LYRIK. Den här veckan är vi glada över att få presentera fyra nyskrivna dikter av Mattias Nyström.

Mattias Nyström är bosatt i Norrlands skogar, har utbildat sig på olika konstskolor i både norr och söder och illustrerar bland annat omslag till fiktiva böcker. Han skriver också poesi och för ungefär ett år sedan publicerade vi en av hans dikter här i Opulens.

Nu är vi glada över att få presentera fyra nya dikter av Nyström. Enligt honom så är det texter som uppkommer i försök att hantera orden, de som sägs mellan alla de andra orden, med händerna eller ögonen, eller de som inte sägs alls, oförmågan att prata. Nyström liknar dikterna vid en mer eller mindre trovärdig teaterpjäs där han själv spelar huvudrollen i de flesta sociala sammanhang.

CAROLINA THELIN

två

mittemot
emot mitt-
linjen
mellan
köket salongen
soffan sängen
rummet
emellan
handen koppen
fingrarna chokladen
ögonen
vecklar ut sig som blommor
tänderna vaggar fram
och tillbaka
som barn
kvarglömda på gungor

under stjärnorna önskar jag

jag sitter på murkrönet
murgrönan
smyckar stenen
med ett leende
två meter
under mina skor
en kanonkula
helt fast
typ ingjuten
halvt uppäten
ett litet spår av något annat
än långsamt växande mur-
gröna

Jag säger; ja
om du frågar

tv’n är full med flugor
vi kollar in, dom kollar ut
brus—
jag förlorar min reflektion
i ögon svarta och runda
glansiga som porslin
du bryter ögonkontakten
med tv’n, lägger dig ner
och nynnar en punkrocklåt
den vi lyssnade på förra veckan
förra året
förra livet
frågan
ligger invävd någonstans
där emellan dina toner
men du vet att jag vet
att tv’n inte får
veta

Slut_2

jag ser hur dom står där
i hörnet jämte fönstret
jag ser hur dom står där
vem tror dom att dom lurar?
fötterna syns tydligt under gardinerna

dom säger:
i översta lådan från höger i köket
det är helt fel
dom är fan dummare än mig
jag vet inte om det är komiskt
eller bara sorgligt
men jag säger inget
för vi är inte vänner
det var längesen jag var nära
något annat än…

kanske är det därför dom står där
dom viskar ju ändå om is
iskristaller
ishjärtan
istappar
lite konstigt
att dom inte nämner
isglass
fast ändå inte
dom är ju ändå
måttligt dumma i huvudet

i mitt huvud
skriker jag; håll käften!
och krossar glaset med min kudde
så att dom sugs ut
i vinterns mörka vakuum
i verkligheten
gör jag yoga
viker ihop mig till en muffinform
sträcker händerna mot taket
tills fingertopparna
skär sig på stjärnorna
sedan
står jag där
och lyssnar
men det är tyst
det är helt tyst
även tystnaden
har slutat andas

The post Littestraden: Fyra nyskrivna dikter av Mattias Nyström first appeared on Opulens.

NATURVETENSKAP. Det är inte så allmänt känt att August Strindberg studerade medicin och att han därtill av orättvisa skäl kuggades i kemi. Johan Frostegård har skrivit en fascinerande text om Strindbergs intresse för naturvenskap och hur omständigheterna formade hans öde.

Märkligt lite har skrivits om August Strindbergs läkarstudier. Själv tror jag att de haft stor betydelse för hans gärning. Efter studentexamen i maj 1867, blev ungdomsåren både dramatiska och mångskiftande. Han blev student i Uppsala, fick ont om pengar och vantrivdes, for hem till Stockholm igen och skaffade arbete som folkskollärare, vilket han inte verkar ha varit speciellt förtjust i men han tycks åtminstone ha skött sitt jobb.

Sedan fick han tips av en kompis att han kunde tjäna extra pengar på att ge lektioner. Efterhand blev han informator, bland annat hos Oscar Sandahl, som senare blev professor vid Karolinska Institutet (KI) samt var privatpraktiserande läkare. Det var en märklig man, som tidigare även arbetat som fattigläkare på Kungsholmen innan han blev både forskare, uppfinnare och flitig skribent. Sandahl lär ha bott i Stockholms finaste hus, och Strindberg städslades att undervisa Sandahls döttrar, som extraknäck.

Han for på sommarnöje med Sandahls, till Blockhusudden och tycks ha gått som barn i huset. Dessutom fick han mycket tid över att läsa skönlitteratur. Där kom han i kontakt med en annan läkare, Axel Lamm med familj, och blev snart informator även åt dennes söner. Han fick erbjudande att flytta in till Lamms sjangdobla våning med utsikt mot Kungsträdgården.

Det är nu något inträffar som jag tror är underskattat: Strindberg bestämde sig för att studera till läkare, på Lamms inrådan. Lamm såg nämligen Strindbergs stora talanger och lär ha menat att Strindbergs starka fantasi skulle må väl av en god förankring i verkligheten. Han tyckte läkaryrket skulle passa honom utmärkt, väl medveten om hans starka skönlitterära intressen, och erbjöd sig att hjälpa Strindberg med detta, mot att han fortsatte som informator.

Lamm menade att Strindberg ”med sin skarpa observation och sitt intresse för naturvetenskaperna borde bli läkare” som det heter i en biografi (av Uddgren). Till detta skulle jag vilja lägga att Strindberg privat var lågmäld, rentav försynt till sättet, en god lyssnare och dessutom visat prov på en god förmåga att komma bra överens med hög som låg, kreti och pleti – utmärkta egenskaper hos en läkare. Det är väl känt att Strindberg redan som barn var intresserad av kemi och han försökte även göra en evighetsmaskin.

Här kom Strindberg i kontakt med en burgen bildad borgerlighet av ett slag som kanske vare sig förr eller senare funnits så väl representerad i vårt land.

För att bli läkare krävs det liksom idag studier i grundläggande ämnen som kemi först, även latin ingick förstås på den tiden i läkarutbildningen och andra ämnen, som anatomi, botanik och fysik. Denna del av läkarutbildningen kallades för medikofilen.

Sandahl, och ännu mera Lamm, var också mycket kulturellt intresserade, och var centrala i en krets av liberalt sinnade intellektuella. I de bägge läkarnas eleganta våningar hölls ofta sammankomster; Strindberg beskriver i Tjänstekvinnans son (en självbiografisk skildring) hur han framför sig hade fyra olika vinglas när det vankades middag hos Lamm, som själv var skribent och även senare skrev artiklar i Aftonbladet med sin unge adept.

Här kom Strindberg i kontakt med en burgen bildad borgerlighet av ett slag som kanske vare sig förr eller senare funnits så väl representerad i vårt land. Strindberg fick frottera sig med tidens intellektuella elit – även Viktor Rydberg kom på besök. Umgänget beskrivs som en upplyst krets av läkare, vetenskapsmän, litteratörer och riksdagsmän, som bildade en ”liberal liga utan att konstituera sig som sällskap” som Strindberg uttrycker saken.

Han tillbringade ungefär ett och ett halvt år hos familjen Lamm och slapp därmed arbeta som folkskollärare, vilket hade varit en återvändsgränd för honom, men trots allt hade han visat att han kunde sköta ett vanligt och ganska krävande arbete.

”Doktorinnan ägde ett vackert bibliotek med all världens skönlitteratur” som han läste fritt i och i det eleganta hemmet fanns en stor konstsamling. Han verkar ha trivts utmärkt i den nya omgivningen. Dramatiska teatern dåförtiden låg ett stenkast från Lamms hem, och han gick ofta dit, i tredje radens fond, ståplats.

Doktorn märkte att Strindberg lade mycket tid på skönlitteratur och teater, men uppskattade uppenbarligen sin unge adept så mycket att denne fick följa med som amanuens i doktorns praktik. ”Det var ett nytt omväxlande liv, fullt av verklighet” skriver Strindberg. Visserligen var somligt obehagligt, han fick assistera vid mindre operationer bland annat och han fick se mycket av tidens misär med fattigdom och könssjukdomar, omväxlande med sjukbesök i eleganta salonger, men doktorn menade att man vänjer sig. Vilket Strindberg skrev var sannolikt.

Läkarstudierna gick bra till en början, han läste in latinet på distans och tenterade med framgång i Uppsala. Laborationerna och övriga kemistudier bedrev Strindberg på Teknologiska Institutet. I det stora hela verkar detta ha gått bra. Somligt var mindre roligt än annat, men han tyckte om att analysera innehållet i prover, och stannade ensam kvar i laboratoriet och gjorde blåsyra: ”Döden, slutet, i några droppar under en glaspropp.”

Inte att undra på att Strindberg hade revanschkänslor gentemot den etablerade kemin

Doktor Lamm och amanuensen vid Teknologiska institutet tyckte att Strindberg utan problem skulle klara tentan. Men i Uppsala stötte han på patrull. Här döljer sig en intressant aspekt av svensk medicinhistoria: konflikten mellan KI och Uppsala universitet när det gällde läkarutbildningen. Skulle KI få bedriva sådan, och skulle den rentav flyttas till Stockholm? En kampanj drevs från Stockholm, och 1874 blev KI godkänt för läkarutbildning. Professorn i Uppsala hette Lars Fredrik Svanberg, en barsk herre, som uppfattade Teknologiska institutet där Strindberg gjorde sina laborationer och studerade kemi, som en yrkesskola. Strindberg fick tips av en kamrat, vad man kunde vänta sig av Svanberg, men det hjälpte inte.

Professorn ”såg hemsk ut när han från gungstolen kastade sin första fråga”, så beskriver Strindberg förloppet i Tjänstekvinnans son. Han klarade frågorna till en början, men sedan ”slingrade sig frågorna som snaror”. Strindberg fick besvärliga frågor om salpeter, och det blev uppenbart att allt var bestämt från början, han skulle underkännas.

”Si herren, på institutet är man hantverkare men här är man vetenskapsman.” han fick komma tillbaka om ett år, när han mognat. Underförstått kunde man inte få godkänt om man inte laborerade på professorns institution i Uppsala.

Gunnar Brandell, som väl skrivit den mest heltäckande biografin om Strindberg citerar ett brev han skrev efter att ha blivit kuggad: ”Som den satans gubben kuggade mig i Kemien blev jag till börja med så ledsen och förtvivlad att jag glömde allt…” Inte att undra på att Strindberg hade revanschkänslor gentemot den etablerade kemin, något som blommade upp i guldmakeri och svavelosande experiment på 1890-talet! Strindberg kunde inte vänta ett år, och dessutom på att åter bli underkänd, vilket gjorde det oöverkomligt för honom att fortsätta även om han först tänkte sig det även efter tentan. I stället fick han för sig att bli skådespelare, vilket han misslyckades med.

Om han hade blivit läkare, hur hade då hans skriftställeri sett ut?

Hade han kunnat bli läkare? Det håller jag för troligt, det ekonomiska hade nog löst sig. Han hade säkert klarat själva studierna. Med sitt sittfläsk och med sin enorma arbetsförmåga hade han inte haft några problem att även odla sina litterära intressen och hade förstås senare liksom så många andra kunnat kombinera läkarverksamhet i en eller annan form med författeri. Läkaryrket var ett fritt yrke – då i alla fall. Till exempel Tjechov gjorde så, och ett stort antal recept finns bevarade av hans hand. Bulgakov beskrev sina mödor som läkare på landet och Conan Doyle arbetade länge som läkare även när han skrev om Sherlock Holmes. Om Strindberg blivit läkare så hade han följt ett råd som TS Eliot lär ha gett till blivande författare, nämligen att skaffa sig ett vanligt yrke, så de kunde ägna sig desto mer åt författarskapet utan sidoblickar på pengar och försörjning (själv var han banktjänsteman).

Som läkare hade Strindberg kunnat slippa den plågsamma fattigdom som hemsökte honom under vissa perioder i hans liv och som gjorde honom oförmögen att försörja sina barn, och innebar att han kunde knappt klara livhanken själv, utan förnedrande allmosor från insamlingar. De som stod Strindberg nära, och inte var part i målet, framhäver hur Strindbergs periodvis skakande fattigdom betyder väldigt mycket för att förstå honom – mobbad som han dessutom var av det litterära etablissemanget i Sverige. Hans systrar borde veta, och de skriver samfällt att så var fallet i boken ”Strindbergs systrar berättar”.

Om han hade blivit läkare, hur hade då hans skriftställeri sett ut?

Som läkare hade han förmodligen skrivit mycket mer om fattigt folk och usla sociala förhållanden än han faktiskt gjorde, baserat på egna upplevelser. Vi hade kanske fått än mer av ett svenskt svar på Dickens – som ju skrev mycket i dessa frågor och som Strindberg hade som en förebild, inte minst i Röda rummet.

Strindberg skrev kolossalt mycket. Thomas Mann skrev en mycket läsvärd understreckare i SvD 27 december 1948, inför Strindbergs 100-årsdag några veckor senare, den 22 januari ”…. August Strindbergs oerhört provocerande, till sitt inre och yttre omfång till nära nog övermänskliga mått nående verk…” En hel del av det han skrev hade man kunnat vara utan om han sluppit alltför mycket brödskriveri.

Den kloke Mann noterar också att Strindberg är kolossalt kunnig i många naturvetenskapliga ämnen. Med en fullföljd utbildning hade han kanske inte gett sig till att försöka göra guld – och jod (han blev kontaktad av en amerikansk patentingenjör angående sina fynd). Han hade rätt i princip – grundämnena kan delas, men förstås fel i sak, experimenten fallerade, guldet var kattguld. Med mer stadga i metodologin hade han kanske kontaktat makarna Curie eller Becquerel, som höll till i närheten, på andra sidan Luxemburgträdgården och som just var i färd med att utreda hur grundämnena kunde övergå i varandra, men då behöves kärnreaktioner.

Tyvärr är frågorna kontrafaktiska men spekulera kan man få göra om vår störste författare, med eller utan kanon!

The post Helgessän: Tänk om Strindberg hade blivit läkare first appeared on Opulens.

LYRIK. Nu återkommer poeten Eva Gafvelin Ramberg i Opulens med en vintersvit som avslutas med vårdagjämning och en revansch för maskarna och lökarna.

Eva Gafvelin Ramberg har arbetat som psykolog och psykoterapeut under drygt 40 år. Hon arbetar fortfarande men under de senaste åren har skrivandet fått lite större utrymme. Gafvelin Ramberg menar att hon nog alltid skrivit dikter och kortare texter, som ett sätt att sätta ord på intryck och tankar. I juni 2022 kom hennes första diktsamling År dagar ögonblick ut på Ekström & Garay förlag. Hennes dikter är ofta korta vardagsbetraktelser, som hon brukar beteckna som brukspoesi.

Hösten 2022 publicerade vi fyra höstdikter av Gafvelin Ramberg, en för varje månad. Sedan dess har hon försökt att formulera sina intryck av en vinter som präglats av lågkonjunktur, energikris och krig i Europa och funderat över hur människor hanterade svåra tider förr i världen. Hennes sätt är att skriva. Nu återkommer hon här i Opulens med en vintersvit som avslutas med vårdagjämning och en revansch för maskarna och lökarna.

CAROLINA THELIN

Vintersvit

I.
Pennan ligger overksam
på skrivbordet.

Vattenglaset skallrar
mot karaffen och ljuset
avtar.

Midvinterskimret är
toner som rymt
från en annan årstid.

Tiden rinner som smältvatten
ut över golvet.

II.
Januari åldras långsamt
och dagarna är lika,
som malmvagnar
i snörök.

Väntar vi förblindade vid
övergången
på tågets enformiga
färd.

Väntar på att vi ska
släppas över.

III.
I en tid av
bävan och allvar,
då varje steg har
en gåtfull betydelse.

Ta din tillflykt
till dunklet
till tiden som droppar
stilla genom morgonen.

Under nattens regim,
tänk inte på liv
inte på frön och rötter
inte på lökar som vilar.

(Allt det som tvekar
i det fördolda.)

Men vattna din tillit
och vänta.

IV.
Vintern är ett transtillstånd
och blicken följer nogsamt
pendelns rörelse.

Aningslöst åldrande.

Metronomen tickar
trofast.

Bortom tiden vilar du
i dröm och dvala.

Det är fortfarande
vinter när du vaknar.

Men ljuset är förändrat.

V.
Vintermodern är gammal
trött och sliten.

Så trött på att beskrivas
besjungas
och besvärjas.

Hon ägnar inte tid
att sörja de första
flingornas magi.

Hon strävar ingenstans
och strider bara
när hon måste.

Hon sitter mäktig
tung och frusen,
med ryggen vänd
mot all din längtan.

Och hennes tankars väv är
bara hennes egen.

VI.
Vårdagjämning

Markens hårdhet och
solens värme i ansiktet
är en olöslig ekvation.

Att revanschen bor
hos maskarna och lökarna
som väntar
i tjälens brutala omfamning

är lika obegripligt
varje år.

The post Littestraden: ”Vintersvit” first appeared on Opulens.

DRAGQUEEN. Lars Gårdfeldt är prästen som har tagit strid för homosexuellas rättigheter. Han är också en av de dragqueens som läser sagor för barn på bibliotek. Jenny Wickberg fick ett samtal med honom om hat, hot och om att hitta mod.

Du är en av dem som läser sagor för barn, klädd som dragqueen. Nyligen fick ett dödshot dig att ställa in en sagostund. Vad hände?

– Jag kan inte berätta några detaljer, det är jag förhindrad från. Men jag har mottagit många sådana hot under åren. Det är något som blossar upp då och då. Det var mycket under 00-talet, när flera lagreformer som samkönade äktenskap och rätten att adoptera var aktuella, då jag syntes mycket i media. Medial uppmärksamhet brukar leda till att ett antal personer får för sig att ringa för att säga att Gud hatar bögar och sånt. I Sverige har vi en självbild av att vi har kommit långt, men under ytan finns fortfarande mycket hat och motstånd.

Hur reagerar de barn som har mött dig som dragqueen?

– De kommer fram och säger vilka vackra ringar och örhängen du har. Pojkar och flickor beter sig likadant och det de säger till mig är samma som de hade sagt till en biologiskt född kvinna som de tyckte hade fina ringar och nagellack. Det är barn i två till fem års åldern, och de har inte blivit indoktrinerade med fördomar än. Men det är också tydligt att de barn som kommer till sagostunderna har föräldrar som själva har en basal trygghet, och som därför inte har något behov av att slå nedåt.

Du säger slå nedåt, är det så du upplever det?

– Det finns tydliga samband mellan de grupper som av vissa pekas ut som ickeönskvärda och det hat som riktas mot bögar, judar och andra grupper i samhället. Det finns också samband mellan det hat som riktas mot dragqueens som håller sagostunder och de attacker som riktas mot de biskopar som förklarat att de bara prästviger de som sedan är villiga att viga både heterosexuella och samkönade par. Det är kampanjer som drivs av bland annat SD, och de hämtar sin inspiration från länder som Ungern och Polen.

Tycker du klimatet har blivit hårdare?

– Fientligheten har funnits tidigare, men den har blivit mer manifest sedan SD har kommit hela vägen och blivit landets tredje största parti.

När började du uppträda som dragqueen?

– För fem, sex år sedan. Det var inget jag tidigare hade känt längtan efter, utan jag gjorde det som ett medvetet, aktivistiskt val.  Jag hade suttit i olika mediala sammanhang, där jag när kamerorna inte var på fick höra kommentarer om att det var så bra med en hbtq-representant som jag, som kom propert klädd i kostym. Jag har umgåtts med dragqueens, läderbögar och läderlesbiska i hela mitt liv, och känner dem som helt vanliga människor, och var obekväm med att bli mottagen i finrummet som en som var anpassad till normen.

I vilka sammanhang  gjorde du premiär som dragqueen?

– Det började med att jag gick med i prideparader, först i Göteborg och sedan i andra städer. Det blev en både rolig och skrämmande erfarenhet.

Du säger både rolig och skrämmande?

– Många var positiva och glada över att se mig, men det var omtumlande att få uppleva hur annorlunda jag blev bemött. Men det gav mig också insikt i hur människor tar sig rätten att kommentera och ta på en person i kvinnokläder på ett helt annat sätt än de gör på en man i manligt kodade kläder.

Har det någon gång känts farligt?

– En otäck händelse var när jag skulle hem efter en parad. Det hade varit en fotbollsmatch och det var fans från båda lagen i hela staden. Jag skulle till spårvagnen när jag omringades en av grupp män i 40-års åldern med ölburkar i händerna. De drog ner mig på en parkbänk och började tafsa på mig. Det pågick tills en guide med en grupp italienska turister kom förbi. Först efteråt insåg jag att allt de här männen sa till mig var uttryck för kvinnohat, där de kallade  mig för saker som hora och slyna.

Du blev som ung utsatt för hatbrott, som gav dig men för livet. Vad var det som hände?

– Jag växte upp i en liten stad i Värmland, där alla pojkar som inte var könsstereotypa stack ut. Jag klädde mig i pastellfärger och var känd som discobögen. Alla visste vem jag var. Som tonåring blev jag en gång så svårt misshandlad en lucianatt, att jag fick bestående hjärnskador och har haft epilepsi sedan dess. Ett par gånger i månaden blir jag medvetslös och faller så jag skadar mig och biter sönder mina tänder. Det är som en ständigt pågående misshandel.

När du började som präst levde du som homosexuell kvar i garderoben. Vad fick dig att komma ut?

– Det var när jag hade fått fast anställning 1994, och visste att det inte var möjligt att avskeda mig för det. När jag flyttade ihop med min pojkvän i en sekelskiftsvåning där det fanns två entréer så låtsades vi att vi bodde i varsin trapp. Vi hade också separata telefonnummer och telefonsvarare. Jag kom sedan ut till viss del men det var inte förrän jag började ge kyrkbröllop åt samkönade par fast det inte var tillåtet, som jag kom ut helt. 

Hur har du blivit bemött inom kyrkan?

– Under 80- och 90-talet var det mycket motstånd hela tiden. Men jag har hela tiden hittat de progressiva kollegorna och sammanhangen, och sökt mig till dem.

Hade du din tro redan som barn?

– Jag har haft min tro så länge att jag inte kan minnas en tid när jag inte trodde. Men min familj var genomsnittligt etniskt svensk, där mina föräldrar var medlemmar i kyrkan och gick på bröllop, begravning, och dop. Men de var inte kyrkligt aktiva och det förekom inte några regelbundna kyrkobesök. Det var inte heller de som lärde mig att be. Det gjorde jag i de kyrkliga sammanhang som jag sökte mig till, där det fanns aktiviteter som inte var förknippade med sport och tävling.

Din strid för att homopar skulle få rätt att vigas i kyrkan gjorde dig till en känd person, och genom det mer utsatt för mer hot och ökad risk för våld. Var hittade du modet och kraften till den striden?

– Det vet jag inte, men när man väl blir aktivist så blir man vän med andra som slåss för samma sak och som också har mod. Vi ger varandra mod genom att inspirera varandra.

Vad har du haft för strategier för att klara av de hot du har fått?

– Jag har personlarm och rör mig inte där det inte är mycket folk, och avstår från saker som jag inte vet är trygga.

Det finns också människor som bejakar dig och dina livsval. På Instagram berättar du om din faster Bella som ska sy en ny och fin klänning till dig. Vad betyder Bella för dig?

– Hon är fantastisk. Hon är bara två år äldre än jag. Hennes dotter, min kusin, tävlingsdansar och Bella syr alla hennes klänningar. Let’s dance-estetiken är rätt lik den som används av dragqueens och nu har hon alltså också sytt en klänning till mig.

Din farmor betydde också mycket för dig?

– Farmor var en väldigt förnöjsam människa som inte drog några gränser för vad en pojke fick göra. Från henne fick jag mycket kärlek och total acceptans. Det var också från henne jag fick intresset för flärd, bijouterier och make up. Farmor städade tågvagnar och när jag var hos henne som barn brukade jag följa med henne till jobbet. När hon städade satt jag på ett tågsäte och läste högt ur Damernas värld. Jag har ett foto av henne framme, och tittar på det varje dag.

Hur ser ditt liv ut idag?

– Jag jobbar lite men är delvis sjukskriven efter att ha fått tre strokes på två år. Jag hade ju redan innan dess epilepsi och har gjort två hjärtoperationer. Mina tvillingar är i USA som utbytesstudenter, och jag är glad över att de bor hos en härlig familj, för det har tagit mig lång tid att komma tillbaka. Efter den tredje stroken fick jag lära mig att prata igen, men jag har nu återhämtat många av de förmågor jag förlorade.

Vad är dina framtida mål?

– Att försöka vara så frisk som möjligt trots sjukdomar. Den tidigare enhetliga muren med biskopar som lät prästviga även de som inte var villiga att hålla bröllop för samkönade par, har börjat spricka.  Jag vill fortsätta med att arbeta för att fler biskopar ska ta ställning för att viga samkönade par.

The post Helgporträttet: ”Allt männen sa till mig var uttryck för kvinnohat” first appeared on Opulens.

LYRIK. I dag presenterar vi Ndue Ukajs diktsvit “Godo kommer inte” i översättning av Edita Kuçi Ukaj och Freke Räihä. Den handlar om Becketts Godot som vi alla väntar på, men som inte kommer. På albanska är Becketts pjäs översatt med titeln ”Godo” vilket Ukaj valt att behålla i sin dikt.

Ndue Ukaj föddes i Kosova 1977 och är författare, essäist och litteraturkritiker. Han har givit ut fyra poesiböcker, en novellsamling och två litteraturkritiska böcker och vann bland annat det nationella priset för bästa poesibok, utgiven 2010 i Kosovo. Boken fick också pris för bästa poesi i en stor internationell poesifestival i Nordmakedonien. Hans verk har publicerats i framstående internationella antologier och tidskrifter och har översatts till många språk.

Ukaj tror på de möjligheter som poesins språk ger. Han skriver: “poesin skapar klarare och vackrare horisonter som relaterar till frågor om människans existens, vårt förhållande till tiden och de sanningar som omger oss. Dikterna ger ljusstyrka, skapar ljus och hopp i mörka och sorgliga tider”.

Nu har vi den stora äran att presentera Ukajs diktsvit Godo kommer inte i översättning av Edita Kuçi Ukaj och Freke Räihä. Den handlar om Becketts Godot som vi alla väntar på, men som inte kommer. Och även om han skulle komma, kommer alla att bli besvikna eftersom han inte kommer att se ut som vi föreställt oss. På albanska är Becketts pjäs översatt med titeln ”Godo” vilket Ukaj valt att behålla i sin dikt. Han menar att den ställer det stora dilemmat i ett poetiskt perspektiv: Ska vi vänta, och i så fall, vad ger oss väntandet – är det egentligen värt att vänta på?

CAROLINA THELIN

Godo kommer inte

Godo kommer inte.

Det regnar, vägen från Irland är oframkomlig

havet kan inte passeras med små steg, i regniga nätter
när ensamheten sväljer en som jordens sprickor efter jordbävningen
när smärtan inte ens har tid för vetenskaplig förklaring.

Godo kommer inte, det är sent, väntandet har mattat ut honom
i en skön sömn vaggar mina och dina drömmar.
Han kommer inte, varken under livets träd eller i underverkens teater,
sover förväntningarnas sömn som din tid inte förstår, vår tid.

Du väntar, likt bruden i den övergivna bröllopssängen,
du drömmer om honom med öppna armar när han räcker fram en säck full av drömmar
där du lägger dina händer varsamt, som i det vackra håret, hägrar där
och bönar din dröm, sammanflätad genom dina långa fingrar.
Ett plötsligt ryck genom din kropp, handen väck från säcken.
Du torkar pannan och förstår att Godo inte kom, inte heller hans gåtfulla blick.
Fortfarande är du inte övertygad om att din dröm kom i en säck.
Den blev för evigt bunden i en knut precis som Godos ankomst.
Förvånad stegade du på andra sidan från den rasande flodens ord
som dina steg träder bland drömmar fulla av underverk mot tidens beskyddare.
Som gör livsljud i drömmen om förväntningen.
Och främjar en förhoppning om att Godo ändå kommer.

Nej, Godo kommer inte, nej!
Du gråter, gråter så förtvivlat att tårarna utgör en bäck
mellan ditt kindben och dess gränslösa flöde.
När hjärtslagen känns som främlingens steg
när ilskan knackar i den svarta natten.
Även Godo skulle kunna trilla och skada sig illa.

Godo kommer

Sluta gråta hela tiden, Godo kommer
stormen har bedarrat, vägen från Irland är öppen
han har lindrat den oroliga synen och Akilles ilska
även bröstsmärtan har läkt.
Han kommer under livets träd.
Där du har skapat ett bo i förväntan
med ett träsk av önskemål bundna i snaror.
Godo kommer med havets musik full av tystnad.
Ditt väntande har gett honom mod,
han kommer med säcken full av gåtor,
kommer närmare det ruttna trädet
där du väntar och lägger dina skakande händer
så att ironin biter den ändlösa väntan.
Och de ord som byter sin form varje morgon.

Ditt gröna öga litar inte på tiden, väntandet eller hans ankomst.
Med blad av träd frögrenar du kronans seger. Vilken glädje.

Med minskande förhoppningar till det förlorade förtroendet, upplöses seendet
och korsar den rasande floden utan att bli igenkänd.
Plötsligt återvänder du.
Du sitter i närheten av trädet med din lysande arga blick
där de vita lamporna sväljer hemlängtans ögonblick.
Du sparar väntandets nostalgi. Hjärtats steg.

Genom de trötta fingrarna räknas teaterns absurditeter
med nakna skådespelare i vilkas närhet
åskådarna har spridits genom meridianernas död.
I väntan på Godo.
Och rädslan från ormen i det ruttna trädet,
som piskar utan avbrott.

Alltså, Godo kommer, ditt väntande har gjort honom modig.
Vid livets träd
där skådespelarna bygger en frälsande teater åt dig.
Och frambringandet som håller i sig tills att han kommer.

Godo kom

Det är natt, stormen upphör inte
din våta kropp skakar av det kraftiga regnet
under livets träd i väntan på Godo.
Väntandet har förvandlat dig till en samtida staty.
Där livet har sitt bo för nattens kråkor och ensamma fåglar.

Din ensamhet drar sig som en knuten orm
genom vilken den giftiga tungan tränger igenom.
Plötsligt hörs en kraftig knackning, du hör det inte.
Dina öron är slutna av maskar som klättrar över din kropp.
Som den gamla mannen framför lagens dörr i Kafkas berättelse.
Inväntar att få träda in i lagens mysterier, förlåt, jag menade Godos mysterier.
För att likväl förstå den absurda gåta
som ligger i det omänskliga.
Min Gud,
Godo kom, med sin förvirrande blick och slitna säck,
med förlorade önskningar från den långa hemvägen
under livets träd där du väntade i en oändlighet.

Du kände inte igen honom,
han kom med ett annat ansikte som du aldrig föreställt dig.
Med en trött röst du aldrig hade hört,
med en orolig syn som du aldrig hade sett.
Förtvivlan förbluffar din kropp. Maskarna faller till jorden
från din kropp som omvandlas till väntande.

Förtvivlad tog du det skämda huvudet och grep med handen om hans säck
då du söker dina torkade drömmar är de liksom höstens blad
genom vilka de berusade fötterna går
och tårarna föll över kinder och hals
du föll i de förtvivlade armarna
en välkomst till honom såsom bruden som väntat i den övergivna sängen,

medan du drömde med öppnade armar för att behålla säcken med drömmar
där du varsamt lägger dina händer, som i det vackra håret… där hägrar de
och bönar efter din dröm, sammanflätad bland dina långa fingrar
och torkar din panna och du förstår att Godo kom och din väntan förblev en ändlös väntan.

Översättning: Edita Kuçi Ukaj och Freke Räihä

The post Littestraden: Diktsvit av Ndue Ukaj first appeared on Opulens.

KONSTHISTORIA. “För den som är intresserad av konst och kanske framför allt de fascinerade stillebenmotiven rekommenderas ”Tingens poesi” varmt” skriver Mathias Jansson som läst Görel Cavalli-Björkmans aktuella bok.

Tingens poesi: Liv och död i europeiskt stillebenmåleri 1600-1900
av Görel Cavalli-Björkman
Votum förlag

Boken “Tingens poesi” hade kanske inte kommit till om det inte vore för pandemin. Görel Cavalli-Björkman, som är professor i konstvetenskap, hamnade som många andra av oss i karantän under corona-åren. Det blev ett tillfälle att gå igenom en del forskningsmaterial och återuppliva intresset för stillebenmåleriet.

De dagliga rapporterna om coronapandemins dödsoffer skapade också eftertanke och gav nya perspektiv på livet och döden. För stilleben är på många sätt förknippat med just liv och död. En dödskalle är förmodligen det föremål som de flesta av oss förknippar med stillebenmåleriet. Vanitas-motivet och begreppet memento mori ska få oss att tänka på att allt är förgängligt och att du snart ska dö. 

Stilleben betyder stilla liv och är målningar komponerade av blommor, frukter, böcker, dödskallar, klockor, snäckor och musikinstrument ofta med många symboliska innebörder. Stillebenmåleriet hade sin storhetstid under 1600-talet och är förknippat med intresset för kuriosakabinetten. Det var stora skåp där överklassen samlade på olika märkliga ting gjorda av människor eller upphittade i naturen.

Det var också under den här tiden man började utforska världen och ta med sig främmande och underliga växter och djur hem för att visa upp. Snäckor från olika delar av världen kan man till exempel hitta i många stillebenmålningar. Att blanda olika växter och föremål var också ett sätt för konstnärerna att visa upp sin skicklighet i att måla olika material och texturer.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Stillebenmåleriet gick ut på att visa upp en palett av jordens mångfald och rikedomar, men samtidigt varna oss för att inte gå vilse bland det världsliga utan också tänka på det själsliga, eftersom kroppen är förgänglig men själen är evig.

“Tingens poesi” är en intressant bok som följer stillebenmåleriets historia från romarrikets väggmålningar fram till 1900-talets början. Cavalli-Björkman har i olika kapitel fokuserat på länderna Italien, Spanien, Nederländerna och Frankrike och hur stillebentraditionen skiljer sig åt dem emellan. Cavalli-Björkman tar också upp en del kvinnliga stillebenkonstnärer som Clara Peeters och Louise Moillon.

Stilleben har länge ansetts som en lägre motivkrets i konsthistorien, i jämförelse med till exempel historiemåleriet. Anledningen till att kvinnor målade stilleben var helt enkelt att de var utestängda från akademin där man fick träna sig på att måla människor utifrån nakenstudier, vilket var en förutsättning för att kunna ägna sig åt skildra människor i olika historiska miljöer. Kvinnorna fick helt enkelt nöja sig med att måla döda ting och blommor som de kunde hitta hemma eller i sin närmiljö. 

”Tingens poesi” är en behändig bok till omfång och format och texterna är välformulerade. Bildmaterialet är generöst med mycket hög kvalitet på bilderna. Det enda jag kan sakna är en förteckning i slutet av boken där de vanligast förekommande föremålens symboliska mening förklaras. Vad betyder ett timglas, en flöjt, en snäcka och så vidare? Men för den som är intresserad av konst och kanske framför allt de fascinerade stillebenmotiven rekommenderas ”Tingens poesi” varmt.

The post Välformulerade texter om stillebenmåleriet first appeared on Opulens.

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett den aktuella pjäsen “Tusen år hos Gud” av Stig Dagerman, på Göteborgs dramatiska teater. Hon gillar föreställningen men tycker ändå att den lämnar en del övrigt att önska.

Tusen år hos Gud av Stig Dagerman
Göteborgs Dramatiska Teater
Spelas t o m den 29 april

En halvtrappa ner i Stigbergsliden stiger vi in och kontrasten till den snöigt vita gatan är stark. Det är mörkt och ombonat med vackra foton från tidigare föreställningar på väggen vid den lilla baren. Det blir snart fullsatt och av sorlet att döma är det många som sett flera av denna lilla teaters föreställningar genom åren.

Sorlet tystnar och vi förflyttar oss till Newtons arbetsrum, en stormig natt. Scenografins dovt belysta fönster och ljudet av den vinande vinden omger Erik Åkerlind som spelar Newton själv, med käpp och iklädd trikåer och lång särk.

Han vandrar i tystnad omkring bland sina ting innan han börjar ta tid på hur lång tid det tar för först en sten och sedan en tyglapp att falla till marken. Slutligen testar han, med ett brak, hur lång tid det tar för honom själv att falla i marken. Det ser ut att göra ont.

Han tar sig upp och en snabb och ordrik monolog tar vid. Han talar om alla de saker som vi i mänskligheten bär på, på ett sätt är detta en deprimerande föreställning men dess ljuspunkter består som så många gånger innan, i Erik Åkerlinds komiska ådra som kan bära upp hela historien och även det faktum att hans motspelare som knackar på, kliver in och tar plats i scenen inte gör sin tolkning av Gud på ett speciellt intressant sätt.

Det är synd att framförandet som Karin Lycke gör inte är mer förtroendeingivande. Men samtidigt kan det finnas en poäng i det, därför att denna föreställning är en konversation mellan Newton och Gud och den allsmäktige vet ju redan svaret på allt.

Det enda Newton gör är att låta Gud uppleva mänsklighetens lidande från insidan av olika människor. Uppenbarligen påverkar det, men frågan är vilken skillnad det kan göra i sammanhanget? I utbyte vill Newton att hans kropp ska upphäva naturlagarna när han dör. Men är det möjligt att göra ett sådant avtal, eller ens önskvärt? Jag tycker om föreställningen men den lämnar också en del frågetecken.

The post Bra föreställning, trots frågetecken first appeared on Opulens.

FRIHET. “Historia kan vi förstå, och att den kan se olika ut. Vad vi inte kan förstå är avsaknaden av historia och vad en sådan gör med ett land,” skriver Stellan Lindqvist om den amerikanska mentaliteten och bakgrunden till att Trump kunde bli USA:s president.

Över oceaner till ett jungfruligt land. Tomt, väldigt, en tid som börjar om, några stolpar, marken är din. Go and get it! Inga begränsande regler eller kulturer. År noll. Var finns Donald Trump i denna berättelse, den ständigt närvarande Donald Trump? Är han möjlig utan denna berättelse?

Efter en rundresa i 1830-talets USA skriver Alexis de Toqueville om sin bävan inför den extrema jämlikhet han tycker sig iaktta: borta var statustänkande, hierarkier, borta var den gamla världens intriger, skepticism, grubbel och pessimism. Istället en omedelbarhet och troskyldighet han inte förstod. I den gamla världen tickade tiden på, ständigt på väg mot nya besvikelser. Men inte så i det nya landet. I en evigt pågående kärnreaktion realiseras drömmen på nytt och på nytt oavsett om du är italienare, ryss, kines, irländare eller japan. Landet är löftet, energin är du, framgången din, liksom nederlaget, vilket gör utrymmet för avundsjuka och rättvisetankar (kollektivt förankrade som de är) försvinnande litet. Godheten visar sig som välgörenhet, ondskan härbärgeras i fängelser (drygt två miljoner, en hel liten nation, lever bakom lås och bom). Framgångsexcesser, i den mån de finns, handlar om girighet. Aldrig om klass eller struktur.

Det man flyttade till var negationen av det man flyttade från, det vill säga ett förlovat land. Och i förlovade länder finns ingen dröm och heller ingen utopi eftersom båda är på plats. Det onda lämnade man bakom sig, vilket var inseglet på att platsen de kom till var den bästa på jorden: ett nytt, ensamt folk vid kulturens absoluta och upphettade nollpunkt. Ingen revolution, vare sig den ryska eller kinesiska, har på samma sätt frigjort sig från historien och tiden. Frihet från, inte till.

När han tillfrågas varför svarar han från sin förgyllda jättestol: Because I can. Varför bomba Irak? Because we can.

Med känslan av pånyttfödelse kom också känslan av oskuld och renhet. Detta var landet där Gud slagit ner sina bopålar: tron via ärlighet och direktkontakt. Inga påvar, kungar eller auktoritära band. Så kan, utan tillstymmelse till skammens rodnad (skam kräver historia), Guds exklusiva välsignelse nedkallas: “God bless America”, handen på hjärtat. Ingen annanstans blir man så uppriktigt förvånad och uppbragt som när landet beskylls för nationell egoism. Godheten är ju indefinierad, ”ni förstår inte!” Nej, vi förstår inte. Och minst av allt förstår vi känslosamheten, det vill säga det som verkar vara en alldeles genuin känslosamhet, den som kommer av att man redan är framme, att inget kan bli bättre, bara upprepas. Make America great again, and again.

Eftersom detta ljus är så starkt har djävulen ett mycket litet utrymme. Två brott, båda väldiga i sin omfattning, folkmordet på indianerna och slaveriet, har förpassats bortom synranden. Finns men kan inte ses.

Ljusordet är friheten. I inget annat land har ordet samma mytiska och samtidigt konkreta – och geografiska – innebörd som i USA: de väldiga slätterna, de mäktiga bergskedjorna, buffelhjordars mullrande över prärien, karavanerna västerut, böngrytorna över den öppna elden, män med svett i pannan och en winchester på armlängds avstånd.

Friheten, parad med känslan av renhet och pånyttfödelse, var den formel som band samman dem som kom. Friheten från skatter, från stat, från kontroller, från förbud och påbud. I den amerikanska konstitutionen (så nära en helig text man kan komma) har friheten fått en naturrättslig infattning, innebärande att den ses som direktsprungen ur den jungfruliga amerikanska jorden. I valet mellan omfattande individuella fri- och rättigheter och starkt folkstyre har den amerikanska demokratin, till skillnad från den västeuropeiska och parlamentariska, valt det förra. Den specifika amerikanska avvägningen, och den vånda som denna orsakade, återspeglas i grundlagsfädernas skrivningar.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

James Madison, en av dessa, var svårt oroad över vad möjliga och illasinnade majoriteter kunde tänkas göra med friheten och det bestående. Skulle de bildade eliterna förlora inflytande? Inte ens återkommande val räckte för att stilla oron. Lösningen, vars grundtanke är att bromsa och fördröja, blev det intrikata systemet med ”checks and balances”. Frågan som grundlagsfäderna aldrig besvarade är denna: om inte majoritetens vilja får genomslag, vems vilja får det då?

Ingen annanstans på jorden fungerar kapitalismen lika klockrent och med samma självklarhet som i USA. Det är som om dess ursprungliga grundformel är amerikansk; som om det bara är där den är fullkomligt synkroniserad med landets mentala grundtillstånd. Gör det du kan, ta det du kan, förmera! Vackert och fult, bra eller dåligt, frågan är meningslös: allt är!

I tevedokumentären “Drottningen av Versailles” bestämmer sig miljardären David Siegel för att bygga landets största enfamiljshus, en minikopia av Versailles (vulgärt bortom alla gränser, vilket inte spelar någon roll eftersom frågan om vulgaritet saknar begriplighet). När han tillfrågas varför svarar han från sin förgyllda jättestol: “Because I can”. Varför bomba Irak? Because we can.

Historia kan vi förstå, och att den kan se olika ut. Vad vi inte kan förstå är avsaknaden av historia och vad en sådan gör med ett land. Den amerikanske statsvetarikonen Karl W Deutsch sa en gång om sina landsmän: ”As Americans see it, most of the world is inhabited by foreigners”.

The post Den stora berättelsen som gjorde Trump möjlig first appeared on Opulens.

SPRÅKINLÄRNING. Att utgå från att arbetare eller invandrare inte skulle kunna lära sig att skilja mellan subjekt och objekt är ett uttryck för klassförakt och att avveckla ett språk är inte detsamma som att utveckla det, anser Lars Anders Johansson.

Det finns som bekant två sätt att sträva efter jämlikhet: det ena genom att försöka tillse att alla får det lika bra, det andra genom att försöka tillse att alla får det lika dåligt. Det första synsättet kom till uttryck i arbetarrörelsens bildningssträvan, vilken utmynnade i studieförbund och studiecirklar, folkhögskolor och arbetarförfattare som Harry Martinson och Eyvind Johnson. 

Det var ett bildningsideal som utgick från en tro på att alla människor genom förkovran kunde bilda sig själva och genom större kunskaper och vidare referensramar fatta mer välgrundade beslut, ta makten över sina egna liv och bli friare. Vägen till bildning, och i förlängningen frihet, går via språket eller flera språk. Arthur Engberg, sedermera ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regeringar på 30-talet, skrev i tidningen Arbetet 1922:

“Ett folk bör läras att älska sitt språk och vårda det som en dyrbar arvedel. I språket tonar och vibrerar dess själ, speglas dess sätt att tänka och ge uttryck åt sina tankar. Och är det inte som om språkets arkitektur avbildade kynnets? Månne icke formernas spel är folksjälens utsida?”

Idag står vårdandet av språket inte lika högt i kurs. Istället är det förenklandet som är tidens ledord. Minsta motståndets lag är utgångspunkt för språket, kulturen och samhället. I inkluderingens namn skall varje tröskel hyvlas ned, allt som bjuder motstånd slipas ned eller avskaffas. Istället för att alla ska ges möjlighet att höja sig genom bildning och förkovran, skall alla sänka sig till den obildades nivå. Ansträngning anses inte längre eftersträvansvärt.

Att språk förändras är inte ett hållbart argument för att beröva det dess nyansrikedom.

Det senaste exemplet på denna strävan mot botten är förslaget om att ersätta distinktionen mellan subjekt och objekt i form av de och dem, med det talspråkliga alternativet “dom”. Det är visserligen ett förslag som förts fram från gång till annan, men sällan tagits på allvar, men som nu fått förnyad uppmärksamhet sedan nya chefen för Språkrådet, språkvetaren Lena Lind Palicki tagit ställning för förslaget. Även språktidningens chefredaktör Anders Svensson ansluter sig till idén.

Att språk förändras är inte ett hållbart argument för att beröva det dess nyansrikedom. Språk utvecklas över tid, precis som all annan levande kultur. Nya ord tillkommer och grammatiken förändras allteftersom gamla böjningsformer försvinner och nya tillkommer. Att språket förändras är varken konstigt eller dåligt. Men måste det nödvändigtvis alltid handla om att förenkla? Avveckling är inte nödvändigtvis detsamma som utveckling.

Språkets nyanser gör det möjligt att uttrycka sig mer precist. Ju färre nyanser desto sämre möjligheter har vi att uttrycka oss. Genom att avskaffa distinktionen mellan subjekt och objekt gör vi språket, och oss själva fattigare. Vi gör inte dem en tjänst som ännu inte har lärt sig att använda språket korrekt, genom att själva sänka oss till deras nivå. 

Ett antal kulturdebattörer, som Expressens Victor Malm och Dagens ETC:s Martin Aagård, anslöt sig till förslaget utifrån argumentationslinjen att förmågan att kunna skilja mellan de och dem utgör en klassmarkör. Utöver att detta synsätt röjer en nedlåtande syn på de samhällsklasser som man inte tilltror förmågan att ta till sig grundläggande språkkunskaper så är det också ett argument som skulle kunna anföras mot även andra typer av kunskaper. Kan du något om historia? Klassmarkör! Har du kunskaper om naturvetenskap? Klassmarkör! Och så vidare.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är inte inkluderande att göra språket fattigare. Det är ett svek både mot de personer som behärskar språket väl och de individer som ännu inte gör det. Varken den som växt upp i ett lågutbildat hem eller den som invandrat till Sverige med ett annat modersmål är behjälpt av denna förmenta inkludering. Varför ska kommande generationer tvingas leva med ett mindre nyansrikt, mindre användbart språk än det som vi har tillgång till? Arthur Engberg skrädde inte orden när han underströk det vårdade språkets betydelse:

“I sitt språk har därför ett folk liksom en nyckel till sig självt, en reflex av sitt eget väsen. Och i vården av sitt språk har ett folk den naturligaste och närmast till hands liggande av sina kulturella uppgifter.”

Hur skulle detta väsen utvecklas om det frånhändade sig sitt främsta uttrycksmedel? Engberg och arbetarrörelsens bildningspionjärer hade inte varit imponerade av resonemanget hos dagens förmenta klasskämpar.

The post Kampanjen för en “dom”-reform är ett uttryck för klassförakt first appeared on Opulens.

LYRIK. “Vardagligt och poetiskt. Rättframt och rakt på men också tankfullt runt om. Realistiskt, drömskt och mardrömskt,” så beskriver Bengt Eriksson Peo Rasks nya diktsamling “Musik för marknadssvaga”.

Musik för marknadssvaga av Peo Rask
Black Island Books

Peo Rask lyssnar in och talar ut. Han skriver noveller, reseskildringar, krönikor och debattinlägg, i form av dikter.

Var och en av hans dikter är en berättelse för och ett samtal med läsarna. Eller åtminstone läsaren, ett samtal med mig.

Det händer att jag inte är hundraprocentigt säker på vad Peo Rask säger och vill framföra. (Men det gäller ju inte enbart poesi utan lika väl för människor man känner och möter personligen och fysiskt.)

Ibland, som i den inledande diktsviten ”Hej, träd, hej!”, kan samtalet med och berättandet för mig ske indirekt.

I det här fallet via trädet som är som en människa vemsomhelst men mer tålmodig:  

Du har ett växande
tålamod, det har jag
aldrig haft

Peo Rask talar med trädet och samtalet blir både en berättelse för mig och ett vidareförmedlat samtal med mig. Berättelsen/samtalet handlar om växande, att vara ”inflyttade / inte helt rotade”, det gäller både trädet och poeten. Och han berättar – för trädet – om Indonesien, där ett barn när det dött placeras i en trädstam och ”trädet växer ihop / upptar barnet / låter det växa / inom sig”. Och han berättar eller det är nog trädet som gör det – för mig – om fjärden som ”glittrade” och vårsolen ”som gjorde sitt bästa”.

Det var bestämt i går eller i fjol
när du berättade om dina
ljusa och mörka årsringar. 

Platsen är Luleå, där Peo Rask är inflyttad (från födelseorten Karlstad). Om Luleå berättar och samtalar han också under rubriken ”Reiectio socialis 1”. Han lägger märke till hemortens ”förkastade”, de som finns men inte bör finnas. Nu blir dikterna som krönikor eller debattinlägg. Det blir arga, sorgsna dikter i noir.

Man ville få bort de icke önskade från stan.
Ersatte sittbänkarna på järnvägsstationen
med ståbänkar.

Som flanörsdikter också, i vilka Peo Rask flanerar kring och iakttar, lägger märke till och… ja, ser. Han får syn på dem som inte syns, inte ska och tillåts synas: ”Mindre orter / stadsdelar – ofta / har de ett original”. Han förklarar: ”Crazy Steve, Porren, Kommoden / eller vad de nu kallas får uppträda / i singularis – aldrig i pluralis”… 

Men nu befinner sig inte Rask i Luleå utan i Berlin efter murens fall: ” i en trähydda i Stadsplatz Marie” eller ”i det gentrifierade Prenzlauer Berg”. Olika städer; samma stad. Överallt finns de, dessa osynliga människor, som inte syns fast de finns, som finns fast de inte syns. Så många är de att de också har en andra rubrik, ”Reiectio socialis 2”:

först i sällskap
allt oftare ensam
sedan allena

Är det bara något jag får för mig, att dikterna i detta andra, fortsättningskapitel blivit än mer personliga, desto fler ord passerar desto starkare och skarpare genom poeten själv. Eller är det genom mig, inuti mig som poesin rispar med så skarpslipad egg? Aj! Ja, ooo den gör ont. Och här ändrar dikterna sina former också, raderna hoppar inåt på det vita pappret eller formerar sig till stycken som i prosa.

Ett moln av oro? En föraning? Rädsla? Uppgivenhet? Eller om ”vi” inte inkluderar jag och mig utan är ett annat vi – också detta ett vi av osynliga, av det osynliga folket. För, diktar Peo Rask, ”ingen av oss vet / eller kan säga någonting, / om när färden når sitt mål”. Diktsamlingen  ”Musik för marknadssvaga” avslutas under en ”viss del av året” då det behövs ”Varma strumpor”. Året har blivit ”December”. Platsen är:

Ett rum i ett av stadens finaste hus, som tillhör ett av de bäst bevarade kvarteren i en annars misshandlad centrumbebyggelse präglad av betongbrutalism.

/–/ Vi läser högt för varandra för att kunna hantera det som lett oss hit: maktlöshet, rädslor, självcentrering, skam… Vi har alla klantat oss och svikit. Vi vet vart skål och nål leder.

Vardagligt och poetiskt. Rättframt och rakt på men också tankfullt runt om. Realistiskt, drömskt och mardrömskt. Dessa nyanser av svärta. In- och exklusive. Jag undrar igen: Hur många innefattas – förr, nu eller sen – i ”vi”? Eller om du och jag och Peo betraktar blott, ser på utifrån, om vi ser eller inte ser, inte vill se? Eller om ordet är “vågar” som i “inte vågar”?

The post Realistisk, drömsk och mardrömsk poesi first appeared on Opulens.

FEMINISM. Sarah Delshad har skrivit en aktuell bok,“Muslimsk feminist? Javisst!”, om hur det är att vara muslimsk kvinna och feminist. Anna Brynhildsen fick ett intressant samtal med henne.

Hur fick du idén till boken? När började du skriva? Hur var själva processen? 

– Jag kände att jag själv hade haft en enorm glädje av en liknande bok som ung kvinna med muslimsk bakgrund i Sverige. Jag såg att det fanns en lucka när det gäller en lättillgänglig, underhållande och peppande bok som avhandlar frågor som rör muslimsk identitet och feminism – så jag insåg att jag själv helt enkelt fick skriva den själv. Så sagt och gjort! Det har varit en lång och smärtsam process med höga toppar och djupa dalar, jag har blivit tvungen att gräva inåt och det har varit obekvämt. Men viktigt för boken.

Hur har mottagandet varit?

– Väldigt positivt. 

Vilka fördomar tror du att muslimska feminister möter idag?

– Att religionen automatiskt förtrycker kvinnor. Religion kan många gånger vara en källa till frid, framåtanda och frihet för kvinnor, och det är viktigt att lyfta fram. Religionen har dock precis som allting annat i världen patriarkala strukturer i sig, det går inte att förneka.

Vad hoppas du att icke-muslimska läsare tar med sig från din bok?

– Ett ögonöppnande för muslimska kvinnors verklighet, historia och frihet. Det är också ett konkret sätt att stötta muslimska kvinnor och få en större förståelse för muslimska kvinnors rättigheter, och en insyn i den muslimska kvinnans sårbarhet, ilska, rädsla, mod och sexualitet.

Jag läste i en intervju att du under skrivandet stundtals känt dig som en ”muslimsk Carrie Bradshaw”. Varför var det viktigt för dig att boken skulle vara lättillgänglig och underhållande? Var det något som uppkom under skrivandet, eller en tanke med boken från första början?

– Jag uppskattar litteratur som är bred och enkel att ta till sig. Jag vill nå tjejer och kvinnor som kanske inte har läsningen som någonting återkommande i livet. Litteratur har betytt väldigt mycket för mig och jag har haft en dröm om att nå icke-läsare: därav ville jag att boken skulle vara lätt att läsa och förstå. Den är underhållande för att jag under skrivandets gång varit bjussig med mina egna tillkortakommanden samt misslyckanden – jag gillar att läsa böcker där författaren inte är rädd för att använda sin egen röst.

Var det en svår avvägning – att göra boken ”lagom lättillgänglig?” 

– Nej, det skulle jag inte säga.

Hur kan man – inte bara som muslim, utan som religiös kvinna – bejaka sin tro utan att låta den inskränka ens frihet? 

– Det finns en enorm frihet i en övertygelse bortom regler och dogmer. Våga ifrågasätta givna sanningar i ditt religiösa sammanhang och skapa din egen sanning utifrån din relation till skaparen. En stunds eftertanke varje dag kan vara ett andligt utövande. 

Har du exempel på böcker du läste när du var yngre som påverkat dig, som du hoppas att din bok ska kunna påverka andra?

– Linda Skugges kaxiga krönikor var en inspirationskälla.

Lärde du dig något under skrivprocessen – stötte du på någonting under ditt skrivande, eller samtal med andra muslimska feminister, som överraskade dig eller som du inte förväntat dig?

– Jag lärde mig att jag är väldigt envis, och det är inte fy skam!

Vad var det svåraste med att skriva boken?

– Självdisciplinen – att hitta tid för skrivandet som småbarnmorsa och heltidsarbetande plus frilansande. Att jag rodde boken i hamn – utifrån mina förutsättningar ser jag som en enorm bedrift. Jag lyckades trots barnafödande, pandemi, byte av jobb, flytt och sömnbrist. Att jag klarade detta innebär att jag klarar allt!

Du är även grundare av plattformen Muslimska feminister. Upplever du att du haft ett ”feministiskt uppvaknande” någon gång under ditt liv – och i så fall när?

– Det började i tonåren.

Har du alltid tänkt mycket på kombinationen, och de eventuella motsättningarna, mellan tro och feminism? 

– Jag har alltid varit en sökande person med ett behov att gräva in i det innersta och jag hoppas det är en egenskap som håller i sig i många år framåt. Även om det är smärtsamt och bitvis obekvämt så är det viktigt att ifrågasätta. Att bli polare med både tro och tvivel är en bra väg framåt.

The post Helgporträttet: “Att bli polare med både tro och tvivel är en bra väg framåt” first appeared on Opulens.

SAMSPEL. “I det reella samtalet växer mina idéer ur andras. I det reella samtalet håller ord och tankar jämna steg,” skriver Carsten Palmer Schale i denna tänkvärda essä om språkligt samspel.

Montaigne skapade essän. Essän är en nära släkting till samtalet. Därför skriver gärna essäförfattare också om samtal. I sin egen stilbildande essä, Om konsten att samtala, skrev Montaigne, att ”den nyttigaste och naturligaste övningen för vårt intellekt är enligt min mening samtal”.

Situationen i vilken vi samtalar – talar oss samman – är en av mänsklighetens själva grundsituationer.

I varje reellt samtal tvinnas vårt behov av gemenskap samman med vårt behov att uttrycka oss. Men också våra behov av känslor och kunskap. I det goda samtalet blir människan med andra ord som mänskligast. Eller som Artur Lundkvist konstaterade: ”I begynnelsen var uttrycksbehovet”.

Om vi inte får fatt i språkets ursprungliga uppgift att föra över en tanke och få ett gensvar blir inget samspel av; inget utbyte, ingen responsivitet, inget självstyre, ingen stimulans. Bara ödsliga monologer och strömmar av ord. Brådskan och ytligheten är svurna fiender till samtalet. Ingenting, antydde Kierkegaard, är löjligare här i världen än att ha bråttom. Det löjliga och det tragiska har dessutom en lång och gemensam gräns. Hetsen och hastighetsfixeringen gör att vi missar väsentligheternas vägskyltar.

Allt kollektivt buller är inte samtal. Samtal är utbyte. Samtal är redskap för gemenskap och medvetenhet. Utbyte har att göra med förmågan att ge och att ta emot. Att lyssna inåt och att fråga utåt. Den som, allvarligt sinnad, frågar om mycket brukar också lära sig mycket. Illusionsfritt menar La Rochefoucauld: ”Orsaken till att så få människor kan föra en angenäm konversation är att alla tänker mera på vad de själva säger än vad de övriga i sällskapet säger.” I det reella samtalet växer mina idéer ur andras. I det reella samtalet håller ord och tankar jämna steg.

Vi tenderar att bli fångar i bruset.

Den skapande ensamheten ger näring åt gemenskapen, som förtvinar i det mekaniska rutinpratets allt håglösare turer. Det är tyvärr dessutom så, att trängtan till sällskap ofta är fruktan för sällskap – eget. Ensamheten – den valda – och gemenskapen förutsätter således varandra som myntets båda sidor. Förberedelse för samtal fordrar ett stort mått av ensamhet. Samtidigt finns ett starkt band mellan allvarligt tänkande och seriös läsning. Eller som Lichtenberg skrev: ”En bok är en spegel; när en apa tittar in, kan en apostel se ut.”

Men ens förmåga att tala tydligt är också beroende av mottagarens tal- och förståelsevanor (Läs Gadamer). Inför många människor känner man måhända att språket inte bär. Med andra kan man samtala utan ord. ”Men det förutsätter vanligen”, skriver Arne Andersson, ”att man har ett hav av förståelsefulla samtal bakom sig.” Emerson har fint beskrivit den skapande tystnad som uppstod när han och Carlyle träffades just för att tiga tillsammans.

Men på den moderna människans rädsla för sig själv följer ofta en rädsla för tystnaden. Vi tenderar att bli fångar i bruset. Den som vill övertyga får inte heller slå för hårt i övertalningens dörrar. Den gode samtalaren är en nyansernas mästare. Samtalets etik får inte förglömmas. Grundläggande är förmågan att vara oense utan att bli osams. Att argumentera utan att insinuera och att i det djupas personliga odla ett slags opersonlighet.

Goethe samtalade knappast med sin Eckermann, även om Eckermanns verk kallas ”Gespräche mit Goethe”. Goethe var helt enkelt för överlägsen – och för medveten om sin överlägsenhet. Och Eckermann är alldeles för underdånig och tacksam för den gamle mästarens frikostiga beröm.

Riktiga samtal är den äkta radikalismens stöd och grund.

En liknande relation förelåg mellan Boswell och Dr Samuel Johnson. Även om Boswell var långt mindre lättimponerad än Eckermann. Likafullt var Johnson briljant på ett sätt som Boswell inte riktigt var. Johnson behärskade för övrigt – till fulländning – något som är gemensamt för det reella samtalet och den goda essän: konsten att handskas med banaliteter. Både så, att de stora frågorna speglas i det banala och så, att det banala får en bestämd funktion i ett medvetet mönster.

Tanke och känsla trivs väl ihop. Men man måste acceptera ett slags arbetsfördelning: ”Jag vägleds av förnuftet, men inspireras av känslan”, sa exempelvis Russel. Ofta lyser tankarna upp vägar dit känslan själv aldrig skulle hitta. Lika ofta leder känslan tanken mot viktiga sanningar. Känslan öppnar så att säga dörren för den tanke som stiger in. Men viljan till sanning och objektivitet är ofta undervärderade – men ofta även övervärderade – dygder. Att det ljugs för mycket och det alldeles i onödan blev hur som helst en slutsats i Sissela Books ”On lying”.

Riktiga samtal är den äkta radikalismens stöd och grund. Att vara radikal är att vilja och kunna tänka till punkt (det är innebörden i ordet radikal, från latinets radix = rot). Att vara radikal är att vilja se åtminstone de hundra första aspekterna. Maximal objektivitet – och subjektivitet! – är maximalt aspektseende. Ju ytligare ens idéer är, ju lättare är det att finna dem. Ju färre idéer man har, desto lättare bör det rimligen vara att kombinera dem. Om den svenska debatten brukar det ju heta, att den bara rymmer en idé i taget. Det kunde möjligen gå an, om den var vettig. Men som vår Dr Johnson uttalade en gång i en förkrossande dom: ”Karlen har bara en idé, och den är felaktig.”

Radikalism i denna anda är naturligtvis den opportuna radikalismens raka motsats; precis som medvetenhet värd namnet måste vara negationen till vad som alltför länge och ofta omhuldats: ”att vara medveten om och att rätta sig efter vilka föreställningar med vidklibbande jargong som noteras högst på opportunismens börs.” Denna tanke, som är filosofen och filosofilärarens Arne Anderssons skrevs ner 1980, dvs. för snart 50 år sedan. Idag är situationen, enligt min mening, långt värre.

Det totalitära tänkandets folk är släktingar med ytlighetsivrarna. De känner bara till diktat och underkastelse, knappast samtal. Det går bra att till exempel tänka sig Per Albin och Kallio samtala, men inte Hitler eller Stalin. Milovan Djilas Samtal med Stalin är inga samtal – än mindre är Hitlers ”bordssamtal” det. För övrigt är det inte heller så upplyftande att läsa Luthers Bordssamtal. Men gör gärna det, som övning.

Den fungerande gemenskapen liksom det goda och reella samtalet kräver respekt för individens frihetszoner. Användningen av frihetszonen är rentav den utvecklade individens förutsättning. Och därmed också gemenskapens och samtalets. Den politiske teknokraten är blind för de existentiella frågorna och därför farlig – inte minst i politiken.

Alla riktigt onda människor saknar humor. Men det gör kanske helgonen också?

Humor och samtal hör också samman. Kvickhet kan förstöra samtal. Programmatisk rolighet och ambitiös lustighet gör det alltid. Men människor utan humor är en slags invalider. Ett organ att uppleva världen med saknas. Som hos den blinde eller döve. Och då kan en del otrevliga egenskaper utvecklas desto mer och kompensatoriskt. Envishet, självupptagenhet, förvänd idealism, maktvilja, känslostopp. Kommunister och nazister tycks alltid sakna humor. En del litteratur- och kulturkritiker också! Alla riktigt onda människor saknar humor. Men det gör kanske helgonen också?

Att a priori betrakta åsiktsmotståndare som idioter är ingen bra utgångspunkt för det offentliga samtalet.

Saklighet odlar tvivel och tveksamheter. I det reella samtalet är den klokes villrådighet inte något svaghetstecken, vilket kanske i förstone förefaller besynnerligt. Swift noterade med sympati hur de kunskapsrika ”blir förvirrade av överflödet av åsikter och har svårt att välja.” Och det är den kloke Russel som hävdat att ”felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak – och de kloka så fulla av tvivel.” Vördnad för det som är större än en själv kännetecknar för övrigt religionen – precis som den utmärker sakligheten. Detta är något som exempelvis pastor Sturmark missat. Det hela har naturligtvis med mognad att göra.

Samtalets språk är i viss mening amatörens, autodidaktens.

Martin Heidegger, som väl bland vanliga dödliga mest är känd för sin dunkelhet, talar ovanligt tydligt när han gisslar dem som slavar under det anonyma ”man”:

”Vi roar oss och har trevligt som man roar sig, vi ser, läser och dömer om konst och litteratur som man läser och dömer, vi drar oss tillbaka från mängdens vimmel som man drar sig tillbaka, och vi uppröres över det som man finner upprörande.”

I de reella samtalen skärps känslan för det väsentliga. Att söka svaren, men också frågor som vi har ”överblivna” svar på. Willy Kyrklund inleder sin ”Mästaren Ma” med de undersköna orden; ”Jag söker den fråga på vilket människolivet är ett svar.”

I sitt gröna Walden konkretiserar Thoreau problematiken: ”Jag hade tre stolar i mitt hus – en för ensamhet, två för vänskap (samtal, min anm.) tre för sällskap.”. Det är viktigt att genomskåda konventioner och genomleva traditioner. Att bli sig själv är också att avlägsna jagfixeringar och nå ner till det gemensamma. ”Det som är botten i dig är också botten i andra”, heter det ju förresten hos Ekelöf.

Hos de stora essäförfattarna återkommer en sak ofta: varningen för kvickhuvuden (det är därför jag ogillar de vanligaste göteborsskämten, trots att jag är urgöteborgare; eller kanske just därför). Tråkigare än folk som aldrig skämtar är ju endast folk som bara skämtar. Också skämtet är en alldeles för allvarlig sak för att överlämnas åt professionella. ”Kvickheten är förståndets apa”, konstaterade Thorild.

Avslutningsvis. Samtalets språk är i viss mening amatörens, autodidaktens. Amatörens språk är sökande, trevande, avlyssnande, försiktigt erövrande, ständigt omprövande.

The post Helgessän: Anteckningar om samtal first appeared on Opulens.