BERÄTTARKONST. ”Som läsare dras man direkt in i hennes fabulösa historia,” skriver Carolina Thelin som läst Anna Westphalens debutroman ”Diana, döden och jag”.

The post En fabulös historia, fri från autofiktion first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. I protest mot den ryska invasionen av Ukraina meddelar konstbiennalen i Venedig att konstnärer med band till Rysslands regering inte är välkomna i år.

Ledningen för den prestigefyllda internationella utställning för samtida konst, hälsar samtidigt att beskedet inte gäller samtliga ryska konstnärer.

“För dem som motsätter sig den nuvarande ryska regimen kommer det alltid att finnas plats på biennalens utställningar”, skriver den i ett uttalande på onsdagen.

“Å andra sidan, så länge den rådande situationen kvarstår så avvisar biennalen alla former av samarbete med dem som har utfört eller ställt sig bakom denna blodiga aggressionshandling”, fortsätter uttalandet där det också betonas att närvaro av officiella ryska delegationer – eller personer på något vis kopplade till den ryska regeringen – inte kommer att tolereras.

Därmed sällar sig Venedigbiennalen till ett ökande antal kulturinstitutioner som inte tillåter personer eller grupper som står regimen i Moskva nära.

Den ryska paviljongen stängdes dock redan för några dagar sedan. Detta sedan Raimundas Malašauskas, kurator för den ryska paviljongen, meddelat att han lämnar sitt uppdrag i protest mot den ryska invasionen.

Den kommande konstbiennalen i Venedig öppnar i april och blir nummer 59 i ordningen.

TT Nyhetsbyrån

The post Biennalen i Venedig stoppar regimtrogna ryssar first appeared on Opulens.

DILEMMA. I förra veckan skrev Mathias Jansson om klimatsmart konst. Här fördjupar han frågan om konst och klimat. Kan man till exempel med gott samvete ta del av den internationella konstscenen utan att sätta ett djupare klimatfotavtryck?

Efter mer än ett år av pandemi med restriktioner, social distansering och lockdown längtar vi väl alla efter att gå på utställningar igen, att få mingla och träffa andra konstälskare. År 2022 dukar dessutom upp ett smörgåsbord med både Venedigbiennalen och Documenta i Kassel, för att inte tala om alla andra utställningar, festivaler, biennaler och triennaler som fått stå på stand-by under pandemin och som nu ska genomföras. Men så var det där med klimatet. Klimatkrisen har inte tagit paus under pandemin, utan precis som Olafur Eliassons klimatklocka av smältande isblock, som visades under FN:s klimatmöte i Paris 2015, så rinner tiden iväg för klimatet.

Kan man då med gott samvete ta del av nästa års spännande konstscen utan att drabbas av klimatångest och sjunka ännu djupare ner i sina egna koldioxidfotavtryck? Det finns sedan länge en stor medvetenhet och vilja inom konstscenen att dra sitt strå till stacken när det gäller att skapa en hållbar och koldioxidneutral konst. Men frågan är komplex. När Olafur Eliasson visar sin installation på olika klimatmöten så har isblocken transporterats från Grönland, vilket naturligtvis skapar en hel del koldioxidutsläpp. Den ideella miljöorganisationen Julia Bicycle har i en rapport räknat ut hur stora utsläppen blev. När isklockan visades i London 2019 var det totala utsläppet 55 ton CO2e, varav större delen bestod av transporten av isblocken från Grönland. Så även konst som har ambitionen att förbättra klimatet kan vara en del av problemet.

Visst kan man uppröras över utsläppen som bildas när Olafur Eliasson fraktar sina stora isblock från Grönland för att skapa ett konstverk, men i en värld där vi dagligen dränks av rapporter, staplar och prognoser så kan konstens visuella uttryck vara den ögonöppnare som behövs för att slå igenom i dagens mediebrus. Om Eliassons konstverk påverkar människor och makthavare att ändra sina beteenden kan konstverkets koldioxidutsläpp i längden blir negativa. Det går sällan när det gäller stora system, som klimatet, att se till enskilda delar utan det är totalen som i slutändan är avgörande om det sker någon förändring eller inte. Klimatet påminner på så sätt om ett hus. Även om du är jätteduktig och dränerar husgrunden så blir huset inte torrt om taket eller fönstren fortfarande läcker. Hela huset måste vara tätt för att det ska gå att bo i.

En biennal är nu inte heller bara en utställning med konst, utan det är så mycket annat runtomkring som boende, transporter, mat, sopor etcetera. Ja, helt enkelt allt det som följer med den turism som uppstår i anknytning till utställningen som påverkar miljön och klimatet. Det finns mycket som arrangörer, konstnärer och besökare kan göra för att minska påverkan på klimatet: som att åka tåg, äta vegetariskt, ställa krav på boende och lokaler, undvika att frakta stora konstverk med flyg och i stället återvinna och skapa konst på plats med mera.

Konstvärlden kan naturligtvis göra mycket, men i slutänden är det dock hela samhället som måste ställa om så att varje sektor gör sin del för att det ska bli något resultat. Att ställa in en biennal som hålls vartannat år i Venedig skulle naturligtvis göra en viss skillnad, men i jämförelse med alla de kryssningsskepp och turister som översvämmar staden resten av året, så är det bara en av många delar i ett stort pussel. Det där med översvämning var ju förresten något som kom på tapeten i förra biennalen. För det är inte bara turister utan även stigande havsnivåer som hotar staden Venedig och biennalen i framtiden.

Det finns naturligtvis lösningar på problemet. Det gäller bara att tänka utanför ramarna, något som konsten är bra på.  Redan 1982 presenterade Joseph Beuys under Documenta 7 idén att plantera 7 000 ekar i Kassel, som en aktiv handling för att skapa en grönare stadsmiljö och knyta människa och natur närmare varandra. Det tog 5 år att plantera alla träden, men det är ett konstverk som fortfarande står kvar och som känns mer aktuellt än någonsin. Olafur Eliasson har designat Little Sun, en enkel och praktisk solcellslampa som lyser upp världen och förbättrar livet för många människor i utvecklingsländer på ett miljövänligt sätt. Helsinki Biennial som ägde rum tidigare i år arbetar hårt för att i framtiden blir helt koldioxidneutral och använder en ekokompass för att nå sina mål, vilket är ett verktyg för att mäta och spara naturresurser.

Vi kommer fortfarande att vilja resa och uppleva konstverken fysiskt på plats i framtiden. Det är bara hur vi gör det på ett miljövänligt och hållbart sätt som vi måste lösa, men som man brukar säga: Ingenting är omöjligt. Det omöjliga tar bara lite längre tid.

The post Konstfrestelser och klimatångest first appeared on Opulens.

ABORT. De hetaste vinnarkandidaterna på filmfestivalen i Venedig är Pedro Almodóvars “Madres paralelas”, Jane Campions “The power of the dog”, Paolo Sorrentinos “Guds hand” – och en liten fransk lågbudgetfilm om abort.

– Jag önskar jag kunde ta min film och resa till Texas och övertyga dem att se den, säger regissören Audrey Diwan när TT träffar henne i Venedig.

Gunnar Rehlin/TT

The post Lågbudgetfilm om abort kan bli festivalvinnare first appeared on Opulens.

VENEDIG. Två svenska skådespelare lyser upp en av de hetaste filmerna på Venedigfestivalen.

Stellan Skarsgård och Rebecca Ferguson spelar i Denis Villeneuves ”Dune”, en megaproduktion med en beräknad budget på en och en halv miljard svenska kronor.

På årets filmfestival i Venedig är det tunnsått med svenska filmer. Men i “Dune” har de svenska skådespelarna Rebecca Ferguson och Stellan Skarsgård viktiga roller. Och båda höjer sin regissör till skyarna.

– Det var underbart att jobba med honom. En resonabel man som hela tiden kände sig för, säger Skarsgård till TT om Denis Villeneuve.

För Rebecca Ferguson var den första pratstunden hon hade med den franske regissören känslosam – hon beskriver det som att han rörde hennes hjärta.

– Det här är hans drömprojekt som han drömt om att få göra sedan han var ung. Han är ödmjuk och snäll. Han är en kreatör som hade en vision men som hela tiden lämnade rum för oss skådespelare.

Filmisk flopp

”Dune” bygger på Frank Herberts klassiska science fiction-roman om en ung man som måste försvara det viktigaste föremålet i hela galaxen. Romanen filmatiserades 1984 av David Lynch och är dennes enda stora filmiska flopp.

I Villeneuves film spelas huvudrollen av Timothée Chalamet och Rebecca Ferguson spelar hans mamma. I verkliga livet är hon bara tolv år äldre än sin motspelare. Hur gick det här till?

– Du vet, cinema magic, svarar hon och skrattar.

När hon ska beskriva sin motspelare Stellan Skarsgård har hon nästan svårt att hitta orden.

– Oh, my God – Stellans spel! Hans utseende…han är grotesk, på ett underligt sätt sexuell, vacker, han är fantastisk!

Groteskt fet

Hur den groteskt fete och ondskefulle baron Vladimir Harkonnen, som Skarsgård spelar i filmen, kan vara sexig, undrar man. Men Skarsgårds roll är till största delen visuell utan mycket dialog, han menar att en av de saker som lockade honom var att få spela ond utan att detta måste yttras med en massa ord.

– Det var intressant att göra en figur som mest fungerade visuellt.

Fast inspelningen var stundtals en plåga. För rollen hade han på sig en ”fat suit”, som vägde runt 40 kilo, och fick tillbringa åtta timmar varje inspelningsdag med att låta de Oscarsnominerade svenskarna Love Larson och Eva von Bahr sätta på honom maskeringen.

– Det fanns en liten kylanläggning inne i den, annars hade jag dött. Och jag tvingades avstå från att äta och dricka under hela dagen, eftersom det inte var möjligt att gå på toaletten, säger Stellan Skarsgård.

”Dune” har världspremiär i Venedig den 4 september, svensk biopremiär blir det den 17 september.

Gunnar Rehlin/TT

The post Svenskarna i megasatsningen “Dune”: Var underbart first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Idag drar Filmfestivalen i Venedig igång för 78:e gången. Svenska Olivier Guerpillon är medregissör och samproducent till två långfilmer som har världspremiär på festivalen, Isolation och Costa Brava Lebanon.

Filmfestivalen i Venedig går av stapeln idag. Svenska filmproducenten Olivier Guerpillon deltar med både Isolation och Costa Brava Lebanon. Två produktioner som skapats under pandemin men trots det avslutades samtidigt och kom med i en varsin sektion, Giornate degli Autori och Orrizonti Extra.

– Det känns helt sanslöst! Vi har tidigare haft filmer i Cannes och i Berlin men aldrig här och just Venedig är en väldigt fantastisk plats att vara på, säger Guerpillon.

Isolation är en dokumentär antologi där fem olika regissörer från fem Europeiska länder har valts ut för att ge sitt perspektiv på coronapandemin. Guerpillon är medproducent till filmen och har regisserat en av fem episoder, som alla har en personlig ingång. Guerpillons bidrag Liberty, Equality, Immunity beskriver han som en personlig men lite humoristisk reflektion över hur Sverige hanterat covid-19.

– Många som har dubbla medborgarskap har blivit förvånade över hur Sverige har hanterat pandemin och tagit en annan väg än resten av världen, förklarar han.

De andra regissörerna är Michael Winterbottom för Storbritannien, Jaco van Dormaël för Belgien, Julia von Heinz för Tyskland och Michele Placido för Italien.

– Det är ett väldigt fint sammanhang och jag känner mig ärad att vara med bland dem, berättar Guerpillon.

Han är även samproducent för Costa Brava Lebanon, som kan vinna både publikpris och Luigi de Laurentiis-priset för bästa debut. Filmen är en samproduktion med Sverige, Danmark, Norge, Spanien och Frankrike, och är den libanesiske regissören Mounia Akls debutfilm. Även den tar avstamp i pandemin och handlar om en familj i Libanon som flyttar upp till bergen för att fly det politiska kaoset och skaffa sig ett mer hållbart liv. De står inför ett vägval, ska de börja odla sin egen mat i trädgården och inte beblanda sig med kampen eller ska de kämpa med resten av samhället?

– Filmen går från en specifik verklighet i Libanon till att bli mer universell. Det är ett finstämt familjedrama med ett politiskt och ekologiskt perspektiv som är väldigt intressant, berättar Guerpillon.

Isolation och Costa Brava Lebanon har båda spelats in under pandemin, vilket Guerpillon beskriver som en utmaning med tanke på säkerheten. En utmaning många i branschen delar.

– Venedig har kämpat för att ha den här festivalen, men de har strikta regler om att alla ska vara vaccinerade så det känns tryggt. Jag har längtat efter de mellanmänskliga mötena som är viktiga för den här branschen, avslutar han.

Filmfestivalen i Venedig pågår mellan 1 till 11 september.

The post Svensk producent på filmfestivalen i Venedig first appeared on Opulens.

FILM. Idag inleds Venedigs internationella filmfestival. Ingela Brovik skriver om ett evenemang kringskuret av coronarestriktioner och om några av höjdpunkterna under de trettio år hon besökt festivalen.

Berlin hann med sin 70:e filmfestival i februari, Cannes ställde in filmfestivalen som är på plats nummer ett av A-filmfestivaler i världen på grund av den pågående pandemin, men Venedig, världens äldsta filmfestival, känd för sin konstnärlighet (plats nummer tre efter Berlin) har beslutat att festivalen skall äga rum, trots allt.

Snart börjar Venedigs 77:e internationella filmfestival och pågår 2-12 september med alla program som vanligt, om än med vissa restriktioner på grund av den pågående pandemin. I det internationella tävlingsprogrammet visas bland annat en dokumentär om Greta Thunberg, dock utanför själva tävlingen.

Ett seminarium kommer att äga rum i Venedig om finansiering av film med kända personer i filmvärlden, ett av många intressanta program i Venedig, som tog avgörande steg framåt i sin status 2018. Det var nämligen då som ett antal filmer vilka skulle ha visats i Cannes i stället kom till Venedig, efter konflikter med Netflix och franska filmindustrin. Således kunde en av Frankrikes främsta filmkritiker erkänna för mig att Venedig 2018 var bättre än (det för franska filmkritiker heliga) Cannes. Bland annat fick vi se den legendariske Orson Welles sista film.

Om jag gör en tillbakablick på mina mer än 30 år i Venedig, så finns det vissa minnen som träder fram med särskild styrka. Till exempel när italiensk-amerikanske Martin Scorseses The last Temptation of Christ visades och väckte starka reaktioner. De katolska hemmafruarnas förbund demonstrerade med stora stekpannor av järn, som de bankade i. Det hördes över hela stan. En demonstration som visade filmens makt i Venedig och i världen.

På 1990-talet under belägringen av Sarajevo fattade Venedigfestivalen beslutet att bli systerstad, i solidaritet med den belägrade staden, där det skapades mycket dokumentärfilm av bland annat SAGA Group of Sarajevo. Film från hela krigets Balkan kom till just Venedig där de visades inför en mycket engagerad publik. Jag minns dokumentärfilmen om en ung kille i Sarajevo vars jobb var att samla in ben och bränna dem, en absurd vardagsbild vars like man aldrig sett på bio. Senare kom det dokumentärer från Belgrad under bombregnet 1999, av regissörer som var motståndare till Milosevic och kriget. Filmer som tog bort stigmatiseringen av det serbiska, som Goran Paskaljevics Serbia year Zero om Belgrad under bomberna och Jasmina Tesanovics Diary of a political Idiot om vardagslivets kaos. Det är filmer jag aldrig kan glömma.

Meningen med livet diskuterades också på sofistikerat vis på festivalen där brittiske Peter Greenaways Prospero´s Books visades 1992 och väckte het debatt. Greenaway sa till mig att hans filmer handlar om 1990-talet som historiens tredje “manieristiska” period då vår egen tid bara kan förstås genom ironi. Varför? För att nu är alla 1900-talets stora mästare borta, Picasso, Stravinskij, Le Courbusier (med flera) som lämnat tomrum efter sig!

Det höll inte franske regissören Claude Chabrol med om, hans Ceremonin visades 1995 i Venedig där hembiträden gör våldsam revolt mot den rika familj de jobbar för. Chabrol, en av de främsta franska nya-vågen-regissörerna, sa till mig att Ceremonin är han sista “marxistiska” film, att det visst finns mänskliga värden att kämpa för.

År 2009 står många filmer tvärsemot varandra på festivalen, som får hård kritik från högsta politiska makthavare i Rom.

Ett par höjdpunkter: Svensk-italienske Erik Gandinis kritiska dokumentär Videocracy om hur statschefen Berlusconi byggt upp sin makt via TV, amerikanske Michael Moores Capitalism – a Love Story som orsakade stort bråk på en presskonferens, av sällan skådat slag.

Dessutom italienska Il grande sogno (Den stora drömmen) i regi av Michele Placido som sarkastiskt gör upp med 1968-rörelsen, en spelfilm som den italienske kulturministern sa till oss journalister på presskonferensen att skriva positivt om. När vi protesterade blev det ett himla liv – att en politiker skulle kräva att hans åsikt skulle finnas i alla medier – just i Venedig, en plats för yttrandefrihet, under Berlusconi.

Efter terrorattentatet 11 september 2001 startade Venedigfestivalen ett filmprojekt, en kollektivfilm, 11-01-09 där elva filmregissörer från elva olika länder fick göra elva olika gestaltningar av terrorattacken. De bästa filmerna var de som på ett komplext sätt försöker vända på perspektiven, som Ken Loachs film om ett annat 11 september 1973 då Chiles demokratiskt valde president Allende störtades i en militärkupp. Ett annat 11 september gestaltas i Danis Tanovics film, om massakern i Sebrenica, Bosnien 1995, bortglömt. Samira Makhbalbafs film utspelas i en fattig mörk skola i Iran där lärare och elever skall berätta vad som skett i New York, fast de inte förstår hur World Trade Center ser ut. Kollektivfilmen blir angelägen att diskutera för alla på festivalen för att filmen synliggör tidsandan, dialektiskt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

När den arabiska våren drog igång med drömmar om frihet och rättvisa blev en oväntad effekt att många kvinnliga filmregissörer plötsligt satte igång att göra film även om det var förbjudet för dem i deras hemland. Så gott som alla de kvinnliga regissörerna kom till Venedig med sina filmer, som Den gröna cykeln, som även fick svensk biografdistribution (Folkets Bio). Iranska filmare som Jafar Panahi (numera förbjuden att filma) kom till Venedig med filmer där kvinnliga rättigheter fick ta plats på den vita duken (vilket retade de politiska makthavarna). Amerikanska regissörer som Spike Lee visade sin dokumentär om stormen Katrina vars skador främst drabbade afrikanamerikaner, vilket hans film dokumenterar med emfas.

Eftersom kvinnliga filmare har svårt att få plats på filmfestivaler har Venedig instiftat ett speciellt program för dem, för att skapa mer rättvisa, vilket har lett till en närmast unikt intressant mångfald på festivalen.

The post Venedigs filmfestival drar igång, trots corona first appeared on Opulens.

VENEDIG. Venedigbiennalen som avslutas nu på söndag har passande nog klimathotet som ett tema. “Frågan är inte när utan hur länge det dröjer innan konststaden Venedig gör Atlantis sällskap på havets botten”, skriver Mathias Jansson apropå utställningen och översvämningarna i staden.

Det är svårt att inte dra parallellen med den antika myten om Atlantis och dagens Venedig, detta kulturella konstmecka som hela tiden hotas av att sjunka ner i havet, och som drabbats av allvarliga översvämningar under Venedigbiennalen vilken avslutas nu på söndag.

Passande nog är klimathotet ett tema för årets biennal. Den italienska konstnären Lorenzo Quinn medverkade redan 2017 med ett verk som bestod av ett par jättestora händer som sträckte sig ur kanalen och stöttade upp ett av Venedigs sjunkande hus. I år återkom Quinn med sex par jättehänder som symboliserade brobyggande mellan människor och generationer och som var en påminnelse till politikerna att börja agera i klimatfrågan.

Men nu var det inte samtidskonsten som i första hand drabbades av översvämningarna i Venedig. Den är precis som alla biennalbesökarna bara en temporär turist i staden och kommer snart att packas ihop och fraktas vidare till nästa internationella biennal. Istället är det de historiska byggnaderna och den permanenta konsten som man oroar sig för ska ta skada av det smutsiga saltvattnet som trängt in i byggnaderna.

För det är inte bara människor som befinner sig i riskzonen när havsnivåerna stiger. Många berömda konstmuseer ligger vid floder eller i närheten av havet och riskerar att översvämmas i framtiden. Förra året svämmade floden Seine över i Paris efter ihärdigt regnande. Då var det museet Louvren som var i farozonen och ovärderlig konst fick flyttas i säkerhet.

Översvämningar har följt människan genom historien och avbildats i konsten från den bibliska syndafloden till dagens smältande polarisar. Gatukonstnären Isaac Cordal, som ställt ut i Sverige på bland annat Open Art Örebro 2013, uppmärksammar klimatförändringen med sina små gubbar som han ställer ut i stadsrummet. I verket Waiting for climate change står Cordals små gubbar och väntar på den stigande havsnivån rustade med badring och mobiltelefon eller så har de redan vatten upp till hakan utplacerade i en vattenpöl.

Den danska konstnärsgruppen Superflex har också tagit sig vatten över huvudet när de 2009 skapade en replika av en McDonalds hamburgerrestaurang. De lät lokalen översvämmas av vatten medan hela händelsen filmades. Med filmen Flooded McDonald’s ville Superflex sätta fokus på hur multinationella företag och den ökande konsumtionen bidrar till klimatförändringarna. I filmen lättar McDonalds-clownen ankar och seglar iväg över ett hav av pommes frites och hamburgare,

Med dagens teknik behöver man inte förstöra en hel lokal för att skapa liknande effekter utan det går att skapa virtuella översvämningar något som konstnären Mel Chin utnyttjar i verket Unmoored (2019). Unmoored är en app som skapar en virtuell verklighet där du kan vandra omkring på botten av det översvämmade Times Square i New York. Ovanför på ytan seglar ett myller av båtar för i även i framtiden när New York och stadens konstmuseum ligger under vatten kommer det att vara mycket trafik på stadens vattenvägar. I Venedig har detta scenariot redan inträffat för här är det båt eller gondol som gäller för den som vill förflytta sig . För frågan är inte när utan hur länge det dröjer innan konststaden Venedig gör Atlantis sällskap på havets botten.

The post Snart gör Venedig sällskap med Atlantis first appeared on Opulens.

VENEDIG. Guldlejonet gick i år till Joker i regi av Todd Philips, USA, en psykologisk thriller om en misslyckad ståuppkomiker spelad av Joaquin Phoenix som gör en stark insats i rollen. Opulens filmkritiker Ingela Brovik rapporterar från Venedig.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Roy Andersson är den enda svenska regissör som vunnit Guldlejonet i Venedig, vid världens äldsta filmfestival vars pris rankas som tredje mest prestigefyllda efter Guldpalmen i Cannes och Guldbjörnen i Berlin. Han fick priset för sin En duva satt på en gren och funderade på tillvaron var 2014,

I lördags kväll fick han Silverlejonet för bästa regi av sin film Om det oändliga, som utforskar människans existentiella utsatthet, tragikomiskt, med perfektion och poetisk kraft. En typisk Andersson-film, utan traditionell handling, som med tablåer gestaltar tystnaden, väntan, avvaktande, vart livet är på väg. Den drastiska humorn i hans tidigare filmer finns inte här, dock en mer underfundig variant som får publiken att skratta här i Venedig. Till exempel scenen då en präst tappat sin tro – otänkbart i katolska Italien – och söker hjälp av en läkare.

Roy Anderssons filmbilder är konstnärligt nyskapande i egen stil, med inspiration från amerikanske konstnären Edward Hopper med sin existentiella känsla.  Tankarna går också osökt till Rembrandts ljusdunkel, med aparta scener, en intressant konstellation. Det är så långt man kan komma från dagens trend med actionfilm, blockbusters från Hollywood eller indirekt politisk film från Kina, som kallar film för “soft power”. I denna tidsanda skapar Roy Andersson hopp om filmkonstens integritet, inför framtiden.

“Priset är unikt, rättvist och mer fantastiskt än vad många förstår. Om man som Roy Andersson vinner stora priser på världens äldsta filmfestival två gånger i följd, då tillhör man en av världens främsta regissörer”, skriver Mattias Nohrborg, inköpschef för TriArtFilm om priset.

Guldlejonet gick i år till Joker i regi av Todd Philips, USA, en psykologisk thriller om en misslyckad ståuppkomiker spelad av Joaquin Phoenix som gör en stark insats i rollen.  Roman Polanskis J’accuse om Dreyfus-affären fick juryns stora pris för sitt historiska drama, som fått höga betyg av filmkritikerna  i Venedig.

Bästa manus gick till Nr 7 Cherry Lane av Yonfan, en originell animerad film om Hongkong på 1960-talet då en ung student blir kär i en lite äldre kvinna när de möts för att tala om fransk litteratur. Det är en av de bästa, mest visuella filmerna i det officiella tävlingsprogrammet där även Steven Soderberghs The Laundromat, en ekonomisk-politisk thriller om penningtvätt och korruption som avslöjats i Panamadokumenten, deltar.

Konspiration på hög nivå och en engagerande film som både gestaltar korruption och förklarar den, då två kostymklädda sakkunniga män guidar oss i publiken om olika sätt att missbruka pengar. En Meryl Streep i högform borde ha fått priset för bästa kvinnliga skådespelare för sin starka rolltolkning om en kvinna som söker sanningen. Hur som helst en smart, underhållande film om ekonomi, som kan röra till det för Wall Street.

The Painted Bird i regi av tjeckiske Václav Marhoul, Tjeckien, drygt tre timmar lång svartvit 35 mm-film i tävlingen är en av de mest omdiskuterade filmerna här i Venedig,  hyllad för sin universella 1900-talsberättelse, men hårt kritiserad för sina brutala våldsskildringar.

Snacket gick att den kunde få Guldejonet. Stellan Skarsgård spelar tysk soldat under andra världskriget som (i smyg) vägrar lyda order om en avrättning av filmens huvudroll, en ung judisk pojke.

En viktig film utanför tävlingen men i det officiella programmet är The Collective i regi, foto, manus av Alexander Nanau i Rumänien som följer en grupp journalister som arbetar med att få fram sanningen om vad som hänt efter en stor brand i ett kollektiv där 65 människor dog. Filmen visar presskonferenser där högt uppsatta politiker med floskler undkommer allt ansvar. Men journalisterna ger inte upp – politikerna har måhända makten, men journalisterna har ordet i sin makt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Två kvinnliga regissörer med utmärkt bra filmer i tävlingen, Shannon Murphy med familjedramat Babyteeth och från Saudiarabien The perfect candidate, i regi av Haifa Al Mansour, visar att Venedig har långt kvar till målet med fler kvinnor i festivalprogrammet. Det är dock fler filmer av kvinnliga regissörer i sidosektionerna. Men ambitionen är således att gå framåt när det gäller att presentera fler kvinnliga regissörer.

The post Venedig 2019: Rik filmmångfald first appeared on Opulens.

SAMTIDSKONST. Min sammanfattning av årets biennal får bli: Allt är bra på Venedigbiennalen men ingenting gör någon verklig skillnad. Det kan sägas vara konstens Zeitgeist, skriver Lars Vilks.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Först som sist bör man komma ihåg att Venedigbiennalen är en utställning som visar Internationell Samtidskonst. Det är den konst som gäller, vill man vara med, skall man förstå vad detta är för något. Internationell samtidskonst växte fram under 1990-talet och blev globaliserad under 2000-talet. Idag finns den överallt. Vad som kännetecknar den är att innehållet är den viktigaste estetiska komponenten. Det rör sig nästan alltid om sociala och politiska frågor. Besökaren är beroende av katalogtexterna som talar om vad verket handlar om. Eftersom varje verk har en egen historia blir det en del att läsa. De dominerande teknikerna är installationer, video, foto, performance. Måleri brukar utgöra cirka 5 procent (i 2019 års upplaga lite mer än vanligt). Utställningarna leds av en välrenommerad curator som väljer deltagande konstnärer och som anger ett tema som närmare förklaras genom ett statement.

Det finns ett hundratal biennaler världen över för samtidskonst. Av dessa står Venedigbiennalen i en klass för sig. Venedigbiennalens särställning hänger samman med att konstvärldens elit samlas mangrant för att ta ställning till utställningen men också för att knyta kontakter och delta i otaliga intervjuer. Den är omfattande, förutom den internationella utställningen deltar närmare nittio länder med egna paviljonger jämte utställningar och projekt som välsignats av biennalledningen. Förväntningarna är alltid stora, biennalen skall visa något nytt och gärna ge en bild av ”Zeitgeist”. Man skall inte se den visade konsten och mottagandet av den som åtskilda. En biennal och dess kvaliteter skapas av konstvärlden där receptionen blir det avgörande: att formulera och bestämma utställningen genom de konstnärer och verk som visas. Under de intensiva pressdagarna skapas biennalens konst och det brukar inte vara svårt att nå en konsensus kring höjdpunkter och kritik.

Venedigbiennalens curator, Ralph Rugoff, valde inte något direkt tema utan istället ett citat som rubrik: ”May You Live In Interesting Times” (otaliga teman har förbrukats genom åren, det är inte lätt att hitta något spännande). Alla kritiker har behandlat citatet ingående och en del har kommit fram till att Rugoff gör sig skyldig till kolonial missaktning. Men jag orkar inte gå in på det. Istället skall jag säga något om internationella samtidskonstens grundläggande kvalitet: Representation. Det är nödvändigt att ha en absolut jämn könsfördelning mellan konstnärerna. Lika nödvändigt är det att välja deltagare i ett globalt perspektiv (och med hänsynstagande till åsidosatta folkgrupper) för att undvika det flagranta misstaget att göra utställningen till en vit västerländsk affär. En stor del av de globala konstnärerna bor och arbetar i Berlin eller i New York så det är inte så komplicerat. En trend som Rugoff följer är att välja tämligen okända konstnärer, gärna utomeuropeiska eller från de mindre konstländerna. Konstvärlden är inte förtjust i ”star shows” och dessutom kommer de att behandla dessa mindre kända konstnärer milt.

Så långt har Rugoff klarat sig hyggligt men han skall också ha några idéer. Den internationella samtidskonsten har politiska ambitioner som emellanåt formar sig till politisk aktivism. Men konsten är mycket dålig på att skapa opinion och det har de flesta curatorer insett. Konstens roll i politiken är symbolisk och når inte längre än till konstvärldens representanter. Rugoff drar istället fram en välkänd sida av konsten som har kommit att hamna lite i bakgrunden: Det öppna konstverket. Alltså att ett verk kan tolkas och omtolkas på många sätt utan att något är slutgiltigt. Han citerar också författaren James Baldwin: “Artists are here to disturb the peace”. En något from förhoppning. Det var länge sedan någon störde friden på Venedigbiennalen. Internationell samtidskonst är uppbyggd kring konsensus och de politiska inspel som dyker upp är okontroversiella på den vänsterflygel som konsten håller sig till.

I Venedigbiennalens internationella utställning visas 79 konstnärer. Rugoff har valt att göra två utställningar i de utrymmen som man disponerar, i parken Giardini och det gamla skeppsvarvet Arsenalen, men med samma konstnärer. Och med det har vi kommit fram till själva huvudutställningen. Lite speciellt är det för mig att gå runt eftersom jag skrider fram med en omfattande procession av italienska livvakter. Det väcker en del uppmärksamhet och är i sig en del av mitt processkonstverk. En besynnerlig performance med ett för konstvärlden kontroversiellt koncept.

En stark profilering av utställningen är utomeuropiska och afroamerikanska konstnärer. Det är helt korrekt och förväntat. Njideka Akunyili Crosbys (Nigeria) finstämda porträtt i blandtekniker som refererar till Vermeer och Hammershøi men med etnisk representation. Henry Taylors målningar porträtterar svartas erfarenheter. Hans målning Hammons meets a hyena on holiday är en lätt bisarr kulturblandning. Med utgångspunkt från den legendariske konstnären David Hammons försäljning av snöbollar 1983 för han in en kulturmix med en hyena, en moske från Mali, en tomtedräkt och ett flygande spann renar. Relationen mellan svarta och vita i USA är temat för Arthur Jafas video The White Album. Jafa fick priset, guldlejon, som bäste konstnär i utställningen. Ett passande val, ett angeläget ämne och en välgjord film. Hans video kontrasteras av enorma däck med kedjor, Big Wheel I – III. Inspirerade av monstertruckar från Mississippi. Kedjorna står för underkastelse och uppror, däcken refererar till bilindustrin med dess många svarta arbetare.

Det politiska är självklart starkt närvarande men inte på något entydigt sätt vilket uppenbarligen är curatorns intention. Det politiska kan framträda mycket subtilt som i Julie Mehretes abstrakta målningar som ofta har en bakgrund med en tidningsbild. Emellertid är övermålningen så kompakt att bildunderlaget är helt borta. Men vetskapen räcker för att man skall påverkas av detta osynliga innehåll. Hito Steyerl skall också nämnas. Steyerl är sedan många år en av de allra största samtidskonstnärerna och det är nästan otänkbart att ha en biennal utan Steyerl. Hennes videoinstallationer är smarta, rytmiska och kritiska. I Venedig tar hon sig an Leonardo da Vincis ubåt och låter den dra iväg till vapenindustri och AI.

När det gäller mera anslående bidrag finns det inte mycket. Sun Yuans och Peng Yus Can’t Help Myself drar dock till sig uppmärksamhet. En stor industrirobot i en glasbur som rör sig koreografiskt och som sopar runt en vätska som påminner om blod. Christopher Büchels Barca Nostra är utställningens kontroversiella bidrag. Vraket av ett sjunket skepp med libyska flyktingar. Det kostade tusen människor livet. Den är uppställd på kajen utanför Arsenalen mitt emot en sandwichbar. Att estetisera flyktingkatastrofer är en svår genre. Ett banaliserande selfieobjekt eller en barsk påminnelse? Rösterna har varit många.

Sedan man klarat av den internationella utställningen har man kvar de nationella paviljongerna. De är spridda över Venedig och det kräver mycket åkande för att få en överblick. Även här delas det ut ett guldlejon och det tillföll lite överraskande Litauen. Teaterdirektören Rugilė Barzdžiukaitė, skribenten Vaiva Grainytė, och komponisten Lina Lapelytė bjöd på operaföreställning med en scen som bestod av en importerad sandstrand med badgäster. Vår tids elände framförs sjungande och det blev alltså lyckat. En av favoriterna till priset var Laure Prouvost i den franska paviljongen. Hennes installation, delvis i mörker och med en grävd tunnel i riktning mot den engelska paviljongen visade en mycket sevärd road movie med ungdomar som möter världen på en färd till Venedig. Ryktet spred sig snabbt och det blev flera timmars väntetid i lång kö. Ett hedersomnämnande gavs också. Detta tillföll överraskande Belgiens paviljong där Jos de Gruyter och Harald Thys installerat mekaniska dockor som återgav ett samhälle med dess normalitet och marginalitet.

Som sagt, dagens konst kräver förklaringar och referenser. Gärna på hög teoretisk nivå med socio-politiska ingångar. Belu-Simion Făinaru har placerat fyra arbetande tvättmaskiner i Rumäniens paviljong och bidrog dessutom med en välformulerad parodi på detta konstspråk: ”Belongs Nowhere and to Another Time is inspired by his own exile. It situates the visitor in the space of a non-specific, transnational culture, problematising contemporary issues of displacement, migration and nomadism from the perspective of cosmic temporality.”

Min sammanfattning av årets biennal får bli: Allt är bra på Venedigbiennalen men ingenting gör någon verklig skillnad. Det kan sägas vara konstens Zeitgeist.

The post Lars Vilks: “Venedigbiennalen är konstens Zeitgeist” first appeared on Opulens.

FASCINATION. Venedig har fascinerat besökare i flera sekler. En aktuell utställning i Paris betonar Venedigs inflytande på 1700-talets européer och konsten. Anne Edelstam har sett den och här sammanfattar hon sina intryck.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Magnificent Venice!
Venice: Europe and the Arts in the 18th Century
Grand Palais, Galeries nationales, Paris — 26 September 2018 – 21 January 2019

Det är inte enbart massturismen som tär på kulturbyggnaderna i Venedig utan även väder och vind. Vem tvivlar längre på att vi lever i en tid då klimatförändringarna är på frammarsch? Venedigborna är några av de värst drabbade. Sankt Markus-platsen har varit helt översvämmad i höst. Såväl invånare som turister vadade i det höga vattnet.

Venedigs storhetstid kan vi dock uppleva utan väta eller kyla på Grand Palais i Paris. En väl iscensatt utställning — med både teatrar, tavlor, föremål, kläder och skulpturer — tog mig inte enbart på en tidsresa men även på en Venedigtur. Jag fick uppleva maskerader, ceremonier, alldagliga händelser, vackra kyrkomålningar och mycket annat samt slapp dessutom att bli våt om fötterna!

Venedig har fascinerat besökare i flera sekler. Denna utställning betonar Venedigs inflytande på 1700-talets européer och konsten. Stadens läge på 118 öar med myriader kanaler samt pittoreska broar, dess politiska ställning och framförallt dess handel, konst, musik samt karnevaler bidrog till Venedigs unika ställning i Europa. Redan på den tiden, drog staden till sig turister vilka bidrog till konstnärernas uppehälle eftersom besökarna gärna köpte vedutamålningar — souvenirtavlor.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Venedig var ett av Europas starkaste fästen men efter en serie kriser av olika slag, ekonomiska som samhälleliga, försvagades riket och 1797 föll staden offer för Bonapartes armé. Utställningen koncentrerar sig på tiden innan dess, då Italiens konstscen omfattade de bästa inom konstvärlden och deras anhängare och efterföljare. Venedig hade inflytande på konstnärer i Sverige, England, Frankrike, Tyskland och Spanien. För den intresserade visas även varje onsdag kväll en föreställning inne i museet med teater, musik och dans. Jag fick en försmak av den genom de masker, dräkter och föremål som visas i anslutning till arrangemanget.

Doge kallades regenten även om det egentligen var överklassen som hade makten i sina händer. En slags oligarki — lite som i dagens Ryssland. De ordnade stora officiella ceremonier för att visa sitt inflytande. 1700-talets urbana konst gick ut på att avbilda dessa evenemang med hjälp av camera obscura, eller pinnhålskamera. Bland de mest kända konstnärerna kan nämnas Antonio Canaletto, Francesco Guardi, Giandomenico Tiepolo. När jag beskådade deras tavlor kändes det som om jag var på plats och deltog i ceremonin eller på maskeradbalen, så noggrant avbildade var de.

Bland musikerna så är nog Vivaldi den vi känner bäst till och i en av salarna hördes det ljuv musik och en liten operascen var uppställd med instrument och figurer. Venetianska konstnärer var så uppskattade att de användes flitigt vid hoven runt om i Europa. Även i Stockholm — Nordens Venedig — har Italien haft inflytande på arkitekturen.

Dagens Venedig är mera som ett öppet museum snarare än en levande stad eftersom de flesta ursprungliga Venedigbor har flyttat ut. Det är otroligt att tänka sig att denna plats en gång varit en av de största och mest befolkade städerna sedan medeltiden! Det kan vara värt att gå på denna utställning i stället för att brottas med horder av turister eller vada i knädjupt vatten på Markusplatsen. Men det är då missar man förstås kanalturerna och gondoljärerna samt den goda italienska maten… eller så kan utställningen ses som en försmak på den riktiga staden, så länge den nu finns kvar.

The post Venedig speglas i Parisutställning first appeared on Opulens.

SPANING. “Två minnesvärda dokumentärfilmer är Ai Weiweis Human Flow om den globala flyktingsituationen, där filmen avviker från det mesta i tävlingen i sitt intensiva allvar, engagemang, mångfald av berättelser från länder över hela världen som ger ett synnerligen omfattande perspektiv”, skriver Ingela Brovik.

Venedig, världens äldsta filmfestival som i år arrangeras för 74:e året, är känd för sin konstnärlighet, integritet och anti-Hollywood-attityd; på tredje plats bland A-filmfestivaler i Europa, efter Cannes och Berlin, rankas priset Guldlejonet som nummer fyra i filmvärlden.

Men nu har attityden till Hollywood svängt, och i år liksom de senaste fem åren är Venedig först med att visa ett antal av de bästa amerikanska filmerna som senare skulle kunna få ta emot en Oscars statyett för bästa film eller bästa regissör. Förra årets öppningsfilm i Venedig, La la Land, fick senare Oscars; liksom tidigare år har amerikansk film i det officiella tävlingsprogrammet vunnit Oscars – här går Venedig före vad som sen kan hända i det mäktiga Hollywood.

I år är George Clooneys Suburbicon en av de fyra amerikanska filmerna i den officiella tävlingen, som är mest uppmärksammad och omdiskuterad. Den handlar om 1950-talets USA då afroamerikanska medborgare vill ta plats i samhället. Men det funkar inte då en afroamerikansk familj flyttar in i ett villaområde med enbart vit medelklass. En familj där mamman uppmuntrar sin lille son att spela fotboll med sin jämnårige svarte grannpojke.

Detta uppmärksammas av grannarna och leder till brutalt våld gentemot familjen där fadern (utmärkt spelad av Matt Damon) ständigt läxar upp pojken medan moster (Julianne Moore) är ännu hårdare. En stark film som speglar nutiden i dåtiden kraftfullt, där Matt Damons rollkaraktär till slut blir “genomskinlig” i sin dubbelhet, skrämmande aktuell. Den skulle kunna vinna pris här i Venedig men är inte i samma klass som Clooneys film om en TV-journalist i samma 1950-tal i USA, Good Night and Good Luck som visades i Venedig 2005.

Andra utmärkta amerikanska filmer i tävlingen är Alexander Paynes science-fictionsatir Downsizing och Martin McDonaghs Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. En film om konflikter i en liten stad med Woody Harrelson i rollen som en outsider till polis och Frances McDormand som den förtvivlade kvinnan som söker rättvisa genom att sätta upp egna ”billboards” om varför mordet på hennes dotter är olöst. En bisarr berättelse där den kvinnliga rollkaraktären beter sig som en man i en klassisk vilda västern-film med tuff attityd, grovt språk, våldsamt beteende.

Egendomligt nog en rolig film, mitt i all svärta, som pendlar mellan bilden av det traditionella Amerika och de ständigt växande konflikter mellan människor som tar till våld. I Venedig finns det självklart kvinnliga regissörer i den internationella tävlingen, till skillnad från Cannes. Flera har vunnit Guldlejonet.

För några år sedan fick Venedig även programmet Women Tales, om kvinnor, som för första gången – efter den arabiska våren – fick göra film, när den konstnärlige ledaren Barbera, som fått sparken av Berlusconi, var tillbaka. Men i år är det bara en enda film av en kvinnlig regissör i tävlingen. Plötsligt har Venedig tagit ett steg tillbaka och börjar likna Cannes (där dock endast en kvinna på 70 år vunnit – en halv – Guldpalm).

Men Barbera säger: “I´m sorry that there are very few films from women this year, but we are not producing films.” Svensk film brukar alltid synas i Venedig, men inte i år. Det lär bero på att Svenska Filminstitutet valt att visa aktuell svensk film i Toronto i stället för Venedig, för att skapa bättre distribution i USA. Förra året i Venedig hade Amanda Kernells Sameblod sin världspremiär, liksom Kaspar Collins I called him Morgan, varav båda fick här sitt genombrott. Liksom tidigare år, Gabriela Pichlers Äta sova dö, som man minns med glädje i Venedig. Andra filmer värda att nämnas är Pernilla Augusts debut som långfilmsregissör med Svinalängorna, också mycket uppskattad här, Lukas Moodysons Lilja 4-ever, och inte minst Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron som vann Guldlejonet 2014.

Det finns heller ingen tysk film som brukar vara stor i Venedig, där ”Heimat”-filmerna haft sin urpremiär liksom Margarethe von Trottas Rosenstrasse, en sann historia om kvinnor som protesterade mot bortförandet av sina judiska män under andra världskriget. En tysk-israelisk-arabisk-italiensk samproduktion i Foxtrot i regi av Samuel Maoz är den enda, delvis tyska filmen i Venedig. Den är en av de allra bästa filmerna i den internationella tävlingen i sin hermetiska berättelse om en familjs oro, ångest och sorg över en son i armén, en existentiell film om liv och död.

Två minnesvärda dokumentärfilmer är Ai Weiweis Human Flow om den globala flyktingsituationen, där filmen avviker från det mesta i tävlingen i sitt intensiva allvar, engagemang, mångfald av berättelser från länder över hela världen som ger ett synnerligen omfattande perspektiv.

Dessutom, Frederick Wisemans EX LIBRIS – The New York’s Public Library, en 197 minuter lång film som okommenterat visar kunskapens rikedom och ordets makt i läsning av poesi, diskussioner, debatter, föreläsningar, samtal om litteratur, i intensivt levande scener som berättar att bibliotek är det bästa och roligaste stället att skapa och utveckla demokrati i ett samhälle. En film som borde vinna årets Guldlejon i Venedig.

The post Filmfragment från Venedig first appeared on Opulens.