POESI. ”Skolor, bokhandlar, bibliotek och bokkaféer – bered plats för denna antologi. Allt annat vore ovärdigt,” skriver Erik Bovin som läst den aktuella lyrikantologin ”Ny poesi” med idel debutanter.

Ny poesi
Antologi
Vendels förlag

Hur ska unga hitta till poesin? Något enkelt svar på den frågan finns inte lika lite som det finns en quick fix på poesins tilltagande marginalisering. En sak är dock säker – de dikter man pliktskyldigt introduceras för i skolan gör en knappast till poesiläsare. Dagens ungdom är i vissa fall klipskare än vuxna. Jag tror dock knappast de har som sport att leta i det lokala bibliotekets databas efter diktsamlingar som ligger och samlar damm i magasinet. Nog för att det finns fler spännande böcker i magasinen än man kan tro! Böcker som placerats där, kan man tycka, i förtid.

Mer troligt är det nog att aha-upplevelsen infinner sig första gången man öppnar en antologi med ny ung poesi. Poesin är långtifrån museal inser man då. Det publiceras trots allt en hel del poesi som tar sig an och griper in i den värld vi lever i, här och nu.

Jag hade inte varit poesiläsare, än mindre poet, utan Brombergs Blå blixt-antologier. De fick mig att inse att poesin fortfarande lever, ett obskyrt liv förvisso, men som likväl frodas mellan pärmar, i offentligheten, på och utanför estraden.

Att ett litet förlag som Vendels tar initiativet till en ny antologi förtjänar all respekt. Ny poesi 2023 består just av nyskriven ung poesi. Jag skriver ung, då flera av skribenterna är födda på 90- och 00-talet men också för att antologin samlar dikter av personer som ännu inte debuterat.

På kultursidorna har den svenska samtidslitteraturen avfärdats som torr och överambitiös. Alltför många skriver fantasilös ”stipendieprosa” har det hävdats. Nyligen har det sagts att svensk samtidslitteratur, tvärtom, är slapp och dum, svenska författare lata och självcentrerade.

Denna samlings 31 aspiranter saknar dock varken fantasi eller ambition. Någon inåtvänd pojk- eller flickrumspoesi är det inte fråga om. Såväl språkkänslan som ivern att kommunicera är på plats. Håller samtliga måttet för att bli utgivna i framtiden? Knappast. Idealet vore att alla de som hör till samlingens största begåvningar blev utgivna men även det är nog att hoppas på för mycket med tanke på den smala litteraturens prekära status.

Några har hittat en röst som bär men är i stället obalanserade när det kommer till det poetiska hantverket, andra är hantverkskickliga men saknar ett eget uttryck. Den senare kategorin tror jag vi kan räkna bort redan nu. Det går att lära sig skriva. Men mycket av det som gör en poet läsvärd handlar om någonting annat… något som, enligt min mening, inte kan läras ut. Detta svårfångade ”någonting” är i slutändan det som avgör om poeten gör avtryck eller inte. Det kan handla om ett eget temperament, en blick på tillvaron, något så märkligt som en egenartad, nästan sjuklig form av självcensur, eller frånvaro av detsamma. Ola Juléns självcensur konstituerade till stora del hans stil. Motsatsen är emellertid lika intressant, vilket inte minst Friederike Mayröckers tygellösa poesi exemplifierar.

Samlingen öppnar starkt med finlandssvenska Emma Kanckos, en poet som vågar ta risker och gör intryck med sin säregna stil.

Särskilt drabbande är Angelica Wågströms dikter. Hon borde redan ha debuterat. Jag har varit av den åsikten ända sedan jag läste hennes bidrag i tidskrifterna Lyrikvännen och Populär poesi. Någon förläggare som läser detta? Gör något åt saken!

I denna antologi står hon för en svit dikter med barndomen som hemvist. Med precision gestaltas sorgen och saknaden efter en bortgången bror.

Intryck gör även Einar Ehn-Briems dikter om ett bibliotek och en bibliotekarie som tycks kämpa i motvind för att leva upp till bibliotekets ”kompensatoriska uppdrag”. Vad menas med det? Jag läser in en, till viss del befogad, bitterhet över att biblioteket inte längre är en given plats för läsande människor. Numera får den främst agera avlastningscentral för allt det som diverse myndigheter inte kan eller hinner tillhandahålla.

Ehn-Briems poesi går dock inte realismens ärenden utan tangerar lika mycket det sureella vilket märks i en dikt om bibliotekets egenartade gallringspolicy:

”Sista tisdagen i varje månad
eldar vi upp alla böcker som återlämnas

Andra bibliotek gallrar det som inte lånas
men hos oss dör böckerna när
de är som mest älskade”

Kanske kan denna antologi säga något om Sverige? Jag tycker mig i alla fall skönja en motbild till en förenklad Sverigebild när så många olika röster får komma till tals.

I media blir offren för skottlossningar sällan mer än siffror i statistiken. Jag är övertygad om att poesin kan stärka vår empati och vidga vår förståelsehorisont i högre grad än siffror.

Anna Carlén fångar exempelvis det oförsonliga efteråt som dröjer sig kvar i ett område, och hos en mor, efter ett mord.

Jon Aagaard Gao har uppenbarligen fått nog i en dikt som bär vredens och desperationens tonläge:

”vi har inte tid
att begrava våra döda
att stötta våra syskon
vi vill inte dö vi vill inte dö
vi vill inte dö i en transvårdkö
vi har inte tid för en till fundraiser
vi har knappt tid att
jobba tre jobb med timlön
119 kronor eller 125 eller 140 i bästa fall”

Litteraturvärlden är fortfarande hopplöst stockholmsfixerad. Kritik har riktats mot detta faktum i decennier utan att något har hänt. Min tes om att antologin tecknar en bild av Sverige hade brustit om merparten av aspiranterna huserat i huvudstaden. Så är inte fallet, tack och lov. Kanske säger det något om poesins framtid att några av samlingens starkaste poeter har sina säten i Göteborg, Malmö, Umeå och Östersund.

Även om Sveriges just nu näst största parti består av klimatförnekare är det glädjande att se naturlyriken och ekopoesin behålla sin ställning i samtidspoesin. I sammanhanget kan Lotta Ekströms naturlyrik nämnas som tecknar ett landskap med tussilago, tindrande hjorton och älg. En sorgsen efterklang ljuder inom mig efter att ha läst dikten ”Arvet” och dröjt vid diktens avslutande rader: ”Ännu lite till / ska jag låtsas / att det finns kvar / allt jag velat visa dig.”

Jag gillar Lisa Karlsson Bloms definition av poesi som ett ”brutalt kärleksspråk. I poesin är orden allt men förutsättningen för det som sker, sker mellan och bortom dem”. Likt kärleken äger hennes poesi ett temperament som kan beskrivas som gränslöst, en vildhet svensk samtidspoesi behöver mer av:

”Och vi drack oss vansinniga
Vinglande vampyrer
På korståg över jorden
Vi strök blodet från läpparna
Och ritade upp röda gränser på marken:

Allt det här är vårt sa vi

Vi var inga maskrosbarn
Vi var pioner och tulpaner och löktrav”

Skolor, bokhandlar, bibliotek och bokkaféer – bered plats för denna antologi. Allt annat vore ovärdigt.

The post Stark lyrikantologi med idel debutanter first appeared on Opulens.

LYRIK. “Intill haren, inuti haren” av Lisa Gidlöf är tveklöst en av årets starkaste diktböcker, anser Erik Bovin.

Intill haren, inuti haren av Lisa Gidlöf
Vendels förlag

2019 publicerades, i detta magasin, ett urval ur ett kommande projekt signerat poeten Lisa Gidlöf. Opulens läsare fick då ett smakprov betitlat ”Intill haren”. I somras landade resultatet: Intill haren, inuti haren.

När Gidlöf debuterade 2018 var det med en prosalyrisk berättelse betitlad Flickan. Faktum är att även denna diktbok kan läsas som en slags berättelse.

Ett lite kantstött berättarjag förtäljer hur hen söker sig till skogen och där utvecklar ett nära band till en hare. Samvaron med detta gulliga djur är samtidigt en flykt från det mänskliga och de människor jaget aldrig fullt ut känt sig besläktad med.

Jag associerar till titeln på Tobias Berggrens diktsamling Den främmande tryggheten (1971). Ett kort utdrag finns för övrigt publicerat i ett färskt dubbelnummer av Lyrikvännen (4-5/2022). ”Det finns en tystnad i skogen, en tystnad i språket, / lindade om varann, svarande mot varann / med människors öron och munnar; finns här / någonting annat / i ljudens och tystnadens ljud?” – diktade Berggren -71. För berättarjaget i Gidlöfs bok är skogen och haren just detta – en främmande trygghet.

I de inledande sidorna i Gidlöfs andra bok är det harmlöst så det räcker. Några sidor senare har det gulliga och harmlösa tonats ut och läsaren inser att texten är långt ifrån enkel, trots en direkthet i tilltalet. Gidlöf har klyftigt nog spetsat sin poetiska brygd med såväl såriga som obehagliga element. Detta är banne mig ingenting man sveper.

Bokens två delar, liksom boktiteln, förebådar en metamorfos som iscensätts på 118 sidor. En förändringsprocess sätts igång när jaget närmar sig haren, och i andra delen (”Inuti haren”) ter sig jaget mer icke-mänsklig än någonsin. Än någonsin? Nja, så enkelt är det inte heller. Nämnde jag att diktboken kan läsas som en berättelse? Jo, fast en kufisk sådan. Gidlöf öppnar upp för att metamorfosen också är en återgång, ett återupplivande av ett tidigare stadium, ett tidigare liv. Innan gränsen mellan det mänskliga och icke-mänskliga börjat suddas ut i berättelsen har jaget nämligen erinrat sig ett ”fragment/ av en tid / då jag var hare, människa / eller någonting / däremellan”. Berättarjaget förs dessutom tillbaka till barndomen, och otrivseln bland människor, för att i nästa stund ligga invid en sten och hävda att hen ”legat här / i årtusenden”.

Gidlöfs poesi väjer inte för det kroppsliga, blodiga och äckliga: ”haren öppnar sina fördämningar / blod, slem och avföring rinner / ner i de djupa dalarna”. På så vis jordar hon poesin. Detta skaver mot berättelsens fabelartade skepnad. Man förleds att ta poeten på orden och läsa boken som en kritisk reflektion över människans förhållande till djur och natur. En bra bit in i texten finner man dock en läsanvisning som blottar en tvetydighet: ”haren är en skildring av tiden”. Av tiden? Jag läser om…och läser om igen. Nej. Att enbart se haren som symbol fungerar inte heller, för mig. Lika mycket är det, som påstås i bokens baksidestext, en utforskning av ”det djuriska, och det mänskliga, och de gråzoner som ryms däremellan”.

Verket är koncentrerat – för att inte säga helgjutet – till sin form. Ändå rymmer den sina luckor och motsägelser. Det gör inte bygget bräckligt utan blott än mer poetiskt. Poesin närs av motsägelser, tvetydighet och rena orimligheter. Kanske var det en insikt av dylikt slag som fick T S Eliot att hävda att Djuna Barnes enigmatiska och motsägelsefulla roman Nattens skogar (1936) ”vänder sig främst till poesiläsare”; att den uppskattas till fullo endast av den som odlat en poetisk sensibilitet. Denna egenartade tendens gör poesin vild (eller farlig, beroende på vem man frågar). Den poetiska blicken utgör därmed själva antitesen till ett vetenskapligt förhållningssätt. Vad fint att dessa skilda perspektiv får lov att samexistera i vår upplysta värld. Även om det är uppenbart vilket av dem som dominerar, och kanske måste få lov att göra det.

Hos Gidlöf går det, som ni kanske har förstått, att skönja en kritik av ett antropocentriskt förhållningssätt till djur och natur. Tankarna förs till Aase Berg, ett givet namn inom ekopoesin som även låtit djuren ta plats i sin poesi – och med en agens som naturlyriken sällan förlänar dem. Gidlöf har dock en annan stil, ett annat temperament och är inte lika glad i fyndigt ordvrängeri som Berg.

Detta verk är alltför mångbottnat och egensinnigt för att etiketter som naturlyrik eller ekopoesi riktigt ska fästa. Och för rik för att jag ska lyckas summera den på ett sätt som gör den rättvisa.

Följande kan dock fastslås: texten är medryckande och välklingande på ett sätt som är utmärkande för sådana dikter som är genomarbetade ned till minsta stavelse.

2022 har hittills varit ett osedvanligt starkt poesiår. Och Intill haren, inuti haren är tveklöst en av årets starkaste diktböcker.

The post En helgjuten diktbok first appeared on Opulens.

LYRIK. Lina Österman är något av en udda fågel på den svenska poesiscenen. “Just därför bör ni läsa henne,” skriver Erik Bovin som läst hennes senaste diktbok “Förnimmelser”.

Förnimmelser av Lina Österman
Vendels förlag

Det har gått en tid sedan Lina Österman debuterade med Flodsökare (2014) på det numera omsusade förlaget Modernista. Hennes återkomst till poesin, i bokform, sker med Förnimmelser på lilla Vendels förlag.

Samlingen inleds med att diktjaget befinner sig på Mont Saint-Michel i norra Frankrike, detta praktfulla kloster på en ö, i gränslandet mellan Normandie och Bretagne. Därifrån inleds ett betraktande och besjungande av världen, det förflutna och det kommande.

Enligt sägnen ska kyrkoherden S:t Aubert hemsökts av ärkeängeln Michael (som omnämns och tillbeds inom flera monoteistiska religioner. En himlens beskyddare, näst efter gud, eller något så udda som en godhjärtad dödsängel, beroende på vem du frågar). I drömmarna uppmanade ängeln kyrkoherden att bygga ett kloster. Aubert ville först inte ta till sig ängelns budskap. Så en natt drömde kyrkoherden att ängeln satte sin tumme mot hans panna. Då Aubert nästa morgon vaknade upp med ett hål i pannbenet fick han, förståeligt nog, bråttom att verkställa bygget.

708 restes ett litet kapell. Först långt senare uppfördes det kloster och den kyrka som årligen lockar miljontals besökare.

Diktjaget rör sig vidare, bland annat till Kairo och San Francisco medan läsaren förs fram och tillbaka över ett vitt tidsspann – här refereras friskt till myter, mystiker och konstnärer från skilda epoker.

En andlig tematik slås an direkt, och en undergångsstämning. Koraller ruttnar medan samtidsmänniskan tar sin tillflykt till poolen för att glassa i solen, obrytt resignerade inför sin narcissism.

Jag tolkar det som att diktjaget har svårt att finna sig i denna kristid och söker efter en ny färdriktning. Visst är det lätt att bli utled på en samtid som hyser en överdriven tilltro till instrumentella värden. Diktjaget frågar sig: ”Hur ska vi någonsin hitta / när alla instinktiva vägar gått förlorade?”

Förnimmelser påminner en aning om Johan Lindbloms Sakrament som jag skrev om häromåret. Likt Lindblom markerar Österman sin distans från en nu-fixerad samtid genom sin lätt arkaiska stil emellanåt kryddad med ord man inte alltför ofta stöter på, som ”glödgar”, ”sublunarisk” och ”mandorla”.

Vissa dikter är alltför polerade, somliga utsagor framstår som klyschor, och bildspråket snuddar stundvis vid pekoral.

Poeten får lov att ta sig stilistiska friheter; i urminnes tider har poeter av olika slag töjt på språket. Vissa rader är dock så märkligt utformade att det troligtvis är fråga om rena korrekturfel.

Men Österman återvinner mitt förtroende då samlingen, med sitt omfång på 106 sidor, rymmer tillräckligt många bedårande dikter.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Österman vet att de flesta försök att verbalisera tillvarons andliga dimension är fruktlösa. Därför ser hennes poesi ut som den gör med enradingar som samsas med kortare dikter. Det oskrivna på boksidorna står för den språklöshet som uppstår när man ställs inför det ofattbara, det som endast går att förnimma. Ett andligt sökande gestaltas kongenialt med Östermans öppna och processuella poesi.

Vissa dikter ger uttryck för en oförblommerad ockultism man sällan möter i samtidspoesin. Särskilt uttalad i dessa rader:

”I spiritistiska seanser med skriften som en psykograf
Söker jag kontakt med andar ifrån Lombardiet

Och glödgar tre orakelben
Med hopp om att en spricka öppnar sig

I allt detta ofattbara”

De stora förlagen ger sällan ut ockult lyrik, troligen med motiveringen att den helt resolut är världsfrånvänd. Tur att det finns modiga förlag som Vendels förlag som inser värdet av obskyr lyrik.

Sett till allt vi tvingats utstå de senaste åren, med skogsbränder, covid-19, demokratihot och krig, kan man verkligen fråga sig om inte världen har vänt sig från sig själv? Varför vore det inte relevant med en poesi som uttrycker sökandet efter en djupare mening än den technoimperialismen och nyliberalismen erbjuder?

Österman är något av en udda fågel på den svenska poesiscenen. Just därför bör ni läsa henne.

The post Obskyr, ockult men verkligt läsvärd lyrik first appeared on Opulens.