NOVELLER. Carolina Thelin har läst ”Ur mörkret”, en samling mindre kända noveller av Victoria Benedictsson. Trots mörkret finns det ljuspunkter i novellsamlingen, anser Thelin, inte minst i form av landskapsskildringar och porträtteringar av starka kvinnor.

Ur mörkret av Victoria Benedictsson
Bakhåll

Det är märkligt hur saker och ting kan sammanfalla. Sedan ett halvår tillbaka hade jag stått i reservationskö på biblioteket för Lina Wolffs galghumoristiska skröna ”Liken vi begravde”. Under tiden damp ett recensionsexemplar av ”Ur mörkret” av Victoria Benedictsson ner i postfacket. Jag läste men började med det intressanta efterordet som är skrivet av just Lina Wolff. Förutom att båda dessa författare har det lilla skånska samhället Hörby gemensamt så är det också att deras skrivande genomsyras av både svärta och humor, kärleken och de patriarkala strukturer som ofta förgör den. I ”Liken vi begravde” svävar just Benedictssons ande över människospillrorna i Hörby.

Benedictsson (som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren) föddes 1850 och dog genom självmord 1888 som till stor del orsakades av hennes olyckliga kärlek till litteraturkritikern George Brandes. Hon anses vara en av de främsta bland 1880-talets realistiska svenska författare och fick genomslag med romanen ”Pengar” som hämtar motiv från äktenskapet med postmästaren i Hörby. Det sägs att August Strindberg använde Benedictssons karaktär och död som inspiration när han skapade rollfiguren Fröken Julie i pjäsen med samma namn.

Tio noveller

”Ur mörkret” är en samling mindre kända noveller av Benedictsson som nu det skånska förlaget Bakhåll förtjänstfullt valt ut. De flesta av de tio novellerna är skrivna samma år eller året innan hon dog. Wolff skriver i efterordet att det är som att Benedictsson ”talade för alla kvinnor – de forna och de nu levande – och berättar om den största tyngden i den kvinnliga belägenheten: att ha smittats av ett manligt seende som är grundat i djupt förakt, och i egenskap av bärare av detta förakt aldrig kunna uppnå självaktning”.

Noveller om stolta och starka kvinnor

Och det är verkligen så men där finns också stolta och starka kvinnor som, trots armod och förakt från överheten, inte tar någon skit. I novellen ”Vid sotsängen” besöker den unge pastorn en stuga som ”gav intrycket av fattigmanshelg” med enris och sand på lergolvet och tvättade fönsterrutor. Besöket gäller sista nattvarden till en sotsjuk gamling. Den sedesamma pastorn har fasat för att komma dit eftersom sjuklingen och hans kvinna lever i synd som ogifta och för att kvinnan dessutom är barnamörderska.

Men kvinnan med ”vanlig bondfysionomi som tydde på att hon måste passerat femtiotalet” uppvisar inga tecken på den nedrighet han berett sig på. Hon sitter med Bibeln uppslagen vid sjuksängen och blicken hon ger honom är fast och rannsakande. När pastorn ifrågasätter parets förhållande vägrar hon känna ånger för att hon aldrig gifte sig och så småningom faller pastorns inrotade vanföreställningar. Pastorn genomför ritualen och smyger därifrån.

Jag läser andlöst, det är sällan man kommer så nära inpå livet i litteraturen. Benedictsson väcker sympati för alla där i stugan, inte är det särskilt stor skillnad mellan folk och folk.

En överklasskvinnas fall

Novellen ”En baldams historia” handlar till skillnad från ”Vid sotsängen” om en överklasskvinnas fall ner i fattigdom. Berättarjaget har från att hon var ett litet barn betraktat kvinnan, först med vördnad när kvinnan var ung, arrogant och vacker. Då var ingen man god nog. Sedan på kvinnan som hamnat på glasberget och därför förlorat sin självaktning. Och slutligen med både avsmak och djupaste medömkan, på det gamla alkoholiserade vrak den forna baldamen förvandlats till. Novellen sammanfattar det Wolff pekar på – som kvinna har du inget värde utan man.

Landsbygdens skönhet

”Ur mörkret” skildrar både män och kvinnor (och djur: i novellen ”Djurstudie” är berättaren åskådare till ett drama på liv och död mellan två hundar) från olika samhällsklasser med helt olika förutsättningar. De är alla hänvisade till ett system av synliga eller osynliga normer som styr och som är mer eller mindre omöjliga att ta sig ur. Men trots mörkret finns det ljuspunkter. Kanske framför allt skildringen av den skånska landsbygdens skönhet och den torra humorn som sipprar fram mellan de dystra raderna.

Ett barn av sin tid

Benedictsson är ett barn av sin tid, hon är av borgarklass och hennes ibland fördomsfulla blick på mindre lottade kan vara svår att smälta. Hon ser det någon i hennes ställning ser. Och det kan jag ha överseende med, ty hennes blick är djupare än så. Framför allt för att hon har förmågan att greppa tag i den enda möjlighet som ges henne: att fly sitt öde genom att skriva.

The post Victoria Benedictssons noveller i nytt urval first appeared on Opulens.

PROSA. Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson äger inte den friskhet och charm som gjorde Tripprapporter intressant. Det är en välskriven och snygg roman men den kommer inte att finnas kvar i mig särskilt länge, skriver Carolina Thelin.

Dagarna, dagarna, dagarna av Tone Schunnesson 
Norstedts

I min bokklubb läser vi klassiker och just nu är det “gubblitteratur” som gäller. Jag segar mig igenom På drift (som i översättningen från  originalmanuset, heter På väg – Originalversionen). En paradox kan tyckas men den fartfyllda romanen, fullsmockad av snabba bilfärder, vilda fester, droger och knull gör mig helt blasé. Tone Schunnessons debut Tripprapporter kan till viss del beskrivas som 2010-talets motsvarighet. Schunnessons hjältinna är liksom Kerouacs hjälte på väg i både fysisk och psykisk bemärkelse. Erfarenheten är allt som räknas och det spelar ingen roll om den förgör dig. Två generationsromaner från olika epoker men Tripprapporter är definitivt mer min piece of cake.

I Schunnessons nya roman Dagarna, dagarna, dagarna är jaget en bedagad föredetting. Bibbs är en barnlös snart trettionioåring som har levt livets glada dagar som bloggare, programledare och influencer. När MTV var the shit och bloggen var ny var hon där. Hon har tanklöst spenderat sina pengar som om det inte funnits någon morgondag men nu, när storhetstiden är över, finns det ingen kosing kvar. Det ordnar sig väl ljuger Bibbs inför sig själv och säger till sin man Baby att hon har pengar på sparkontot. Om man upprepar lögnen tillräckligt många gånger förvandlas den till sanning.

Men en dag lämnar Baby henne och därmed också lägenheten eftersom Baby står på kontraktet. Bibbs inser att allt är förlorat om lägenheten ryker. Baby säger att hon får den om hon betalar hundratusen kronor inom en vecka. Det är denna dystra vecka romanen spinner kring, med  utvikningar om en lyckligare tid, i alla fall om en tid då man kunde blunda för livets krassa realiteter.

Pengar, pengar, pengar, allt handlar om pengar. I Victoria Benedictssons feministiska klassiker Pengar från 1885 gifter sig den sextonåriga Selma med en betydligt äldre förmögen man. Hon som hade högtflygande konstnärsdrömmar finner sig snart fängslad i ett sysslolöst välstånd. Bibbs blir ihop med Baby för att han ger henne stabilitet med sin fasta inkomst och ordningssinne. Snygg är han också, ett kuttersmycke som ger många likes. Men liksom för Selma är tryggheten bedräglig. De inser båda att det är svårt att frigöra sig från beroendet. Men där Selma på grund av tidens konventioner är fast i äktenskapet är Bibbs snärjd av betydligt vagare premisser. Selma är en vara på äktenskapsmarknaden, Bibbs är ett varumärke hon visserligen skapat själv, men blivit så förknippad med att den riktiga Bibbs inte längre vet vem som är mest sann.

Allt är förtingligat, allt är en yta, alla kan bytas ut. Bibbs är fixerad vid ytan: det som skaver kan döljas av rätt makeup och ansiktskorrigeringar. Hennes kropp är av modellen större men hon gör vikten till ett varumärke. Bibbs är den öppenhjärtiga bloggaren som följarna både ska känna igen sig i och beundra. Hon dricker för mycket, snortar för mycket och äter för mycket. Hon vet att hon saknar talang men det är talanglösheten i all dess poänglöshet som skapat henne. Hela hon är too much och jag gillar att Schunnesson skriver fram en gränslös kvinnlig karaktär som det finns alltför få av i litteraturen.

Schunnesson är rolig med sin ironiska och svarta humor och hon har förmågan att med korta slagfärdiga meningar formulera sig både träffande och djupsinnigt. Det finns helt enkelt en underton av allvar i den till synes ytliga jargongen. Men samtidigt når romanen inte fram till mig. Kanske för att den är en skildring av ett hippt Stockholm som bygger på igenkänning – många uppradningar av gatorna i innerstan, restauranger och butiker blir det. Jag blir distanserad och tappar intresset. Dagarna, dagarna, dagarna äger inte heller den friskhet och charm som gjorde Tripprapporter intressant. Det är en välskriven och snygg roman men den kommer inte att finnas kvar i mig särskilt länge.

The post Allt är förtingligat, allt är en yta first appeared on Opulens.

PODD. Opulens samarbetspartner Ekström & Garay förlag drar snart igång en klassikerserie. Först ut blir novellsamlingen Folkliv och småberättelser av Victoria Benedictsson. Men vem var egentligen denna litterära legend? För att ta reda på det åker Caroline Cabot till Hörby museum och träffar Åsa Dahlberg som är museichef och expert på just Victoria Benedictsson.

Bokad hos Cabot produceras av Ekström & Garay förlag. Om podcasten och tidigare avsnitt hittas här >>

The post Vem var litteraturlegenden Victoria Benedictsson first appeared on Opulens.

OND BRÅD DÖD. Det är längesedan hennes död inträffade, men Elivra Madigans öde berör människor än idag.  Ivo Holmqvist har gått till tidningsläggen för att ta reda på vad som egentligen hände… Det blir en liten lektion i hur media fungerade förr i tiden.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Knappt hon andas, förr´n hon dog…

På jakt efter något helt annat i de gamla tidningslägg som förvaras i källaren hos Ystads Allehanda hittade jag den här annonsen i avisan för några av de sista julidagarna 1889. Den var då och många år framöver ett fyrsidigt blad i stort format där hela förstasidan ägnades reklam:

”Fröken Elvira Madigans porträtt i kabinetts- och visitkortsformat hos S M Marcus. Order från landsorten expedieras mot efterkrav av 50 öre för visit och 1 kr för kabinett.”

Inne i samma tidningsnummer trycktes en förtydligande kommentar: ”Fröken Madigans porträtt finnes, enligt annons i dagens n:r, till salu hos vår alltid påpasslige hovfotograf, som i sin branche följer noga med dagens händelser och söker tillfredsställa publikens nyfikenhet. Fröken Madigan framställes å porträttet i cirkusdrägt, halvliggande i en hängmatta.”

Ett smart geschäft av S M Marcus, kan man tycka så här nästan hundratrettio år efteråt. Fast kabinettsfotografiet kan vi nog klara oss utan, det räcker med de melankoliskt bitterljuva slutscenerna i Bo Widerbergs film, inspirerade av både impressionisterna och av kollegan Agnès Varda.

Nyheten om Elvira Madigans och Sixtens Sparres dubbelsjälvmord var inte många dagar gammal när den påpassliga annonsen infördes: först sköt han henne den 18 juli, och sedan sig själv morgonen därpå.

Tidningen hade upplyst sina läsare om händelsen under rubriken ”Slutet på cirkus-romanen. Dubbelt självmord”: ”Ett telegram meddelar att vid Svendborg funnits liken av ett ungt par, som med revolverskott berövat sig själva livet. Karlen befanns vara löjtnanten vid  Skånska dragonregementet Sixten Sparre. Sedan någon tid har det man och man emellan berättats att denne, sedan flera år gift med en fröken Adlercreutz och bosatt i Kristianstad, försvunnit och att han rymt med  en ung konstberiderska, anställd vid ett mindre cirkussällskap, fröken Elvira Madigan, känd för sitt ovanligt vackra utseende.”

Ett brev från fröken Madigans mor återgavs i en lång artikel, och någon annan kom med sina inte särskilt smickrande minnen från cirkusen. En underrubrik nämnde självmordsepidemi, med viss rätt: som följetong gick samtidigt ”Dramat i Mayerling. Historisk roman av E von Wellershausen.” Nyheten att kronprins Rudolf av Österrike berövat sig själv och sin sjuttonåriga älskarinna Marie Vetsera livet på jaktslottet Mayerling var bara något halvår gammal den gången — redan då spekulerades det om det inte i stället handlade om ett dubbelmord.

Men självmord hade det varit på Leopolds hotell i Köpenhamn ett år tidigare när Victoria Benedictsson, gift med postmästaren i Hörby och författare under pseudonymen Ernst Ahlgren, tog livet av sig, en händelse Strindberg snabbt drog nytta av för slutscenen i dramat Fröken Julie.

För övrigt var inte fotografen ensam om att slå mynt av dramat på Tåsinge. Publicisten Johan Lindström Saxon, mannen bakom den framgångsrika veckotidningen Såningsmannen och mycket annat, snickrade genast ihop ett efter hand efterhängset skillingtryck:

”Sorgeliga saker hända, än i våra dar minsann/ Sorgeligast är dock denna — den om fröken Madigan…”

Jodå, jag fann vad jag letade efter i läggen, några betydligt mindre sensationella nyhetsnotiser.

The post “Sorgeliga saker hända…” first appeared on Opulens.