FRAMTIDEN. Låt oss tillsammans mobilisera för att med gemensamma krafter kämpa mot klimatförändringen och rädda framtiden för våra barnbarn, skriver Ingela Bollgren.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Kampen mot klimatförändringen måste utkämpas på alla fronter. Väderkatastrofer blir allt vanligare. Trots dessa bistra fakta ökar utsläppen av växthusgaser för varje år.

Vi måste snabbt minska vårt fossilberoende. Men det räcker inte. Vi måste också tackla en hotande klimatbomb, nämligen det enorma överskott av växthusgaser som haven och luften har samlat upp under de gångna decennierna. Risken är att haven börjar läcka ut stora mängder. Vi vet inte när, men ju varmare det blir, dess snabbare närmare vi oss den punkt när följderna för jordens klimat blir oöverskådliga.

Så det brådskar och vad kan vi göra?

Det vassaste vapnet för att minska fossilanvändningen är att öka priset på koldioxidutsläpp. Så en uppmaning till politikerna: Se till att klimatskadliga utsläpp blir riktigt dyra och var inte rädda för väljarnas missnöje!

Det finns nämligen en metod som rätt utformad kan ge bred acceptans och den kallas Avgift och utdelning (A&U). Den innebär en stigande avgift på koldioxidutsläpp i vägtrafiken, så att förnybara alternativ blir mer lönsamma. Det speciella med förslaget är att hela intäkten månadsvis skall fördelas direkt till var och en av oss medborgare, där folk bosatta på gles- eller landsbygd bör få en ökad andel. Kanada har nyligen infört denna typ av klimatskatt.

Carbon Capture and Storage (CCS), alltså lagring av uppsamlad koldioxid, ses av många som en väsentlig teknisk lösning för att nå klimatmålen. Här ligger Norge i framkant och nu vill vårt västra grannland förmå Sverige och andra länder att leverera koldioxid för lagring, nere under havsbotten, där olja tidigare pumpats upp. Norge som har blivit världens rikaste land genom att pumpa upp olja och verksamt bidragit till den klimatförändring vi nu skyndsamt måste tackla, ser nu en ny affärsidé när oljeepoken verkar gå mot sitt slut.

Men metoden är dyr och energikrävande och därför vill man få stöd utifrån för att det ska bli lönsamt. Flytande koldioxid ska levereras från övriga Europa med fartyg, som än så länge går på fossil olja.

Men denna typ av koldioxidlagring är ju bara en punktinsats, där stora industrier vill skaffa sig respit inför det oundvikliga, att fossilepoken snabbt går mot sitt slut. Det överskuggande problemet med ansamlingen av växthusgaser i luft och hav, kan omöjligen lösas med denna teknik.

Det finns en annan metod för koldioxidinfångning. Den har naturen själv uppfunnit och bjuder på utan stora omkostnader. Koldioxiden är byggstenen för alla växter. Våra svenska skogar står till tjänst. Varsamt skogsbruk och nyplantering övertrumfar alla högteknologiska, extremt dyra metoder för koldioxidlagring. Bygga trähus är ett suveränt sätt att binda koldioxid och klimatvinsten är dubbel, eftersom trä då delvis ersätter cement, där tillverkningsprocessen är en riktig utsläppsvärsting. Så utbyggnad av svensk träförädling är en framtidsbransch.

Förra sommarens torka och de omfattande skogsbränderna kan bli det nya normala. Låt oss tillsammans mobilisera för att med gemensamma krafter kämpa emot klimatförändringen och rädda framtiden för våra barnbarn.

The post Vi måste kämpa tillsammans mot klimatförändringen first appeared on Opulens.

GLOBAL KRIS. “Vi måste alltså, samtidigt som vi uppmuntrar och stöder lösningar på gräsrotsnivå, arbeta för att få till stånd en stark styrning uppifrån,” skriver Petter Wulff, från Klimatsvaret, angående den globala klimatkrisen.[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Greta Thunberg säger att våra politiska ledare uppträder som barn i klimatfrågan, och psykiatern Olle Hollertz talar om vår livsstil som ett slags heroinberoende (DN 5/12). Det är beskrivningar som kan ha sin poäng, men kan man inte pröva att se klimatproblemet från ett annat perspektiv med mindre nedslående jämförelser? Kan inte klimatproblemet tänkas ha koppling till i sig positiva mänskliga egenskaper? Jag tror det kan vara så.

Man skulle kunna säga att vårt problem beror på vår känsla för rättvisa och gemenskap. Det kan låta paradoxalt. Men om känslan för rättvisa gör att vi sällan är beredda att avstå från något, om inte andra omkring oss också kan fås att avstå, så tenderar det att låsa vårt beteende på ett olyckligt sätt. Vad gäller gemenskapen kan man säga, att kulturen är det vi har gemensamt. Det är den sociala väv där vi var och en är inskrivna som en liten del. Då är det inte så lätt att bryta sig ut, även om vi vet att vävens villkor inte är hållbara.

Det svåra i att kollektivt hushålla med gemensamma miljöresurser formulerades redan för 50 år sedan i en inflytelserik artikel av den amerikanska ekologiprofessorn Garrett Hardin. Han beskrev det som ”The Tragedy of the Commons”, vilket ungefär motsvarar ”Allmänningarnas tragik”. Den enda lösning han såg på problemet var att den berörda gruppen accepterade att ställas under ett yttre tvång; det vill säga genom att någon högre instans satte gränser för resursutnyttjandet och kunde bestraffa överträdare.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Hardins idé utmanades av en annan amerikansk forskare, Elinor Ostrom. Hon kunde ge exempel på grupper, som själva lyckats skapa de nödvändiga begränsningarna i uttaget av resurser som grundvatten och fiskbestånd. Den hoppfulla idén, att det finns en lösning ”nerifrån” på det dilemma Hardin pekat på, bidrog till att Ostrom tilldelades nobelpriset i ekonomi 2009.

Det betyder inte att Hardins mer pessimistiska syn på problemet är överspelad. Ostrom var väl medveten om att en lösning nerfrån inte alltid kan åstadkommas. Dess möjligheter beror på sådant som en viss ömsesidig personkännedom inom gruppen och en viss grundläggande tillit mellan dess medlemmar. Vi måste alltså, samtidigt som vi uppmuntrar och stöder lösningar på gräsrotsnivå, arbeta för att få till stånd en stark styrning uppifrån.

Om vi ser på klimatkrisens natur, ger det indikationer på var vi främst ska söka en lösning. Här talar vi inte om att hushålla med en lokal vattenresurs eller ett fiskbestånd inom ett visst havsområde. Vårt problem är världsomspännande och berör oss alla. Det ligger då närmast till hands att förlita sig på beslut uppifrån; på att en mer hållbar rättvisa bäst åstadkoms genom politiska beslut. Politiker kan ändra ”spelplanen” genom att göra det svårare (dyrare) för oss alla att använda bil, flyg och rött kött. Med ett ändrat konsumtionsmönster får vi också i viss mån en annan kultur och en ny gemenskap.

Gruppen Klimatsvaret arbetar för att påverka den politiska nivån. Vi för dialoger med enskilda riksdagspolitiker i syfte att få till stånd ett så brett klimatpolitiskt samarbete som möjligt. Det kan ge en grund för nödvändiga politiska beslut, där vi förordar en successivt höjd avgift på de utsläpp som producerar växthusgaser. Klimatsvarets tanke är att denna avgift skulle återbetalas till varje vuxen (med samma belopp till alla).

Så som vi ser problemet vill vi inte peka ut bovar eller personliga brister utan istället notera hur goda egenskaper likväl fört oss vilse. Det framhåller, om man så vill, klimatfrågans skönhet och sorg.

The post Klimatfrågans skönhet och sorg first appeared on Opulens.

VEGONORM. Nu är det dags att också den offentliga sektorn tar avstånd från det som är påfrestande för miljön, folkhälsan och djuren, skriver Annie Karlsson från Djurens rätt. Det handlar om att drastiskt minska konsumtionen av resurskrävande animalier i maten vi äter. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sommarens torka och värmebölja, som forskare betraktar som kopplat till den globala uppvärmningen, visade hur sårbart vårt nuvarande jordbruk faktiskt är. En tydligare signal kan vi inte få om att det är dags att ställa om produktionen från resurskrävande och klimatbelastande animalier till mer växtbaserade alternativ. Här kan kommuner och övriga offentliga verksamheter fylla en viktig funktion.

Djurindustrin står globalt för lika mycket växthusgasutsläpp som hela transportsektorn. Av matens klimatavtryck i Sverige kommer 75 procent från animaliska livsmedel enligt Naturvårdsverket. Skog som avverkas för foderodlingar eller betesmark frigör koldioxid medan jordbruksmark och stallgödsel släpper ifrån sig lustgas. Nötkött har framförallt en stor klimatpåverkan, då den allvarliga växthusgasen metan bildas naturligt i idisslares matsmältningssystem.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

FN och andra internationella organisationer menar att ett globalt skifte till en växtbaserad kost är nödvändigt för att undvika klimatförändringarnas värsta konsekvenser och säkra livsmedelsförsörjningen i takt med jordens stigande befolkning. Det är accepterat i forskarvärlden numera. Nyligen uttalade sig experter inom stiftelsen RISE om att kött-och mejeriproduktionen inom EU måste halveras till 2050. Men ännu har detta faktum inte anammats av världens regeringar eller befolkningen i stort.

Svenskt jordbruk domineras av ensidiga monokulturer och då främst foderodlingar som tar upp så mycket som 70 procent av åkerarealen. Grödorna det rör sig om är spannmål och vall. Anledningen till att det krävs enorma markarealer till att föda upp djur beror på att för varje steg i näringskedjan går 90 procent åt till djurets kroppsvärme och rörelser. Det intensiva jordbruket har sänkt grundvattennivån och förstört våtmarker, vilket försvårar färskvattenförsörjning i perioder då regn uteblir. Dessutom läcker kväve och fosfor ut till vattendrag och bidrar till övergödningen av Östersjön.

De djur som betar på ängsmarker med en betydelsefull biologisk mångfald är ytterst få, till skillnad från vad kött- och mejeribranschen själva ibland hävdar. Andelen så kallat naturbeteskött är försvinnande litet i och med att de näringsfattiga markerna inte lönar sig för bete. Istället äter djuren vanligen odlat gräs från gödslad åkermark.

Merparten av det svenska nötköttet kommer från mjölkindustrin. En ko insemineras årligen för att börja laktera och efter varje födsel separeras hon från kalven. Tjurkalvar har inte mycket värde för industrin i och med att de inte kan producera mjölk och dödas inom 18 månader. Genomsnittsåldern för en svensk mjölkko är 5 år, när de egentligen kan bli runt 20 år gamla.

Av Sveriges grisar lever 98  procent av dem i betongbyggnader och får aldrig se solljuset förrän de vid 6 månaders ålder skickas till slakt. Liknande förhållanden gäller för kycklingar som föds upp i stallar med tiotusentals individer, där de på 5 veckor ökar sin kroppsvolym så till den grad att benen inte alltid bär dem.

En växtbaserad kost har visat sig minska risken för hjärt- och kärlsjukdom, diabetes typ 2 och vissa typer av cancer. Rött kött och processat kött är numera klassat som cancerframkallande av WHO. Livsmedelsverket råder därför att minska intaget av rött och processat kött och inte överskrida 500 gram i veckan. Redan 2013 rekommenderade Livsmedelsverket skolorna att för miljön och hälsan öka andelen baljväxter och grönsaker i måltiderna och hålla nere köttkonsumtionen.

Utbudet av växtbaserade produkter, bland annat gjorda på svensk havre och bönor, har expanderat enormt  i butikshyllorna. Förändringen börjar också synas i Jordbruksverkets statistik — 2017 sjönk köttkonsumtionen rekordmycket och ser ut att fortsätta göra det 2018. Hittills är det medvetna konsumenter som drivit på utvecklingen. Nu är det dags att också den offentliga sektorn tar avstånd från det som är påfrestande för miljön, folkhälsan och djuren.

Med vegonorm  “vänder vi på steken” och låter basutbudet bestå av vegetabilier medan kött serveras bredvid som tillbehör. På så vis kan matens negativa påverkan minska drastiskt samtidigt som alternativ finns för de som absolut vill ha animalier i måltiden.

I många kommuner syns en positiv utveckling med KRAV-certifieringen som pågår i de offentliga köken. KRAV ställer bland annat högre krav på djurskydd såsom utevistelse. En större andel vegetabilier i kombination med certifieringen skulle innebära lägre kostnader för kommunen samtidigt som mer klimatsmart, hälsosam och etisk mat serverades.

Växtbaserad mat är framtiden. Vilken kommun vågar bli först med att testa vegonorm?

The post Ät grönt för klimatet! first appeared on Opulens.