GAMLA ROMARNA. “Mitt förslag är att det bara serveras klimatskadat vin och den enklaste sortens vegetarisk kost till de församlade”, skriver Erik Cardelús apropå FN:s klimattoppmöte i Glasgow i november.

In vino veritas, sade de gamla romarna. Genom vinet kommer sanningen fram. Vi slappnar av och tungan slinter. Vem har inte sett en människa visa dolda sidor av sig själv under påverkan av ett glas vin eller två? Doktor Jekyll and Mister Hyde, fast med rödvinsränder på munnen.

Nyligen framträdde en sommelier på teve och talade om att det ”gör ont i hjärtat”.
Och nog har vi alla lite ont i hjärtat, av och till. Ett liv utan hjärtesorg är svårt att leva.

Men sanningen som lösgjorde sig ur denna vinfinsmakarmun var av annorlunda slag, den handlade om klimatet. Det handlade om att årets vinskörd i världens mest kända vitvinsdistrikt – Chablis – är en katastrof. Extremväder – frost och nederbörd – har skadat druvorna, skador som ligger helt i linje med klimatförändringarna och som har kommit för att stanna. Problemet har varit känt sedan länge, men nu börjar mumlet stiga till vrål, något vi inte längre kan tänka bort. Inte ens i Chablis och i de finaste salonger.

Minns bara de enorma och okontrollerbara skogsbränderna i Kalifornien och Australien. Och nog kommer vi snart kunna odla vin i Gävle, om inte vingårdarna där hamnar under vatten innan de spikats upp. En annan trend är att mycket av dagens vin kommer att bli sötare, om klimatförändringar tillåts skena på. Skadat vin och sötare vin, för som bekant driver värmen fram sötma hos druvorna. Så istället för friska och fräscha viner blir det glögg ute på terrassen under den kvalmiga sommarnatten med brandrök i luften. Och nog är detta inget att gå efter, oavsett om vi dyrkar tillväxt och växande bankkonton eller inte? Vi sänder också en gigantisk fulfaktura till våra barn och barnbarn, om inte annat.

Sött är vinet och bitter är sanningen, mest av allt är planeten skadad. Om det kommer att drickas så mycket vin på FN:s klimattoppmöte i Glasgow i november, vet vi inte. Sannolikt kommer en och annan höjdare skåla i någon dyr dryck. Kanske äts också dyra biffar, köttstycken som färdats lång väg för att hamna i rätt mun. Kanske från kor som betat i Amazonas avhuggna skog.

Mitt förslag är att det bara serveras klimatskadat vin och den enklaste sortens vegetarisk kost till de församlade på toppmötet. Det är bra för magkänslan. För det sägs ju så ofta att man använder magkänslan när det tas viktiga och svåra beslut. Och redan de gamla romarna visste det där med vinet: att ur vinklunken lösgör sig sanningen. Sanningen att klimatfrågan är på största allvar, att läget är riktigt illa och det måste göras långt mycket mer än idag.

The post In vino veritas first appeared on Opulens.

VÄGSKÄL. I valet mellan läsk och vin börjar Ladislaus Horatius fundera över förutsägbara smaker och sådana som är oförutsägbara. Läsk ska alltid smaka likadant, medan vinets smak beror på en rad variabler.  Resonemanget leder vidare till frågor om livsval.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag rör mig i maktens korridorer. Förlåt, matens korridorer skulle det vara. Jag strosar alltså i ett snabbköp. Här finns korridorer för allt möjligt: Barnmat, hälsokost, kryddor, specerier, konserver, te och kaffe.

Jag stannar till i korridoren för dryck. Och det slår mig att detta är ett märkligt vägskäl. Faktiskt möts två världar här. På ena sidan läsk, på andra sidan vin och spirituosa. (Som ni förstår är jag inte i Sverige.) Varför är detta två världar? Jo, för allt är sig likt till vänster, medan mångfald och variation råder till höger. Det kunde inte vara annorlunda; läsk ska alltid smaka likadant, men vin är en fråga om årgång, terroir, druvsorter. En hel rad variabler, med andra ord.

Homogenisering ställas mot regnbågsvariation. Och detta har också intressanta aspekter för människans perception. Och förväntningar. Framför allt hennes smakande.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Man kan säga att smakande handlar om grovt sett två saker; Att konstatera att “det står rätt till”. Och att känna efter hur det står till.

När vi dricker en Coca-Cola för tusende gången betyder den första slurken “Aha, det smakar rätt, det är Coca-Cola.” Efter det behöver vi faktiskt inte längre ge akt på drycken; vi känner inte längre smaken, vi bara igenkänner den.

Så annorlunda det är på andra sidan korridoren. Där gäller motsatsen, åtminstone om vi alls är intresserade av smaksensationer. När vi köper vin är vi lite äventyrliga; vi vet ju inte riktigt vad vi får. Smaksinnet, som är reducerat till sin enklaste funktion i fallet Coca-Cola och dylikt (nämligen att varna för om något “smakar fel”) är här tvärtom uppskruvat till, ska vi säga en högre oktav.
Detta i sin tur kan appliceras till hur vi lever.

Vill vi ha rutiner där allt är känt, upprepat och “tryggt”, eller finner vi glädje i nya smaker, syner, dofter, musik och tankar? Man ska inte diskutera smak, men det är stor skillnad på rutin och protokoll kontra upptäckarglädje med öppna sinnen.

Väldigt mycket i livet kan göras på rutin. Två områden som är fina undantag är parfym och vin. Jodå, även de kan göras på rutin, men samtidigt inbjuder de till större perceptuell vakenhet. Vad, snarare hur doftar parfymen? Vi behöver inte klistra namn och etiketter på upplevelsen, men den kan vara full av fina nyanser. Vad eller snarare hur smakar vinet? Räkna inte med att fånga upplevelsen i ord men räkna med att uppleva det.

Detta tänker jag i matens korridorer när jag står som en åsna mellan en rik och en påver värld: vin och läsk.

Alla artiklar av Ladislaus Horatius

The post När vin inviterar oss first appeared on Opulens.

Jag skulle kunna

Jag skulle kunna öppna den där flaskan rödvin,
den som står uppe på höjden dit jag själv knappt når.
Utan problem fylla ett av de vackra glasen, gröna, gammelgrön, så som förr.
Rynka näsan, samma lukt, bara dyrare nu efter tidens råhet, och även det som sig bör.

Jag skulle kunna skriva om alla rader, skulle kunna skriva färre svordomar och fler
det var en vacker natt, hans bröst hävde sig upp och ned på ett sätt som om han drog stjärnorna emot sig och allt under himlen var mitt medan han sov.

Jag skulle kunna tvinga ner de där första klunkarna i strupen så de andra kom att följa efter utan protest,
då skulle jag hacka sönder allt som finns att säga om drömmar. Banka
in,
berättelsen om min hand i hans,
jag skulle kunna berätta om då mina fingrar spelade på hans i sömnen och jag hörde något,
toner som inte ens gud själv visste vara möjliga trots att han givit bort absolut
gehör.

Jag målar läpparna som av princip, ja så kan jag göra, att stå på barrikaderna med en mun som han kan
tysta.

Jag skulle kunna!
Jo, jag skulle kunna
berätta,
och det skulle bli mörkt och tyst omkring mig.
Mycket skulle jag kunna,
men inte
det. Så be mig inte berätta,
om vitvinet vi drack, de genomskinliga glasen och om allt som inte är
ikväll.

Tystnaden mellan oss

På skrivbordet står en hjärna, jag kan plocka isär och sätta ihop den, jag kan tappa den i golvet och
ingen skulle behöva få veta.
Hjärnan och jag skulle hålla tyst om den saken. Vi håller tyst om många saker.

Som att han bet min skuldra och bad högt till den gud han inte erkänner,
inte ens då, åh gud som jag inte ens tror på,
så var det sagt.

Men det har vi vett att hålla tyst om, hjärnan och jag.
Precis som vi inte talar om straffet, och
skam betyder inget
medan skulden är av en envis karaktär,
om den talar vi ständigt och utan nåd.

Risk för kroppsskada.

Ingen skulle behöva få veta,
vi skulle inget säga om hur han
skrattade,
nej, nej, nej!, det farligaste av allt är att
skratta.
Åtminstone för sådana som honom.

Men om jag skulle glömma att hjärnan som står där i sin form är
upp och ned,
då skulle all vår tystnad falla ur.
Hjärnans subkortikala delar,
skulle inte bry sig det minsta om förräderi,
bara minnen åt fel håll,

thalamus, hippocampus, hypothalamus,.
Åh, han skulle återigen be till den gud han inte erkänner,
kräva att hjärnan och jag
höll käften.

Var inte en sån bitch!

På skrivbordet står en hjärna, jag kan plocka isär och sätta ihop den, jag kan tappa den i golvet och
ingen skulle behöva få veta.

Melerade ögon

En dag får jag henne att gråta,
lägga händerna över sina kinder och stortjuta.
Hur såg du det snyftar hon fram.

Jag såg dig när du talade till mig,
Jag tittade på dig,
så klart.

Ingen har någonsin sagt det, tjuter hon vidare
och lukten av alkohol smittar av sig på min kappa och min hals när hon
kramar mig.
Och det gör inget,
för jag vill gråta över att ingen sagt hur enastående vackra ögon hon har.

Ljusblå cirklar runtom pupillerna medan resten av ögonen är bruna.
Enastående.

Hon är full
för ofta,
kanske, för att bli sedd i ögonen.

Jävla as!

Titta på människan! Hon talar och ni ser inte hennes
melerade ögon,
för hon är en berusad kärring. Pirum!
Igen och igen, och sannolikt för alltid.

Men ändå.
Enastående.

The post Jag skulle kunna och andra dikter first appeared on Opulens.