PROSA. I dag kan vi presentera en prosatext av Jens Unosson – ”Hallontankar”. Det rör sig om noteringar från sensommarens Västerbotten.

Jens Unosson är en självhushållande odlare, naturvårdare och musiker, bosatt på en liten gård i Västerbotten. Förra året utkom hans första bok, ”Luften som kunde tala”, på Ord&visor. Han har tidigare medverkat med poesi i Opulens. Nu publicerar vi en text av Unosson som närmast kan karaktäriseras som dagboksnoteringar från slutet av sommaren 2025.

CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör

Hallontankar

Augusti 2025. Maria begravdes för ett år sedan. Nu står jag i hallonsnåren vid skogsbrynet och bärgirigheten är påtaglig, jag går in i huset och hämtar nya kärl. Fåglar och brännässlor påminner mig emellanåt om att även de närvarar i den fuktiga värmen som gör oss alla en smula loja. Tidigare idag räddade jag en fjäril, påfågelöga, från dassförmaket. Den satt därefter länge på min hand och tvättade sig; jag fick studera dess magnifika prakt och pratade med den som man gör med någon man tycker om. När den till sist flög iväg tänkte jag med viss sorgsenhet att om fler tog sig tid att prata med fjärilar skulle det inte krigas så förbannat. Så enkelt kan det vara.

Något senare hittade jag en ovanligt stor snäcka på en presenning jag skulle vika ihop. Försiktigt knackade jag på skalet för att få den att röra på sig. Efter en stund började den lilla kroppen kränga, den tömde tarmen och kröp sedan upp på mitt finger. Jag lät den slinka ned i gräset vid en ung gran.

Det åskar i väst, men jag gissar att det drar förbi utan regn. De senaste veckorna har det blixtrat mer än det gjort på många år. Huset har skakat, jag med. I en grannby brann ett sedan länge nedlagt mejeri, men blixten hade nog inget med den saken att göra. Vid släckningsarbetet upptäcktes en illegal cigarettfabrik i källaren, värden för många miljoner stod i lågor och ett antal fria entreprenörer sitter häktade, bland annat en granne. I fjol ville han köpa min skog för att få fälla den. ”Här avverkas utan pardon”, skulle man kunna travestera Gläns över sjö och strand, men jag skyddar träden med livet som insats om det skulle krävas.

En annan grannby blev torrlagd av vattenglada bönder. I min egen by har det inte hänt särskilt mycket och det tycker nog både jag, fåglarna, brännässlorna, fjärilen och snäckan är lika bra. Harmoni infinner sig lättast i det jämna flödet.

Sommarens musik i urval: första Grateful Dead, andra H.P. Lovecraft, andra Moby Grape, ”Cheap Thrills”, Savage Resurrection, The Other Half (den på Acta). Det blir så under den här årstiden, jag landar i mina gamla, eviga favoriter, de som varit med mig sedan tonåren. En av dessa har jag än så länge hållit på för att spela under någon särskilt vacker kväll: första It’s A Beautiful Day. Omslaget så fulländat i sin samklang med musiken och alla mina minnen som bor i låtarna.

Igår natt, vid halvtretiden, fick jag plötsligt ett oerhört behov av att lyssna på ”Evolution” med Yama and the Karma Dusters: ”We’ve cut down the forest / And we’ve poisoned the streams / And we’ve covered the hillsides / With billboards and schemes”. Man hör den och vill sedan kasta sig in i revolutionen, men inser snart att den inte längre pågår.

Någon gång under den sena våren 2000 hade vi en klassåterförening, tio år efter att vi gått ut nian. Maria bodde i kollektiv i Göteborg, hade lärt känna trummisen i Älgarnas trädgård. Hon sade till mig, apropå musik, att ”Du hade rätt hela tiden!” Jag vet, svarade jag och mindes hur mina kassettband med psykedeliska utflykter under högstadiet fick tampas med kamraternas favoriter: Jefferson Airplane versus White Lion

Jag läser en recension av en nyligen utgiven diktsamling, där poeten beskriver hur hon trimmar såväl lösögonfransar som könshår med samma nagelsax. Själv skriver jag mest dikter om hur jag älskade mina får. Nu går jag här i de före detta hagarna och pratar fortfarande med flickorna.

Somligt och somliga vill man hålla kvar, aldrig tappa taget om. Vad gäller nagelsaxar klipper jag ibland överkanten på mustaschen med en sådan, men den handlingen har ännu inte letat sig in i min poesi. När jag tänker på det har jag nog aldrig skrivit om en fårsax heller, men det känns nära förestående, liksom en skildring av fårens ystra språng ned från klippbänken, hur kamraterna kom emot och nosade och buffade med nyvunnet intresse. Ibland slant jag och saxen skar genom deras tunna hud, smärtan för dem tycktes vara av mycket tillfällig art, medan den för mig värkte under resten av klippningen. Värmen i ullen, de mjuka kinderna, den speciella doften i pannan. Det är poesi i sig självt, en existensens lyrik.

Ute vid havet står soptunnorna fyllda med matrester, som åtlar för björnarna. Några finns trots allt kvar. En av dem tar för sig, människor drabbas av okunskapens panik, ringer polisen. Polisen skjuter björnen. Om sådant har jag skrivit dikt, men det lindrar inte min vrede när det händer på nytt, gång efter annan. Värderades faror efter farlighet: Polis beslagtog bil, sköt föraren.

Sommarens litteratur i urval: Wendell Berry, Allen Ginsberg, Harriet Hjorth, Ulf Lundell, Thomas Tidholm. Deribs Buddy Longway, Gudmund Fahléns Kyrkbyn Lövånger. I sistnämnda skymtar Maria bakom ett foto av en annan kompis morfar. Pappa nämns på ett par sidor. Noterbart också hur vackert det var inne i samhället en gång, innan den nya rätlinjiga tiden monterade ned allt ickekvadratiskt.

Och över allt svävar förstås Gary Snyder, som en bokstävernas motsvarighet till San Franciscobanden: med mig i det mesta. Jag får inte nog av vare sig hans Axe Handles eller Deads Aoxomoxoa. Jag läser Snyder när vintern begravt gården i snö och när sommarvärmen jagat min katt in bland lönnarnas skuggor. Är det lite svalare ligger han istället i mitt knä och när jag läser några särskilt fina rader – ”I gaze through the trees and / see different birds, / different leaves, / with each bow.” – högt för honom tittar han upp i den sorts samförstånd som bara kan råda mellan en förnöjd sensommarkatt och hans av vedhuggning utmattade husse.

Hallonen faller nästan av sig själva ned i handen. Imorgon fortsätter vi med lieslåttern på myrarna, men när jag kommer hem igen ska jag plocka några liter åt mamma också. Varje hallon ett tack för allt jag aldrig kan återgälda.

The post Jens Unosson: ”Hallontankar” first appeared on Opulens.

FESTIVAL. “Littfest besjälas av en lågmäld antikommersialism och en öppen och inkluderande kulturradikalism. Det fungerar lite som ett korrektiv till samhällets högervridning och uppgivenhet.” Gregor Flakierski rapporterar från årets upplaga av Umeås stora litteraturfest som pågick från torsdag till i söndags.

Littfest i Umeå har sedan starten 2007 utvecklats till Sveriges största, och möjligen också bästa, litteraturfestival. Drygt två dagar med författarsamtal, workshops och seminarier i ett fullspäckat program av högsta kvalitet, med många internationella inslag. Littfest besjälas också av en lågmäld antikommersialism och en öppen och inkluderande kulturradikalism. Det fungerar lite som ett korrektiv till samhällets högervridning och uppgivenhet.

En författare och debattör som går mot strömmen och förespråkarengagerat hoppfullhet är Lasse Berg. Han utvecklade några av sina tankar i ett intensivt, men kanske lite onödigt grabbigt och fnittrigt samtal med Göran Greider.

De två herrarna var helt överens om att läget i världen just nu är svårt. Efter en ganska lång period av optimism och förbättringar på många plan av läget i världen, vänder det någon gång mellan 2010 och 2014. Vilket fortfarande inte förmår att rubba Lasse Bergs positiva inställning.

Han har under många år rest mycket i Asien och Afrika och studerat olika lokala kulturer, samtidigt som han har tagit del av aktuell forskning på området. Något överraskande hänvisar han till människans ”pacifistiska grundhållning”!

– Det har inte hittats några fossil som visar att någon har blivit dödad av en annan homo sapiens innan vi lämnade Afrika, utbrister han närmast triumferande.

Ett annat viktigt drag, kanske det viktigaste, som präglar människan är det mycket starka behovet av grupptillhörighet och acceptans. Det kan få oss att utföra de mest bestialiska handlingar men kan också utgöra förutsättningen för att gemensamt åstadkomma positiva förändringar.

En avgörande faktor som bestämmer åt vilket håll det kommer att röra sig är förstås den aktuella politiken. En stämning av hat och hets mot ”De andra” riskerar att leda till katastrof. Lasse Berg pekade på Rwanda och folkmordet där som föregicks av åratal av hätsk propaganda mot ”kackerlackor” och liknande.

Det är därför det är viktigt att det finns motkrafter och andra berättelser.

Vilka är det då som ska kunna bjuda motstånd? I ett högintressant samtal mellan historikern Lovisa Broström och Johan Örestig Kling diskuterades medelklassen, denna lika stora som svårdefinierade grupp, och på många sätt så central för samhällsutvecklingen.

1800-talets industrialisering och urbanisering gjorde samhället allt mer komplext och behovet av kompetent och utbildad personal på mellanskiktsnivå ökade kraftigt. Det gäller inte minst i Sverige med en stark, centraliserad stat och så småningom en omfattande offentlig sektor.

– Under 1900-talet har Sverige förmodligen världens största medelklass, konstaterade Lovisa Broström.

Stora delar av medelklassen står arbetarklassen nära, och enligt Lovisa Broström är alliansen mellan de två klasserna central för utvecklingen av välfärdsstaten. Pakten börjar krackelera någon gång under 70-och 80-talen, för att i stort sett kollapsa då regeringen Reinfeldt kommer till makten.

Borgerligheten använder nu medelklassen för att genomföra skattesänkningar och nedskärningar i välfärden. Paradoxalt nog sker det samtidigt som medelklassen förlorar en hel del i status, och även rent ekonomiskt, relativt sett. Tänk till exempel lärarlöner.

Inom den privata sektorn kan det möjligen förklaras med tillväxten av små- och medelstora företag, där avståndet mellan ledningen och tjänstemännen är betydligt mindre än i storföretagen.

Idag, anser Lovisa Broström, är det helt nödvändigt att återupprätta alliansen mellan arbetare och medelklass för att kunna försvara och utveckla välfärdsstatens landvinningar.

Det är bara ett blygsamt axplock ur ett mycket rikt program med namn som Zadie Smith, Han Kang, Judith Schalansky, Kjell Westö, Annika Norlin, Elin Anna Labba, med flera, med flera.

All information om Littfest finns på deras hemsida: littfest.se

The post Ett korrektiv till högervridningen first appeared on Opulens.

PROSA. Romanen är som ett musikstycke, med flera teman som vävs in och med en stilla avslutning, skriver Gregor Flakierski, som läst Carina Bergströms bok “Det finns tid”.

Det finns tid av Carina Bergström
Ord & visor förlag

Carina Bergström från Nedre Saxnäs är poet och musiker. Det är därför fullt logiskt att hennes första roman är en poetisk berättelse om musik.

”Det finns tid” är historien om Sylvia som växer upp i Västerbottens inland i början av 40-talet. Det är fortfarande i hög grad ett traditionellt samhälle, med kvardröjande inslag av självhushållning, kunskapstradering mellan generationer, med konservativa värderingar, och strikta hierarkier, både socialt och mellan könen.

Men sakta uppstår det sprickor i den gamla fasaden och det nya möjligheter öppnar sig. En sådan är just musiken, som kan bli en väg bort- och uppåt – för den begåvade som är beredd att satsa. Även om den personen råkar vara en flicka.

Och Sylvia har den begåvningen. Trots många inre tvivel är hon villig att satsa. Musiken blir för henne en ingång till nya världar, på sätt och vis också en räddning, och så småningom en väg ut i världen. Men det medför också en del problem och komplikationer som hon inte alltid förmår att tackla.

I korta, koncentrerade stycken drivs berättelsen framåt. Det är befriande med en prosa som inte kräver flera sidor för att öppna en dörr eller ett helt kapitel för att bre en smörgås.

Romanen är en finstämd skildring av en ung flickas mognad, sökande efter identitet och kamp för frigörelse från trånga sociala skrank och förtryckande könsroller. Den ger också röst åt den ”lilla människan”, och genom hennes person tecknas bilden av samhällsutvecklingen.

Men framför allt är det ett uttryck för kärlek till musiken och en hyllning av musikens befriande kraft.

Språket är opretentiöst, förtätat och poetiskt.

Romanen är som ett musikstycke, med flera teman som vävs in och med en stilla avslutning. Som ett adagio, eller kanske för oss omusikaliska men som gillar att nynna på en låt, ett adagio cantabile.

The post En roman som är som ett musikstycke first appeared on Opulens.

NYA LANDET. Latifah Ahmady har flytt Kabul tillsammans med maken Massoud, reporter för BBC i fjorton år, och berättar om chocken när de kom till lilla Bjurholm i Västerbotten.

Den lilla tätorten Bjurholm i Västerbotten, som hade 964 invånare enligt 2010 års folkbokföring, har sett invånarantalet öka med flyktingar från Syrien och Afghanistan. På Ica och Konsum säljer man, förutom ortens tunnbröd, pitabröd och konserver som invandrande från Mellanöstern använder i köket.

Latifah Ahmady som har flytt Kabul via Uzbekistan tillsammans med maken Massoud, reporter för BBC i fjorton år, berättar om chocken när de kom till Bjurholm.

– Alla var rädda för skogen och för alla vilda djur som vi trodde fanns kring huset, vi förbjöd barnen att leka utomhus, vi ville veta var de fanns hela tiden.

Idag skrattar de åt sina första reaktioner.

– Vi har lärt oss att uppskatta naturen kring oss. Vi fryser fortfarande, har fått lov att låna extra värmare från grannarna, vi tyckte att det var för kallt och vi var tvungna att handla vinterkläder. Men våra barn älskar snön och har lärt sig att leka i kylan! De åker pulka och vill lära sig att åka skridskor och skidor.

Han hade varnat för talibanernas väg tillbaka till makten och är besviken på västerlandets passivitet.

Deras flykt var dramatisk. De hade fått dödshot under många år och lärt sig att bo på hemlig ort, att alltid varna vänner och släktingar när de var på väg någonstans. Barnen hade fått undervisningen från föräldrarna, deras skolgång avbruten. Nu har de fått arbets- och uppehållstillstånd i Sverige och lär sig svenska och svensk kultur.

– Vi är nyfikna på samerna, vi visste inte att Sverige hade en ursprungsbefolkning som kämpade för rätten för sin kultur och för sitt språk.

– Vi drömmer om att gå på universitet i Umeå och att ta tillvara på vår utbildning. Vi kan bidra mer till Sverige om vårt yrke kan tas till vara. Det känns svårt att ses som analfabeter.

Latifah är filosofie doktor i internationella relationer och var chef för en viktig icke-statlig organisation som arbetade med kvinnornas rättigheter. Massoud är utbildad journalist och arbetade för BBC från Kabul. Han hade varnat för talibanernas väg tillbaka till makten och är besviken på västerlandets passivitet.

Familjen är ledsen för att BBC inte tagit dem till England. Massoud förstår att alla tolkar och lokalanställda prioriterats men tycker ändå att hans 14 år för brittiska media skulle ha givit honom en fördel.

Det blev istället alltså den svenska flyktingpolitiken som gav honom och familjen en ny chans. Jag berättar för dem om min egen ankomst till Sverige 1978 och hur Sverige öppnade sina gränser för oss, vi som flydde från sjuttiotalets militära diktatur i Chile. Vi har också fått svensk undervisning och lärt oss nya vanor.

Latifah och Massoud har fått hjälp av grannar och okända, kyrkan har samlat kollekt för att stödja ensamkommande flyktingar som kom utan föräldrar och barnfamiljer som behöver extra stöd.

Barnen har, som alltid, klarat sig bäst vad gäller språk och färdigheter och fungerar nu som tolkar åt sina föräldrar. Jag frågar om Latifah och Massouds familjer, hur de klarar sig i Kabul och Latifah säger att i början var de så oroliga för dem att de inte kunde sova. Nu ringer de regelbundet via WhatsApp och Facebook och väntar på att de ska också kunna lämna landet. Ingen känner sig trygg i talibanernas Afghanistan.

– Vi vill tillbaka till Kabul så fort som läget har stabiliserats men under tiden har vi bestämt oss för att stanna i Sverige och se till att barnen känner trygghet. Vi är trötta på att fly och känna oss rädda och jagade hela tiden.

The post Från Kabul till Västerbotten first appeared on Opulens.

OROSTIDER. ”Välskriven, pedagogisk och fylld av intressanta fakta och spännande tankar om nuläget och vad som kan hända med våra relationer med Ryssland.” Kurt Bäckström har läst K-G Bergströms Nöd och död – Den ryska ockupationen i Norr 1809.

Nöd och död – Den ryska ockupationen i Norr 1809  av K-G Bergström
Historiska media

Vi som gjorde lumpen på I 20 i Umeå 1957 glömmer inte Överkalix. Efter att vi under sommaren 57 varit förlagda i tält i Kylören i sydligaste delen av Västerbotten var det dags för en flera veckor lång del av utbildningen i norra delen av Norrbotten. I den ingick grävning av skyttegravar som en huvuduppgift. Ingen av oss rekryter kände då till att Västerbotten fram till år 1810 även omfattade Norrbotten. Men det hördes inga omskrivningar när det gällde hotet mot Sveriges säkerhet. Det var ett väderstreck som gällde: öster. Det blev vi ofta påminda om av våra befäl.

Journalisten och adjunkten K-G Bergström, väl känd från TV, radio och tidningar, bland annat NSD, har skrivit en bok om hur den norra delen av vårt land utsatts för prövningar från vår stora granne i öster. Han har koncentrerat bokens innehåll till området mellan de ovan nämnda orterna och tidsmässigt aktuella tider från början av 1700-talet till 1809.

Redan bokens titel anger vad som var utmärkande under de åren, Nöd och Död. I bokens inledning skriver Bergström om en 44 år gammal sjubarnsmor, Sara Lisa Näslund från Bygdeå och hur hon vid ryssarnas avresa ur landet i slutet av augusti 1809 levde i en utplundrad trakt: mat, kor, getter häst, svin, allt hade tagits med.

Men det var inte enbart de norra landsdelarna som utsattes för ryssarnas härjningar. Bergström skriver om en kvinna som hört en rysk soldat berätta om att han och hans kamrater fått order om ”att härja och bränna upp inte bara Västerbotten utan hela landet fram till Stockholm utmed stranden”.

Kvar blev också ett rysshat. En skräck för upprepning. Sådant dyker upp även i dag, och inte enbart i Västerbotten och Norrbotten. Oro i Belarus ger återverkningar i de baltiska staterna och därmed även på Gotland och i övriga Sverige. Bergström påpekar att Putin skulle behöva brohuvuden i Östersjön om han skulle vara tvungen att driva ut Nato-trupper från de baltiska staterna. Här skulle Gotland, Bornholm och Åland kunna bli aktuella. Och även Västerbotten och Norrbotten.

Bergström som föddes i byn Ryssbält utanför Kalix skrev sin tvåbetygsuppsats i historia vid Uppsala universitet om kapitulationen i Kalix, eller rättare vapenstilleståndet mellan Sverige och Ryssland. Ett då inte helt accepterat ämne av forskare och lärare vid universitetet. Annat kunde vara mer spännande och matnyttigt för den egna forskningen.

Bergströms bok är välskriven, pedagogisk och fylld av intressanta fakta och spännande tankar om nuläget och vad som kan hända med våra relationer med Ryssland.

The post Intressanta tankar om ryska ockupanter first appeared on Opulens.

MINNESORD. “Han använde och lekte ofta med det privata, personliga och dokumentära, men han lyfte det alltid till stor och stark litteratur.” Igår kom beskedet att Per Olov Enquist gått bort. Han blev 85 år. Erik Cardelús minns författaren, dramatikern och regissören.

Jag brukade se hans långa raka ryggtavla röra sig mot Medborgarplatsen. Morgonljus och aftonljus. En höjdhoppares resliga kropp. Det var tidigt 90-tal och närmare än så kom jag inte Per Olov Enquist. Närmare – i det köttsligt begränsade livet i alla fall.

I det andra livet – i terrängen där vi oupphörligen kan fabulera, flyta runt och förvandla oss – där kände jag alltid en närhet till honom, till alla de där förunderliga och fantastiska texter han skrev. Romaner, kortromaner, dokumentärromaner, dramer, essäer och några av de skarpaste journalistiska texter som skrivits.

Kapten Nemos bibliotek kanske berörde mig starkast. Romanen med det såriga familjemysteriet och de döda katternas grotta. I läsningen minns jag mig själv segla omkring på en västerbottnisk skogstjärn, med blicken rullande runt över himlen och landskapet, jag led av de smärtsamma övergreppen som gestaltades, barnen som uthärdade, och det tog lång tid innan texten släppte sitt suggestiva och starka grepp om mig.

Eller var det Legionärerna och Sekonden? Närmare än så kommer man nog inte gestaltningen av människan och tiden, av den smärtsamma historiska erfarenheten av att vara människa utsatt för sina omständigheter och sina val.

Eller kanske var den starkaste texten självbiografin Ett annat liv? Inte minst stannar den uppriktigt skarpa och smärtsamma skildringen av det alkoholmissbruk berättaren brottades med under många år. Även religionen, fromheten och den religiösa glöden kunde han skildra mästerligt, alltid med en skarp botten och stänk av kärv västerbottnisk humor.

Enquist använde och lekte ofta med det privata, personliga och dokumentära, men han lyfte det alltid till stor och stark litteratur. Aldrig vadade han runt i det autofiktiva träsket, aldrig kammade han hem billiga poäng på att det ”här är JAG” och det här kom från MITT liv. Allt han skrev bar den litterära förhöjningen märke; jag har svårt att tänka att han någonsin skrev en rad för mycket, eller för lite. Det var alltid så precist.

Tillsammans med Sara Lidman och Torgny Lindgren satte han Västerbotten på den litterära världskartan. I stor stil.

Med Boken om Blanche och Marie hittade han den litterära smärtpunkten i sekelskiftets Paris, i relationen mellan den världsberömda neurologen Jean Martin Charcot och hans favoritpatient Blanche, en stackars ung kvinna som förvisades som en hysterika och en vetenskaplig exempelvarelse, uppvisad inför stora skaror av grånade och självgoda vetenskapsgubbar. Här fanns också en kärlekshistoria – hisnande vacker, tragisk och välgestaltad som alltid.

Tillsammans med Sara Lidman och Torgny Lindgren satte han Västerbotten på den litterära världskartan. I stor stil. Han var ett stort namn bland många litteraturälskare som jag träffade utanför vårt lands gränser. Det kändes betryggande, att vi delade de där fantastiska och förunderliga texterna tillsammans, långt bortom den blågula enögdheten i Stockholm.

För han var aldrig där, aldrig i det tillgjorda, alltid i det äkta. Han var i Västerbotten, men alltid överallt, i hela världen. Han var den litterära höjdhopparen som alltid hoppade högst.

The post Den litterära höjdhopparen first appeared on Opulens.

ROMAN. En mycket tät och välskriven roman som tar sig direkt in under skinnet på läsaren, skriver Elisabeth Brännström, som läst Bakvatten av Maria Broberg.

Bakvatten av Maria Broberg
Förlag: Norstedts

Det slår gnistor när Assar för första gången får syn på den nya grannfrun Margareta inne hos lanthandlaren Sigurd i Olsele, en ort som Gud verkar ha placerat långt ner på listan. Året är 1948 och Assar är bara sjutton år, Margareta är betydligt äldre men åldersskillnaden hindrar inte det djupt passionerade paret från att inleda en sexuell relation, trots att Margareta är gift med gamle Hebbe som hon accepterat för att han är duktig på att spela musik. Det är däremot ont om sex i äktenskapet och Assar får fylla i det som fattas Margareta fram tills det att hon blir gravid och föder sonen Håkan. Håkan är Assars men han kommer att växa upp i tron att Hebbe, som han älskar, är hans riktiga pappa. Den tron delas inte av den skvallersugna bygden, man vet att Håkans far är okänd, däremot känner man inte till hans namn och det tisslas och tasslas bakom ryggen på den lilla familjen.

När Hebbe dör av en hjärtattack vänder sig inte Margareta till Assar, istället flyttar samen Lars, som bott ett tag i bagarstugan, in i huset och snart, under det tidiga sextio-talet, föder Margareta sitt andra barn, Lars son Nilas. Ett barn som trots sin oskuldsfulla älskvärdhet kommer att dra olycka över bygden. Han försvinner nämligen spårlöst en dag 1965 och när liket till sist hittas många år senare, förstår man att Nilas inte drunknat, något som man utgått ifrån. Det blir till sist Håkans fru, Petra, som så gott hon kan får börja nysta i den gamla gåtan som skapat så mycket skuld hos Håkan och som har skadat honom för livet.

Bakvatten av Maria Broberg, är först och främst en berättelse om illa samman-knutna människoöden och bortslösade liv i den lilla luggslitna orten Olsele i Västerbottens inland. En plats som nästan alla längtar bort ifrån, särskilt de som på något sätt sticker ut; Assar som far iväg och blir journalist och bara kommer tillbaka på grund av sin kärlek till Margareta, Håkan som mobbas i skolan och som vill bli fotbollsproffs, samen Lars som direkt drabbas av bybornas fördomar mot ”lappdjävlar” och Margareta som är alldeles för snygg och som anses vara alltför lättillgänglig för sitt eget bästa. Skvallret går, de elaka tillmälena ökar i intensitet och det gör också Margaretas och Assars relation, ända tills att allt stannar av när Nilas plötsligt försvinner. De som längtat bort blir istället kvar, låsta av sina djupa skuldkänslor och av sina dåliga samveten.

Det som främst utmärker Bakvatten är en mycket väl uppbyggd dramaturgi och en fast förankring i den bygd där tragedin runt Nilas utspelar sig. Dialogen förs på kärv västerbottniska och det korthuggna, men ändå uttrycksfulla språket, ger en extra dimension till de häftiga känslor av både passionerad glädje och stor sorg som kommer till uttryck hos huvudfigurerna. Lille Nilas är också mycket känsligt skildrad, ett fint porträtt av ett oskyldigt litet barn som blir det största offret för de äldre bybornas fördomar, elakhet eller bara allmänna oförstånd. Det är en mycket tät och välskriven roman som tar sig direkt in under skinnet på läsaren, håller kvar greppet och dessutom fortsätter att pocka på uppmärksamhet långt efter man har slutat läsa. Det är otroligt välskrivet och djupt berörande.

The post Bakvatten: Tragedi från Västerbottens inland first appeared on Opulens.

PROPAGANDA. “Det går idag inte att läsa sig till vilka eller hur många som arbetar med sidan, men den enda namngivna redaktören har förtroendeuppdrag för Moderaterna och en lång bakgrund som aktiv i partiet.” Max Karlsson oroas, apropå nystartade 08nytt.se, över hur politiker startar sajter förklädda till oberoende nyhetsmedier.

Avståndet och relationen mellan journalistik och politik diskuteras flitigt. Vanliga vinklar är journalisters oberoende och att politiker inte bör lägga sig i journalistisk verksamhet, en diskussion som nyligen aktualiserades när Sverigedemokraterna ville kalla upp chefer för Public Service till riksdagens kulturutskott.

Sverige har en lång historia av både interna medlemstidningar och partipress, där politiska partier eller närstående organisationer äger tidningar eller mediehus. Flera av de större tidningarna har ledarsidor som ligger mer eller mindre i linje med partiernas ideologi, men med en tydlig gräns mellan opinionsjournalistik och nyhetsredaktioner. Samtliga av de större partierna har försökt sig på olika mediesatsningar, men de flesta planerna är sedan länge övergivna. Ett känt exempel på partipress som är anslutet till Medieombudsmannens pressetiska riktlinjer är Socialdemokraternas Aktuellt i Politiken. Det är mer ovanligt att svenska politiker utger sig för att vara journalister, eller att partier själva säger sig rapportera objektiva och oberoende nyheter. Frågan om trovärdighet är central och avsändare och syfte får inte vara otydligt. Här har Sverigedemokraterna länge försökt utmana, med styrda projekt som Samtiden på nationell nivå och mindre (ö)kända Nutid TV i Stockholm.

Moderaterna i Stockholm, partiet som leder och styr staden, ligger bakom den nystartade nyhetssajten 08nytt.se. Sidan ska ”ge dig de senaste nyheterna från Stockholms län” och ansvarig utgivare är Gustaf Drougge, chef för Moderaternas kansli i huvudstaden. På förstasidan står det allra längst ner att sidan drivs ”i samarbete med” Moderaterna, och när du klickar in på fliken ”Om 08nytt” står det att ”tidningen ägs av Moderaterna i region Stockholm”. Sidan är framtagen av webbyrån Enkla Digital.

Det kan låta nobelt; avsändaren säger sig uttryckligen vilja sänka trösklar för invånare att ”följa det som sker i Stockholms län” samt att 08nytt minsann är en webbtidning utan annonser eller betallösningar. Webbsidan har en till och med en liten väderfunktion högst upp i menyfältet.

Det går idag inte att läsa sig till vilka eller hur många som arbetar med sidan, men den enda namngivna redaktören har förtroendeuppdrag för Moderaterna och en lång bakgrund som aktiv i partiet. Det finns ingen registrerad separat organisation.

Flera av artiklarna skulle kunna vara direkta pressmeddelanden från Moderaterna och partiet står listat som bildkälla på nästan alla bilder.

Integration, infrastruktur, ”kommun”, miljö, näringsliv, välfärd och ”topplistor och tips”. 08nytts kategorier målar upp en rätt tydlig bild av sidans innehåll i övrigt. Flera av artiklarna skulle kunna vara direkta pressmeddelanden från Moderaterna och partiet står listat som bildkälla på nästan alla bilder. På sidan finns också enstaka mer slumpmässiga eller oklara publiceringar; varför är det relevant för Moderaterna i Stockholm att skriva om en explosion i Högdalen på ett sätt som liknar kvällstidningsrapportering? Varför finns det en artikel som listar ”tips inför pollensäsongen”? Varför vill partiet leverera nyheter?

Det är dock inte första gången som Moderaterna satsar på egna nyheter. År 2016 startade den moderata riksdagsledamoten Edward Riedel nyhetssidan ”Nyheter i Västerbotten”, och i en intervju i Sveriges Television sa han då att att all nyhetsmedia “i någon bemärkelse inte är opartisk”.

Låt det stå klart att den politiska linjen är tydlig och genomgående för 08nytt. Under rubriken ”Avslöjande: Lögnen från Kramfors” skriver 08nytt att socialdemokraten Jan Sahlén ägnat sig åt ”lögner” om Moderaterna. Artikeln avslutas med en ”intervju” med kommunstyrelsens ordförande i Huddinge, moderaten Daniel Dronjak, som säger att den politiska ledningen i Huddinge är ”lättade över de nya uppgifterna”. Ingenstans i reportaget framgår det att det handlar om en partsinlaga.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I en artikel om minskad brottslighet i Järva skriver 08nytt att minskningen delvis går att hänvisa till att ”de styrande infört nya integrationsåtgärder där det enskild ansvaret betonas tydligare jämfört med när Socialdemokraterna styrde Stockholm stad”.

I en krönika om Nya Karolinska skriver redaktören ”jag kommer att fortsätta granska och analysera läget i Stockholmsvården” och att “08-nytts artiklar om sjukvården i länet visar att vården i Stockholm inte befinner sig i kaos”. I den här frågan känner Moderaterna i region Stockholm uppenbarligen inte att existerande media räcker till för att få ut partiets budskap.

08nytt kan bli ett problem för Moderaterna. Idag är det otydligt om partiet gör anspråk på att bli en seriös nyhetsaktör eller om de bara har levererat ytterligare en tjänst för glorifierade pressmeddelanden.

The post Politiker ska inte lajva journalister first appeared on Opulens.

SKARPSYNT. “Hon är uppmärksam på människors beteenden och rent av skarpsynt när det gäller att analysera relationer och frilägga deras anatomi. “Bo Bjelvehammar har läst Doris Dahlins nya roman Ogjort.

Ogjort av Doris Dahlin
Ordfront förlag

I en fiktiv, västerbottnisk by, Vittermark bor de, de starka kvinnorna och de svaga männen. Det finns geografiska markörer, som jag känner igen, som Nipfjället och Städjan. Det är flera porträtt, som tar sin form i berättelsen, liv som flätas samman, i huvudsak genom släktband, men även av tillfälligheter. Det vävs en matris av mänskliga beteenden, inte sällan är det snåriga relationer. En del blir öppet och tydligt för läsaren, annat blir både osagt, ogjort och undanträngt. Inte sällan blir det ett grått bökande med alla utredningskedjor och alla intriger. Avsnitt kan lysa, ord och sjok kan flamma till på sidorna, men lika ofta är det gåtor som skrivs, rebusar, som formuleras, ut ur allt detta kommer hemligheter i dimma och krypande skuggor.

En märklig och stor händelse i boken är läraren Joys spårlösa försvinnande, hon lämnar två förtvivlade föräldrar och en ond make, Robert. Alldeles på slutet skingras dimmorna och Joys liv blir klarlagt. På de sista raderna dimper det ner ett vykort i föräldrarnas brevlåda.

”Och så blir livet än en gång något annat än vad det varit”

Roberts bror Kristian flyr från livet, både nuet och det förflutna, men han kommer mycket nära Joy. Brödernas far Per-Emil får stort utrymme i berättelsen. Fadern är minst sagt egensinnig, elak och hånad av alla de övriga i byn. Per-Emil unnar ingen annan något gott och han har det föga smickrande tillnamnet Blåbärstramparn. Det sägs att han själv en gång plockade rikligt med blåbär, lämnade stora mängder kvar, men trampade sönder resten, för att ingen annan skulle få plocka och njuta av bären.

Bredvid detta familjedrama, finns skildringen av Elena, som kommer från ett annat land för att städa och skicka pengar hem till sina två barn och sin mor. Hon lever på flera sätt på samhällets botten, men hon är i flera avseenden både robust och stark och skaffar sig goda kontakter. Många i Elenas omgivning arbetar flitigt på att måla över fattigdomen.

Elena får även se, mycket allvar och stora saker i hemmen, inte bara damm och smuts. Hon har en stor vän i Gunhild, en stark, rivig och god kvinna som lär Elena svenska språket, och då även så delikata ord som skitstövel.

Doris Dahlin är uppmärksam på människors beteenden och rent av skarpsynt när det gäller att analysera relationer och frilägga deras anatomi. Jag skulle dock som läsare, önska ett rakare berättande i romanen.

The post Att nå in till hemligheter first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/arbete-och-politik/intervju-forsvara-strejkratten-vasterbotten

PODD. Stellan möter Erik från Nätverket Försvara Strejkrätten Västerbotten för ett samtal på en halvtimme.

Om podcasten Arbete och politik samt tidigare avsnitt >>

The post Försvara strejkrätten first appeared on Opulens.

METOO. “Problemet är inte ungdomars attityder och uttryck. Problemet är i grund och botten en havererad vuxenvärld”, skriver Linda Lundqvist apropå en gymnasieskola i Umeå där flickor nu vittnar om hur pojkar tillsammans med lärare trakasserat dem.

I skuggan, eller kanske ljuset, av #metoo så kom häromdagen ett öppet meddelande från en förtvivlad mamma till en ung tjej som tog studenten från Dragonskolan i Umeå i år.

Ett flertal flickor vittnar om hur pojkar tillsammans med lärare trakasserat dem. Rektorn har efter att fått reda på vad som hänt inte lyft ett finger utan skuldbelagt en av tjejerna för att hon inte sagt till fler gånger. Peter Vigren, som är ordförande i gymnasienämnden, är märkbart upprörd över det inträffade, men kan ändå inte låta bli att i sin debattartikel i folkbladet poängtera ”att inte sådant här händer oftare är ett gott betyg till verksamheten.”

Jag kommer ihåg när jag gick i gymnasiet. Förvisso inte på Dragonskolan, utan på en skola drygt 10 mil därifrån. Ett annat årtusende. Första och sista veckan så bands tjejer som fångats in fast vid pelarna som gick från golv till tak. De av oss med vita tröjor var särskilt i riskzonen, eftersom vattenhinkarna som sedan hälldes över oss gav särskilt stor effekt då. Ingen av oss gick till rektorn. Våra föräldrar förmanade oss att klä oss i mörka kläder och springa fort. Vi förväntades ta det ansvar för vår situation när ingen annan gjorde det.

Det slutade givetvis inte där. Hela gymnasietiden är en lång rad minnen av ursäktat dåligt beteende. Slog man sönder något så fick man betala för det. Förnedrade man en tjej under skampåleliknande förhållanden fick man i bästa fall en tillsägelse.

Jag förstår att det är jobbigt för Dragonskolan och dess personal, och gymnasienämnden, och alla andra att det här uppdagas. Man vill ju gärna kunna slå sig för bröstet och vråla ”inte på mitt skift” när någon pratar om sexuella trakasserier och sexuellt våld mellan elever. När dessutom en hop kollegor, anställda, varit en del av det så blir ju situationen minst sagt prekär. Men det gör inget att det känns jobbigt. Skolan pratar ju ofta om konsekvenser av handlingar. Att det känns riktigt jobbigt är en helt rimlig konsekvens av att svika de ungdomar som anförtrotts en.

Problemet är inte ungdomars attityder och uttryck. Problemet är i grund och botten en havererad vuxenvärld. En rektor som tycker att det hela är tjejernas ansvar. Lärare som tycker att det är lämpligt att småflirta med de barn han har ansvar för. Alla som såg och inte sa ifrån. Och en ordförande för gymnasienämnden som tror att det här är en enskild händelse, enbart baserat på att det bara är en person som öppnat käften. Utan något som helst statistiskt underlag. Att försöka ta reda på fakta och sedan åtgärda vore att ta frågan på allvar.

Jag gick i gymnasiet i slutet på 90-talet. Ingen ställde sig på vår sida när vi var dem som var utsatta. Nu är min generation vuxna. Nu är vi de lärare, rektorer och politiker som för våra normer och värderingar vidare.

När vuxna förminskar gymnasietjejernas upplevelser så är det inte för att tjejerna har fel. Däremot har väldigt många vuxna aldrig själva tagit itu med sina känslor runt att stå där fasttejpad och förnedrad. Eller att stå där bredvid och inte öppna käften som en feg medlöpare. Vuxenvärlden skriver policydokument för att kunna gömma sig bakom för att det är så satans obehagligt att återigen vara i situationen där man måste ta ställning i faktiska övergreppssituationer.

Vi har blivit äldre, erfarnare, och lite gråhårigare. Men ryggraden har inte växt ut på alla än. Det måste vi ta ansvar för nu och åtgärda.

The post Sexismen och kränkningarna är de vuxnas ansvar first appeared on Opulens.

8 MARS. “Frågan om kvinnors plats i historien, i kulturen, i politiken, i maktens mest gubbförtätade rum får full skärpa först när den förs samman med utmaningen att lyssna inåt tystnaden som deras frånvaro alstrar.”

Jag tänker ofta på tystnad. Hur underskattad tystnaden är som skydd och drivkraft, som plats för tankearbete. För mig har tystnad alltid varit trygghet, uppvuxen som jag är mitt i skogen, i en liten by i Västerbottens inland. Och förstå mig inte för snabbt. Jag talar nu inte alls om den tystnad som ljuder genom de gängse fördomarna om Norrland och norrlänningarna.

Min egen familj var och är högröstad och pratglad. Barndomens stämton angavs av farmor som öppnade dörren i farstun varje eftermiddag och började prata, oavsett om hon visste om någon var hemma eller inte. Ord var det enda överflöd vi hade.

Tystnaden jag växte upp med var mer av ett grundämne. Som granarna och sjön. Ja, som en hängmatta att vila sig i, uppspänd mellan granarna, med utsikt mot sjön. Som vuxen har jag räknat tystnaden som en ovärderlig del av den skolning jag fick under uppväxtåren – den som jag senare, som så många andra, lite slarvigt sammanfattar som att ”ha arbetarbakgrund”.

Men ett sådant positionerande blir alltid tomt om det inte befolkas, ges tillhörighet i en berättelse. Byn fick mig att se betydelsen av mellanrum och lärde mig att se den urbana normen från avigan: hur ord som ”tätort” förutsätter en utanförstående gleshet. Luftmaskorna som håller ihop genom att lämna andrum.
På samma vis kan jag säga att familjen lärde mig tillit till samtalets kraft, precis som tystnaden lärde mig att lyssna. Även detta handlar om ett växelspel mellan förtätning och utglesning. Så också i den erfarenhet som så skevt trängs in i ord som ”klassresa”.

Jag skulle kunna säga att det var just genom denna min icke-akademiska bakgrund som jag så tidigt förstod potentialen i att tillämpa en poetisk logik som strategi för motstånd. Det vore naturligtvis en efterhandskonstruktion. Men inte desto mindre. Jag blev golvad av kraften i aha-upplevelsen, när jag första gången, för snart tjugo år sedan, läste Pia Tafdrups karakteristik av tystnadens betydelse i poesin, i boken Över vattnet går jag (1997):

”En dikt består inte blott av ord utan också just av stillhet, rummet mellan en bokstav och nästa, mellan ord och ord, strof och strof, mellanrum som framhäver det underförstådda eller rätt och slätt just tomrummet. Till och med det enskilda ordet har en blind fläck kallad tystnad. Det är denna tystnad som är den omistliga komponenten i all dikt, den som medverkar till att organisera det skrivna och göra det begripligt.”

Jag har burit med mig Tafdrups ord sedan dess, som en hemlig kompass. Tystnaden är mitt norr, i arbetet som litteraturvetare och genusforskare. När kompassnålen snurrar, utan fäste och riktning, är det läge att söka sig till mellanrummen, ta spjärn mot marginalerna. Häri vilar en subversiv potential. Frågan om kvinnors plats i historien, i kulturen, i politiken, i maktens mest gubbförtätade rum får full skärpa först när den förs samman med utmaningen att lyssna inåt tystnaden som deras frånvaro alstrar. Innebörden av den, dånet av den.

Det är viktigt att påminna sig alla dagar, men kanske än mer angeläget, nu inför 8:e mars. I det ständigt pågående mediala sorlet finns en oroande tendens att ord blir billiga, att tonlägen skruvas upp till högsta volym för att överrösta snarare än att övertyga. Att skribenter missbrukar sitt talutrymme, utan personligt ansvar. Som när Jonas Thente i söndagens DN (4.3) i en recension av nyöversättningen av den poetiska Eddan helt opåkallat gav en råsop åt ”genusfanatiska forskare i svensk humaniora”. I androgyna Loke-gestalten finns något att ”vältra sig i”, menade han – om vi nu ens ”hört talas om Eddan”.

Det vore frestande att svara i samma anda, förslagsvis genom att citera någon rad ur Kristina Lugns Till min man om han kunde läsa. Men jag lutar mig hellre mot Sara Maitlands tanke om tystnaden som ett kraftcentrum i paritet med rymdens svarta hål. Gravitationen är obeskrivlig.

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post Tystnad och uppror first appeared on Opulens.