PRISAD. Årets Piratenpris går till Kalle Lind.

Strax efter 12 klev pristagaren ut från det gamla pumphuset i skånska Vollsjö, Fritiof Nilsson Piratens födelseort.

De två senaste åren har Piratensällskapet inte kunnat hålla tillkännagivandet som brukligt vid pumphuset i Vollsjö på grund av pandemin, men i år avlöpte allt enligt traditionen. Vid Pumphuset förklarade Kalle Lind att han nu får det finaste priset som finns, finare än Nobelpriset, och att allt från och med nu blir nedförsbacke. Han försökte också sammanfatta det som han gillar hos Piraten.

– Han ser på människan som den tragiska och komiska varelse hon är, sade Kalle Lind och citerade två vanliga repliker från Malmö som han känner igen hos Fritiof Nilsson Piraten: “det är vad det är, och vad ska man göra”.

Diversearbete

“Diversearbetare i kulturbranschen”. Så brukar radioprataren, författaren och förläggaren Kalle Lind titulera sig själv. Piratenpriset får han för ett “osedvanligt kärleksfullt, humoristiskt och initierat kulturellt diversearbete”.

– Min första tanke var att juryn var fullkomligt sinnessjuk, säger Kalle Lind som är stolt, glad och generad.

– Jag är väl inte Klas Östergren, Kristina Lugn eller Allan Edwall. Det här är en oerhört fin skara att få sälla sig till.

Förhörd av släktingar

Kunnig om Fritiof Nilsson Piraten är dock Kalle Lind som hade alla författarens böcker i föräldrahemmet och dessutom blev förhörd av sina släktingar om detaljer i dem.

Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) var advokat och författare. Han debuterade med “Bombi Bitt och jag” 1932.

Sedan 1989 har Piratenpriset delats ut till kulturpersonligheter som verkat i Piratens anda och sedan 2020 ligger prissumman på 150 000 kronor.

Bland tidigare pristagare finns bland andra Kristina Lugn, Gösta Ekman, Lasse Åberg, Carin Mannheimer och Bodil Malmsten. I fjol fick författaren Karin Brunk Holmqvist priset.

Själva priset delas ut under Piratendagen i Kivik i juli.

Erika Josefsson/TT

Daniel Kihlström/TT

The post Kalle Lind får Piratenpriset first appeared on Opulens.

HYLLNINGAR. Artisterna Tone Sekelius och Benjamin Ingrosso och tv-serien “Young royals”. De är några av vinnarna på kvällens QX-gala.

Artisten Tone Sekelius har tilldelats utmärkelsen årets hbtq på tidningen QX årliga gaygala. Galan, som hölls på Cirkus i Stockholm på måndagskvällen, var tillbaka efter att ha hållits i digital form under pandemin.

Tidigare i år kom artisten och videobloggaren Tone Sekelius på femte plats i Melodifestivalen med sitt bidrag “My way”. 2017 gav hon ut singeln “Awakening” som handlar om att komma ut som homosexuell. I fjol sände även Discovery+ dokumentären “Mitt namn är Tone”, som följer hennes tillvaro fram till att hon kom ut som transperson.

Årets hetero blev ständigt aktuelle Benjamin Ingrosso, och årets drag blev Imaa Queen.

Titeln årets bok gick till Jonas Gardells “Ett lyckligare år”, som handlar om historiska förkämpar för homosexuellas rättigheter. Årets låt blev Abbas “Don’t shut me down”, och årets tv blev Netflix-succén “Young royals” – tonårsdramat om en svensk prins som blir kär i sin manlige skolkamrat.

QX-galan, som leddes av Sissela Kyle och Edvin Törnblom, sänds även i TV4 den 29 april.

Sara Haldert/TT

The post Tone Sekelius prisad på QX-galan first appeared on Opulens.

GENREMIX. Den visuellt fantastiska och våldsamma “Titane” (recenserad i Opulens av Charlotte Wiberg 2/10) tog hem det tyngsta priset på Cannesfestivalen i år. Men bortom svärtan är den en film om kärlek och människans innersta.

– Mitt mål är att hitta skönhet i allt, särskilt där folk inte förväntar sig det, säger regissören Julia Ducournau.

“Jag trodde det var ett misstag”. När Julia Ducournaus film “Titane” utropades som vinnare av Guldpalmen på Cannesfestivalen tidigare i år var det en överraskning – både för regissören och publiken. Det var inte många som trodde att den råa, bitvis chockerande filmen (på förhandsvisningarna har folk setts lämna salongen för att gå ut och spy i foajén) skulle ta hem det prestigefulla priset.

Ducournau, som är den andra kvinnliga regissören någonsin att vinna priset, reagerade med både chock och lycka.

– Jag trodde inte det var sant. Jag förstod inte vad som hände. Jag tänkte att jag hade hört fel, att de hade läst på fel kort. Men när jag insåg att jag faktiskt hade vunnit kändes det som något jag aldrig tidigare har upplevt. Det var överväldigande, säger hon till TT i en Zoom-intervju från Paris.

Grafiska beskrivningar

“Titane” följer en ung kvinna (Agathe Rousselle) som efter en olycka i barndomen får en titanplatta inopererad i huvudet och utvecklar en emotionell och sexuell relation till bilar. Hon ger sig ut på en brutal mordturné, måste fly och utger sig för att vara den sedan länge försvunne sonen till en svårt plågad och drogberoende far (Vincent Lindon). De två sargade själarna bildar en både bisarr och stundtals ömsint slags familj.

Det är lätt hänt att en film som “Titane” – som innehåller såväl grafiskt våld som en inte helt mänsklig graviditet och förlossning och en… explicit sexscen med en bil – sorteras in i det så kallad “body horror”-facket.

Den etiketten stör inte Julia Ducournau, men hon anser att hon med sina filmer mixar genrer snarare än gör renodlade skräckfilmer.

– Visst, det här är en monstruös film eftersom jag ofta ser skönhet i monstruositet och fulhet. Mitt mål som filmskapare är att hitta skönhet i allt, särskilt där folk inte förväntar sig det, säger hon.

Film om kärlek

Om “Titane” ska etiketteras så är den snarare en film om kärlek, enligt Ducournau. När hon precis hade avslutat arbetet med sin förra film, hyllade “Raw” (2016), insåg hon att hon hade haft svårt att fokusera på kärlek i den filmen och började fundera på varför.

– Att prata om kärlek i ord är för mig att förminska den. Eftersom jag vill att ni ska kunna kännaden såg jag det som en utmaning att göra en film om just kärlek. Fast på mitt eget sätt då, uppenbarligen, säger hon.

Ducournau sammanfogade de tankarna med en återkommande mardröm som plågat henne i flera år, där hon i drömmen föder fram olika bildelar. Hon vaknade ofta på morgnarna med en känsla av att vara traumatiserad efter de brutala drömmarna.

– Men jag tänkte också ofta att den drömmen var en ganska fin bild, eftersom den representerar kollisionen mellan det levande och döda. Det är ju en väldigt skräckinjagande upplevelse att tänka att man har död, kall materia inom sig. Vad säger det om en, liksom, säger hon.

Mänsklig känsla

Ett av Julia Ducournaus främsta mål med “Titane” är att få publiken att känna sig mänsklig. Och ett led i det är att försöka ifrågasätta mänskligheten, och där blir de grafiska scenerna som får betraktaren att vrida sig i biofåtöljen ett verktyg, menar hon.

– Att undersöka vad som är mänskligt är bland annat att ifrågasätta vad som är kärlek, och min film handlar mycket om vad kärlek skulle kunna vara. Det kan vara ovillkorlig acceptans av någon annan, eller av oss själva, säger hon och fortsätter:

– Jag vill att “Titane” ska vara som en pil från en pilbåge som träffar mitt i ansiktet. Det är viktigt för mig att publiken går igenom allt mina karaktärer går igenom. Både fysiskt och emotionellt.

The post Guldpalmsvinnare: “Ser skönhet i det monstruösa” first appeared on Opulens.

VINNARE. Nu är vinnarna i Sveriges största fototävling korade. Tävlingen anordnades av Opulens och Ekström & Garay förlag, i samarbete med Skånska Dagbladet och Sparbanken Syd. Förstapris går till Gustav Lövenhielm, andrapris till Jim Sandkvist och Malin Svensson vann tredje pris.

Juryns motivering: En klassisk komposition, en lek med skuggor och ljus som
väcker nyfikenheten. Vart leder mörkret? Vad händer egentligen där inne? En minimalistisk, nästan abstrakt bild med stark formkänsla som påminner om Ralph Gibsons fotokonst. Ett lysande exempel på att ett foto i svartvitt kan lyfta fram bildelementen och formerna samt, förstås, ljuset.

Namn: Gustav Lövenhielm
Ålder: 47
Bor: Bagarmossen

Hur känns det att vinna och hur ska du använda pengarna?

– Det är ju förstås väldigt kul! Jag kommer dels ge en liten bonus till min dotter som är modell, och sedan tänkte jag köpa en kamera så att jag kan vinna fler priser, haha.

Hur skulle du beskriva ditt fotografi och hur kom det till?

– Jag driver ett instagramkonto som heter Fredsduvor som publiceras på Opulens en gång i veckan, gamla foton på kvinnor och män från sekelskiftet som säger roliga saker. Jag skulle sälja ett konstverk vid Södra station och så bara såg jag den där skuggan och min dotter med den randiga klänningen på sig och svarta och vita skor. Jag tänkte, shit vad snyggt! Jag höll på länge, tog bilder på min son som också var med och sedan på dem två tillsammans. Det finns tre olika bilder på min dotter i den här miljön men det här var den bästa, det är någon slags Ferdinand-känsla när hon står och tittar bakom krönet.

Vilken plats har fotograferandet i ditt liv annars?

– Jag fotar väldigt mycket och har gett ut flera böcker med mina foton i, en på Ekström & Garay 2019 som heter I väntan på något grått. Jag är författare och komiker så jag skriver mycket enraders-skämt som jag gillar att sammanföra med mina foton.

– Jag är helt besatt av kontraster och arkitektur och när det här blandas samman så tycker jag att det blir så otroligt underbart med alla linjer och skuggor. Det här svarta, det finns någonting som döljer sig och sedan blir det en massa fina mönster av det – jag älskar det!

ANDRA PRIS

Juryns motivering: En stämningsfull motljusbild där det egentliga motivet är
betraktaren, som i sin tur betraktar. Verkligheten kan också vara konst. Det finns således en intressant metadimension i den här bilden. Rummet är vackert och ljusets strålar ramas in av rummet. Ensamheten i en tid av pandemi?

Namn: Jim Sandkvist
Ålder: 70
Bor: Vejbystrand

Hur känns det att vinna andra pris och hur ska du använda prispengarna?

– Det är överväldigande och väldigt roligt att få en jurybedömd bild, så det uppskattar jag mycket.

– Ja i dessa tider när man kan börja resa igen så är det här ett uppskattat tillskott i reskassan neråt mot Normandie. En höst i Normandie låter inte så dumt!

Hur skulle du beskriva ditt fotografi och hur kom det till?

– Jag var på Hishults konsthall i januari, februari på en utställning av en annan fotograf som heter Martin Bogren. Just konsthallen inbjöd till att se det här ljuset som strömmar in genom fönstret och samtidigt sitter det någon och tittar på bilder som är fotograferade i ljus. Det var rätt mycket ljus i den där bilden. Sedan finns det en bildgeometri som också lockade mig.

– Fotot beskriver ett tidigt vårvinterljus som är så tydligt och som ger sådana mönster.

Vilken plats har fotograferandet i ditt liv annars?

– Den är väldigt central, jag fotograferar dagligen nu. Jag är pensionär sedan några år tillbaka och fotografi upptar mer eller mindre hela min dag.

TREDJE PRIS

Juryns motivering: En målerisk bild med en skön stämning och vacker färgskala.
Vacker sommarbild med fin komposition och ett djup där människan blickar ut över blomsterängen och blommorna som gnistrar i det varmt glödande solljuset.

Namn: Malin Svensson
Ålder: 44
Bor: Uppsala

Hur känns det att vinna och hur ska du använda prispengarna?

– Det känns såklart jätteroligt och oväntat! Det ger mig ny fotoinspiration.

– Jag tänker att jag ska använda dem till någonting fotorelaterat, någon typ av utrustning.

Hur skulle du beskriva ditt fotografi och hur kom det till?

– Jag tog den när jag gick en fotokurs. Vi var på fotoexpedition, kröp omkring på marken och fotade i kvällssolen. Så det var en härlig kväll som fångades i bilden. Jag tycker om stämningen som kom fram i bilden och vill gärna dela med mig av den.

Vilken plats har fotograferandet i ditt liv annars?

– Det hade en stor plats men har varit på paus, delvis på grund av att jag har varit sjukskriven under en lång tid för behandling av myelom. Jag är på väg tillbaka till jobbet och så nu, så jag hoppas få ork att komma igång med fler kreativa projekt framöver.

The post Vinnarna i Sveriges största fototävling har korats first appeared on Opulens.

Nolaskolan i Örnsköldsvik har en årlig novelltävling vars pris är uppkallat efter Melker Garay på Ekström & Garay förlag som ger ut Opulens. Årets vinnare är Konsten att samla tårar som publiceras här nedan. av Ebba  går andra året på Samhällsvetarprogrammet och blev även fjolårets förstapristagare.

Ett fyrtiotal bidrag hade i år lämnats in och efter läsning och överläggningar bestämde sig juryn, bestående av Erik Nordlund,Olof Wigren och Tina Ottosson ur personalen på skolan sig för årets pristagare med motiveringen: 

“Med en skarp stilistisk medvetenhet låter författaren oss följa med på en existentiell färd mot ett ovisst slut. Novellen följer en skickligt uppbyggd dramaturgisk bana vars intrig på ett mästerligt vis fängslar läsaren från första stund. Författaren visar hur ett narrativ kan skapas med hjälp av omgivningen mer än huvudpersonen och hur framåtrörelser ändå kan ske trots avsaknad av riktning.”

Konsten att samla tårar

Solljuset har klättrat högt på rummets bortre vägg när Robin vaknar. Kudden skaver mot hans kind och han lägger sig på rygg istället. Vad är det för dag ens? Helt ärligt vet han inte. Skillnader mellan dagar är någonting som suddats ut sedan länge och morgonljuset får honom mest att vilja stänga ögonen igen. Så det gör han.

Som barn var kudden oftast blöt när han vaknade, så pass att det kom att bli en rutin att vända på den innan mamma kom in. Mardrömmar. Mamma visste om dem och Robin visste att mamma visste om dem. “Lämna tårarna på nattduksbordet och kom och ta frukost nu”, brukade hon säga. Robin tog inte illa upp, nej. Det var mammas sätt att visa omtanke. Även om han var liten var Robin för stor för sånt, och det är klart att mamma inte ville ha honom gåendes till skolan med svullna ögon. På så sätt kändes det ändå skönt att kunna lämna dem. Där fick de vila under dagen. Nu har Robin inget att lämna på nattduksbordet, och han vet inte riktigt vad han ska känna. Vid närmare eftertanke är det säkert lika bra. Det är ju inte som att stapeln med universitetsböcker lämnar någon plats.

Böckerna hade kostat oerhört mycket för att vara något Robin skummat igenom tre gånger på sin höjd. Men vad skulle han göra? Att inte gå på universitetet var definitivt inget alternativ. Robin visste knappt vad en ingenjör gjorde innan, men mamma kan i varje fall skryta för mostrarna och morbröderna nu. Han vet innerst inne att det är nära skamligt att jämföra kusinerna med honom men han vet också att mamma är gladare än någonsin. Mostrarna och morbröderna har alla flera barn var men mamma har bara Robin, vilket är lite synd för båda två. Ibland kan han tänka att mamma skulle varit lite gladare om hon haft någon annan, någon som också kunde bidra till hennes glädje. För han försöker, men han kan också tänka att han själv skulle vara lite gladare om han inte behövde försöka så mycket. För att vara helt ärlig är han fortfarande osäker på vad en ingenjör egentligen gör för något. Robin låter perkulatorn puttra några minuter extra medan han sätter sig framför TV:n. Nyheterna är inte på speciellt ofta längre, utan det är mest Mythbusters-repriser som lyser upp skärmen. Vid det här laget vet han hur vartenda avsnitt slutar, men vem skulle liksom inte vilja se någon skjuta ost ur en kanon, även om det är för tredje gången? Robin sträcker sig efter muggen och lutar sig tillbaka i soffan. Då och då händer det att någonting skaver inuti, som att det biter och tuggar på hela honom. Kanske är det synen av datorn på köksbordet, och tanken på professorn som gjort ännu ett försök med ännu ett mejl. Kanske är det vetskapen om att när Rodrigo skär ned på anställningarna i restaurangen så är det utan tvekan Robin som ryker först och han kommer inte att ha någonting att säga till om. Kanske är det inget och kanske är det allt. I varje fall brukar kaffet kunna dränka det som tuggar. Då kan han titta med bättre samvete.

Det är lite lustigt, för trots att Robin bott i lägenheten i snart ett halvår nu så står han fortfarande skriven på mammas radhus. Det är egentligen inget större problem. Hyresvärden, om man ens kan kalla honom för det, är mammas kille Rolf och kan kunde knappast bry sig mindre om pappersarbete. Det enda skulle kanske vara att posten måste göra ett stopp hos mamma först, men han kan inte påstå att han får speciellt mycket post ändå. Reklambladen mår inte direkt sämre av att vänta tills mamma kommer med månadens leverans. Just därför står Robin länge i dörröppningen och begrundar det brev som nu ligger framför honom: Till boende på Kronogårdsvägen 17 B

Shit. Han borde verkligen ha fixat det där med adressändringen. Nu är det väl någon stackare som bott här tidigare som blir utan sin post istället. Robin suckar ljudligt och låter brevet få följa med in i köket. Han har inga planer på att bege sig in till centrum idag och han tänker definitivt inte låta ett halvfuktigt brev ändra på det. Definitivt inte. Han låter tummen stryka över frimärket och flyttar sedan brevet lite längre från morgonens kaffepöl. Han skulle kunna ringa mamma, det skulle han. Breven måste ju på något sätt till postkontoret och Robin vet att mamma sätter sig i bilen om han slår en signal. Men mobilen känns tyngre i hans hand och fingrarna vägrar lyda. Med en suck slänger han ifrån sig mobilen och stoppar brevet i fickan. “Är det det här du vill?”, mumlar han åt sig själv.

Med en duns slår dörren igen bakom honom, och Robin kan knappt tro det själv. Nu står han där, mitt bland trottoarer och bilmotorer, barnvagnar och konversationer, uppståndelse och solstekande, och inser hur mycket han hatar det här. Världen tycks susa förbi honom och vad han än gör så hänger han inte med. Det är som att någon satt honom på batterisparläge, och han kan inte hitta åt den som fortsätter trycka. Robin börjar gå efter gatan, först ena foten fram, sedan andra. Hur viktigt kan brevet egentligen vara? Lite nyfiken blir han trots allt. Men bara lite. Våren är i full blom men sådant har inte samma effekt på Robin som det brukade ha. Förut var våren då skolans vaktmästare äntligen hakade i gungorna efter vintern. Han kunde knappt vänta tills snön smälte. Nu betyder det bara att pollensäsongen är igång. Som på kommando börjar näsan klia och Robin fnyser till för att sedan pressa händerna längre ned i fickorna. Klart att det ska vara snorkallt också.

Staden är sig lik på alla sätt och vis och Robin kan knappt föreställa sig något annat. Jordens undergång skulle kunna vara i full fart, men här skulle ändå kassörskan på Ica fråga hur det var med familjen och 3:ans busslinje stanna vid apoteket, alltid minst fem minuter sen. Det är ganska komiskt egentligen. Eller sorgligt. Kanske både och. Robin är mitt i att fundera över huruvida Ica-kassörskan faktiskt är odödlig på riktigt när han får syn på postkontoret. På parkeringen stannar han till och fiskar upp brevet ur fickan. Det är klart att det är skönt att bli av med besväret men han vill ändå bara få känna det i sin hand en stund innan. Säga hejdå på sätt och vis. Det är säkert löjligt men Robin kommer ändå nästan att sakna brevet. Är det ens möjligt att sakna något man lärt känna för två timmar sedan? Kanske inte. Brevet åker ned i fickan igen och tio steg senare står han framför dörren. Han både trycker och drar i handtaget men möts bara av motstånd. Robins blick vandrar från handtaget, upp till en skylt på dörren. Stängt

Självklart. Vad hade han förväntat sig egentligen? Robin låter armarna falla till sidorna och tar ett djupt andetag. Kan ens saker gå hans väg, det är frågan. Han kisar mot kyrkklockan som tittar fram bakom byggnaderna. Om han skyndar sig lite hinner han med 53-bussen hem. Robin traskar över parkeringen och kan inte låta bli att tänka på hur bra brevet skulle se ut dränkt i en av vattenpölarna. Hur lätt det skulle vara att bara råka tappa ned det och vips så är det inte hans problem längre. Frågan är om det ens är hans problem egentligen? Robin funderar ett tag och kommer fram till att det är en bra fråga, sedan fortsätter han gå.

Det är bara ett par minuter till busshållplatsen men promenaden blir längre än någonsin. Robin hinner knappt stanna till innan han ser bussen svänga in på vägen. Helt okej tajming. När han stiger på sneglar busschauffören kort upp och ned på Robin och det är som att han skannar honom för att sedan bedöma vilken sorts person han är. Robin förstår att det nog landar på den lite sämre sorten. Han sätter sig på en av raderna i mitten och låter huvudet vila mot fönsterrutan. Ena lägenhetshuset följer det andra ända tills skogsparken tar vid. Det var ett tag sedan, men vägen är definitivt densamma. Robins blick fastnar på en ensam äldre dam på raden bakom busschauffören. Med telefonen mot örat pratar hon glatt med någon som Robin bara kan anta är en släkting. Kanske är det dit hon är på väg? I varje fall kan han nog dra slutsatsen att hon tillhör den lite bättre sortens människor. De som faktiskt är på väg till platser och inte rymmer från dem. Den sortens människor behöver ingen anledning för att ringa familjen. Det gör de istället för att bära runt på andra människors brev. Plötsligt saktar bussen in och den äldre damen reser sig. Robin kikar hastigt ut och konstaterar att det här inte är hans busshållplats. Faktum är att han inte känner igen platsen alls. Kanske kommer han inte ihåg vägen så bra som han trodde? Dörrarna slås upp och damen traskar ut. Busschauffören vänder sig om och stirrar väntande på Robin, som ger en frågande blick tillbaka. “Slutstation.”, muttrar han. Robin blir något ställd och börjar krångla sig ut från sätet. Väl ute ur bussen stängs dörrarna snabbt bakom Robin och snart är den långt borta. Allt han kan göra är att stirra tills molnet av avgaser är helt upplöst. Att han lyckas stå kvar där är ett under, för knäna vill allt annat än hålla honom uppe. Han tittar sig omkring och försöker desperat leta efter något som skulle kunna vara det minsta lilla bekant men allt han ser är träd efter träd som ramar in båda sidorna av vägen. Han ser också den äldre damen promenera längs vägen en bit fram. Bortåt, mot någonting som han förmodligen knappt kan föreställa sig. Han fnyser. Jaha, hon kan ju gå åt sitt exempelmänniske-håll om hon vill. Robin vänder bestämt och börjar gå åt det motsatta hållet.

Att träden plötsligt ska bli till gator och radhus är allt han vill, men skogen verkar inte dela Robins uppfattning. Han vet inte ens var han är på väg längre. Trots att gatlamporna tog slut för minst en timme sedan så fortsätter han och han kan inte förstå varför. Det kanske är brevet. Efter allt det här har han nästan blivit rädd för effekten det där brevet har på honom. Och han vet inte ens vad det är för brev. Det slår honom att han har gått och burit runt på det hela dagen utan att ens ha en aning om vad som står i det. Tänk om brevet faktiskt är till honom? Robin tar brevet i sina händer och sträcker ut det framför sig. Fast, nej. Vem tror han att han är egentligen? Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle väl få för sig att skicka ett brev till honom. Han går vidare.

De sista solstrålarna kämpar för att hålla sig ovan träden men mörkret har sänkt sig på riktigt nu. Robin är inte rädd för mörkret men han vet att det inte direkt kommer att bli varmare. Han kan knappt komma ihåg senaste gången då han hackade tänder, så länge sedan var det. Om han fryser ihjäl nu, kommer någon ens att hitta honom? I varje fall så kommer han dö med brevet på sig, och man skulle nog förstå att han stupat under ett uppdrag. Inte som sådana där gamla, ensamma människor man hör om på nyheterna, som ligger flera månader i sin lägenhet innan någon hittar dem, definitivt inte. Han är mitt ute i ingenstans och de har säkert flera tusen människor inom en kilometers radie. Det är sorgligt. Han blickar ut över trädtopparna. Skulle någon hitta honom om han dog i sin lägenhet? Robin vågar inte riktigt tänka efter men han inser nu hur väldigt lite han skulle vilja dö som de där gamla, ensamma människorna gör.

Kvällen anländer och just som Robin nästan börjar tro att det är en oändlig urskog han vandrar i så visar sig några hus bredvid vägen en bit framför honom. Han blinkar åtminstone tre gånger för att försäkra sig om att han inte inbillar sig, men husen står kvar. Nu bryr sig inte benen om att de nyss varit på väg på att så gott som trilla av, utan Robin sätter fart mot husen. Var det mot staden han hade gått ändå? För första gången på länge känner han att han han slappnar av lite. Ju närmare han kommer inser Robin dock att det inte är några förortsvillor det handlar om, utan snarare ljuslösa ödekåkar. Men det är en annan syn som rent av punkterar hans lungor, en efter den andra. Här upphör allmän väg. Skylten är gammal men det går utan svårighet att läsa vad som står. Robin tumlar ned på marken. Varför skulle han förstöra allting för sig själv? Hade han inte gått till posten på en söndag så hade han inte suttit här. “Idiot”, får han ur sig. Otroligt att det finns miljarder andra människor och ingen av dem behöver vara Robin. Nu kommer han dö här. Och det kanske är lika bra.

Dova, men allt tätare fotsteg avbryter honom. “Herregud, är du okej?”, frågar en röst. Robin sitter kvar utan att vända sig om. Gestalten blir sakta till en kvinna och när han tittar upp på hennes ansikte tvekar han först. Han observerar ansiktsdragen, spärrar upp ögonen och sedan är han 12 år igen.

Lena och han hade gått nästan tre år i samma klass innan de blev vänner. Det var dock inte förrän Robin flyttade till radhuset och tog bussen på morgnarna som de faktiskt hittade en anledning att prata med varandra. Sedan dess spenderade de varje eftermiddag bänkade framför hans Playstation eller i skogsparken. Det tills Robin fick för sig att han skulle “bli någon” på högstadiet och bestämde att Lena var ett hinder för det. Han frös ut henne. Robin blev inte någon på högstadiet men Lena slutade komma till skolan. Det sista han hörde var att hon bytte till en annan skola. Han har inte riktigt kunnat förlåta sig själv sedan dess.

Nu sitter han plötsligt i framsätet på Lenas bil, inlindad i två filtar. “Jag förstår om du hatar mig.”, säger han efter en stunds tystnad. Lena tar hastigt ögonen av vägen och tittar mot honom. “Va?” Hon skakar på huvudet. “Nej, nej, jag hatar inte dig. Inte alls.” Robin tittar fundersamt på henne. “Men… Du bytte ju skola?” Lena skrattar nästan till. “Du betedde dig löjligt, det gjorde du, men jag slutade gå till skolan när farfar dog. Vi var rätt nära, det är förresten hans gamla stuga som jag försöker renovera upp här ute.” Robins tappar orden. “Förlåt. För både och.”, får han fram “Det är okej. Vad gjorde du ens här ute egentligen?”, frågar hon. Robin blir aningen ställd och måste fundera själv. “… Ett brev?”, svarar han och möts av en förvirrad blick. Han är ärligt själv förvirrad över hur brevet tog honom hit. Lite rädd för det nästan. Där och då bestämmer sig Robin för att han ska se vad som finns inuti. Han sprätter försiktigt upp ovansidan, tar ett djupt andetag innan han plockar upp pappret och låter tiden stå still. Betalningspåminnelse för boende på Kronogårdsvägen 17B. Betalning av elnätsavgift är försenad, betalas omgående. Först rynkar han pannan, men sedan brister Robin ut i skratt. Han har burit runt en betalningspåminnelse hela dagen. Han kunde ha dött på grund av just den betalningspåminnelsen. Robins blick vandrar från brevet, till Lena, vidare på vägen framför honom och tillbaka till brevet. Det är sjukt men han kan inte hjälpa att le. Han känner tårarna välla upp och låter dem falla utan motstånd, en efter en.

De här ska han spara.

The post Barn & Unga: Ebba Helin vann novelltävlingen igen first appeared on Opulens.

NOVELL. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera vinnarbidraget “Iris Cooler-son” av Paolo Nobis Sandén.  ”En kaxig och utmanande novell om en ung människa som hittar sätt att överleva i en värld som befolkas av oförstående vuxna”, tyckte Opulens jury.

Iris Cooler-son

Du har en speciell sak du gör, du har att du kallar folk för öknamn. Fast bara i huvudet, och ibland i ett skrivhäfte du gömmer under sängen.

Vad är det här? säger din mamma när hon hittar det. Ett skämt? föreslår du. Kanske en konstig läxa?
Hon bläddrar fram till en sida.

”Öknamn topp fyra”:

1. Jocke Dumihuvet-son
2. Nisse Dumihuvet-berg
3. Karin Fulifacet-son
4. Anna Kuk

Emma! ropar hon. Asså så här får man faktiskt inte skriva!

I skolan är det jobbigt. Rasterna är jobbiga. Lektionerna är jobbiga. Du hittar en buske där du kan gömma dig. Öh, Kalle Tjocksmock-son, Blä, Lisa Ballögd-berg väser du ur bladen. När din mamma kommer och hämtar tas hon åt sidan av en lärare. Hon tittar mot dig medan läraren pratar. Du tittar ner i marken. Hon tittar fortfarande mot dig när du tittar upp. Du låtsas behöva knyta din sko.

Jag fattar inte! ropar hon när ni kommer hem. Var kommer allt det här ifrån!
Du slår ut med armarna.
Fan om jag vet!
Du! säger hon. Så säger vi inte! Är det för att jag och pappa inte bor ihop längre?
Fan om jag vet!

Du får sitta på ditt rum. Du ristar in öknamn i undersidan av ditt skrivbord. Du sitter där när mamma kommer in. Vad gör du? frågar hon. Nääe! Asså Emma, vad är detta!

Du får prata med din mormor. Hon är utbildad terapeut. Främst åt folk som gått in i väggen, men hon är villig att ta sig an dig också. Hej, säger hon, och tar dig i hand.

Ska vi sätta oss? föreslår hon.
Jamen det låter väl bra? säger mamma.
Men asså jag bara tänkte det! ropar du. Vad är det som är så hemskt! Det var ju inte som jag gick runt och sa det!
Först, säger din mamma. Det var inte som du gick runt och sa det först. Jaja, säger du. Whatever, shadapp.
Kolla! säger mamma.
Emma, säger mormor. Varför sa du så precis?
Fan om jag vet.
Kolla!
Whatever, shadapp.

På helgen är du hos pappa. Han har nyss flyttat in. Han har bara en säng och en soffa och en tv i lägenheten. Du har bara en säng.
På kvällen går ni ut och äter.

Var det gott? frågar han.
Ja, säger du. Kan man få mer läsk?
Vi kan vänta lite med det. Men du, jag hörde något med namn nu? Från mamma? Något ni pratat om hos mormor?
Namn? säger du.
Minns du inte det?
Nä inte … inte så, och sen pregar du munnen full med burrito. Du tuggar orimligt länge, och sen säger du att du behöver gå på toa.

På gården hos pappa ser du att det bor fler barn i huset. Hej barn, säger pappa. De tittar mot er. Heter du? frågar de dig. Ska du flytta in?
Pappa svarar åt dig och undrar om du vill stanna kvar medan han åker till möbelaffären?

Jo, säger han. Gör det, så kommer jag sen. För det får hon va? Detta sista frågar han barnen. Han faktiskt frågar detta.

Du hänger med i olika lekar. Du sladdar runt som en sista bil i ett ler-rally.
Det är hemmagjorda grejer det här, det är lekar där man inte får byta reglerna. Nej! säger de andra barnen. Så är det inte! Så här är det! Inte där, inte dit!
Du tappar sugen och går och surar i ett cykelställ. Går hon? säger de.
Du hittar en räfsa, en sån man ska ha i rabatten, och så börjar du rista in grejer.
Nazist, ristar du.

”Nazist”, läser någon bakom dig.
Du vänder dig om. Där står en större tjej.
Du fortsätter rista. Men du känner hur hon står kvar, så du får prestationsångest. Du kör Nazist igen.
Favorit i repris, säger tjejen.
De andra barnen har slutat leka nu. De står mest och tittar mot er.
Bara så du vet, säger tjejen, hon kommer närmre och ställer sig bredvid. Så är det extremt olagligt så som du gör just nu. Så om jag ringer polisen, då kommer de hit och haffar dig.
Jaha, säger du. Tur att jag bryr mig.
Hon ler.
Bor du här? frågar hon.
Du rycker på axlarna.
Fan glor ni på? frågar hon de andra. Er, mumlar någon, men så tyst så det knappt hörs.
Hon tittar mot dig igen, mot räfsan i din hand.
Jaha, vad tänkte du skriva nu då? Skriv Porr. Eller vänta, skriv Djävulen. Eller vänta, skriv ditt namn.
Hon ler finurligt.
Äh! säger hon sen och rycker åt sig den. Ge hit så ska jag visa. I, ristar hon. Sen R. Sen I. Sen S.
Så, hur enkelt som helst.
Tveksamt ristar du in ditt eget namn, så svagt du kan. En bit under hennes, så litet du får till det.
”Emma”, lutar hon sig fram och läser. Hon måste kisa för att se, men hon nickar. Trevligt, säger hon. Och sen ler hon igen.

Nästa gång du är hos pappa går du direkt ut på gården. Du har tänkt mycket på Iris sen ni sågs sist. Du har suttit under skrivbordet och ristat hennes namn. Iris Cooler-son har du ristat.
Nu ser du henne vid porten. Hej, säger hon. Jag såg dig, så jag kom ut.

Du låtsas att du inte blir sjukt smickrad, du stoppar händerna i fickorna och grymtar.
Jaha, var har du varit då? Du vet att någon såg vad vi skrev va, och sen kom upp till oss och skrek?
Du tittar oroligt mot cykelstället.
Ja fast asså ditt namn, det var ju så fjuttigt, så det märkte nog ingen. Du grymtar igen. Du känner dig lättad. Men samtidigt … fjuttig.

Iris frågar om du vill följa med henne upp. Asså till mig? Visst, säger du. Ska bara fråga min pappa.

Iris? säger han. Han har uppenbarligen inte hört något om cykelstället. Visst.

Hos Iris är ingen hemma, bara hennes lillebrorsa som sitter vid datorn. Du är inte här, varnar hon.

Joho! protesterar han. Jag är visst det här!

Ni fortsätter in på hennes rum, hon stänger dörren och låser. Du förstår direkt att det här är en lite äldre tjejs rum, för här finns fler personliga saker. Fler bilder på väggarna. Mer oreda, istället för bara: säng, stol, byrå, bokhylla.

Jaha, säger hon. Vad vill du hitta på då?
Nä, säger du. Bestäm du.
Vi skulle kunna … hon trummar sig på hakan. Vi skulle ju kunna skriva något, kanske? Jag brukar göra det ibland, om jag har tråkigt.
Hon går bort till sitt skrivbord och plockar fram en tidskriftssamlare. Allt det här har jag skrivit, visar hon.
Hon sträcker fram ett ark:

Det var en dag när himlen var vit. Det var en sån dag när hela världen kändes som en tavla, och han som målat tavlan sa ”äh, himlen målar jag dit senare” och sen gick iväg och hängde sig.

Typ något sånt kanske? Typ att vi gör varannan mening? Så först skriver jag, och sen skriver du, och sen skriver jag, och sen gör vi så fram och tillbaka?

Okej, säger du. Visst.

Ni sätter er vid skrivbordet. Iris hasar fram sin röda fåtölj åt dig. Hon räcker dig en penna och drar fram ett papper.

Jag bara testar, säger hon. Jag bara kör något.

Den söta lilla kaninen hade fastnat i fällan, blodet forsade, och kaninjägaren kom närmre.

Skriv vad du vill, förklarar hon efter att ha skjutit över pappret till dig.

Du nickar, och sen skriver du:

Jägaren hette Jägaren Lillpitt-son. Han hatade kaniner.

Med andan i halsen skjuter du tillbaka. Hon läser, och du ser hur hennes mungipor dras uppåt. Hon nickar, som om härlig musik börjar spelas i hennes huvud, och sen skriver hon:

Speciellt hatade han alla kaniner som var fula, och det var precis det den här kaninen var.

Du ler, och du vågar skriva lite längre:

Han var faktiskt den fulaste kaninen i hela världen, Kaninen Äckel-son hette han, och han var faktiskt så ful så det var de andra kaninerna som satt han i fällan.

Ät honom! ropade de andra kaninerna till Jägaren Lillpitt-son. Fan heller! ropade Jägaren Lillpitt-son.

Jag dör! ropade Kaninen Äckel-son.

Jag har liten pitt! ropade Jägaren Lillpitt-son.

Vid det här laget skrattar ni så mycket så ni inte kan hålla i era pennor. Dessutom har Iris föräldrar kommit hem och hennes mamma står och knackar. Iris? säger hon. Iris? Du håller inte på och låser igen va?
Iris går och öppnar.

Oj, säger hennes mamma när hon ser dig. Oj, hej. Hej, säger du.
Är du …
Hon bor på gården, säger Iris.

Jaha, säger Iris mamma. Jamen hejsan, hejsan på dejsan.

Nästa dag är du uppe igen, och sen varje dag så fort du är hos pappa. Verkar himla kul den här tjejen, säger han. Men ni har aldrig lust att vara här då? Han har varit i möbelaffären minst tio gånger nu, och köpt porslin, och fixat kabel-tv, men du vet ändå att det aldrig kommer bli lika bra här som där. Därför ditt rum är helt enkelt för mycket: säng, stol, byrå, bokhylla.

På Iris rum, där kan man göra vad man vill, där blir det bara mer härligt stökigt för varje gång ni ses. Hon visar hur man spelar elgitarr, på en elbas hon fått låna av sin styvpappa. Hon visar ett par teckningar, flera som föreställer en handgranat. Hon förklarar att hon brukar använda rummet som gym. För man måste hålla igång! Så ni börjar göra armhävningar, ni börjar göra situps och hålla i varandras fötter, ni spelar hög musik och kör upphopp mot taklampan, medan Iris lillebrorsa står och skriker att han vill in.

Fast du är inte här! ropar Iris mot det ryckande handtaget. Så tyvärr! Tyvärr tyvärr!

Senare, när du är äldre, då kommer du tänka tillbaka på de här eftermiddagarna, och på en middag, när du och några vänner sitter och pratar, då kommer du berätta om dem.

Ett gym? kommer någon säga.
Ja, men allt handlade liksom om att förbättra oss, det var liksom hela vårt mål.

Väldigt målmedvetet!

Och någon kommer skratta, och sen kommer någon annan berätta om sin ”jävla uppväxt”.

Ännu senare, när du fått barn och är ute med din son i ett köpcenter, då kommer du se Iris. Din son kommer vara fyra och vara väldigt obekväm i sin overall. Ni kommer stå vid fontänen, och han kommer inte kunna stå på sina fötter. Snälla, ber du. Snälla Wilhelm, försök.

Men han kommer skaka på huvudet, och dala ner mot golvet.
Och när du böjer dig ner för att lyfta upp honom, då kommer du se Iris tvärs över fontänen. Hon kommer sakta in. Hon kommer rynka pannan.

Wow, kommer hon säga. Jomen jag tänkte nästan det, tänkte nästan jag kände igen dig.

Och så kommer det fortsätta. Artigt i ett köpcenter. Jag säger en mening, och nu, nu säger du nästa.

Men just nu sitter du fortfarande på hennes golv, med ryggen mot elementet, och ritar. Vad blir det? frågar hon. Kan du inte rita mig. Eller vänta, kan du inte rita en Kalasjnikov. Hur ritar man en Kasjilnikov? frågar du.
Här, säger hon och sträcker ut hela handen. Räck mig så ska jag visa.

Hemma hos mamma går det också bättre. Du är inte lika tvär säger hon. Vilket är bra, vilket belönas med godis. Du beter dig i skolan. Men du håller dig mest för dig själv, eftersom du vet att det finns bättre. Tror ni jag vill vara med er? säger du åt ett par tjejer.

Du börjar tejpa upp bilder på dina väggar. Du säger att du gillar band nu, inte bara musik. Din pappa träffar en tjej. Hon är snäll.
Om eftermiddagarna står du och Iris och loskar från fönstret. Nämen vänta, säger du. Inte hon, hon är pappas tjej.

Ni fortsätter skriva historier, ni skriver:

”Sjukan”

Mannen var otroligt sjuk. Han gick bara runt och blödde hela tiden. Jesus, sa han och kollade sig i spegeln. Jesus Kristus, Guds son på korset. Han drog i sitt hår, och då trillade håret av. Så sjuk var han. Han petade på sitt nyckelben, och då gick nyckelbenet av. Så kass var hans kropp. Jesus, sa mannen, men nu var han så sjuk så alla tänderna trillade ut. Jösses, lät det istället som han sa. Jösses Kröstös.

Sen dog han. Och ingen kom. På begravelsen.

En dag, precis innan en loska, då vänder sig Iris till dig och säger: Tyvärr har jag lite tråkiga nyheter nu. Tyvärr är det så att ska vi flytta.

Va? säger du.
Ja, säger hon. Tyvärr.
Sen loskar hon, och träffar nästan en hund.

Du kan inte tro dina öron. Du börjar bli orolig, du frågar: Vadå flytta? Vadå om hur länge? Jamen snart. Och det är inte här i stan heller, så det suger ju.
Du bara står och gapar.

Nere hos pappa vill du inte äta middag. Pappas tjej har gjort lasagne, men du vill ändå inte ha.

Jo, säger pappa. Nu får du ta.

Du tjurar. Du skäller ut pappas tjej för att lasagnen är fel. Smakar skit! ropar du, och nej, du tänker inte be om ursäkt. För varför skulle du!
Dagarna går och du försöker pressa ut så mycket du kan ur Iris rum. Ta fram elbasen, ber du, vi kan väl rita och skriva.

Ni skriver:

”Tjejen”

Det var en trist dag när tjejen vaknade. En sån dag när himlen är alldeles vit. När hela världen känns som en tavla, och konstnärer som målade den sa ”äh, himlen målar jag dit senare” och sen gick han iväg och hängde sig. En sån dag var det.
Tjejen satte sig upp och tittade mot fönstret. Utanför hördes väl några kråkor, möjligtvis en kyrkklocka. Kanske en kall vind.

Vad är det här för skit! sa hon och drog täcket över huvudet. Men hon kunde inte somna om, därför hon visste att hon var tvungen att gå ut i allt det kalla.
Det är svårt att gå, sjöng ett påhittat dansband i hennes huvud. Men jag gör det ändå, och jag hoppas min vän, att du kommer förstå.

Hon klädde på sig och gick ut, och världen var om möjligt ännu tristare där. Det påhittade dansbandet sjöng vidare: Gå, bara gå, bara ta och vandra på, för lämnare måste lämna, och hjärtan måste slå.
Sen dog hon. Och ingen kom. På begravelsen.

Iris, säger Iris mamma en eftermiddag. Hallå tjejer, nä jag ville bara kolla så du kommer ihåg att börja packa.

Jaja, säger Iris.

Ja men det ser du väl att hon gör! ropar du. Det ser du väl att det är precis det vi sitter här och håller på med!

Iris mamma tittar mot dig. Hon harklar sig och ser sig om i det opackade rummet. Okej, säger hon. Nämen bra, då …
Och sen går hon iväg.

Kocko, säger du och gör kocko-snurren mot tinningen.

Ja … säger Iris. Fast ändå, hon har ju ändå rätt.

Du gråter mycket om kvällarna. Du förstår inte varför allt det här ska hända just dig. Förut hände ju ingenting, och nu händer allt det här.

Varför är allt så … hulkar du hos mamma. Varför är allt så svårt?

Svårt? säger mamma och stryker dig över ryggen. Vadå är det så det … är det så det känns?

Ja! Eller vadå skulle du säga att det är lätt? Nä, precis!

När flyttfirman kommer försöker du göra ditt bästa för att hjälpa till. Du rusar upp och ner i trappen och frågar om du kan bära grejer, eller hålla uppe dörrar. Jag kan ta den där, erbjuder du en flyttgubbe, men flyttgubben säger att det är för tungt, så du blir mest ståendes, medan sakerna strömmar förbi.

Din pappa föreslår att ni gör något annat. Vi kan gå ut lite, föreslår han.
Men du vill inte, du grabbar tag i räcket och säger åt Iris att visst, visst behöver ni ändå hjälp? Och Iris säger att hjälp är alltid bra.
Du undrar varför hon inte är mer upprörd. Det är ju ändå hon som ska flytta. Det är ju ändå hon som ska hamna på ett ställe där hon aldrig har varit innan. Nämen jag vet inte, säger hon. Det kanske blir kul.
Kul? tänker du. Vad är det för ord? Vad betyder det?

Sen när hennes bil åker iväg, då står du bara och gapar.

Du slutar gråta om kvällarna. Du slutar bry dig i största allmänhet.
Emma? frågar en lärare. Kan du ge ett exempel på pluskvamperfekt?
Stick åt helvete, säger du, och blir skickad till vilorummet.
Mamma frågar om ni ska hitta på något. Pappa och hans tjej föreslår bio. Men du vill inte.

Du bryr dig inte. Du har insett att du aldrig kommer få fler kompisar nu.
Fast det märkliga är, att det kommer du, och när du väl får dem, då kommer du inte ens veta hur det gick till. Sen kommer du sitta med dem på olika middagar, och prata om ditt bisarra gymrum du hade, med hon den konstiga tjejen i granntrappen.

En dag, när du är äldre, då kommer du stå med din son i ett köpcenter – snälla Wilhelm, stå upp, bara lägg lite tyngd på fötterna – och få syn på henne igen. Men hon kommer inte få syn på dig, eller inte tillräckligt för att vara säker på att det är du. Är det du? kommer hennes ögon fråga. Men hon är för osäker, så hon kommer fortsätta.

Mamma? kommer Wilhelm säga. Kolla, mina ben är spagetti!

PAOLO NOBIS SANDÉN
info@opulens.se
 

The post Novell: Iris Cooler-son av Paolo Nobis Sandén first appeared on Opulens.

The post Han vann Årets bild first appeared on Opulens.

SEGERINTERVJU. Vår novelltävling och sommarserie Sommarnovellen avslutas nu. Förstapristagaren Jenny Green vinner 15 000 kronor för sitt bidrag Resan hem som hittas här >>. Vill du läsa de nio andra vinnarnovellerna så kan du söka på “Sommarnovellen” i Opulens arkiv.

Hur mycket och länge har du skrivit?

– Skrivandet har alltid funnits med mig i olika former och för snart 15 år sedan gick jag en tvåårig skrivutbildning. Där utvecklades inte bara min förmåga att skriva och redigera – jag fick också modet att prioritera skrivandet och att våga visa upp mina texter för att andra. Efter utbildningen fick skrivandet större plats i mitt liv. Det blev först ett par romanförsök men för några år sedan hittade jag novellformen och trivs fortfarande mycket bra med den.

Vilka är dina litterära förebilder?

– Vem som är förebilden varierar ganska mycket. Ofta kan jag plocka inspiration till språket från ett håll, handling från ett annat, dialogen från en tredje. Några författare som jag återkommer till är Sara Stridsberg, PO Enquist, Jonas Karlsson, Tove Jansson och Siri Petterssen. Sen har jag som många andra fallit pladask för Karin Smirnoffs romansvit om Västernorrland!

Kan du berätta om din vinnarnovell?

– Novellen Resan hem var något av det mest känslosamma jag har skrivit på länge, mycket för att jag själv har en närstående med demens. Jag hade också länge funderat på vad en människa väljer att minnas från sitt liv och vad hon väljer att glömma, för att göra det lättare att tänka tillbaka på det som varit. Till slut bestämde jag mig för att försöka skriva något om det och så blev det den här novellen. Det var länge sedan jag trivdes så bra med en av mina egna texter.

Vad kommer du att använda prispengarna på 15 000 kronor till?

Det är fortfarande så fantastiskt att tänka på att jag fått pengar för något jag skrivit! Jag har funderat en del och kommit fram till att pengar från skrivandet ska investeras i mer skrivande. Därför har jag tagit några dagar ledigt från i höst och ska ägna de dagarna åt att skriva.

Vad har du gjort i sommar?

I sommar har jag sytt och broderat, badat, skrivit och läst på olika platser i Sverige. Jag har länge jobbat med en novellsamling som nu äntligen är ordentligt genomarbetad och på väg ut till förlagen.

The post Intervju: “Det mest känslosamma jag skrivit på länge” first appeared on Opulens.

VINNAREN. “Det är sant att längtan har rört sig inom henne, letat efter en punkt att landa på. Glumslövs backar och fars ullrock, mors mjuka rulltårta.” Under Opulens åtta veckor långa sommaruppehåll publicerar vi vinnarna i vår senaste novelltävling. Idag presenterar vi förstapristagaren Resan hem av Jenny Green. Här kan du läsa en intervju med henne >>.

Bilen är varm och höften värker trots sittkudden. Hon vrider på sig, försöker skjuta sig längre bak i sätet men det hjälper inte. Hon kommer inte kunna sitta så här hela vägen.

Olof kör fort med ena handen på ratten och spelar musik för högt. Inte har han ansat skägget heller, så hon får skämmas för honom. Men han ställer ändå upp utan att invända, hade inte ens haft den där trötta tonen när hon ringde och bad honom att köra henne. Han hade bara låtit glad, som om det var självklart att han gjorde det här för sin gamla mamma, körde henne alla milen från Alingsås till Landskrona för ett sista besök vid föräldragraven.

De kör mil efter mil med höga granar alldeles utanför fönstret, men sedan ger skogen vika för vidderna och släpper ut henne. Hon kan inte låta bli att dra efter andan. Himlen är precis som hon minns den, vidsträckt och evig, och de kör rätt in i den. Snart breder också Öresund ut sig bredvid dem. Ljuset i vattnet bländar och hon kramar om sina vita skinnhandskar medan en ny värme sprider sig i kroppen.

”Så vackert det är, visst är det, Olof?”

Han slänger ett öga genom fönstret och rycker på axlarna. Han är som Ivar. Han vill ha skogen med allt dess mörker och dess unkna luft. Han tycker om mossan som sörplar under fötterna och de dyiga insjöarna. Det måste ha varit Ivar som visade honom skogen, som förklarade den för honom, för det var sannerligen inte hon.

Av sin egen far fick hon havet. Det var han som lärde henne hur man skulle se på det öppna vattnet, det som var grönskimrande och försiktigt om sommaren för att sedan mörkna och ilskna till om vintern.

De brukade packa fikakorgen och sedan promenera längs stranden vid Borstahusen och ut över Glumslövs backar. Hon blundar, stänger ute motorvägens oväsen, och med ens kan hon känna hur hans stora fadershand klämmer om hennes lilla, solen som värmer deras vinterbleka ansikten och hur han lägger sin arm om henne. Rocken doftar av ull och piptobak. Det var länge sedan de sågs nu, far och hon. Länge sedan de satt vid havet och packade upp ostsmörgåsar och mors rulltårta.

”Tänk om far och mor inte bor kvar på Eriksgatan? Jag borde ringt dem. Vad glada de ska bli när vi kommer.”

”Men hur tänker du nu, mamma?”

Hon öppnar ögonen och med ens minns hon. Skammen bränner. Hon vet ju egentligen, men då och då blir minnena lite för levande och glider ihop med nuet. Som om tiden var ett floddelta med myllrande förgreningar som ibland möttes och lät sitt vatten blandas till ett enda.

”Ja, ja. Vad dum jag är. Jag bara skojade lite.”

Olof ler överseende mot henne och det syns att han inte tror henne. Hon blir arg på det där överseendet, som om hon inte har rätt att skoja lite. Hon vet mycket väl att det inte finns någon lägenhet. Ingen mor som kan servera rulltårta och ingen far med ullrocken fylld av tobaksdoft.

Men hennes Landskrona finns kvar och de ska besöka graven, gå på konditori, sova en natt på Hamnhotellet för att sedan åka tillbaka till Alingsås. Hon vet det där, men ibland skojar hon och låtsas glömma.

”Du har sannerligen ingen humor, lika rolig som en sten. Det har du efter din far.”

Han grymtar och fäller ner solskyddet. Han är verkligen lik Ivar, till och med örsnibbarna är desamma, långa och slängiga med små sträva hårstrån som han inte har vett att klippa bort. Hon har aldrig kunnat hitta sig själv i sonen fastän hon har letat. Han envisas med att gå ensam djupt in i skogen där ingen kan hitta honom om han skulle ramla och bryta sig. Så har han byxor utan passform och stoppar ner flanellskjortan fastän det är omodernt. Ingen rock har han heller, utan bär samma jacka jämt. En med många fickor, som om han skulle ut och fiska. Det är som om han vill att folk ska stirra på honom. Själv har hon inget att skämmas för. Håret är nypermanentat och ordentligt färgat. Sjalen mjuk och dyr, och handskarna lika fläckfria som himlen.

Äntligen sänker han musiken och vänder sig mot henne.

”Ska vi svänga av och ta något att äta, sträcka lite på benen?”

Hon nickar utan att ta blicken från sitt Öresund. Höften värker, smärtan ilar ner i benet och bilen är kväljande varm.

Det finns så mycket längtan inom henne, om hon bara kunde förstå vad den gör där. Varför den rör sig som ett flackande ljus i bröstet. Än med skenet riktat mot Landskrona, än mot Olof, än mot föräldrarna och tiden som gått.

För länge sedan strålade den mot Ivar, men inte nu längre. Nu vill hon inte ha med honom att göra och när han ringer svarar hon inte längre, trots att det finns ett och annat hon skulle kunna säga till honom. Men hon står vid telefonen och ser på hans nummer som rinner fram över nummerpresentatören, numret hon inte glömt fastän hon tappat så många andra. Först när signalerna tystnat tillåter hon sig att känna tomheten i bröstet. Den varar inte länge, den är knappt ens märkbar.

Nej, hon längtar inte efter Ivar, inte egentligen. Bara efter det som fanns i början.

Kvällarna i den trånga lägenheten då han satt och ritade på huset han skulle bygga åt henne. Då hon fick ställa fram ett fat med kvällssmörgåsar och sedan lägga sina händer på hans axlar och se på medan han skissade på deras framtid.

Hon har kvar ritningarna, de sitter i pärmen med bankpapper. De tar ju ingen plats, så hon ser ingen anledning till att slänga dem. Det skulle ha blivit ett vackert hus. Rikligt med ljusinsläpp, altan och ett finrum där de skulle haft matsalsbord i mörk ek.

Allt hade han lovat henne. Allt hon drömt om. Och hon hade inte tvivlat.

Men det var då det. Nu är hon en gammal skröpelmaja, med höfter som inte riktigt bär, ådriga händer och leverfläckar som sprider sig över armarna. Decennierna måste ha förändrat honom också. Hon försöker föreställa sig att han krympt ihop och blivit darrig på det där gammelmanssättet, men kan inte se det framför sig. Inte hennes Ivar, han som var huvudet längre än de andra männen och med ett sätt att tala som fick rummen att stanna upp.

Hennes Ivar. Hon tänker så, fastän han sedan gick vidare till andra. Men han hade kommit tillbaka till henne, även om det ibland varit långt mellan gångerna. Ibland hade han klivit på i huset som om han fortfarande bodde där och hon hade ställt fram en tallrik åt honom och försökt förmå Olof att hälsa ordentligt på sin pappa.

Så hade han försiktigt kramat hennes hand för att sedan släppa taget och sträcka sig efter en chokladsnitt.

Det var under ett sådant besök som han hade sagt de där orden. De som hon fortfarande kunde plocka fram och hålla med varsamma händer för att känna värmen de gav ifrån sig. Det var långt efter att hon blivit ensam och han hade hunnit med ett par, kanske tre, andra kvinnor sedan dess. De hade suttit i soffan med sin kaffe på maten och golvlampan hade kastat ett gulaktigt sken över rummet. Då hade han tagit hennes hand och sagt:

”Vi har något särskilt du och jag, det har vi.”

Så hade han försiktigt kramat hennes hand för att sedan släppa taget och sträcka sig efter en chokladsnitt.

Det hade varit en försvinnande kort stund, det vet hon. Ändå lyser minnet av den kvällen så starkt att skuggorna från allt det andra blir små, nästan försumbara. Där inne i hörnen ligger ensamhet och svek bredvid svartsjuka och skam, men vem har inte varit ensam ibland? Och lite sviken blev väl var och varannan människa. Dessutom hade han ju hållit hennes hand och sagt att de hade något speciellt, de två.

Olof håller upp dörren för henne och de kliver in på stället som han kallar för en restaurang, fastän det syns att det är något annat. Det är högljutt och de får tränga sig fram mellan alla kroppar till ett litet bord av plast. Alla äter med händerna och dricker med sugrör, även de vuxna. Överallt är det röster och blickar. Någon skrattar och hon vet att det är åt henne. Hon rätar på ryggen och rättar till sjalen. Den är fin, kanske finast på hela restaurangen. Om det här nu är en restaurang.

”Sådär. Hamburgare och pommes, varsågod. Och så en kaka till kaffet.”

Olof ler när han räcker över ett varmt litet paket som hon förstår är maten. Ingen tallrik och inga bestick och potatisen har glidit ut på brickan. Bredvid står en stabbig muffins i plastförpackning och ser hård ut.

”Tänk om det fanns rulltårta. Vet du att mor alltid gjorde rulltårta? Så fort vi hade besök var det rulltårta med grädde.”

”Jo, men nu fanns det bara muffins. Den är nog god den också.”

Mellan hamburgerbröden kan hon ana en baconskiva. Man ska låta bacon rinna av på hushållspapper innan man serverar, men hon förstår att kockarna här inte vet om det.

”Jag är egentligen inte hungrig.”

”Det klart du är, du åt ju knappt någon frukost.”

Hon är så trött. Olof måste ha kört en onödigt lång väg. Men snart är de framme hos mor och far. Hon längtar in till det ljusa storarummet med träden utanför, längtar efter mors mjuka blick. Det var så länge sedan hon var där. Länge sedan hon fick känna mors händer mot sina kinder. Hon har längtat efter att få visa Olof den höga bokhyllan med alla läderinbundna böcker. Kanske kan far läsa något för dem i kväll. Han har en vacker röst när han läser. Hög och mäktig så att luften fylls av allvar. Hon borde ha åkt tillbaka för länge sedan, hon saknar dem så. Kan inte förstå hur hon hamnat så långt hemifrån.

Olof packar upp sin mat och tar rejäla tuggor.

”Smaka nu så ska du se att det känns bra.”

Hon stoppar några friterade potatisar i munnen känner hur det suger till.

”Men nu kommer vi inte vara hungriga när vi kommer fram. Mor kommer bli besviken, hon har gjort köttgryta, hon gör alltid köttgryta på helgen.”

Olof klappar henne på handen.

”Nu velar du till det igen, morsan.”

Hon blänger på honom och under en kort stund finns allt samtidigt. Hon är den lilla flickan vid havet, hon är ung och nygift, hon är den svikna, den förälskade, den nyblivna mamman och hon är en mycket gammal kvinna på en hamburgerrestaurang. Sedan förgrenar sig floden igen, breddar landremsorna mellan hennes egen flodgren och det andra, det som nu är borta och försvunnet för länge sedan.

Ivar kunde inte bo i Skåne, hon minns inte varför, bara att det hade med jobbet att göra. Hur som helst var hon tvungen att flytta med honom hela vägen till Alingsås. Den stilige polisen som kunde ha fått vem som helst, men som valt just henne. Han hade hämtat upp henne vid dörren och haft blommor med sig så att hennes mor blivit helt till sig, och självklart hade hon varit tvungen att följa med honom. Det viktiga hade varit att de fick vara tillsammans och hon hade längtat efter att få hälsa på i Landskrona med ring på fingret. En enkel ring som ändå skulle blända.

Det hade varit en ljus tid, så ljus och klar i minnet att den måste ha varat mycket länge. Då hade skogens mörker inte stört henne och han hade tagit med henne på långa bilfärder till små insjöar som låg likt svarta hål i skogen och hon hade tänkt att det fick duga. Att det var detta som var livet: slitas upp och föras bort. Börja om.

”Ät nu, mamma.”

Potatisen har kallnat och köttet är smaklöst. Hon torkar sig försiktigt om munnen och ser sig om. Känner efter att håret ligger som det ska och att blusen är ordentligt knäppt. Hon är ingenting att skratta åt.

Det är nästan eftermiddag när de äntligen står på Eriksgatan 20 och ser upp mot tredje våningen. Om man tänker bort bilvägen är det som att ingen tid har gått. Måsarnas skrän ekar fortfarande mellan husen och hon kan nästan ana gestalterna innanför fönstret. Far i fåtöljen och mor som dukar fram tallrikar i köket. Doften från köttgrytan som puttrar.

”Där uppe, med de långa gardinerna. Det är storarummet. Och bredvid är köket. Vet du att mor alltid gjorde rulltårta när vi skulle få besök?”

Hon pekar och ser med ens att de söta små fönsterlamporna med fransar är borta. I stället står där en vit ful sak, rund och plastig, mellan mors bomullsgardiner. För visst är det mors gardiner? De långa, ljusa sommargardinerna. Visst är det?

Hon pressar ihop läpparna när hon känner hakan börja darra.

”De kan väl aldrig ha flyttat utan att säga till mig? Vi skulle ha ringt innan. Varför fick jag inte ringa?”

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Hon säger så, men egentligen skojar hon. Hon vet bara inte hur man tar sig ur det här skojet. Hon vet ju att de ska titta på graven, men hon vet också att mor och far väntar på henne där inne på tredje våningen. Att det finns en vacker bokhylla och köttgryta och en far med havet i blicken.

”Kom nu mamma, nu tror jag att vi har tittat klart.”

Olof tar hennes arm och de går längs trottoaren, förbi bageriet som inte längre är ett bageri och in mot stadskärnan.

”Vad gör vi här? Det här är inte mitt Landskrona.”

”Det är kanske lite annorlunda nu.”

Hon blundar och snörper ihop munnen.

”Och var hade du tänkt att vi skulle sova i natt, om det bor andra i lägenheten? Jag blir så ledsen. Att de inte sagt något. Ska vi behöva ta in på hotell nu då?”

Olof drar djupt efter andan, stryker över hennes vita handske.

”Ja, nu checkar vi in, så få du vila en stund innan vi tar oss till graven.”

Hon puffar på frisyren, ser i en fönsterruta. Lockarna är fortfarande strama och ingenting är förlorat. Sjalen har hon dubbelvikt om halsen och hon ser flera andra som bär sina halsdukar på samma sätt. Ändå känner hon hur de ler menande när hon går förbi.

Innanför kyrkogårdens grindar breder solen långa skuggor över grusgångarnas rutnät. Här ligger de allihop, tänker hon. Alla de som en gång befolkade världen. De leende tanterna i sybehörsbutiken och frukthandlaren. Bibliotekarien med fickuret. Och skolkamraterna. Både de snälla och de elaka. Farbror Göte med de otäcka ögonen. Och mor och far.

Hon ser sig omkring. Det är större än hon mindes det och för ett ögonblick är det omöjligt att orientera sig. Men så finner hon sig och trampar i väg förbi minneslunden och svänger höger mot den sneda hängbjörken.

”Här någonstans ska det vara.”

”Är du säker?”

”Det klart jag är säker.”

Blicken glider över gravarna. Hon har för sig att det ska sitta en vit ängel böjd över mors och fars sten och att det ska vara vid björken, hon vet att hon har stått där i skuggan en varm sommardag, när det nu kan ha varit. Hon kryssar mellan stenarna med okända namn och vägrar släppa fram osäkerheten som trycker på. Hon har ju varit här, tyckte att de fick sådan fin plats i skuggan.

Till slut stannar hon.

”Här Olof. Här är det.”

Han ställer sig bredvid henne och de stirrar på en hög svart sten med helt fel namn och årtal inristat.

”Men det här är ju inte rätt. Dina föräldrar hette ju Olga och Hilding.”

Hon knyter nävarna så att handskarna stramar.

”Jag vet väl vad de hette, vad tror du egentligen? Det är här säger jag ju. De har tagit bort mor och far och lagt dit den här knösen i stället. De har tagit bort graven utan att säga till mig!”

”Ta det lugnt nu, mamma. Det är klart att de inte har. Du hör själv hur det låter.”

Ilskan väller upp i henne, för visst hör hon att det är orimligt. Ändå måste det vara så, för hon skojar inte nu, inte om gravplatsen.

Så hastigt hon kan vänder hon på klacken och hastar bort till en bänk. De tror att de kan göra som de vill med gamla människor, men det här tänker hon inte låta passera. Hon ska ringa kyrkogårdsförvaltningen, kommunen och skriva till tidningen. De ska sannerligen få veta att de lever.

Olof står en bit bort med sin telefon och när han efter en stund kommer fram till henne ser han glad ut. Viftar med mobilen, och hon vet att hon på något sätt har förlorat.

”De ligger på andra sidan. Alldeles intill muren.”

Hon ser ner i marken och skakar på huvudet. Det hettar i ansiktet och Olof tar i henne som om hon inte kan klara sig själv.

”Då har de flyttat på graven. De har flyttat på den utan att säga till mig.”

Hon sväljer ner klumpen i halsen. Sväljer och sväljer och ber till Gud att Olof ska skoja med. Och hon blir bönhörd. Han nickar och lyckas nästan låta lika upprörd som hon.

”Ja, de saknar helt klart all respekt för oss anhöriga.”

Alldeles intill muren står stenen. Den är rundad med en liten ängel som blickar ner på de båda namnen, precis som hon mindes det. Hon böjer sig ner med buketten och trots att det värker i knäna tar hon sig tid att stryka fingrarna över namnen. Olga Jansson och sedan Hilding, bara två år efter. Samma mor och far som bor i lägenheten på Eriksgatan, som serverar köttgryta och läser högt ur läderbanden. Bilderna trängs och skuffas inom henne, floderna glider ihop till en enda bred forsande och hon svämmar över.

”Men ligger de här, min mor och far? Har de dött?”

Hon vänder sig mot Olof, han som är en son men också en gammal man, nästan lika gammal som hon själv.

”Men lilla mamma.”

”Varför har ingen sagt något?”

Det rinner ur henne och hon trycker sjalen mot ansiktet fastän den blir fläckig. Olof klappar om henne och någonstans helt nära viskar hennes mor, så som man gör till ett litet barn. Såja, viskar hon, såja min tösabit. Inte ska du gråta.

”Du kunde ha flyttat tillbaka, vet du. När farsan stack. Du längtade ju så.”

De sitter på en bänk i kvällssolen. Kyrkogården är nästan tom och hon vänder ansiktet mot himlen, blundar och tar in dagens sista värme. Tiden rinner nu i samma takt som hennes egna hjärtslag. Hon vet var hon är, och vem. En gammal kvinna med en obestämd längtan som tittar till sina föräldrars grav tillsammans med sin son. Också han är gammal. Hon märkte inte när det hände, allting måste ha gått mycket fort.

”Det kunde jag ju inte. Dra med dig över halva landet.”

”Klart du kunde. Jag var ju så liten, brydde mig inte. Och du hade ju kunnat få hjälp, inte behövt springa mellan jobb och dagmamma. Inte behövt vara så ensam. Du hade ju ingenting däruppe.”

Olof skakar på huvudet, stryker handen genom håret som om det fortfarande var tjockt och yvigt.

Orden lägger sig tungt över henne, gör det svårt att dra efter andan. Hon tänker på Ivars hand som tar om hennes, och på de där orden. Vi har något särskilt, du och jag. De sades så fort och så lätt för mycket länge sedan, ändå lyckas ljuset från dem knuffa undan så mycket annat.

”Ivar. Han var ju så kär i dig. Han ville så gärna vara en god far. Jag kunde inte gärna försvinna bort med dig.”

Olof fnyser och vänder sig bort.

”Farsan. Jag har inga minnen av honom alls från att jag är liten. Inte ett enda. Och du fick ju tjata för att få det minsta lilla underhåll, minns du inte det? Om du ens fick något alls.”

Hon blundar mot solen igen.

”Du pratar så konstigt. Han var väl där ibland. Och du blev så glad när han kom. Varje gång blev du så glad.”

Olof skakar på huvudet, stryker handen genom håret som om det fortfarande var tjockt och yvigt.

”Är det så du minns det, mamma?”

”Och ni gjorde utflykter också, det måste ni gjort för du är precis som han. Ja, med skogen och det, i alla fall.”

”Han har aldrig tagit med mig någonstans. Han kom ju bara de gånger han inte hade någon annan. Det var bara då som han kunde tänka sig att lägga lite tid på dig. Och mig.”

Hon ser inte på honom, vill inte att han ska dra fram allt det där som hon så omsorgsfullt tryckt in i vrårna. Hon vill stanna i ljuset där Ivar böjer sig över husritningen och hon får lägga händerna på hans axlar.

”Att du ska hålla fast vid så tråkiga saker.”

Hennes ögon grumlas. Det är den kalla aprilvinden som drar och hon torkar försiktigt bort köldtårarna.

”Jag menar bara att du kunde ha fått det bättre. Du ville ju tillbaka hit hela tiden.”

Det är sant att längtan har rört sig inom henne, letat efter en punkt att landa på. Glumslövs backar och fars ullrock, mors mjuka rulltårta. Ivar, att få räcka honom tidningen en lördagsmorgon, bara en sådan sak. Hon vill inte längre veta av honom, men han ringer och numret envisas med att rulla upp på skärmen och hon måste stå där och se på det.

”Han borde låtit dig börja om. Du borde inte gått där och väntat.”

”Jag väntade väl ändå inte.”

”Vad gjorde du då? Vad höll dig kvar?”

Vinden är kall nu, den drar kring ansiktet och hon trycker den fina sjalen mot ögonen, vänder sig sedan mot graven en gång till. Ängeln lutar sig över hennes mor och far, vakar över dem och buketten med vita rosor lyser därunder. Det ser fint ut. Hon drar djupt efter andan.

”Det börjar bli sent. Nu går vi härifrån.”

Utanför kyrkogårdens murar väsnas trafiken och övergångsställena tickar för att stressa på de gående. Himlen har försiktigt börjat skifta i rosa och den är öppen och vidsträckt. Olof leder dem tillbaka till gågatorna och hittar ett konditori.

Höften värker och hon sträcker på benet och pustar ut medan Olof beställer. När han sedan ställer ner brickan framför henne kan hon inte låta bli att slå ihop händerna och dra efter andan.

”Rulltårta, jag som älskar rulltårta. Att du kunde veta det?”

Han ler och hänger av sig jackan på stolen. Skjortan är ordentligt knäppt och den gröna färgen klär honom faktiskt.

”Jag hade väl en föraning.”

”Vet du att mor alltid gjorde rulltårta, så fort vi skulle få besök var det rulltårta med grädde till kaffet. Vi skulle ringt innan, jag sade ju att vi skulle ringt.”

Olof ser med ens trött ut.

”Ja, det var dumt. Nästa gång ringer vi.”

Hon tar en bit av bakelsen och blundar när hon för skeden till munnen. Vaniljkrämen är len och får någonting att röra på sig inom henne. Längtan. Hon längtar hem till sitt Landskrona.

The post Sommarnovellen: Resan hem first appeared on Opulens.

Nolaskolan i Örnsköldsvik har en årlig novelltävling vars pris är uppkallat efter Melker Garay på Ekström & Garay förlag som ger ut Opulens. Årets vinnare är Trollkarlen av Ebba Helin som går första året på Samhällsvetarprogrammet.

“Novellen är en stillsam skildring av ett barns bearbetning av sorg och förlust. Författaren levandegör berättelsen med en stor förmåga och lyckas på ett unikt sätt visa, med barnets naivitet i centrum, att den obegränsade fantasin kan skapa förståelse för det ofattbara när stödet från de närmaste inte alltid räcker till”, lyder juryns motivering.

Trollkarlen

Katja står på skolans parkering med händerna i jackfickorna och blickar ut över skolgården. Hon håller ryggsäcken ovanför huvudet i ett försök att blockera den annars varmt välkomna vårsolens strålar. Ett stenkast bort, på en bakgård i slutet av gatan, sitter två pensionärer i solstolar och absorberar våren men bara synen av dem får Katja att huttra och pressa händerna längre ned i fickorna. Nej, vårens blommande rabatter, återigen porlande bäckar och oavbrutna fågelsång avnjuts bäst när man inte fryser tårna av sig.

När den lagom nedsmutsade, grå kombin till slut svänger in på parkeringen med ett ryck sitter Katja på det nedklottrade staketet och dinglar med benen. Hon möter kort mammas och pappas allvarsamma blickar och kontrollerar sedan att läxmappen och den blå glasburken båda är i tryggt förvar i hennes väska, innan hon hoppar in på den högra sidan av baksätet. Mamma vänder sig om. “Katja, var har du vantarna?”, frågar hon, men Katja vet att det egentligen inte är en fråga. Det är mammas sätt att bekräfta Katjas närvaro. De senaste månaderna har det tydligen varit hennes enda kommunikationssätt. “Vet inte.”, svarar Katja utan att så mycket som kasta en blick mot henne, med ögonen fästa långt bort utanför bilrutan. Mamma suckar och vänder sig om. Utan att ta blicken av vägen sträcker pappa sig mot mitten och skruvar upp volymen på radion i ett försök att tona ned den tryckta stämningen. Bilresorna är alltid det jobbigaste med gå-tidigt-från-skolan-dagarna men de andra barnens avundsjuka blickar när hon traskar förbi dem på väg till parkeringen gör henne alltid bättre till mods.

Katja är en trollkarl. Det är det bara en annan person i hela världen som vet men det har hon varit sedan hösten förra året. Fast vid närmare eftertanke så har Katja nog minsann haft trollkarlskrafter hela sitt liv. När hon fångade den där tårtspaden som krånglade sig ur mammas grepp, halvvägs på väg ned mot heltäckningsmattan i vardagsrummet, under kalaset i ettan. Ja, sådant kan inte förklaras på något annat sätt än med ren och skär magi. Men det var först när morfar plötsligt stötte på draken som hennes trollkarlsmagi verkligen behövdes.

Det var oktober och ovanligt kallt när Katja hörde talas om draken för första gången. Eller förstås, det var ju först i efterhand hon förstod att det var en drake det handlade om men redan då anade hon att något var konstigt. Mamma hade pratat i telefon en kväll och dagarna efter var hon och pappa som förbytta. De trodde att Katja inte märkte något, men det gjorde hon. Just de dagarna hade hon behövt åka buss till skolan och hon åkte aldrig buss till skolan. Pappa envisades alltid med att skjutsa henne överallt, även om hon försäkrade honom om att det var helt okej att åka buss någon gång ibland. “Om vi ändå ska betala leasingen varje månad är det väl lika bra att vi använder bilen.”, brukade han skämta. Eller inte skämta, det var helt ärligt svårt att avgöra när pappa skojade eller inte. “Dessutom är det bara ligister som åker buss.”

Allting hade dock blivit klart för Katja när hon träffade morfar veckan efter. Mamma och Katja hade åkt dit direkt efter skolan och morfar hade mött dem vid lägenhetsdörren. Han hade stått i dörröppningen och bara stirrat på dem några sekunder för länge innan det var som om han kom på sig själv. Han ruskade på huvudet och gjorde en gest med handen. “Kom in.” Inne i morfars lägenhet hade det varit stökigt. Inte så där oordnat hemtrevligt som han brukade ha, utan rörigt. Smutsig disk var utspridd överallt och en lukt som Katja inte kunde sätta fingret på låg som ett täcke över lägenheten. De hade satt sig vid bordet i köket och mamma hade gett morfar en blick som sade åt honom att det var dags att börja prata. “Katja, jag…” Morfar pausade och öppnade sedan munnen igen som för att säga något men stängde den sedan. Han tänkte ett tag innan han pratade. “Det är en drake.” Mamma suckade ljudligt, skakade på huvudet och reste sig upp. “Jag går till bilen.”, sa hon irriterat. Morfar tittade efter henne när hon gick innan han fortsatte. “Det är en drake som jagar mig och jag måste slåss mot den. Men du behöver inte oroa dig, den är liten och kan inte skada mig.” Katja tittade häpet på honom. Hon hade tusen frågor men bara en kom ut. “Varför måste just du slåss mot den? Jag borde väl kunna hjälpa till.” Morfar log. “Vill du veta en hemlis? Jag tror att du i själva verket är en liten trollkarl. Och alla vet ju att trollkarlar kan besegra drakar hur lätt som helst, eller hur?” Katja nickade. Hon var en trollkarl och hon skulle allt rädda morfar.

Bilen gör en skarp sväng åt höger efter vattentornet vid Violinvägen och Katja låter kroppen lealöst följa med. I det gula huset som stoltserar bakom två ekar minns hon att hon var på kalas hos Tilda K. i klassen i tvåan. Men det var innan akut-magsjuka-i-klassrummetincidenten. Efter det slutade inbjudningarna trilla ned i jackfickan. Och till lekparken som anas bortanför cykelbanan brukade hon och mamma cykla varje ledig dag. Men det var innan jobbet slukade upp mamma och all tid hon hade gick åt till att skriva dumma rapporter och mejl. Innan man kunde man höra det aggressiva tangentknappandet ända in på morgonen. Katja kan den här vägen utantill. Varje sväng, varje övergångsställe och varenda grop i asfalten som får pappa att sakta in eller mamma att tjafsa när han inte gör det. Det är som en film som spelas upp om och om igen och Katja kan varenda replik.

Plötsligt sänker pappa radion och börjar prata. “Vad var det de hade sagt?” Hans röst är ännu mer monoton än vanligt och han stirrar rakt fram på vägen. “Det var tydligen dåligt.”, svarade mamma sammanbitet och Katja märkte att pappa, medvetet eller inte, ökade farten något. Förutom en knappt hörbar popdänga på radion så blir det nu helt tyst i bilen. Katja sneglar ned på ryggsäcken som ligger vid hennes fötter och böjer sig sedan ned för att dra upp dragkedjan och plocka upp den blå burken. Hon kastar en blick framåt för att försäkra sig om att varken mamma eller pappa är medvetna om vad hon gör. Det är de inte, så Katja öppnar försiktigt burken, blundar hårt och kramar om den hårdare. Den är hennes chans. Morfars chans.

Katja har aldrig sett draken med sina egna ögon men hon vet vad den gör. Vad den gör med morfar. Hur hans blick blir tom och livlös efter att ha stirrat in i bestens ögon, brinnande av hat. Hur hans hud skrumpnar ihop mer och mer av drakens till synes oändliga eldsprutande, hur morfar aldrig har någon energi kvar när de träffas. Det är som om draken på något sätt fullständigt slukar all styrka morfar har kvar. Ändå beger han sig gång på gång tillbaka för att slåss mot den och Katja förstår inte varför.

Utanför bilrutan är det fortfarande några få, dystra snöhögar kvar, men de är på sin höjd ett par decimeter och förmodligen mer grus än snö. Det som är kvar av förra årets löv kikar nu fram och de bruna nyanserna skulle nästan kunna få en att tro att det är senhöst. Vårsolen skyms av minst en kilometer höga betongbyggnader och det blir genast kallare. De har kommit till stan. Katja känner hur bilen nu börjar kämpa sig uppför den långa, snirkliga backen och med det vet hon att resan närmar sig sitt slut.

Katja och morfar hade suttit i skinnfåtöljerna bredvid fönstret när han sa det. “Katja, hur ska jag säga det här, jag kommer inte att kunna besegra draken. Eller rättare sagt, jag kommer inte att kunna besegra draken på egen hand. ” Han stirrade blankt ut genom fönstret och suckade. Katja tittade frågande upp på honom. “Vad menar du?” Morfar funderade ett tag innan han svarade. “Jag kommer att behöva förgifta den för att ta kål på den.” Morfar tittade på Katja som satt djupt försjunken i tankar. “Jag förstår”, sa Katja, pausade en stund och fortsatte sedan. “Jag kan göra ett gift åt dig. Jag är ju trots allt en trollkarl.” Katja log finurligt mot morfar och han kunde inte låta bli att le tillbaka. “Jag vet precis hur man gör, i boken jag läser så gör häxan ett gift av påskliljelökar och det finns massvis i rabatten på baksidan av skolan!”, sa hon med uppspärrade ögon. Morfar log mot henne, men någonting sorgset anades i hans blick. Utan att säga ett ord böjde han sig fram och omfamnade henne.

Parkeringen är nästan helt tom och pappa ställer bilen närmast ingången. Katja känner hur stadsluften fyller hennes lungor i samma sekund hon kliver ut ur bilen och hon kan känna en klump växa i magen. Mamma och pappa går iväg med raska steg och Katja springer ikapp dem. Inomhus reser sig taket hotfullt över henne på ett sätt hon aldrig sett tak göra förut. Katja har aldrig känt sig så liten, trots att hon växt minst fem centimeter sedan i höstas. Nu finns dock ingen tid för att vara rädd. Drakens närvaro ekar i korridorerna och Katja vet vad som måste göras, hon ska förgöra den en gång för alla. För morfars skull.

“Är det här?”, frågar mamma, som är minst sagt uppjagad, någon. Katja kan inte se personen, men efter vad som hon antar var en nickning, rycker mamma upp dörren och går in. Pappa försvinner in bakom henne och med ens känner sig Katja yr. Hon tar ett djupt andetag, kramar om burken och går in. “Morfar! Jag har giftet som jag gjorde med mig och…” Synen hon möter får henne att tystna. I rummet står fyra främlingar, mamma och pappa, alla omringade runt morfar. Allt hon kan göra är att stirra. På mamma, som gråter lutad mot en vitklädd kvinna. På pappa, som står med handen på hennes axel och som stirrar tomt ut i ingenstans. Och på morfar. Katja känner knappt ens igen honom. Han påminner mer om en uttömd ballong än den morfar hon känner. Katja känner ilskan bubbla upp inom sig. “Var är draken?”, frågar hon med tänderna hårt sammanpressade. Mamma suckar och lägger händerna för ansiktet. “Var är draken, sa jag!” skriker Katja med gråten i halsen. Då brister det för mamma. Hon tar ett andetag och tittar rakt in i ögonen på Katja. “När ska du komma tillbaka till verkligheten?” skriker mamma genom tårarna. “Det finns ingen jävla drake och du är ingen trollkarl! Bara ett barn som inte klarar av att leva i den riktiga världen!” Burken faller till marken. Med ett öronbedövande ljud förvandlas den till tusen skärvor runt henne men Katja kan inte röra sig. Hon känner glödheta tårar välla upp i sina ögon.

För mamma har ju rätt.

Katja är en trollkarl. Det är det ingen annan som vet och så kommer det förbli. För alla andra vet ju att allt sådant där egentligen bara är på låtsas. Trollkarlar och drakar, bara dumheter. Men trots att draken inte finns så har den ändå vunnit. För Katja kommer aldrig kunna rädda någon.

Speciellt inte morfar.  

The post Vinnarnovellen: Trollkarlen first appeared on Opulens.

NOVELLTÄVLING. Opulens novelltävlingar har blivit ett populärt återkommande inslag två gånger om året. Trots att vi denna gång utlyste vår vintertävling lite väl sent kom det in många bidrag. Redaktören för Opulens Prosa & poesi-avdelning, Carolina Thelin, tackar för de många fina novellerna och passar på att ge några hedersomnämnanden.

Opulens novelltävling med tema Vinterresa är nu avgjord. Med över sextio bidrag har det varit ett svårt jobb att utse endast tre vinnare. Många av novellerna håller hög kvalité och därför vill vi ge några hedersomnämnanden här, utöver vinnarbidragen.

Alve Rauer har skrivit en av de ruggigaste men också vackraste novellerna – Potatisen – som handlar om en gammal man vars liv hänger på den ynkliga och av frosten anlupna potatisskörden. Daniel Wallins Vinterresa är en intressant och nästintill obehaglig dystopi i Michel Houellebecqs anda. De står i hallen av Fredrik Eriksson är en underbar liten historia om stressigt familjeliv med vardagspanik, svett och bråkiga ungar. I Anna Heds originella och fantasifulla It’s a Christmas miracle får vi vara med om en fabulös jullunch i Centralbadet efter stängning. Nämnas bör också Per Gahrtons humoristiska Men jultomten finns ju inte! Vinterresa i den egna trappuppgången där en flicka med detektivambitioner avslöjar en skurk utklädd till tomte. Den skiljer sig från de andra novellerna då den riktar sig till en yngre läsekrets.

Men vi har trots konkurrensen tre värdiga vinnare. Som nummer tre kommer Annika Torstenssons finstämda Ismusik. Andraplatsen går till Karin Tjäders både sakliga och magiska novell Mörkret. Förstapristagare är Roland Andréasson med den ytterst välskrivna och mångbottnade Orden och stormen. Stort grattis till er alla!

Idag publicerar vi vår bronsmedaljör och på onsdag respektive fredag följer silver och guld.

The post Sverige, vi har ett resultat! first appeared on Opulens.

INTERVJU. “Jag vaknade jag en morgon och tänkte att det var den här historien jag borde skrivit”, säger Pia Lindestrand som vunnit Opulens novelltävling Julskräck med sitt bidrag En perfekt jul.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hur mycket och hur länge har du skrivit?
— Jag hade tänkt skriva min första bok när jag var sju år och fick låna min morfars skrivmaskin. Det blev den första av många “böcker” som aldrig blev färdiga. Även om jag lärt mig grunderna i maskinskrivning lärde jag mig aldrig att skriva snygga texter på de gamla manuella maskinerna. Jag älskar min dator och att man aldrig mer behöver leta efter Tipp-Ex eller försöka mata in tre pappersark med stenciler emellan, som i en skrivmaskin.

—Jag skriver inte varje dag men jag har alltid skrivprojekt “på gång”. Senast jag fick något publicerat var en novell i Novellmästarnas antologi Alla tiders brott (2018).

Vilka är dina litterära förebilder?
— En av mina litterära förebilder är Stephen King, för att han är så produktiv och skriver varje dag. En annan är Fay Weldon för hennes mörka humor och bitska samhällskritik.

Kan du berätta något om din vinnarnovell?
— En perfekt jul kom till när jag försökt skriva en annan julnovell med skräcktema men som inte blev tillräckligt “julig”, fast jag kämpat länge med den och till slut fått ihop en ganska lång historia med både en Parisresa, en varulv och seriemördare och några stressade julklappsköpare. Sedan vaknade jag en morgon och tänkte att det var den här historien jag borde skrivit, något enklare och kortare och som innehöll det stora ångestframkallande juldilemmat; att man tycker att man måste stressa så mycket för att kunna slappna av och ha det mysigt en dag. Det är en helt fiktiv historia med en fiktiv familj och den var lite kortare från början.

Har du funderat över var du ska hänga upp vinsttavlan?
— Det finns en ledig hedersplats för tavlan vid mitt skrivbord.

Vad har du för planer i vinter?
— Närmaste planerna i vinter är att fira jul i Danmark, hos en av döttrarna. Det blir inte så mycket julstress för min del. Jag kommer inte att baka några mandelmusslor.

Alla artiklar av Christian Wåhlander

The post Intervju med novelltävlingens vinnare first appeared on Opulens.