FAKTAGRANSKNING. Förslaget om att vetenskapsakademier ska erbjuda faktagranskning av bokmanus andas självgodhet och akademiskt översitteri. Frågan är om förslaget överhuvudtaget skulle leda till bättre populärvetenskapliga böcker. Det skriver fackboksförfattaren Thomas Petersson.

Att skriva populärvetenskapligt är en svår konst och det finns många olika former och ingen given mall för hur det vetenskapliga kan framställas i böcker som vänder sig till allmänheten. 

Vissa böcker grundar sig närmast helt på vetenskap men är så tråkigt skrivna att de bara blir en historia för de närmast sörjande. Vissa böcker lyckas ta sig utanför ett alltför stelt akademiskt tänkande och nå fram med såväl värdefull kunskap som viktiga perspektiv på samhällsfrågor.

Hur stora inslagen av vetenskap är i fackböcker kan variera kraftigt och inte minst vilken betydelse som det vetenskapliga har för den berättelse som boken vill förmedla. Möjligheterna och falluckorna är många. När allt sitter som det ska finns det inget mycket vackrare än en tankeväckande bok där fakta och vetenskap framförs på ett litterärt elegant sätt.

Journalisten och författaren Magnus Linton visar i Text och stil: Om konsten att berätta med vetenskap (pocketutgåva 2022) och flera andra böcker vilken sprängkraft en vetenskapligt grundad fackbok kan ha. Hans konsultgärning under senare år att stödja professorer och andra akademiker att skriva så deras vetenskap når ut förtjänar all uppmuntran.

Förslaget om en tjänst där vetenskapsakademier erbjuder faktagranskning enligt vissa kriterier framfördes häromdagen av Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet, i en artikel i Dagens Nyheter, skriven av tidningens vetenskapsredaktör Maria Gunther. 

Rena faktafel och utdaterad vetenskap ska naturligtvis i högsta möjliga mån undvikas, men risken är att en formaliserad akademisk granskning på ett otillbörligt sätt kommer att peka ut vissa böcker som populärvetenskapligt godkända och andra inte.

Problemet ger sig tillkänna redan i DN-artikeln där Maria Gunther lyfter fram journalisten Izabella Rosengrens nyutkomna bok Hetta som exempel på dålig populärvetenskap och klumpar samman den med helt andra typer och – vad jag kan förstå – mer tveksamma populärvetenskapliga böcker.

Risken är också att många viktiga böcker som grundar sig på vetenskap faller utanför bedömningssystemet och de föreslagna bedömningskriterierna. Det kan hämma den kreativa skrivprocessen och lägga en akademisk ängslighet över själva skrivandet. Vilka böcker ska granskas? Vilken vetenskap? Vilka får stämpeln ”god populärvetenskap”, vilka får det inte?

Att svenska forskare tar ett större ansvar för faktagranskning som rör sig inom deras ämnesområden är däremot i grunden välkommet, och borde egentligen redan vara en självklarhet med tanke på att universitetens uppgift är att samverka med det omgivande samhället och sprida forskningsresultat.

Svenska universitet och forskare borde redan i dag kunna bidra med ett betydligt större stöd, men det måste vara förlagen som är den drivande kraften när det gäller vilka böcker som bör granskas och på vilket sätt det bör utföras.

The post Akademisk ängslighet får inte hämma fackboksförfattarna first appeared on Opulens.