VENEDIGBIENNALEN. ”Här blandas fantastisk vacker, gripande och originell konst med ren kitsch, efterklangsmodernism och en överdos av färgglada naivistiska tablåer,” skriver Kristina Maria Mezei, som besökt årets Venedigbiennal. Där nationalitet, exil och diaspora är centrala teman.

La biennale di Venezia, Arte, 2024. ”Foreigners everywhere”.
Visas i Giardini, Arsenale och runt om i Venedig, t o m 24/11.

Det är sextionde gången som konstbiennalen i Venedig anordnas i sommar. Staden som också kallas la Serenissima är redan i sig fylld av sevärdheter och konst men under konstbiennalerna poppar olika länders paviljonger och andra separatutställningar upp runt omkring och lockar besökaren bort från det traditionella området i Giardini och det gamla varvets stora lokaler Arsenale.

Giardini, den stora trädgården längst ut mot lagunen, fylls av mindre byggnader som hyser de olika ländernas representanter med separatutställningar. I centralpaviljongen har den konstnärliga ledaren Adriano Pedrosa och hans team angett årets tema som också är biennalens titel ”Främlingar överallt”.

I en tid då krig, klimatförändringar och ekonomiska bekymmer driver fram migration världen över träffar temat rätt. Orden dyker upp genom det Palermobaserade kollektivet Claire Fontaines färgglada neonskulpturer på flera ställen översatta till oräkneligt antal olika språk.

Titeln på årets konstbiennal i Venedig, ”Främlingar överallt”, är som sagt välfunnen i vår tid av krig, kriser och accelererande flyktingströmmar. Adriano Pedrosa har hämtat uttrycket från det Palermobaserade kollektivet Claire Fontaine – vars kulörta neonskulpturer återkommer på flera ställen med en mängd översättningar av italienskans ”Stranieri ovunque”.

Den första skylten lyser i entrén till centralpaviljongen i Giardini, där det brasilianska Huni Kuin-kollektivet Mahku smyckat fasaden med en färggrann och symbolmättad muralmålning. I centrum en jättelik alligator som i urfolkets mytologi hjälpte människor och djur att ta sig från en kontinent till en annan.

”En provokation”

Enligt brasilianaren Pedrosa kan ”främlingar överallt” betyda flera saker: varhelst du går lär det alltid finnas främlingar och oavsett plats är du själv på djupet alltid en främling. Han har även valt att utöka betydelsen till hur ett land kan förfrämliga och marginalisera urfolk, queera och i konstvärlden därtill oskolade personer. Själv är han biennalens första konstnärliga ledare från Latinamerika och först även som öppet homosexuell.

Till den internationella huvudutställningen har Pedrosa valt verk av hela 331 konstnärer och grupper från 80 länder. De allra flesta är födda i det globala syd, en del har migrerat till Europa eller USA och nästan ingen har figurerat på Venedigbiennalen förut.

Ovanligt många, drygt hälften, är döda – vilket genererat kritik. Denna konstolympiad är ju sedan starten 1895 världens mest prestigefyllda samtidskonstbiennal, nu den 60:e i raden.

”En provokation”, har Pedrosa kallat sitt vägval.

Själv känner jag mig knappast provocerad. Uppgörelser med det historiskt västorienterade, vita, manliga och heterosexuella konstetablissemanget har ju pågått länge och senaste Documenta i Kassel var totalt dominerad av kollektiv och aktivister från det globala syd.

Venedigbiennalen har i sin tur betat av allt från outsiderart av funktionsvarierade, mediala och självlärda, till konstnärer med hög ålder eller urfolksbakgrund. Och förra upplagans kvinnokvot var rekordstor, drygt 70 procent, varav många svarta personer, plus några icke-binära.

Pedrosa har i stort sett bjudit in alla kategorier av underrepresenterade konstskapare för att betala ”en historisk skuld”, vilket till dels är uppfriskande. Men mest gör det mig frågande, eftersom hans urval är så spretigt och kvalitetsmässigt ojämnt.

Här blandas fantastisk vacker, gripande och originell konst med ren kitsch, efterklangsmodernism och en överdos av färgglada naivistiska tablåer med stela figurer, marknader och karnevaler. Mycket figurativt måleri, textil och skulptur, mindre antal videor och foton än vanligt.

Få internationellt kända namn

Nog verkar det som om Pedrosa gjort en sport av att låta nästan varenda konstnärspresentation avslutas med ”Detta är första gången som verk av x x presenteras på konstbiennalen”. Men det är ju inte bara eurocentrism och fördomar som styrt vilka konstnärer som fått en karriärskjuts i Venedig. Eller?

I huvudutställningen får man leta efter namn som är internationellt kända och/eller efterfrågade i konst- och auktionsvärlden, vilket i och för sig är sympatiskt när marknadskrafter styr allt fler kulturinstitutioner.

Kapitalstarka gallerier har länge kompenserat för krympande statliga konstanslag, och enligt Artnews har auktionshus stöttat flera av årets nationella paviljonger – däribland Storbritanniens påkostade installation av John Akomfrah med timme efter timme av suggestiva filmcollage.

Flera förseningar i år kan också tyda på att biennalorganisationen fått otillräckliga anslag från Italiens högerpopulistiska styre. Kriget mellan Israel och Hamas kastar samtidigt en slagskugga över biennalen, med en demonstration under förhandsvisningen och stängning av Israels paviljong ”tills vapenvila och frigivning av gisslan överenskommits”. Rysslands krig mot Ukraina uppmärksammas däremot mindre än 2022 och hur Ryssland i år kunnat låna ut sin paviljong till Bolivia är ett mysterium.

Tre historiska kärnor

Pedrosa har i sin utställning valt att väva in tre ”Nucleo storico” – ”historiska kärnor” med modernistisk 1900-talskonst från Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien. Centralpaviljongen hyser två av dessa, den största med hundra porträtt i två rum med salongshängning.

Men en väl hög andel verkar ha valts för att uppnå en stilmässig och utseendemässig variation som västerlänningar är ovana vid. Några verk får nog många med mig att associera till hötorgskonst och den ende med svenskkoppling är tunisiern Aly Ben Salem (död 2001 i Stockholm) vars folkligt populära måleri dykt upp i ”Antikrundan”.

Här är Frida Kahlos självporträtt det enda internationellt kända verket. Till guldkornen hör även Marina Núnez del Prados stiliserade madonnafigur i lenslipad granit, ömsint förpuppad med sitt barn. Denna andinska konstnär kombinerade känsligt sin aymara-kultur med modernistisk abstraktion.

Verken som bottnar i en inhemsk tradition men samtidigt förnyat den med moderna stilgrepp tillhör huvudutställningens bästa, vilket också märks i den andra ”historiska kärnan” med abstrakt konst. I centrum brasilianskan Ione Saldanhas poppiga ”Bambus” från 60-talet, där skogen av organiska träpinnar bemålats med olikfärgade band.

Allra längst cirklar jag runt Kim Yun Shins säregna abstrakta skulpturer i trä och olika stenmaterial. Den koreanska konstnären har sitt andra hem i Argentina och hennes verk är märkvärdigt uttrycksfulla med sin delikata ytbehandling och former som tycks sprungna ur råämnets inre struktur.

Queera konstnärer 

I Pedrosas urval är det annars konst av queera, ofta välutbildade konstnärer som sticker ut. Homoerotik är väl mindre intressant för majoriteten av publiken men Louis Fratinos expressiva vardagsscener från New York är minnesvärda, likaså Kang Seung Lees sorgmättade collage som förevigar aidsdrabbade kollegor i Los Angeles.

Även i Arsenales utställningsrum finns ett flertal fängslande verk av homosexuella och transpersoner. Libanesen Omar Mismars mosaiker är på en gång arkaiska och nutida med bilder av såväl manlig kärlek som räddningsaktioner av Syriens kulturarv. Här finns också en svit grönskimrande målningar av Salman Toor, som vid närmare påsyn skildrar scener med hot och våld mot queera personer. Denna pakistanska konstnär är ett hett namn i New York och en målning av honom förvärvades förra året av Moderna museet i Stockholm.

En världsstjärna

Yinka Shonibare, som haft en separatutställning på Moderna och även deltar i Nigerias paviljong, är en av biennalens få världsstjärnor. Hans skulptur ”Refugee astronaut” i Arsenale sägs vara på språng för att möta ”ekologiska och humanitära kriser”.

Fransk-marockanska Bouchra Khalilis videoverk ”The mapping journey project” är mer än 15 år gammalt men fortsatt skakande med sitt prosaiska redovisande av flyktingrutter och mänskligt lidande.

Guldlejonet för bästa bidrag till den internationella utställningen togs hem av Matahoo collective från Nya Zeeland, en maorisk kvinnogrupp vars strama, stiliga rumsinstallation byggts upp med en intrikat väv av remmar.

Far och son Graham, också maorier, briljerar med träsnideri som är både innovativt formmässigt och skarpt politiskt. Naminapu Maymur-White i sin tur bidrar med magnetiska barkmålningar, där stjärnor, ringlande floder och mystiska varelser återger aboriginska trosföreställningar.

Den italienska diasporan

I övrigt är det gott om eteriska textilinstallationer och upp till tio meter långa, fantasifulla bonader i Arsenale. Men allra störst utrymme får Pedrosas tredje ”historiska kärna”, döpt till ”Italienare överallt”.

Här speglas den italienska diasporan med målningar, skulpturer och foton av 40 konstnärer som bidragit till Latinamerikas konstscen. Stilfullast är arkitekten Lina Bo Bardis upphängningsanordningar för måleri, skapade till museet i São Paulo där Pedrosa är chef. Men dessvärre finns även i denna samling kitschiga och därtill exotiserande verk blandat med pärlor.

Så Pedrosas syfte med ”Italienare överallt” är nog främst att bemöta dagens högerextrema flyktingmotstånd genom att visa på omvända migrationsströmmar, från Europa till det globala syd.

Helgjutna resultat

De nationella paviljongerna har i hög utsträckning hakat på biennalens högaktuella tema, med några riktigt helgjutna resultat.

Australien är en värdig vinnare av årets Guldlejon till bästa paviljong, med Archie Moores nedtonat värdiga och samtidigt smärtfyllda installation. Hans mångtusenåriga släktträd, med aboriginer på moderns sida, skottar och engelsmän på faderns sida, förgrenar sig över väggarna och upp i taket. Dokumenthögar i rummets mitt åskådliggör den skrämmande mängden aboriginer som dött i fängsligt förvar.

Urfolk har fått äran att fylla flera paviljonger, där historisk skuld säkert är en delförklaring. USA representeras av en konstnär som både är queer och tillhör ursprungsbefolkningen – dock med ett sällsynt skrikigt resultat. Raka motsatsen till Australiens liksom även Danmarks paviljong.

Där representeras landet för första gången av en grönlänning, fotografen Inuuteq Storch. Även han vänder på perspektivet och visar en inuits unika fotodokumentation av danska kolonisatörer tillsammans med egna bilder av familj och vänner. Stillsam dekolonalisering…

Polens medverkan har på förhand fått global uppmärksamhet, efter debaclet med en högernationalistisk, medioker målare vars utnämning stoppades av den nya regeringen. I stället valdes två konstnärer med ukrainsk bakgrund. Deras drabbande videoinstallation ”Repeat after me” bär vittnesmål från krigets Ukraina, med ljudhärmande illustrationer av hur olika sorters vapendetonationer låter.

De paviljonger som skapat längst köer är Egyptens, med Wael Shawkys magnifika iscensättning av en misslyckad revolution 1882, och Vatikanstatens utställning i ett kvinnofängelse på ön Giudecca. Där har provokatören Maurizio Cattelan förbluffande nog fått delta och säkerhetsprövningar resulterat i att bara ett fåtal hittills fått access.

Nationalism i upplösning

Men flest har köat till Tysklands spektakulära bidrag. Paviljongens naziarkitektur skyms av en enorm grushög hämtad från den anatoliska by varifrån anfadern till Ersan Mondtag utvandrat. Inuti den pompösa byggnaden har konstnären byggt ett trevåningshus med eternitplattor, i 60-talsstil.

I en sådan påver miljö bodde gästarbetare likt hans farfar, som dog av asbestexponering på en eternitfabrik i Berlin. Vid mitt besök under öppningsveckan låg till synes döda skådespelare på de dammiga golven, samtidigt som pampig musik strömmade in från intilliggande rum. Där visas den israeliska konstnären Yael Bartanas storslagna rymdepos, inspirerat av kabbalans förståelse av universum.

Biennalens nationalistiska projekt är i uppenbar upplösning.

Men för Sverige är det ändå glädjande att svenska konstnärer fyller två nationella paviljonger, förutom Lap-See Lams allkonstverk i Nordiska paviljongen (recenserad i DN 25/4) även Valeria Montti Colques bidrag för Chile.

Hennes föräldrar flydde den chilenska militärdiktaturen och hon har skapat en mäktig installation med ett för henne heligt ”mamitaberg”. Det är täckt av brokiga textilier och minnessaker från landet familjen lämnat, ett slags drömbilder blandade med inslag från svensk kultur och natur runt omkring. Den maximalistiska mixen belyser begrepp som nationalitet, exil och diaspora, precis det årets biennal vill diskutera.

The post Venedigbiennalen 2024 är en blandning av fantastisk konst och kitsch first appeared on Opulens.

DE BRUYCKERE. Maria Johansson har sett Berlinde de Bruyckeres stora utställning på Artipelag och finner starka kopplingar mellan skulpturerna och kroppar med mänskligt liv.

No life lost – Berlinde de Bruyckere

Artipelag
Värmdö
Utställningen pågår t o m 26 maj

Artipelag visar en stor separatutställning med Berlinde de Bruyckere. Det är hennes första stora utställning i Sverige men många minns säkert hennes verk på Venedig Biennalen 2013. Utställningen på Artipelag bär titlen ”No Life Lost” som hänvisar till att även om världen inte är på ett bra ställe just nu så är den ännu inte förlorad.

Döden är påtaglig i de Bruyckeres utställning

Fast döden är så påtaglig att man nästan inbillar sig kunna känna lukten av den i lokalen (kanske sprunget ur att Berlinde de Bruyckeres föräldrar drev ett slakteri) så bär konstverken en intim närhet till naturen, ett framtidshopp och en ömsinthet i hantverket .

Det första verket är en skulptur av en häst som hänger i en hov från en ställning, monterad på ett rostigt metallpodium. Podiet är upphittat i en övergiven industrilokal och ger tillsammans med kroppen ett slående vackert men också brutalt, nästan skoningslöst, första intryck.

I verkligheten dog hästen tragiskt under en operation och de Bruyckere fick tillåtelse att gjuta av kroppen i silikon. Arrangemanget har närmare koppling till stillebenmåleriet än till skulptur.

Referenserna till död, skönhet, förlust och religion kombineras med att hon för hand, med små små stygn, sytt på skinn från olika hästar över hela gjutningen. Att även hovarna är inklädda fungerar förvånande nog som ett statement.

Det signalerar att trots att detta är på riktigt, så är det ändå inte på riktigt. Allt är inte så helt förlorat som man först utmanas att tro.

Starka kopplingar till mänskligt liv

För de Bruyckere är det viktigt att verket springer ur ”the real thing, a real body”. Vad hon än arbetar med så finns det i resultatet starka kopplingar till kroppar med mänskligt liv.

Filtar blir hud och trädstammarna har under ytan ett system av ådror och blodkärl. Hästen verkar inte alls vara en avgjutning, utan full av kött och blod.

Inspiration från måleriet

Här finns också påtagliga kopplingar till måleri. Som skulptör arbetar de Bruyckere med en ovanligt synlig inspiration från måleriet.

I ett av hennes sista verk i utställningen vänder hon sig till ärkeänglarna. För när allt faller samman så vänder du dig inte till människan bredvid dig, menar de Bruyckere, då behöver du en ängel att tala med.

The post Berlinde de Bruyckere ‒ skulptör med inspiration från måleriet first appeared on Opulens.

GENUS. Venedigbiennalen inviger nu sin 59:e upplaga – och för första gången i dess 127-åriga historia är de flesta av de omkring 200 deltagande konstnärerna kvinnor och icke-binära. Det “var inget val, men en process”, enligt biennalens kurator Cecilia Alemani.

– Jag tycker att några av dagens bästa konstnärer är kvinnor. Men vi ska inte heller glömma att i biennalens långa historia har övervikten av manliga konstnärer varit häpnadsväckande, säger hon.

Biennalen utforskar i år teman som genus, normer, kolonialism och klimatförändringar. För första gången presenteras också Sápmis konst stort på Venedigbiennalen, när den Nordiska paviljongen fokuserar på samiska konstnärer.

Den ryska paviljongen står dock tom i år, på grund av kriget i Ukraina. I närheten har ukrainska konstnärer skapat en installation av sandsäckar, omgiven av affischer som föreställer krigets fasor.

TT Nyhetsbyrån

The post Kvinnor nu i majoritet på Venedigbiennalen first appeared on Opulens.

Artisten Sofia Jannok släppte nyligen ett nytt album där hennes inre känslor för första gången står i fokus. I veckan delade dessutom hennes stiftelse Sofia Jannok Foundation ut stipendier till tre samiska konstnärer som just nu skriver historia på Venedigbiennalen. 

Sofia Jannok Foundation har nyligen delat ut sina årliga stipendier till personer som verkar för urfolks rättigheter. Hur kommer det sig att du startade stiftelsen och att du delar ut de här pengarna?

– Det kom sig när jag började turnera utanför Sápmi 2006, både i Sverige och utomlands, och märkte att majoritetsbefolkningen hade en helt annan historia och världsuppfattning än den norm som jag har vuxit upp med. Jag fick många frågor som rörde samer i allmänhet men inte så många frågor om mig. Den otroligt låga kunskapen hos allmänheten påverkar min vardag direkt, inte bara som artist utan som människa, eftersom jag insåg att inte heller beslutsfattare vet vilka behov mitt folk behöver för att kunna existera. Jag kände att jag behövde göra någonting konkret och grundade då stiftelsen, som varje år försöker dela ut stipendier till någon jag tycker har verkat för Sápmi eller för andra urfolk.

I år är det tre samiska konstnärer som får stipendiet á 30 000 kronor vardera, Máret Ánne Sara, Anders Sunna och Pauliina Feodoroff. Varför blev det just de här tre personerna?

– Máret Ánne Sara har jag tänkt på sedan länge, hon har visat stort mod i och med att hennes bror har varit i rättegång i Norge där de har regler kring tvångsslakt. Där är det staten som bestämmer hur mycket ren en renskötare får ha, han skulle leva på tjugo renar vilket är lika absurt som att be någon leva på typ 2000 kronor om året. Hon gjorde en jämförelse med USAs utrotande av bisonoxarna där man bildade stora högar av skallarna, och gjorde likadant fast med renskallar.

– Det kändes naturligt att även dela ut stipendier till Anders Sunna och Pauliina Feodoroff eftersom de här tre har blivit utvalda till en av världens största, viktigaste och äldsta konstbiennal i Venedig. De har dessutom fått omforma den nordiska paviljongen till en samisk paviljong, det är en historisk företeelse att ett urfolk har en egen paviljong på Venedigbiennalen. Anders Sunna för fram sin familjehistoria, precis som Pauliina Feodoroff gör på finsk sida av Sápmi. Alla tre kommer från olika nationer och alla påverkar samhället med sin konst.

Vad tror du att den samiska paviljongen kan ha för betydelse för samer och annat urfolk?

– Jag tycker ofta att konsten och kulturen är i framkant och visar på vad samhället borde ha gjort för urfolk för länge sedan, och det är kulturens uppgift till stor del. Att försöka påverka allmänhetens uppfattning och ge andra perspektiv än de vi är vana vid att se.

– Jag tycker de är ascoola som utmäter en del för Sápmi, något vi har strävat efter som folk sedan kolonialiseringens början men inte har lyckats med. Det koloniseras fortsatt idag och vi får allt mindre utrymme för våra livsvillkor, så jag tror definitivt att den här paviljongen kan inspirera allmänheten och väcka nyfikenhet. Det här är en angelägenhet för hela Europa, där samer är det enda erkända urfolket. Drottningen i Norge invigde och det satte ljus på utställningen, som är väldigt samhällskritisk, så det når ju fram till makten helt klart.

På vilket sätt påverkar den okunskapen villkoren för samer och Sápmi som plats?

– Det är skrämmande hur mycket det påverkar. Faktum är att vi har väldigt stark rätt i Sverige men de myndigheter som ska se till att den rätten respekteras har inte kunskapen. Vi samer blir utestängda från de rummen, men om ny kunskap inte når beslutsfattarna så spelar det ingen roll hur stark rätt vi har. Det ger sådana allvarliga konsekvenser att jag ibland inte törs tänka på vad det kan innebära i framtiden, jag har fullt upp med att skydda land och vatten.

Vilken potential har konsten att verka för förändring? Jag tänker både på stipendiaterna och på din musik.

– Jag är själv konsument av kultur och blir påverkad in i själen och hjärteroten av konst, musik och böcker på ett helt annat sätt än av en nyhetssändning. Och det är vad det hela handlar om, vi är alla människor med samma spektrum av känslor och där har kulturen en säregen funktion och möjlighet att nå ut. De stora samhällsförändringarna har inte kommit från makten först, det är opinionsbildning som har legat till grund och sedan har makten fått ändra sig efter vad folket vill.

– I Sápmis fall är vi censurerade från historieböckerna och från berättelsen om Sverige och Norden, men där kan kulturen bidra med att lyfta fram att vi visst finns, vi har funnits hela tiden och har inte tänkt att fara någonstans.

Vad har du för långsiktiga mål med Sofia Jannok Foundation?

– Det långsiktiga målet är att freda land och vatten för all framtid, ett väldigt stort men nödvändigt mål. Vi är ju mitt i en klimatkris och det handlar inte om urfolk i synnerhet utan om att alla ska ha någonting att andas och leva av. Vi fokuserar mycket på att skydda skogen i Sápmi i och med att den är så hotad.

– Vintern 2020 gjorde jag och min sameby en kampanj när Sveaskog skulle avverka 700 hektar naturskog under bara några veckor. Vi lyckades stoppa den men det är så många samebyar som är i samma situation. Vi jobbar för att det inte ska gå så långt att varje sameby behöver göra en sådan kampanj och ställa sig mellan maskinerna. Våra rättigheter ska respekteras långt innan maskinerna kommer.

Vad är det som har fått dig att engagera dig i de här frågorna om urfolks rättigheter?

– Jag tror att det kom med modersmjölken. Jag har föräldrar och morföräldrar som är engagerade och som har varit med sedan början av 1900-talet när samer började organisera sig mot staten. Både på mammas och pappas sida har vi renskötsel och ett starkt språk, så det är svårt att inte vara engagerad.

– Jag blev vuxen ungefär samtidigt som jag startade stiftelsen och hade börjat arbeta heltid med artisteriet, och det var som att ta vid där de tidigare generationerna har höjt sina röster. Det var vår tur att fortsätta deras kamp och det kommer också de yngre att göra. Kampen att stå upp för sin rätt har funnits så länge som staten har stulit och rövat, jag ser det som ett ansvar att fortsätta.

Ditt politiska engagemang speglas även i din musik, men på det nya albumet Lávv u har du låtit mer personliga känslor stå i fokus. Hur kommer det sig?

– Jag hade ett stort behov av att vårda min inre värld efter albumet innan, This is my land, där jag inledde varje konsert med att komma inmarscherande med sameflagga i rustning som snölejoninna. Jag tror att jag hade försummat människan bakom rustningen.

– Jag tänkte inte att det skulle bli ett helt album utan hade bara behov av att skriva om saker som hade skett som jag inte hade ägnat någon omsorg. Det var en väldigt fin och lång process. Kärlek har säkert alla musiker i hela världen skrivit om men jag kom på att göra det först på mitt femte album, kärlek är stora saker.

På ett sätt tänker jag att även ditt politiska engagemang kommer ifrån kärlek?

– Precis, det är fint att du tar upp det för jag upplever att allt det här har samma källa. Jag skriver ju om det som känns allra starkast och jag tror definitivt att allting har med kärleken att göra. Och rädslan för att förlora någonting man älskar väldigt mycket, oavsett om det är en människa eller ett hem.

Vilka känslor har du velat uttrycka med den här senaste plattan, Lávv u?

– Jag tar ofta in det visuella i musiken, även om det inte alltid märks, och har samplat skogssus. Jag kände att jag behövde skydd från de karga vindarna jag alltid var i och jag upplever att jag först då, när jag är i lä, törs vara sårbar. Och där uppstår en väldigt fin gemenskap med hela mänskligheten, det som jag går igenom nu, sårbarheten och känslan av att ha fallit och bara vill få vara, det är någonting väldigt fundamentalt för människan.

– Jag tänker på alla kriser man går igenom världen över, men musiken finns alltid ändå och vi har alltid behövt den att finna tröst i, vara tillsammans i och kanske för att hitta en frist från det som pågår. Skivan bottnar i det och därför ville jag också använda den här ordleken Lávv u, med det samiska ordet för tältkåta lávvu. Det är en cirkulär byggnad där man samlas runt en eld och den står för skydd, värme och gemenskap. Väggarna är bara en tältduk där sångerna kan sippra igenom och ut till omvärlden, det är inget slutet rum utan en världsangelägenhet och en kärlekshandling – lavv.

Du mixar olika sound, både instrumentalt och språkligt, vad har du inspirerats av?

– Allt möjligt! Jag tänker att människan är mer mångfacetterad än enhetlig och att det egentligen är mer naturligt att gå mellan olika genrer och språk. De flesta människor i världen lever ju med flera olika språk och kulturer i sin vardag. Även om man gärna vill dela in musik i olika genrer så upplever jag att det börjar släppa lite grann. Jag har aldrig varit rädd för att mixa och ha flera olika sound på samma album, för jag tänker att det är så vi är.

Jag kan tänka mig att det kan vara begränsande att placera in skapandet och sig själv i ett fack.

– Ja, jag lärde mig i ett annat sammanhang att man inte behöver sätta men mellan känslor. Man kan vara både rädd och förväntansfull, samtidigt. Om vi öppnar upp oss för det här tänker jag att människan kanske kan må lite bättre.

Det är inte långt kvar tills du ska ha konsert i Göteborg, 1 maj, vad har du för förväntningar inför den?

– Jag ger väldigt få konserter nu, en i fjol och en i år, så jag är både rädd och förväntansfull! Glad och nervös. Jag har stått på den scenen på Stora teatern förut och blev så väl mottagen, så det känns som ett tryggt space. Jag vill hålla liveframträdandet smått för att skapa den här intima känslan och har bara med två musiker. Vi kommer att göra tolkningar av de nya låtarna på Lávv u-albumet, utan att återskapa det elektroniska genom tracks. Just för att det ska bli så organiskt och levande som möjligt, som ju liveframträdanden ska vara.

Vad mer kommer du att fokusera på framöver?

– Jag är väldigt inne på att skriva litterärt just nu och skriver på en bok som jag hoppas kunna göra klart det här året. Det är jätteroligt! Den är baserad på verkligheten och på min släkthistoria, men eftersom ingen av dem lever längre så får jag fantisera väldigt mycket. Jag har inte skrivit någon ny låt på länge utan har ägnat den kreativa kraften till det litterära.

– Och så är jag ju skådespelare! Jag ska iväg nästa vecka och fortsätta inspelningen av en norskproducerad film som heter Sulis. Sedan har jag spelat med i två andra norska filmer den här våren också. Den första filmen, Låt älven leva, baseras på Altakonflikten i slutet av 70-talet i Norge. Det var en stor kamp för samiska rättigheter som påverkade hela den norska samepolitiken, och där har man på svensk sida fortfarande inte kommit ikapp. Så jag hoppas att den kommer att visas på biografer även här för den är väldigt aktuell idag med gruvan i Gállok. Det ska bli jättekul att se hur den tas emot!

The post Helgporträttet: “Kärlek är stora saker” first appeared on Opulens.

ÖVERTAGANDE. Den samiska konstnären Britta Marakatt-Labbas textilkonst ställs ut på Venedigbiennalens huvudutställning “The milk of dreams”. Samtidigt tar Sápmi över den Nordiska paviljongen.

– Det är på tiden, säger Marakatt-Labba.

Sofia Sundström/TT

The post Samisk konst tar över i Venedig first appeared on Opulens.

INVIGNING. I helgen slår Venedigbiennalen, den äldsta och av många ansedd som den viktigaste konstbiennalen i världen, upp portarna. Då öppnar också utställningen ”This is Ukraine: Defending freedom”.

Utställningen, som gjorts i samarbete med Ukrainas presidentkansli och kulturdepartement, visar samtida ukrainska konstnärers arbete samtidigt som den synliggör ukrainsk historia och kultur med stöd från internationella konstnärer.

President Volodymyr Zelenskyj bidrar själv med en bild till utställningen, ett personligt citat skrivet över den ukrainska flaggan: “Vi försvarar vår frihet”. Han kommer också att tala vid torsdagskvällens invigning.

I början av mars beslutade konstbiennalen i Venedig att konstnärer med band till Rysslands regering inte är välkomna i år. Samtidigt meddelade ledningen för den prestigefyllda internationella utställningen för samtida konst att beskedet inte gäller samtliga ryska konstnärer.

“För dem som motsätter sig den nuvarande ryska regimen kommer det alltid att finnas plats på biennalens utställningar”, skriver biennalen i ett uttalande.

TT Nyhetsbyrån

The post Zelenskyj öppningstalar på Venedigbiennalen first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. Ida Thunström har sett en aktuell utställning med ukrainska konstnärer på Moderna Museet i Stockholm och reflekterar med utgångspunkt i den över hur det pågående kriget i Ukraina påverkar konstvärlden. “När rysk kultur används som propaganda är det rimligt att bojkotta, men det kan vara snårigt att fastställa exakt var den gränsen går”, skriver hon bland annat.

På Moderna Museet i Stockholm visas under en kortare period i mars utställningen Ett brev från fronten, titeln snyggt nog hämtad från en sovjetisk målning från 1947. 15 samtida ukrainska konstnärer och konstnärsgrupper står bakom 19 olika videoverk. Filmerna finns även tillgängliga på nätet. Det finns nu inget kontroversiellt i att vara politisk när det gäller Putins krig, men Modernas initiativ är lika självklart som det är viktigt. Först när vi inser att vi är del av samma familj, står vi redo att hjälpa till på riktigt, har det visat sig, och vad förenar oss egentligen mer än konst?

The post När är bojkott av ryska konstnärer rimlig? first appeared on Opulens.

Kuratorn Cecilia Alemani bjöds i mars 2020 in till Sverige av Konstnärsnämndens internationella program för bild och form, IAPSIS, i samarbete med danska Statens Kunstfond och norska Office for Contemporary Art Norway.

“Det är mycket glädjande att se hela tre unika konstnärskap representerade i La Biennale di Venezia, ett direkt resultat av Cecilia Alemanis expertbesök i Sverige. I förlängningen synliggörs svenskt konstliv, samt våra konstnärer verksamma i Sverige”, säger Lena Malm, programansvarig vid IASPIS, i ett pressmeddelande.

Office for Contemporary art i Norge har huvudansvaret för den nordiska paviljongen, där de samiska konstnärerna Anders Sunna, Pauliina Feodoroff och Máret Ánne Sara kommer att representera Sápmi.

TT Nyhetsbyrån

The post Britta Marakatt-Labba till Venedigbiennalen first appeared on Opulens.

DILEMMA. I förra veckan skrev Mathias Jansson om klimatsmart konst. Här fördjupar han frågan om konst och klimat. Kan man till exempel med gott samvete ta del av den internationella konstscenen utan att sätta ett djupare klimatfotavtryck?

Efter mer än ett år av pandemi med restriktioner, social distansering och lockdown längtar vi väl alla efter att gå på utställningar igen, att få mingla och träffa andra konstälskare. År 2022 dukar dessutom upp ett smörgåsbord med både Venedigbiennalen och Documenta i Kassel, för att inte tala om alla andra utställningar, festivaler, biennaler och triennaler som fått stå på stand-by under pandemin och som nu ska genomföras. Men så var det där med klimatet. Klimatkrisen har inte tagit paus under pandemin, utan precis som Olafur Eliassons klimatklocka av smältande isblock, som visades under FN:s klimatmöte i Paris 2015, så rinner tiden iväg för klimatet.

Kan man då med gott samvete ta del av nästa års spännande konstscen utan att drabbas av klimatångest och sjunka ännu djupare ner i sina egna koldioxidfotavtryck? Det finns sedan länge en stor medvetenhet och vilja inom konstscenen att dra sitt strå till stacken när det gäller att skapa en hållbar och koldioxidneutral konst. Men frågan är komplex. När Olafur Eliasson visar sin installation på olika klimatmöten så har isblocken transporterats från Grönland, vilket naturligtvis skapar en hel del koldioxidutsläpp. Den ideella miljöorganisationen Julia Bicycle har i en rapport räknat ut hur stora utsläppen blev. När isklockan visades i London 2019 var det totala utsläppet 55 ton CO2e, varav större delen bestod av transporten av isblocken från Grönland. Så även konst som har ambitionen att förbättra klimatet kan vara en del av problemet.

Visst kan man uppröras över utsläppen som bildas när Olafur Eliasson fraktar sina stora isblock från Grönland för att skapa ett konstverk, men i en värld där vi dagligen dränks av rapporter, staplar och prognoser så kan konstens visuella uttryck vara den ögonöppnare som behövs för att slå igenom i dagens mediebrus. Om Eliassons konstverk påverkar människor och makthavare att ändra sina beteenden kan konstverkets koldioxidutsläpp i längden blir negativa. Det går sällan när det gäller stora system, som klimatet, att se till enskilda delar utan det är totalen som i slutändan är avgörande om det sker någon förändring eller inte. Klimatet påminner på så sätt om ett hus. Även om du är jätteduktig och dränerar husgrunden så blir huset inte torrt om taket eller fönstren fortfarande läcker. Hela huset måste vara tätt för att det ska gå att bo i.

En biennal är nu inte heller bara en utställning med konst, utan det är så mycket annat runtomkring som boende, transporter, mat, sopor etcetera. Ja, helt enkelt allt det som följer med den turism som uppstår i anknytning till utställningen som påverkar miljön och klimatet. Det finns mycket som arrangörer, konstnärer och besökare kan göra för att minska påverkan på klimatet: som att åka tåg, äta vegetariskt, ställa krav på boende och lokaler, undvika att frakta stora konstverk med flyg och i stället återvinna och skapa konst på plats med mera.

Konstvärlden kan naturligtvis göra mycket, men i slutänden är det dock hela samhället som måste ställa om så att varje sektor gör sin del för att det ska bli något resultat. Att ställa in en biennal som hålls vartannat år i Venedig skulle naturligtvis göra en viss skillnad, men i jämförelse med alla de kryssningsskepp och turister som översvämmar staden resten av året, så är det bara en av många delar i ett stort pussel. Det där med översvämning var ju förresten något som kom på tapeten i förra biennalen. För det är inte bara turister utan även stigande havsnivåer som hotar staden Venedig och biennalen i framtiden.

Det finns naturligtvis lösningar på problemet. Det gäller bara att tänka utanför ramarna, något som konsten är bra på.  Redan 1982 presenterade Joseph Beuys under Documenta 7 idén att plantera 7 000 ekar i Kassel, som en aktiv handling för att skapa en grönare stadsmiljö och knyta människa och natur närmare varandra. Det tog 5 år att plantera alla träden, men det är ett konstverk som fortfarande står kvar och som känns mer aktuellt än någonsin. Olafur Eliasson har designat Little Sun, en enkel och praktisk solcellslampa som lyser upp världen och förbättrar livet för många människor i utvecklingsländer på ett miljövänligt sätt. Helsinki Biennial som ägde rum tidigare i år arbetar hårt för att i framtiden blir helt koldioxidneutral och använder en ekokompass för att nå sina mål, vilket är ett verktyg för att mäta och spara naturresurser.

Vi kommer fortfarande att vilja resa och uppleva konstverken fysiskt på plats i framtiden. Det är bara hur vi gör det på ett miljövänligt och hållbart sätt som vi måste lösa, men som man brukar säga: Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

The post Konstfrestelser och klimatångest first appeared on Opulens.

VENEDIG. Venedigbiennalen som avslutas nu på söndag har passande nog klimathotet som ett tema. “Frågan är inte när utan hur länge det dröjer innan konststaden Venedig gör Atlantis sällskap på havets botten”, skriver Mathias Jansson apropå utställningen och översvämningarna i staden.

Det är svårt att inte dra parallellen med den antika myten om Atlantis och dagens Venedig, detta kulturella konstmecka som hela tiden hotas av att sjunka ner i havet, och som drabbats av allvarliga översvämningar under Venedigbiennalen vilken avslutas nu på söndag.

Passande nog är klimathotet ett tema för årets biennal. Den italienska konstnären Lorenzo Quinn medverkade redan 2017 med ett verk som bestod av ett par jättestora händer som sträckte sig ur kanalen och stöttade upp ett av Venedigs sjunkande hus. I år återkom Quinn med sex par jättehänder som symboliserade brobyggande mellan människor och generationer och som var en påminnelse till politikerna att börja agera i klimatfrågan.

Men nu var det inte samtidskonsten som i första hand drabbades av översvämningarna i Venedig. Den är precis som alla biennalbesökarna bara en temporär turist i staden och kommer snart att packas ihop och fraktas vidare till nästa internationella biennal. Istället är det de historiska byggnaderna och den permanenta konsten som man oroar sig för ska ta skada av det smutsiga saltvattnet som trängt in i byggnaderna.

För det är inte bara människor som befinner sig i riskzonen när havsnivåerna stiger. Många berömda konstmuseer ligger vid floder eller i närheten av havet och riskerar att översvämmas i framtiden. Förra året svämmade floden Seine över i Paris efter ihärdigt regnande. Då var det museet Louvren som var i farozonen och ovärderlig konst fick flyttas i säkerhet.

Översvämningar har följt människan genom historien och avbildats i konsten från den bibliska syndafloden till dagens smältande polarisar. Gatukonstnären Isaac Cordal, som ställt ut i Sverige på bland annat Open Art Örebro 2013, uppmärksammar klimatförändringen med sina små gubbar som han ställer ut i stadsrummet. I verket Waiting for climate change står Cordals små gubbar och väntar på den stigande havsnivån rustade med badring och mobiltelefon eller så har de redan vatten upp till hakan utplacerade i en vattenpöl.

Den danska konstnärsgruppen Superflex har också tagit sig vatten över huvudet när de 2009 skapade en replika av en McDonalds hamburgerrestaurang. De lät lokalen översvämmas av vatten medan hela händelsen filmades. Med filmen Flooded McDonald’s ville Superflex sätta fokus på hur multinationella företag och den ökande konsumtionen bidrar till klimatförändringarna. I filmen lättar McDonalds-clownen ankar och seglar iväg över ett hav av pommes frites och hamburgare,

Med dagens teknik behöver man inte förstöra en hel lokal för att skapa liknande effekter utan det går att skapa virtuella översvämningar något som konstnären Mel Chin utnyttjar i verket Unmoored (2019). Unmoored är en app som skapar en virtuell verklighet där du kan vandra omkring på botten av det översvämmade Times Square i New York. Ovanför på ytan seglar ett myller av båtar för i även i framtiden när New York och stadens konstmuseum ligger under vatten kommer det att vara mycket trafik på stadens vattenvägar. I Venedig har detta scenariot redan inträffat för här är det båt eller gondol som gäller för den som vill förflytta sig . För frågan är inte när utan hur länge det dröjer innan konststaden Venedig gör Atlantis sällskap på havets botten.

The post Snart gör Venedig sällskap med Atlantis first appeared on Opulens.

SAMTIDSKONST. Min sammanfattning av årets biennal får bli: Allt är bra på Venedigbiennalen men ingenting gör någon verklig skillnad. Det kan sägas vara konstens Zeitgeist, skriver Lars Vilks.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Först som sist bör man komma ihåg att Venedigbiennalen är en utställning som visar Internationell Samtidskonst. Det är den konst som gäller, vill man vara med, skall man förstå vad detta är för något. Internationell samtidskonst växte fram under 1990-talet och blev globaliserad under 2000-talet. Idag finns den överallt. Vad som kännetecknar den är att innehållet är den viktigaste estetiska komponenten. Det rör sig nästan alltid om sociala och politiska frågor. Besökaren är beroende av katalogtexterna som talar om vad verket handlar om. Eftersom varje verk har en egen historia blir det en del att läsa. De dominerande teknikerna är installationer, video, foto, performance. Måleri brukar utgöra cirka 5 procent (i 2019 års upplaga lite mer än vanligt). Utställningarna leds av en välrenommerad curator som väljer deltagande konstnärer och som anger ett tema som närmare förklaras genom ett statement.

Det finns ett hundratal biennaler världen över för samtidskonst. Av dessa står Venedigbiennalen i en klass för sig. Venedigbiennalens särställning hänger samman med att konstvärldens elit samlas mangrant för att ta ställning till utställningen men också för att knyta kontakter och delta i otaliga intervjuer. Den är omfattande, förutom den internationella utställningen deltar närmare nittio länder med egna paviljonger jämte utställningar och projekt som välsignats av biennalledningen. Förväntningarna är alltid stora, biennalen skall visa något nytt och gärna ge en bild av ”Zeitgeist”. Man skall inte se den visade konsten och mottagandet av den som åtskilda. En biennal och dess kvaliteter skapas av konstvärlden där receptionen blir det avgörande: att formulera och bestämma utställningen genom de konstnärer och verk som visas. Under de intensiva pressdagarna skapas biennalens konst och det brukar inte vara svårt att nå en konsensus kring höjdpunkter och kritik.

Venedigbiennalens curator, Ralph Rugoff, valde inte något direkt tema utan istället ett citat som rubrik: ”May You Live In Interesting Times” (otaliga teman har förbrukats genom åren, det är inte lätt att hitta något spännande). Alla kritiker har behandlat citatet ingående och en del har kommit fram till att Rugoff gör sig skyldig till kolonial missaktning. Men jag orkar inte gå in på det. Istället skall jag säga något om internationella samtidskonstens grundläggande kvalitet: Representation. Det är nödvändigt att ha en absolut jämn könsfördelning mellan konstnärerna. Lika nödvändigt är det att välja deltagare i ett globalt perspektiv (och med hänsynstagande till åsidosatta folkgrupper) för att undvika det flagranta misstaget att göra utställningen till en vit västerländsk affär. En stor del av de globala konstnärerna bor och arbetar i Berlin eller i New York så det är inte så komplicerat. En trend som Rugoff följer är att välja tämligen okända konstnärer, gärna utomeuropeiska eller från de mindre konstländerna. Konstvärlden är inte förtjust i ”star shows” och dessutom kommer de att behandla dessa mindre kända konstnärer milt.

Så långt har Rugoff klarat sig hyggligt men han skall också ha några idéer. Den internationella samtidskonsten har politiska ambitioner som emellanåt formar sig till politisk aktivism. Men konsten är mycket dålig på att skapa opinion och det har de flesta curatorer insett. Konstens roll i politiken är symbolisk och når inte längre än till konstvärldens representanter. Rugoff drar istället fram en välkänd sida av konsten som har kommit att hamna lite i bakgrunden: Det öppna konstverket. Alltså att ett verk kan tolkas och omtolkas på många sätt utan att något är slutgiltigt. Han citerar också författaren James Baldwin: “Artists are here to disturb the peace”. En något from förhoppning. Det var länge sedan någon störde friden på Venedigbiennalen. Internationell samtidskonst är uppbyggd kring konsensus och de politiska inspel som dyker upp är okontroversiella på den vänsterflygel som konsten håller sig till.

I Venedigbiennalens internationella utställning visas 79 konstnärer. Rugoff har valt att göra två utställningar i de utrymmen som man disponerar, i parken Giardini och det gamla skeppsvarvet Arsenalen, men med samma konstnärer. Och med det har vi kommit fram till själva huvudutställningen. Lite speciellt är det för mig att gå runt eftersom jag skrider fram med en omfattande procession av italienska livvakter. Det väcker en del uppmärksamhet och är i sig en del av mitt processkonstverk. En besynnerlig performance med ett för konstvärlden kontroversiellt koncept.

En stark profilering av utställningen är utomeuropiska och afroamerikanska konstnärer. Det är helt korrekt och förväntat. Njideka Akunyili Crosbys (Nigeria) finstämda porträtt i blandtekniker som refererar till Vermeer och Hammershøi men med etnisk representation. Henry Taylors målningar porträtterar svartas erfarenheter. Hans målning Hammons meets a hyena on holiday är en lätt bisarr kulturblandning. Med utgångspunkt från den legendariske konstnären David Hammons försäljning av snöbollar 1983 för han in en kulturmix med en hyena, en moske från Mali, en tomtedräkt och ett flygande spann renar. Relationen mellan svarta och vita i USA är temat för Arthur Jafas video The White Album. Jafa fick priset, guldlejon, som bäste konstnär i utställningen. Ett passande val, ett angeläget ämne och en välgjord film. Hans video kontrasteras av enorma däck med kedjor, Big Wheel I – III. Inspirerade av monstertruckar från Mississippi. Kedjorna står för underkastelse och uppror, däcken refererar till bilindustrin med dess många svarta arbetare.

Det politiska är självklart starkt närvarande men inte på något entydigt sätt vilket uppenbarligen är curatorns intention. Det politiska kan framträda mycket subtilt som i Julie Mehretes abstrakta målningar som ofta har en bakgrund med en tidningsbild. Emellertid är övermålningen så kompakt att bildunderlaget är helt borta. Men vetskapen räcker för att man skall påverkas av detta osynliga innehåll. Hito Steyerl skall också nämnas. Steyerl är sedan många år en av de allra största samtidskonstnärerna och det är nästan otänkbart att ha en biennal utan Steyerl. Hennes videoinstallationer är smarta, rytmiska och kritiska. I Venedig tar hon sig an Leonardo da Vincis ubåt och låter den dra iväg till vapenindustri och AI.

När det gäller mera anslående bidrag finns det inte mycket. Sun Yuans och Peng Yus Can’t Help Myself drar dock till sig uppmärksamhet. En stor industrirobot i en glasbur som rör sig koreografiskt och som sopar runt en vätska som påminner om blod. Christopher Büchels Barca Nostra är utställningens kontroversiella bidrag. Vraket av ett sjunket skepp med libyska flyktingar. Det kostade tusen människor livet. Den är uppställd på kajen utanför Arsenalen mitt emot en sandwichbar. Att estetisera flyktingkatastrofer är en svår genre. Ett banaliserande selfieobjekt eller en barsk påminnelse? Rösterna har varit många.

Sedan man klarat av den internationella utställningen har man kvar de nationella paviljongerna. De är spridda över Venedig och det kräver mycket åkande för att få en överblick. Även här delas det ut ett guldlejon och det tillföll lite överraskande Litauen. Teaterdirektören Rugilė Barzdžiukaitė, skribenten Vaiva Grainytė, och komponisten Lina Lapelytė bjöd på operaföreställning med en scen som bestod av en importerad sandstrand med badgäster. Vår tids elände framförs sjungande och det blev alltså lyckat. En av favoriterna till priset var Laure Prouvost i den franska paviljongen. Hennes installation, delvis i mörker och med en grävd tunnel i riktning mot den engelska paviljongen visade en mycket sevärd road movie med ungdomar som möter världen på en färd till Venedig. Ryktet spred sig snabbt och det blev flera timmars väntetid i lång kö. Ett hedersomnämnande gavs också. Detta tillföll överraskande Belgiens paviljong där Jos de Gruyter och Harald Thys installerat mekaniska dockor som återgav ett samhälle med dess normalitet och marginalitet.

Som sagt, dagens konst kräver förklaringar och referenser. Gärna på hög teoretisk nivå med socio-politiska ingångar. Belu-Simion Făinaru har placerat fyra arbetande tvättmaskiner i Rumäniens paviljong och bidrog dessutom med en välformulerad parodi på detta konstspråk: ”Belongs Nowhere and to Another Time is inspired by his own exile. It situates the visitor in the space of a non-specific, transnational culture, problematising contemporary issues of displacement, migration and nomadism from the perspective of cosmic temporality.”

Min sammanfattning av årets biennal får bli: Allt är bra på Venedigbiennalen men ingenting gör någon verklig skillnad. Det kan sägas vara konstens Zeitgeist.

The post Lars Vilks: “Venedigbiennalen är konstens Zeitgeist” first appeared on Opulens.