SÄGA IFRÅN. Fattigdom är ingen skam. Det är fråga om ett politiskt misslyckande. I diskussionen om, och protesterna mot, liksom de absurda hyllningarna av de inskränkta och bigotta lokalpolitiker som den senaste tiden förbjudit tiggeri glömdes denna självklara sanning alltid bort, skriver Crister Enander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tysta köer ringlar sig framåt. Sakta rör de sig fram mot bordet där matkärlen står framställda. Nedslagna blickar. Försagda miner. Och skammens böjda nackar.

Ingen vill vara där. Ingen talar frivilligt. Sneglande ögonkast i smyg.

Det sitter djupt i oss alla. Att ta emot allmosor ses — perverst nog — som en form av förnedring. Som ett moraliskt misslyckande. Det är en fördom som tycks svår, ja, rentav omöjlig att utrota.

Fattigdom är ingen skam. Det är fråga om ett politiskt misslyckande, ett tecken på ett samhälleligt fiasko. Inget annat. I diskussionen om ,och protesterna mot, liksom de absurda hyllningarna av de inskränkta och bigotta lokalpolitiker som den senaste tiden förbjudit tiggeri glömdes denna självklara sanning alltid bort.

Enskilda människor har inte kommit till korta. Samhället har inte klarat av sitt uppdrag. Det rör sig om ett politiskt och administrativt systemfel.

Ingen — och jag menar verkligen ingen — vill frivilligt sträcka ut näven för att kanske, eller oftast inte, få ta del av andras givmildhet och godhet. Allmosan bränner som saltsyra i handen, skär sår i själen.

Nyligen skrev jag en krönika där jag tog upp den nya tidens oroväckande ängslighet och den politiska paralysi den ofta för med sig.

En ny sorts rädsla slår allt oftare följe med allt fler in i det mörka skymningsland som ersatt välfärdssamhället. Tigandet inför missförhållanden och orättvisor blir hos många till en andra natur, och detta medför även en närmast krampaktig ovilja — eller oförmåga — att se vad som verkligen händer och sker i dagens Sverige.

Håller vi sakta på att trubbas av? Skalas själva vår mänsklighet av oss som kunde vi plötsligt ömsa skinn, bli av med empati och inlevelseförmåga och få en noshörnings hårda hud i stället?

Bryr vi oss inte längre? Blundar vi numera helst för orättvisor och uppenbara missförhållanden? Vill vi verkligen inte veta? Orkar vi inte längre ens att hålla liv i vår vrede? Hur mycket elände — och förnedrande dynga från övermakten — tål vi?

Nedskärningar. Hysteriska och vettlösa besparingar där utan tvekan mer insatser och pengar inte bara behövs utan krävs omedelbart för att människor inte ska lida och lida svårt och även riskerar att avlida.

En vård där vinst går före allt i alla lägen och sammanhang. Patienter och personal, unga och gamla, som varje dag far illa, hemma, på arbetet, på sjukhus och vårdinrättningar. Sjuka som systematiskt vägras den ekonomiska hjälp de har rätt till — det är våra pengar, ingen annans. Våra!

Den huvudlösa — för att inte säga hysteriska och ideologiskt förblindade — privatiseringen har bland annat lett till att landets löjligt många privatägda apotek inte längre har viktiga och livsnödvändiga mediciner. Svårt sjuka människor, ja till och med döende kan inte längre få köpa de medikamenter som bokstavligen håller dem vid liv. Lagren är tomma. Ingen har överblick. Ingen tar ansvar. Larmrapporterna rasar in i allt högre tempo. Ingen bryr sig. Ty det ökar inte vinsten i deras aktiebolag.

Vill vi verkligen ha det så här? Eller uttryckt från en annan synvinkel: Finns det fortfarande någon som är beredd att försvara detta vansinne och denna misshushållning med gemensamma skattemedel? Hur många måste drabbas?

Det är numera långa köer till de få soppköken som frivilliga krafter organiserar  — inte minst  enskilda människor inom Diakonin och Frälsningsarmén. ”Vi möter människor som har jobbat hela sitt liv, men inte kan leva på sin pension. Det finns äldre hemlösa som sover på bussar, på stationen och i värmestugor när de är öppna. Det är helt förfärligt”, säger Mathilda Järgerdén i en intervju i tidningen Samhällsnytt. Hon arbetar som platschef på Stadsmissionen i Malmö.

Ja. Så är det. Soppkök i Sverige.

Året är 2019 och vårt land har en socialdemokratisk statsminister. Låt herr Stefan Löfven och fru Annika Strandhäll dela vardag med våra fattigpensionärer och hemlösa bara en enda ynka vecka. Sedan, efter dessa ynka sju dygn, skulle jag vilja höra vad de tycker om det välfärdssamhälle de nu hjälpsamt och nog så flinkt och falskt och tjänstvilligt krossar och river, sten för sten med en nit och ett engagemang som skrämmer mig och samtidigt fyller mig med en osedvanligt stor och mäktig vämjelse. Sveket är gigantiskt.

Att högerpartierna agerar som högerpartier alltid har gjort, ja inte förvånar det mig. De vill öka klyftorna, de strävar och har alltid strävat efter att ge till de redan riktigt rika och ta från de som trälar längst ner i samhällspyramiden.

Jag vägrar låta vredens lågor slockna. Jag vägrar förslöas.

Förtryck är förtryck. Armod är armod. Fattigdom är och förblir fattigdom. En människa är en människa och hennes värdighet får inte kränkas. Hennes mage får inte vara tom. Hon ska ha tak över huvudet och ett skäligt liv.

”Vi är inte skit!” – för att citera poeten Göran Sonnevi. Ja, jag vänjer mig inte! Jag kommer aldrig att vänja mig. Vi måste säga ifrån. Så ännu en gång, Göran Sonnevi skriver:

Men det finns bara dom här

människorna som

finns här,

slitna, förbrukade

Och det måste gå

För det går ju

inte utan människor

Även om de flesta inte fungerar så bra

är dom inte skit

Vi är inte skit!

The post Vi är inte skit! first appeared on Opulens.

VREDE. Beskedet att en privat cancerklinik ska etableras i Lund får Crister Enander att känna en växande vrede. Han hävdar alla människors lika värde och ställer detta mot idén att den bästa vården endast ska kunna erhållas av den som har råd.  Han vänder sig mot “geschäftet som ger vinst på vård”.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Pengar är aldrig rätt!

I vrede — den sortens vrede som smakar aska och exploderande eldklot från de vredgade och nödvändiga Profeterna i Gamla Testamentet — formulerar jag dessa ord.

De sammanfattar på ett tydligt sätt en för mig grundläggande hållning. Vi äger alla samma värde som människor. Och detta människovärde har inte  — ja, det får inte! — ha med pengar att skaffa. Den direkta bakgrunden är att Antonia Ax:son Johnson och något av hennes många företag och skumma aktiebolag beslutat att här i Lund — där jag bor och dagligdags skriver ihop till bröd och salt på bordet — inom kort ska öppna en privat cancerklinik.

Affärsverksamheten och grundtankarna bakom — dess provocerande exklusivitet är snudd på omöjlig att hantera och lika svårt är det att inte drabbas av en ilska som en kort stund kan grumla den skarpaste blick.

Ordet privat, det frånstötande geschäftet som ger vinst på vård och dränerar skattemedlen och förvandlar våra gemensamma pengar till stora vinster ute på världens börser, ska här uppfattas i dubbel mening.

I en vidrig tvetydighet.

Nu gäller det nämligen inte längre uteslutande att stora och oftast anonyma bolag ska tjäna pengar på våra sjukdomar och parasitera på mänsklig olycka, den skröplighet och bristande hälsa som förr eller senare drabbar oss alla, även om många framhärdar i förnekelse fram till dess ambulansen kör upp dem till akuten eller en läkare förmedlar det besked ingen vill ha.

Nej. Kapitalet, dess ägare och villiga tjänare, ska nu och tydligen på bred front även rent medicinskt — på särskilda kliniker — ta hand om framför allt de sina. De egna redan rika. På till exempel denna nya cancerklinik duger inte — inte tillräckligt — de skatter staten har vikt och avsatt särskilt i Socialförsäkringssystemet för varje enskilds sjukvård.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Nej, denna nya form av vård, säkerligen i de elegantaste och modernaste miljöer, är helt och hållet skapad för de förmögna och de verkliga höginkomsttagarna. Vad en människa har på bankkontona, och hur välskötta och välfyllda deras aktieportföljer är, bestämmer om de har råd att få den förnämsta specialistvården eller inte.

De fattiga däremot ska, enligt denna skeva världsbild och cyniska människosyn, där såväl rättvisa som hälsa stavas just pengar, inte längre ha tillgång till vård av bästa kvalitet. Kräftsvulsterna som vänder kroppens celler emot människors egna kroppar ska hejdas och behandlas enkom hos de bättre bemedlade, och få fortsätta att tugga i sig de fattigas utslitna och angripna kroppar.

Smärta, lidanden och död ska förvandlas till en fråga som avgörs av förmögenheternas storlek.

Det är grundtanken. Vårdinrättningens namn är Perituskliniken. Den ligger på Scheelegatan här i Lund, närmare bestämt på nummer 8. Framöver kommer jag att förnimma en avskalad avsky och en mäktig upprördhet som får det att isa i tänderna på mig varenda gång jag passerar det huset.

Men jag kommer också varje gång att tänka: Hur och vad gör vi som bor här i den lilla staden på slätten för att stoppa denna skändliga orättvisa? Och, tänker jag nu automatiskt, vilka politiska medel kommer — i det allmänna medvetandet — att vara tillåtna då de rikaste och mäktigaste inte längre har kvar några spärrar? Dessa de redan privilegierade skyr nämligen inga medel för att skaffa sig fördelar när det nu även handlar om livets slut, om dödliga sjukdomar och möjligheter att förlänga livet och mildra outhärdligt lidande.

De är rikare. Så är det.

Men vi är många, så mäktigt många fler, och detta borde skrämma dem på samma sätt som det måste och utan tvivel kan ge oss mod och styrka.

Antonia Ax:son Johnson drivs av att oavbrutet få sin förmögenhet att växa. Nu är det däremot inte alls på det sättet att hon är bättre eller duktigare än andra. Hon har ärvt pengarna och hon har således  inte gjort några som helst exceptionella insatser. Genom att blott bli född av “rätt” föräldrar har hon fått möjligheten att via arv få förmögenheterna att förmera sig.

Hon är inte på något sätt bättre lämpad för överlevnad, som någon i en kommentar påstod och då säkerligen tänkte på Charles Darwin.

Tvärtom, tror jag.

Hur länge hade hon och hennes likar klarat sig i dagens hårda samhälle utan sina privilegier? Utan pengar, utan de rätta skolorna, utan de rätta kontakterna?

Inte länge. Förmodligen inte alls, misstänker jag.

De som hyllar djungelns lag tycks visst alltid vara just de personer som skulle stryka med allra först därute i asfaltsdjungeln där rättvisa stavas styrka. Och, paradoxalt nog, är det just de människor som de nu behandlar på ett vidrigt sätt som skulle vara de första — och säkert också de sista —att hjälpa dem under dessa betingelser.

Diskussionen om Antonia Ax:son Johnsons initiativ — oavsett vad försäljarsvadan än kommer att ljuga om klinikens arbete — kommer inte att blåsa över fort. Genom att starta en cancerklinik där förmögenhet och stora inkomster avgör vem som erbjuds möjlighet till just denna — som det står i deras egen presentation — “spetskompetens” inom modern cancerbehandling, har en sedan ett halvsekel tillbaka stängd dörr öppnats. Här beträder de rikaste i vårt samhälle mark som länge betraktats som höjd över alla former av svinaktigt agerande där det nu även inför döden görs skillnad på fattig och rik.

Den här formen av förnedrande och föråldrat förtryck, inför döden, där förmögenhet och pengar låter människovärdet devalveras i ett av jordens rikaste länder, är omöjlig att acceptera och tolerera.

Känslan för rättvisa och verklig demokrati har under en följd av årtionden och olika regeringar, den ena mer högervriden och cyniskt egoistisk än den andra, gröpts ur på ett nästan otänkbart sätt. Men här, invid porten bakom vilken cancersvulsterna, smärta och döden härskar, måste det komma en vändning. Det är jag övertygad om.

Vreden kommer att sprida sig. Inte ens de politiska partierna kommer att kunna smussla undan denna djupt förnedrande orättvisa.

Alla artiklar av Crister Enander

The post En kräftsvulst på samhällskroppen first appeared on Opulens.

EGENNYTTAN. “Den osynliga handen” är ett begrepp som myntades av Adam Smith. Han ansåg att det är bagarens egennytta vi har att tacka för att vi har bröd på bordet, inte hans människokärlek. Där finns utgångspunkten för denna satiriska betraktelse av Christian Wåhlander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det var en gång en hand som var alldeles osynlig. Den höll moder jord i ett ömt grepp, ett fast grepp, ett krampaktigt grepp, den kramade moder jord sönder och samman, och den tillbads naturligtvis av det djur som kallas människa. Människan tyckte att det var en underbar hand, ty handen var sprungen ur människan själv. Det mest underbara med denna fantastiska osynliga hand var att den inte ställde några krav på människan över huvud taget, förutom att den ville bli lämnad i fred.

Rör mig inte, sa den osynliga handen. Låt mig vara, så blir allt bra. Jag har makten, men jag missbrukar den inte, ty jag är skapad ur er egoism, er girighet, er inbilskhet och er själviskhet, jag är skapad av djuret inom er, det vilda, det onda, det hänsynslösa djuret, så lita på mig bara så blir allting så bra så bra.

Liberalismens älskade fader Adam Smith var den som upptäckte den osynliga handen, och han sa att den skapades när människor bakade ett bröd och sålde detta bröd till sin granne. De bakar inte bröd för att de bryr sig om att andra ska få mat, sånt bryr de sig givetvis inte om, utan de bakar brödet för att tjäna pengar, sade han insiktsfullt. Och vem kan ge honom fel på denna punkt? Hur många skulle gå till jobbet om lönen reducerades till noll kronor per timma? Adam Smith insåg att denna magiska mekanism fungerade bäst om den fick jobba automatiskt, mekanismen var i själva verket en naturlag, och naturlagar står över människors klåfingrighet, det är inget vi kan rå på, naturlagen är i princip av Gud given! Oavsett vad detta individuella egenintresse faktiskt leder till i praktiken i en värld av kaotiska mänskliga instinkter, tankar, känslor och fantasier, så ska vi låta den osynliga handen som ju som sagt egentligen är en naturlag hållas, ty detta är gott, och ingen Gud är större än mammon!

Men allt var minsann inte frid och fröjd. Det fanns en massa elaka människor som tyckte att den sociala utslagning som följde i den osynliga handens svarta skugga och det förakt för dom svaga som tecknades av handens kloförsedda fingrar var något dåligt. Dom trodde inte att konkurrens och desperation och armod och djungelns hårda lag och blint vinstintresse var lösningen på alla problem. De var helt enkelt rädda för den knutna hårda handen, de sa att den förstörde moder jord och allt som fanns på den. De pekade på miljöförstöringen, på krigen, på självmorden, på utrotandet av mänskliga kulturer och på utrotandet av djurarter, på allt detta dödande, de pekade på en kontinent av plast som nu flyter runt på världshaven, de pekade på termometern som visade att exploateringen av den olja som varit lagrad i moder jords inre gjorde att allting hettades upp, ja, dessa elaka människor pekade på alla dessa saker och hade mage att säga att den osynliga handen som var skapad av människans sämsta sidor mot alla odds inte förde oss mot paradiset, utan snarare mot paradisets motsats, eller för att tala klarspråk: rakt åt helvete.

Naturligtvis måste något så heligt som en osynlig hand försvaras av soldater, och soldaterna sa att allt det där är ju bara ett missförstånd, ni tänker helt bakvänt, aldrig har vi haft det så bra som idag, och detta tack vare den osynliga handen! Visst växer fascismen igen i Europa, i USA, ja nästan överallt, och ja, det finns en liten plastkontinent större än Frankrike i världshaven kanske, men vad gör det, och jo, varmare har det blivit, men det är väl bara skönt, och vad ska man med is till i Arktis och Antarktis? Några djurarter hit eller dit, spela roll, det finns väl många kvar också, eller hur va? Tänk på allt fint vi har istället! Reklam-tv, sociala medier, och Indien och Kina och hela Afrika som lyfter sig ur fattigdomen med hjälp av en osynlig hand, och till på köpet fortsätter att bedriva en sällan skådad rovdrift på vår kära moder jord så att hon gråter sig till sömns varje natt. Några få fotbollsplaner regnskog skövlas per dag i Latinamerika och så planteras vinstdrivande grödor där och över hela världen som än mer utarmar djur- och växtliv, för det är ju så man tjänar pengar, och girigheten är den osynliga handens sanna själ, och allt detta är gott och jorden har ju inte riktigt tagit slut ännu. Och ja, tio personer av sju miljarder äger halva planeten och skattar så lite dom bara kan på Caymanöarna, men så vill ju den osynliga handen ha det så vill ni vara vänliga att hålla käften och tillbe den osynliga handen som alla vi andra kloka och intelligenta människor gör?

Liberalismens älskade fader Adam Smith som på 1700-talet såg vad ingen annan såg, nämligen en hand som var alldeles osynlig, och som drevs av människans egenintresse, ja, denne Adam Smith som sa att han sällan sett något gott komma ur goda människor, han ligger nu i en mörk fuktig grav nånstans i Skottland och har återförts till den multnande jord han kom ifrån en gång, och inte långt därifrån ligger hans käre vän David Hume, också han nationalekonom och filosof förstås, David Hume som var klarsynt nog att inse att ojämlikhet är bra, den sätter sprutt på ekonomin, har man det tillräckligt ruttet blir man väldigt kreativ plötsligt och hittar på en massa olika saker för att tjäna pengar, och så blir man rik och nån annan hamnar i skiten istället, ja, det var kloka gossar det där, det var liberalismens fäder helt enkelt, och deras idéer lever vidare eftersom det är så mysigt och trösterikt att få höra att allt egentligen är kalasfint redan nu genom att vi systematiskt låter våra primitiva instinkter styra, och deras idéer lever vidare för att det fortfarande finns jättemånga skolor kvar att privatisera och mängder av oskyldiga små barn och deras osäkra föräldrar att profitera på.

Alla artiklar av Christian Wåhlander

The post Sagan om den osynliga handen first appeared on Opulens.