och som om de inte vill falla, bara dansa vidare till de tröttnar. Stjärnor och ljusstakar lyser i alla fönster och jag undrar varför helgerna gör oss alla så lika, dömer oss till att upprepa samma seder. Biltrafiken larvar långsamt på Råsundavägen som en inåtvänd lysmask.

En del snökorn har ända tröttnat på maratondansen och fallit till marken. De ligger där som ett tunt vitt flor och jag anar det blanka under den matta ytan, gårdagens vatten som frusit till en ishinna. Jag får ta det försiktigt för gång på gång vill rollatorn kana bakåt på det isiga.

Jag minns mina vinterpromenader med Gabrielle. Hon ville alltid vara utomhus men speciellt mycket ville hon det om vintrarna. Det var som om hon ville utmana sin kropp med kylan, ville pröva hur mycket den kunde tåla. Jag fick nog kämpa många gånger för att inte klaga när hon släpade ut mig. Och jag tror hon tyckte det allra bästa var att få komma in efter de där promenaderna. Hon var stolt över sig själv som var så stark och kunde trotsa kylan. Vi brukade skoja om att hon nog skulle bestiga toppen på Mount Everest en dag.

Jag halkar till och hasar några decimeter bakåt. Tänk att det ska vara så svårt att ta sig fram vid min ålder. Men jag tänker inte ge upp. Om jag bara kämpar på som vanligt ska jag nog vara hemma före hemtjänsten. Pojken kommer att göra stora ögon när han förstår att jag ändrat mina rutiner. Jag undrar vad jag ska köpa idag? En påse juläpplen kanske. Då kan jag ge några till tiggarflickan. Hon log så vackert igår. Men jag vet inte vad jag ska ha de där äpplena till. Jag får väl ge dem till hemtjänsten.

Hon brukade vilja ha varm choklad Gabrielle, när vi kom in från de där promenaderna. Med vispgrädde på. Vi satt vid öppna spisen, hon lät de frusna fingrarna sluta sig om muggen, och hon satte läpparna mot grädden så försiktigt, som om hon måste pröva att hon verkligen fick stoppa i sig den. Lisa brukade vara i köket med tvillingarna. Jag tror vi var lyckliga då.

Jag måste pröva att ta några steg till. Jag går försiktigt och jag tar mig framåt. Och nu är det där, mörkret, det kommer som en våg som startar vid krönet av Råsundavägen och med obeveklighet rullar nedåt, förbi atletaffären och Kinakrogen och Konsum och så är det över mig också. Jag halkar till.

Vi skulle fira jul därute det där året. Vi hade fått tjata barnen till det och till slut gick de med på det fast de var missnöjda, en jul utan Kalle Anka skulle det ju bli. Eftermiddagen före julafton stod Lisa i köket och höll på med något, med tvillingarna kring benen som vanligt. Och Gabrielle ville ut. Jag sa ju åt henne att det var för mörkt och kallt och allting men hon lyssnade inte på det örat den där dagen. Hon ville gå till havet, till klipporna. Jag följde med fast motvilligt.

Nu är den här, den gula bilen. Jag hade hoppats på att slippa den idag. Långsamt som om den vill håna mig defilerar den fram på uppfarten mot äldreboendet. Den stannar, bakdörrarna slås upp. I mörkret kan jag bara urskilja personerna som öppnar som svarta silhuetter.

Gabrielle och jag gick genom skogen till klipporna. Det snöade och vinden slog i ansiktet. Jag tänkte nog mest på att jag ville in till värmen. Och på att Lisa inte skulle behöva vara ensam för länge i stugan med tvillingarna.

Det är lika bra att jag prövar att gå vidare mot Konsum. Jag vill inte se den där bilen idag, vill inte tänka på slutet. Och jag måste ju vara hemma före hemtjänsten.

Det var halt på klipporna, ett gårdagsregn som låg fruset till is under snöfloret. Jag kommer ihåg den svarta himlen den där eftermiddagen, vinden som slet i molnen, ett mörker som det idag.

Jag går några steg. Jag halkar till. Förbannade is. Jag ser männen som börjat bära båren mot äldreboendet vända sig mot mig.

Is, halka. Gabrielle som drar i mig, sliter mig allt längre ut på klipporna. ”Titta pappa, det är en båt därute!”. Och jag vill säga henne att i det här vädret är det inga båtar ute men det hjälper inte. Hon drar i mig, hårdare och hårdare. Och jag följer efter, motvilligt, och isen är hal.

Jag halkar på nytt, tappar greppet om rollatorn.

Gabrielle fortsätter slita i mig, närmare branten mot havet. Och jag försöker stoppa henne, säger åt henne att ta det försiktigt men det hjälper inte. Hon släpper sitt grepp om min arm, jag ropar på henne, jag faller.

Männen med båren är bredvid mig. Fortfarande är de bara svarta silhuetter. Jag ligger raklång på rygg på isen. Snöflingor landar på mitt ansikte, smälter och trevar sig mot mungiporna med sin smak av ingenting.

Jag ser inte Gabrielle. Gabrielle är försvunnen.

Männen lutar sig över mig. Deras ansikten är bara svart i det svarta. Det där mörkret, det där förbannade mörkret. Kylan kryper över mina kinder. Gabrielle är borta.

”Kommer inte mörkret för tidigt i år”, viskar jag.

”Mörkret kan aldrig komma för tidigt”, väser den bortre av silhuetterna. ”Det är nog bara farfars klocka det är fel på.”

Det gör inte ont när de lyfter upp mig på båren. När de rullar in mig i bilen kommer värmen. Och det blir ljust. Det blir som vintern ska vara. Det blir vitt, blir alldeles vitt.

The post Mörkret first appeared on Opulens.