ENERGIPOLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om Tidöpolitikernas oförmåga att leverera en fungerande energipolitik.

Energipolitik som drabbar väljare och näringsliv

Att Sverige inte nått en blocköverskridande överenskommelse om energin är ett oerhört svek mot väljarna och näringslivet. Jag vågar påstå att Tidöpolitikerna därmed idiotförklarar sig själva och visar sig oförmögna att leda landet.

Energin är blodomloppet i nationen. Alla som varit med om ett längre strömavbrott vet det. Slås strömmen ut stannar allt. För näringslivet, främst den tunga industrin, är tillförlitlig, säker och hyfsat billig elektricitet livsavgörande. Därför skriker våra företag efter en överenskommelse som lever över flera mandatperioder.

Tidöpolitikerna vägrar leverera och ägnar sig i stället åt frågan om vad som är bristande vandel och om sin kulturkanon. Därmed följer diskussioner om huruvida Saltsjöbadsavtalet och flygplanet Viggen är svensk kultur eller inte.

I sista stund tycktes en överenskommelse vara på gång, men Sverigedemokraterna har styvnackat vägrat att gå med på kompromissen. Det nyssnazistiska partiets skäl är något oklara. Jag återkommer till det.

Energipolitiken på 80-talet

I stället ska vi sätta oss i tidsmaskinen och åka till 1980. För då inleds sveket. Året innan hade kärnkraftverket på Three Miles Island i Harrisburg i USA varit nära en förödande härdsmälta. Världen chockades. I Sverige ifrågasattes då om vi skulle bygga ut kärnkraften från sex till tolv reaktorer.

Facit fanns inte. Att göra entydiga riskbedömningar var omöjligt, hur Sverige skulle försörjas med energi på annat sätt var oklart. Ändå var vi tvungna att välja en väg. Det är därför vi har 349 välbetalda folkvalda i riksdagen som är våra ombud och kan sätta sig in i svåra frågor. Men dåvarande regeringen med centerledaren Torbjörn Fälldin i spetsen fegade ur.

Experterna var oeniga och varken de borgerliga partierna eller Socialdemokraterna var överens internt. Därför protesterade inget parti när ansvaret lades i knät på folket genom en folkomröstning.

En tragikomisk fars

Alternativen i valet gjorde det dock till en tragikomisk fars. Många tror att vi 1980 röstade om ja eller nej till kärnkraft. Fel. Alla de tre alternativen innebar en avveckling. Det tål att upprepas: alla de tre alternativen innebar en avveckling.

Linje 1 och 2 var nästan identiska. Reaktorerna skulle avvecklas i den takt som var samhällsekonomiskt möjlig. Ingen av linjerna sade att nya, utöver de beslutade, skulle byggas.

Linje 2 gjorde tillägg om statlig kontroll samt behov av satsningar på alternativ energi.

Linje 3 sade ungefär samma sak som linje 2, men satte en tidsgräns – total avveckling inom tio år.

Så vi röstade om en tidsplan för avveckling. Inget annat.

Linje 1 fick 18,9 procent. Linje två 39,1 och linje 3 samlade 38,7 procent.

Viktigast var kanske att alternativen som talade om satsning på alternativ energi fick nästan 80 procent.

Sålunda: Sverige skulle avveckla kärnkraften genom att först fördubbla den. Och vi gav oss god tid att fundera på alternativ under reaktorernas livslängd på flera decennier. Fast när den tiden nu gått har vi ännu inte bestämt oss.

Satsningen på det alternativa kom i gång sent. Men idag har sex av reaktorerna stängts av olika skäl. I dag står kärnkraften för en tredjedel av vår el, som mest var det hälften. Talet om avveckling, som var enda alternativet 1980, är borta. De flesta tycks övertygade om att en mix av källor, inklusive kärnkraft, kommer behövas under lång tid.

Engergipolitikens kärnkraftskramare

Fast Tidölaget har med närmast religiös övertygelse hävdat att kärnkraften i princip är den enda vägen in i paradiset. Men denna energi ska subventioneras med nästan ofattbara bidrag och garantier från det allmänna. Energiminister Ebba Busch har surrat sig stenhårt vid rodret på kärnkraftens skuta. Så hårt att hon avfärdar att i princip alla remissinstanser sågar den modell hon föreslår. Hon anser att deras invändningar och fakta bara är ”åsikter”.

SD:s nej till kompromiss i energipolitiken

Till sist fanns ändå ett kompromissförslag mellan blocken. För ingen vill göra energin till valfråga. Då skrek Tidölagets största atomkramare, SD, nej. Jimmies parti älskar kärnklyvningar lika starkt som man hatar vindkraft. Skälet till avskyn är oklar. Kanske anses detta energislag som vänster och liberalt. Måhända även feministiskt.

SD:s enda hjärtefrågor

Ändå är det märkligt. För SD har bara två hjärtefrågor. Den första är att invandring är roten till precis allt ont. Denna ska stoppas och de som invandrat ska i möjligaste mån slängas ut.

Den andra hjärtefrågan är en villkorslös kärlek till en kultur som är förankrad i drömmen om ett ariskt Bullerbyn.

Därför kör SD ofta med kappan-efter-vinden-taktik i frågor där det inte går att klistra på lapparna ”Allt-är-invandrarnas-fel” eller ”Allt-är-vänsterns-och-hbtq-folkets fel”.

Så var det med vinster i välfärden där partiet totalt bytte åsikt efter middagar med välfärdskapitalisterna. Och i februari 2022 gick man snabbt från att vara riksdagens mesta Putin-kramare till att i stället omfamna Nato.

Varför stretar SD emot?

Varför stretar Sverigedemokraterna emot i energifrågan? Jag ser två skäl.

Det ena är att de bjudits på fina middagar av kärnkrafts-lobbyn.

Det andra är att de vill hålla regeringen på sträckbänken. För att i sista stund gå med på en kompromiss. I utbyte mot något – kanske att Sölvesborgs store son ska få kröna sin karriär med en post som statsminister, i händelse av att Sverige efter valet 2026 ska fortsätta idka Tidölag i fyra år till.

The post Regeringens usla energipolitik är ett enormt svek first appeared on Opulens.

Den svenska klimataktivitsten Greta Thunberg blev idag bortburen av norsk polis i centrala Oslo. Detta efter en demonstration mot vindkraftsanläggningar i samiska renbetesmarker. 

Den svenska klimataktivisten Greta Thunberg, 20, utrustad med samisk flagga, har anslutit till de demonstranter som under flera dagar blockerat entréer till politiska departementshus i protest mot att vindkraftsparkerna på Fosen inte rivs. Idag bars hon och de andra sittstrejkarna bort av norsk polis. Det är en i raden av demonstrationer som anordnats i Oslos regeringskvarter. Förra veckan flyttade aktivister in och övernattade i norska olje- energidepartementets foajé, rapporterar NRK. 

Demonstrationerna handlar om två vindkraftsparker på halvön Fosen, nära Trondheim, som kom på plats 2019 och 2020. De ingår i Europas största landbaserade vindkraftsanläggning. Även om många förordar förnybar el har platsen för anläggningen ifrågasatts då de försvårar för den samiska rennäringen. Renar, särskilt honorna, räds och undviker vindkraftverk. Demonstranterna kräver att vindkraftsparken rivs och att området återlämnas till samerna. 

– Vi har gjort bedömningen att läget är kritiskt nu. Det är inte så att folk vill komma hit och sitta utanför departementet, säger Greta Thunberg till NRK.

Till NRK säger hon vidare att det egentliga brottet är begånget av norska staten. När ärendet togs upp i Norges högsta domstol vann renägarna. Det menades att de mänskliga rättigheternas 27:e artikel inte uppfyllts, alltså att samerna hade förvägrats rätten till kulturellt utövande. Beslutet att tillåta bygget av vindkraftsparkerna var ogiltigt, enligt en enig högsta domstol. Samtidigt tog rätten inte ställning i frågan om vindkraftverken bör rivas, men fastslog att byggandet var olagligt.  Över ett år har gått sedan domstolen lämnade sitt svar men vindsnurrorna står fortfarande kvar. 

Det är inte första gången konflikten står mellan energiförsörjning och samers rättigheter. Frågan om Fosens vindkraftsparker har liknats vid 70-talets Alta-konflikt då samer motsatte sig byggandet av ett vattenkraftverk.

 

The post Här är vindkraftsparken Greta Thunberg demonstrerar mot first appeared on Opulens.

FAKTALÄNGTAN. “Inget kan som smäckra vita vindsnurror få högerns tyckare att gå i spinn och vimsa bort sig i ren ilska”, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

Jag brukar inte så ofta skriva om energipolitik, eftersom jag är både okunnig och ointresserad. För en utomstående känns ställningstagandet för/emot kärnkraft/vindkraft som en sån där fråga där partierna gräver ner hälarna och vägrar ändra sig av ren jävla princip.

The post Hur jag lärde mig älska vindkraft first appeared on Opulens.

ENERGIPROBLEMET. “Nästan ingen av dem som tror att elen omedelbart kan ersätta oljan frågar hur elen ska produceras”, skriver Lars Thulin.

Miljöpartiets kongress visade nyligen på ett nytt vägval. Språkröret Per Bolund gjorde klart att partiet måste attrahera även den som inte bytt bil till Tesla, som får all el från egna solceller eller äter enbart vegetariskt. Partiet ska nu hjälpa de som lever liv där fossil energi är nödvändig under lång tid framöver. Samma sak med de industrier som smutsar ner mest.

Med största sannolikhet är det en omvändelse under galgen. Giljotinen märkt ”Mindre än fyra procent” dinglar över partiet. Då kan inte skogmulleklasser och näbbstövlar rädda det. Men länge har det verkat så.

Vi måste bort från fossilsamhället. Det ska omedelbart fasas ut. Bilden i media har varit att detta kan bli verklighet bara tröga politiker och en elak industri skärper sig. Det är slagord som pumpas ut och som ges stort utrymme i media.

Alla instämmer i förhoppningen. Olja är en ändlig resurs, utvinningen är skadlig för miljön. Fossilt bränsle driver på uppvärmningen. Men debatten är ensidig. För nästan ingen talar om alternativet. Vi bör vara ärliga och säga att målet som gällt under åtskilliga decennier är ett alltmer fossilsnålt samhälle. Fraser om fossilfrihet utan förankring i verkligheten gynnar ingen och är kontraproduktiva.

Enkelt uttryckt går en tredjedel av oljan till industrin, en tredjedel till transporter och sista delen till jord- och skogsbruk. Att de två senare sektorerna genast kan slippa olja tror hipsters i storstäder. Där folk jobbar med media, är influencers och organisationskonsulter. De tycks tro att den ekologiska gurkan hamnar på Bondens marknad genom en lantbrukare som cyklar omkring med sina varor och gör sitt jobb på gården med häst och vagn.

De som framställer maten och de som fraktar varor har en annan syn. För det finns ett snabbt sätt att få största delen av jordens befolkning att dö i svält. Att ta bort all diesel.

Låt oss se hur livsmedelsproduktionen för klotets invånare bedrivits i snart ett sekel.

Undantaget från beroendet av olja är måhända viltkött. Men då måste älgjägarna tar sig ut i skogarna i varsin Tesla.

Grunden för världens hushållning är spannmål, dels som mat för oss själva, dels som mat till tamboskap. Varje svensk, medräknat våra djur, konsumerar 600 kilo spannmål per år. Nästan två kilo per dag.

Spannmål odlas på åkrar som plöjs, harvas, gödslas, sås och skördas. Det gäller varje kvadratmeter av fälten. Det sker med traktorer som redskap, vilka drivs med diesel. Samma världen över – ris, majs, soja, durra och quinoa. Produkter från jordbruksarbete med oxar och hästar når sällan världsmarknaden.

Grönsaker och frukt odlas och skördas på ett liknande sätt. Det gäller avokado från Israel, äpplen från Kivik och vin från Australien. Traktorer med batterier som räcker åtta timmar i sträck och laddstationer på varje bondgård – där är vi inte än.

Fiske bedrivs från fartyg som drivs med diesel. Fiskodlingar kräver transporter för både utfordring och slakt.

Undantaget från beroendet av olja är måhända viltkött. Men då måste älgjägarna tar sig ut i skogarna i varsin Tesla.

Sedan ska livsmedlen beredas och fraktas. Kaffet från Brasilien förädlas hos Gevalia i Gävle. Det fraktas inte dit med roddbåt. Hamnen i Rotterdam, ibland kallad Europas mun, hanterar 435 miljoner ton med varor per år. Antalet segelfartyg som angör hamnen är försumbart.

Malten, som blir den närproducerade ekoölen i puben på Södermalm måste fraktas till bryggaren. Få vill bära maltsäckarna på huvudet. Gröna Coop tar inte frysvarorna på häst och vagn till affären i Arvidsjaur. Utan diesel ingen Kravmärkt sojabiff på tallriken och ingen Fair Trade-latte gjord med ekologisk havredryck.

Men biobränsle? Jo, men många problem återstår innan volymerna blir tillräckliga. Råvaran är antingen skog, och där får vi skäll av EU för att via avverkar för mycket – eller spannmål. Men att göra bränsle av mat är många tveksamma till. Och räcker åkrarna? Annan källa är avfall, men tillgången är begränsad.

Slagordspolitik frodas. En statlig utredning vill att jordbrukets subvention av diesel tas bort. Den är en nagel i ögat på den gröna rörelsen. Men den ersätts då med ett bidrag med annat namn som ger samma ersättning. För om skattelättnader på dieseln försvann, skulle vårt jordbruk slås ut. Vi får då ta mat från andra länder. Deras traktorer drivs inte på batterier.

Vi ska göra allt för ett fossilfritt samhälle. Fast innan traktorer drivs med biobränsle eller solceller, alla oceangående fartyg har segel och 24-meters långtradare är eldrivna, behövs diesel från raffinaderier. Men dessa bör inte få byggas ut i Sverige. Något annat land får ta hand om skiten. För Sverige är ju miljövänligt.

Nästan ingen av dem som tror att elen omedelbart kan ersätta oljan frågar hur elen ska produceras. Mer vattenkraft går inte – då blir samer och naturvänner sura. Mer vindkraft gör att de med kåkar i fjällen och skärgården lika sura. Kärnkraft vill nästan ingen ha. Kolkraft vill absolut ingen ha. Solkraft okej, men i ett land nära polcirkeln och elintensiv basindustri blir det bara ett komplement.

Vad ska vi göra? Importera elen? Så att miljöeffekterna av framställningen hamnar någon annanstans. För Sverige är ju miljövänligt.

The post Vi kan få fossilsnålt samhälle – inte fossilfritt first appeared on Opulens.