TEATER. Enel Melberg har med stor behållning sett dramatiseringen av Selma Lagerlöfs ”Liljecronas hem” på Västanå teater i Sunne.

I Selma Lagerlöfs debutverk ”Gösta Berlings saga” finns ett kapitel som heter ”Liljecronas hem”. Liljecrona är en av kavaljererna, inte särskilt snygg, men en hängiven fiolspelare. När han blir trött på kavaljerernas upptåg drar han hem till Lövdala, som Selma brukar kalla den gamla enplansgården Mårbacka, som den var innan hon omvandlade den till en herrgård.

Han kommer hem till sin hustru, prästdottern som har ärvt gården, fast den nu står i hans namn, eftersom kvinnor inte hade rätt att äga. Pappa kommer hem, äppelträden står i blom, det är tidigt på morgonen och han börjar spela av glädje över all välordnad prakt, som hustrun åstadkommit tillsammans med husfolket och barnen. Han ställer sig under hennes fönster, hon vaknar och lyssnar och i musiken säger han allt; han biktar sig för henne och ber om förlåtelse, och det är inte första gången.

När hon kommer till fönstret, svingar han sig upp på fönsterbrädet, lycklig som en ung älskare, och lyfter ut henne och bär ner henne under äppelträden. Barnen vaknar och jublar. Idyllen kunde inte vara mer fullkomlig.

Hustruns tankar: ”Om nu husets herre längtade att leva som kavaljer på Ekeby, vad mera? Tjänar det kanske något till att klaga på himlens sol för att den varje kväll försvinner i väster och lämnar jorden i mörker?”  Och historien slutar med orden: ”Vem är okuvlig utom undergivenheten? Vem är segerviss utom tålamodet”. En paroll som kanske inte är så entydig som den låter.

Tjugo år senare, efter att ha fått Nobelpriset och rustat upp Mårbacka, skriver Lagerlöf romanen ”Liljecronas hem” och ger bakgrundshistorien till att fiolspelaren Sven Liljecrona gifter sig med prästdottern som bor där och därmed blir gårdens ägare. Mårbacka liksom Lövdala har dittills varit prästboställe och gått i arv via kvinnolinjen till nästa präst. Den linjen bröts med Selmas farmor, som gifte sig med en man som inte var präst, fast han var inte heller någon fiolspelande kavaljer.

I romanen är han ännu ung, men melankolisk och kan inte längre spela som han brukade, för han har spelat en ung kvinna till döds när han hon dansade till den vilda musik, som han riktade enbart till henne.

Han kommer till Lövdala, som nu regeras av en ond styvmor, magnifikt gestaltad av Hanna Kulle i årets teaterversion på Västanå, och han hjälper prästdottern Maja Lisa (den virtuost dansande Margit Myhr) ur en knipa. Han får också demonstrera sin karlakraft genom att gå ner i en rävgrop och slå ihjäl de två vargarna som tagit sig dit. Lasse Qvarnström, som är nästan ny i ensemblen, bär upp rollen med glans.

Nu finns det en Liljecrona till: brodern Olle, finnprästen, och i boken ligger det en viss spänning i vem Maja Lisa ska ha, hon har på nyårsnatten nämligen drömt att den gamle pastor Liljecrona kommer till henne med sina två söner som erbjuder henne vatten, efter att hon ätit ”drömpannkaka” gjord på mjöl, vatten och för mycket salt, för att spå framtiden.

Här på scenen är det ganska tydligt att hon faller för Sven, när hon sett honom i rävgropen. Men han försöker först sammanföra henne med brodern Olle, för han tror de ska passa ihop och själv har han lovat att aldrig gifta sig.

Olle, fint mejslad av Daniel Lindman Agorander, är klädd i vitt, medan Sven är svart, till och med mycket mörkhårig med lock i pannan. Olle är en karaktär som blir något gåtfull, både i boken och pjäsen. Han gör mycket gott och har lyckats hjälpa och fostra skogsfinnarna i ett fattigt pastorat i norra Värmland. Men senare framkommer det att han har levt ihop med sin hushållerska utan att kunna gifta sig på den fattiga lön han får, och han har efter påtryckningar sökt ett nytt fetare pastorat nere i bygden. Innan förhållandet till hushållerskan kommer fram, verkar han vara den perfekte maken till Maja Lisa. När de träffas hos hennes moster märks att han blir tagen av henne, och hon råder honom att stanna kvar hos skogsfinnarna och göra gott, fast hon själv inte kan tänka sig flytta från sitt älskade Lövdala.

Han åker tillbaka och genom den list styvmodern Raklitz (med det spetsiga namnet) utövar får både vi och hon sedan ta del av skvallret om att han gift sig med hushållerskan, vilket ska tjäna Raklitz intrig, men i stället avslöjas allt och blir samtidigt hennes fall.

Det är en kostlig scen då Raklitz och den avdankade kavaljeren Örneclou (Lasse Carlsson) sitter och konverserar medan hon stickar, och stickorna klickar i takt med pratet och visar hennes tankar. Men vi får också veta att Olle har tagit till flaskan, vilket demonstreras av Daniel Agorander uppe på ladans balkong.

Dryckenskap, fallna präster och galna eller deprimerade fiolspelare som inte längre kan spela, men återupprättas genom kärleken, dyker flera gånger upp i Selma Lagerlöfs författarskap. De gudabenådade predikarna eller berättarna som faller i alkoholens träsk har många försökt hänföra till hennes egen bakgrund: faderns tilltagande alkoholism och misskötsel av gården, men också till historier om fallna präster i trakten som hon hört. Musiken spelar alltid en stor roll för Selma Lagerlöf: den är förbindelsen mellan himmel och jord, och den kan tolkas som inspiration och skaparkraft i allmänhet.

Inte minst lika viktig är kärleken, både som försoning och passion, fiolspelarna står ofta för det senare och kvinnorna för det förra. Men det kvinnliga tålamodet är inte allenarådande; i sin svaghet visar Selma Lagerlöfs kvinnogestalter (före de starka kvinnorna Charlotte Löwensköld och Anna Svärd) en egen styrka som ofta kan rädda en man eller ett helt samhälle, och i romanen ”Liljecronas hem” är Maja Lisa inte helt kuvad när hon ironiserar över ”söta far” och ”söta mor” eller blir rasande över att Svens frieri sker på fel sätt, för hon tror det är av medlidande.

Prästen Lyselius (en mångsidig Rolf Degerlund) illustrerar talesättet: ”När man får en styvmor, får man också en styvfar”, genom den omvandling han genomgår när han gifter sig med Raklitz. Från att ha varit en kärleksfull far blir han misstrogen och anklagande mot dottern, som en omvänd hand.

Men det är kvinnorna som dominerar i boken och pjäsen: kvinnokulturen som är så viktig i bondesamhället lyfts fram; det lagas mat, det sys, det vävs och spinns, och scenen med spinnrockarna är central när det gäller att illustrera styvmoderns elakhet: hon ger Maja Lisa den minsta och sämsta spinnrocken, när tidigt på morgonen alla husets kvinnor måste sitta och spinna i halvdagern, och hon straffar henne handgripligen för att hon sitter och drömmer. Styvmodern själv är en duktig och duglig människa som på olika sätt också försöker tjäna extra pengar. Bland annat genom att mot prästens vilja brygga öl, vilket resulterar i att Storbocken (vigt spelad av Albin Stodne) dricker sig full på lanken.

Mor-dottertemat är tydligt, med goda mödrar som mormodern, mostern och den döda modern i bakgrunden mot sagans onda styvmor, och Maja Lisa kan föra tankarna till både Askungen och Törnrosa, medan Raklitz på sägenplanet egentligen är ett sjörå som stiger upp ur leran i den forna sjöbottnen, på scenen tydligt illustrerat genom falluckan och dimmorna runtom. Hennes motpol är den karska Lilljänta, iakttagerskan med den ännu naiva blicken, som blir till historiens motor (fint gestaltad av Mira Stinnerbom). Hon har kommit över isen som ett blåsväder för att hjälpa prästdottern, men först blir hon manipulerad av Raklitz, som har anställt henne för att hon själv inte kan läsa och skriva och behöver någon skrivkunnig till intrigen hon spinner och det fatala brev som hon låter skriva i Maja Lisas namn. Men hon faller på eget grepp och det blir till slut Lilljänta som avslöjar henne och reder ut det hela.

Den första föreställningen vi såg på Västanå teater var år 2007, med ”En herrgårdssägen”, och en oförglömlig Jakob Hultcrantz Hansson som Gunnar Hede, virtuost spelande luftfiol, medan orkestern filade på allt vad tygen höll uppe på läktaren i den fantastiska teaterladan. Hela iscensättningen av Selma Lagerlöfs verk, musiken, dräkterna och dansen gjorde ett starkt intryck.

Sedan dess har vi följt denna ensemble varje sommar och alltid varit hänförda över just det allkonstverk och den teaterfest som regissören Leif Stinnerbom åstadkommit tillsammans med hustrun och kostymören Inger Stinnerbom, sonen och komponisten Magnus Stinnerbom med hustrun Sophia Stinnerbom som kapellmästare (i år som orkesterchef) och den virtuost dansanta skådespelartruppen och den svängiga orkestern. Numera är teatern välkänd och har överösts med priser av alla de slag och blir också recenserad i storstadspressen.

Man får förstås inte glömma alla viktiga och oumbärliga medhjälpare till dess kreativa familjekärna: Jimmy Meurling, koreografi, Susanne Marko, dramaturgi, Mårten Nilsson Scenografi, Hans Surte Norin, ljuddesign, Evalena Jönsson Lunde, mask- och perukdesign.

Och så förstås musikerna med alla sina märkvärdiga instrument: viola d’amore, violin d’amore, tin whistle, sälgföljt, härjedalspipa, vevlira, mandolin, moraharpa, Rhodes, sampler, tramporgel, klockspel, slagverk, gitarr och inte minst fiol. Det är musiken som är Liljecronas hem, men också Västanås.

En unik teater i hjärtat av Sverige, som specialiserat sig på traktens och landets stora författare.

Årets recensioner har hittills överöst Västanå teater med lovord, och framgången tycks bara fortsätta.

The post Lysande dramatisering av Lagerlöfs ”Liljecronas hem” first appeared on Opulens.

KULTURSOMMAR. ”Selma Lagerlöfs anda svävar fortfarande över nejden; teater, skrivande, musik och konst av alla de slag som tar till vara traktens talanger,” skriver Enel Melberg.

Nu, sommaren 2024, har vi bott i Gräsmark mellan Sunne och Torsby i cirka femton år. Vi har gjort avkall på den princip vi uttalade när vi bodde i Oslo: när man blir gammal ska man bo centralt i en stad, för då är det nära till allt, och framför allt kulturen.

Då fick man söka sig till naturen, om det så var i Botaniska trädgården eller Frognerparken. Men kulturen fanns ju. När vi fick för oss att vi skulle utöka boendet med ett sommarhus hamnade vi i Värmland, boendet blev så lyckat att vi så småningom stannade även över vintern och blev till slut bofasta. Naturen har vi inpå knutarna, men kulturen är inte alls är långt borta som vi trodde. Fast det är förstås särskilt på sommaren som den blommar upp riktigt:

Kulturveckan i Sunne i augusti som avslutas med utdelningen av Selma Lagelöfpriset, i år till Steve Sem-Sandberg, sjuder av aktiviteter. Mårbacka har fått sin egen Litteraturfestival i anslutning till den. Utöver detta kvittrar och frodas det i varje buske: Förutom egen Dragspelstämma i Gräsmark har vi olika musikarrangemang med spelmän och dansbanor runtomkring i byarna, konserter i kyrkorna och lokala konstutställningar i förlängningen av den sedvanliga Konstrundan under påsken.

Tidigare fanns konst- och bokkaféet, tillika förlaget Heidrun i Fensbol utanför Torsby, som anordnade uppträdanden i trädgården på sommaren eller andra evenemang inomhus på vintern, efter mångårig verksamhet har Heidrun dock gått i pension nu.

Men fortfarande har vi sommarkonstladan Alma Löv med sina paviljonger, som startats av mångkonstnären Marc Broos och sedan några år drivs av den allestädes närvarande Stella Broos. Där man kan också få glimtar av den numera rikskända Karin Broos, boende i anslutning till den, eller filmaren Sara Broos samt alla familjens hundar.

I år är temat ”A place to Call Home” och den konstutställningen har dragit mer publik än någonsin; båda parkeringarna var fulla vid vernissagen. Förutom utställningen anordnas också föredrag och konserter i ladan. Stella Broos flyttar även ut konserter och diktuppläsningar till andra lokaler runt Östra Ämtervik.

Ett viktigt tillskott är Gunneruds ”kulturhus”, där hon tillsammans med Kari Lövås ordnar mer eller mindre filosofiska träffar under vinterhalvåret, och där konstnärer och författare får vara ”in residence”.  Det finns således både fasta hus och lador, där det numera samlas konst av alla de slag!

Vi har naturligtvis Västanå teater, med sin Berättarlada i Rottneros (där det för övrigt i parken också finns kulturella evenemang, arrangerade av Kulturveckans tidigare ledare och eldsjäl Ulla Norrman). Och Västanå har i år fått en liten avknoppning i TractorTeatern, startad av en av de ledande skådespelarna på Västanå, Jakob Hultcrantz Hansson, i hans egen lada.

I vintras spelade han Didrik i Västerbottenteaterns uppsättning av Sara Lidmans ”Jernbanan”, och nu gör han enmansteater av den, där han får visa sin mångsidighet som skådepelare, då han agerar mot projektioner av sig själv i andra roller, men också som kreativ skapare av föreställningen.

Han bygger på manus av Dag Thelander, som visserligen inte får med sig Sara Lidmans säregna litterära västerbottniska, men i gengäld gör fyndiga rim till sångtexterna, som tonsatts av Per Wickström. Till hjälp med scenografin har Hultcrantz Hansson anlitat Caroline Romare och Erik Axelsson och på de kvinnliga projektionerna i fönsterramarna finns Ellenor Lindgren och Mina Avidiƈ från vinterensembeln.

Som det framgått spelar Jakob Hultcrantz Hansson ensam på scenen i sin lada men till musik och repliker från en anläggning, som han skämtsamt kallade ”teknikern Jakob”, när den ibland missade replikerna vid premiären. Det blir en stark och gripande föreställning.

Jacob Hultcrantz Hansson verkar nu ha dragit sig tillbaka från Västanå teater, där han har varit en av stöttepelarna, eller bärbjälkarna kanske är rätt ord här, sedan vi kom till trakten för femton år sedan.

Den första rollen vi såg honom i var som studenten Gunnar Hede i ”En herrgårdssägen” av Selma Lagerlöf och jag minns fortfarande hans obetalbara hantering av luftfiolen till musik av Magnus Stinnerbom framförd av teaterns orkester.

Man kunde 2015 också se honom spelande och dansande i Lars Anderssons ”Lomjansguten”, som den vuxne  spelmannen Lumiainen, då han svängde runt likt en dervisch i Inger Stinnerboms långrockar, medan Björn Söderbäck var den åldrande mannen. Den virtuose fiolspelaren kom från trakten av Gräsmark, och hans grav vi ser varje gång vi passerar på kyrkogården med den vackra kyrkan från 1700-talet.

Efter en strålande utflykt i de samiska myterna återvänder Västanå i år till sin husförfattare Selma Lagelöf

I år har Västanås skådespelartrupp föryngrats betydligt, även nestorn och grundaren Björn Söderbäck, som kreerat så många, både komiska och allvarliga figurer har dragit sig tillbaka, och Hanna Kulle, den ledande kvinnliga gestalten, med oförglömliga roller som intriganten Tea Sundler i Lagerlöfs ”Charlotte Löwensköld” eller ormen i ”Eddan” (dramatiserad av Jon Fosse), för att inte tala om Tranan i ”Nils Holgersson”, har i år nöjt sig med att coacha Hunden i årets stycke ”Herr Arnes penningar”.

Efter en strålande utflykt i de samiska myterna återvänder Västanå i år till sin husförfattare Selma Lagelöf, och det är inte vilken föreställning som helst: den har allt av vad Selma kan bjuda på av dramatik, mord, gränsöverskridande kärlek, systerskap, spökerier, övernaturliga krafter och återställande av ordningen med hjälp av offer. Både naturen, den gudomliga rättvisan och kärleken spelar med när pengarnas förbannelse ska lösas. Det hela kretsar nämligen om en pengakista, som erövrats på orättfärdigt sätt och som lockat till stråtröveri och vållat ond bråd död.

Västanå har i år fått inhösta idel positiva lovord, det är som att både den stora publiken och riksmedierna nu äntligen blivit varse det unika som denna teater står för, efter att skaparna på sistone fått så många priser: för Teatern som sådan, Leif Stinnerbom som regissör, Inger Hallström Stinnerbom som kostymör, Magnus Stinnerbom som kompositör, till exempel.

Det kommer busslaster med folk från när och fjärran, inte minst från Norge. Och flera av skådespelarna är på senare år hämtade därifrån, inte minst dansare; den akrobatiska Håkon Odden, som vi sett utföra hisnande virvlar i många föreställningar och dansa hallingdans (även på Västånas vinterscen med konserter ledda av Magnus och Sophia Stinnerbom) är också med i sommar. Annars har man för det här året hämtat in musikalartisten Stina Olsson till huvudrollen som Elsalill och låtit Edith Nilsson från Unga Västanå debutera som fostersysterns dansande vålnad.

I Västanås uppsättningar måste alla kunna dansa och teatern håller sig även med koreograf.

Man kan kanske sakna en hel del rent skådespeleri som det gamla gardet var mäktigt, men tidens gång gör att även spelet måste föryngras och förnyas. Sedan ett par år har Daniel Lindman Agorander fått axla de manliga huvudrollerna.

I Västanås uppsättningar måste alla kunna dansa och teatern håller sig även med koreograf. Men för huvudrollerna krävs goda skådespelare. Redan som Artur i de två sista delarna av Löwensköldska ringen: ”Charlotte Löwensköld”  (2017) och ”Anna Svärd” (2018), visade Agorander talang för bådadera.

I årets föreställning är han både virtuos dansare och uttrycksfull aktör i rollen som Sir Archie, den skotske mördaren som Elsalill förälskar sig i utan att veta att han mördat familjen hon bott hos, inklusive hennes kära fostersyster. Denna senare rollfigur talar med en röst i falsett och hon dansar eteriskt och spöklikt runt Elsalill för att kunna avslöja mördaren för henne, Elsalill i sin tur ser helt hjälplös ut i sin kluvenhet mellan systern och kärleken till mannen. Hon är beredd att följa honom med skeppet till Skottland.

Både hon själv och han tycks för ett tag tro att hon kan sona och försona genom att göra honom till en bättre människa. Men skeppet är fastfruset i viken och för att världsordningen och den gudomliga rättvisan ska segra får det tas till ett större offer och brottslingarna måste tas till fånga och få sitt straff. Och Elsalill offrar sig själv.

I den här föreställningen spelar ljusdesignen av Jakob Larsson en stor roll: de vita issjoken, det blodröda flödet, det blå spökljuset och det svarta mörkret till den ofta dova musiken och scenografins allusion på det fastfrusna skeppet. Slutscenen i föreställningen utgör en dans mellan systrarna och det får bli styckets slutkläm: De båda kvinnorna förenas medan förövarna förs bort.

Hos Selma Lagerlöf heter det såhär:

”Då blev Elsalill funnen och förd ned på isen och buren in till Marstrand, och alla kvinnor i staden gräto över den unga jungfrun, som hade älskat en ogärningsman och gett sitt liv för att fördärva den hon älskade. Men allt som kvinnorna framskredo, så bröto storm och vågor in bakom dem och vräkte upp isen, där de nyss vandrat, så att då de voro komna till Marstrand med Elsalill. stodo alla havets portar öppna.”

Samtidigt som alla dessa konstformer haft stora succéer och det sjuder och sjunger i varje buske, minskar de kulturella anslagen från regionen

Selma Lagerlöfs anda svävar fortfarande över nejden; teater, skrivande, musik och konst av alla de slag som tar till vara traktens talanger, sår nya frön på Kulturskolan och låter en konst frodas som berikar de boende med kultur, men också kommunen med tillresandes pengar.

Samtidigt som alla dessa konstformer haft stora succéer och det sjuder och sjunger i varje buske, minskar de kulturella anslagen från regionen och de flesta av evenemangen har fått strama åt. Samtidigt som allt fler unga människor dras in i verksamheterna och allt mer inhemsk publik får ta del av kulturutbudet och kommunen drar till sig allt fler intresserade, dras svångremmen åt när det gäller kulturen.

Det skulle behövas en stor islossning även på det området, pengar, som inte är blodspengar utan rättmätiga skattepengar borde strömma ur kistorna så att kulturhavets portar står öppna för alla att ta del av.

The post Kultursommaren 2024 i Sunne first appeared on Opulens.

TEATER. ”Den samiska kulturen hävdas i denna teaterfest för alla sinnen,” skriver Arne Melberg, som med stor behållning sett föreställningen ”Solens dotter” på Västanå teater.

Solens dotter
Sägner från Sameland
Västanå teater, Sunne, Värmland
Spelas till och med den 9 september

Västanå teater bygger ofta sina föreställningar på en berättelse av Selma Lagerlöf, fast man har också försökt sig på Kalevala och Eddan, en värmländsk variant av En Midsommarnattsdröm och rentav Molières Misantropen.

Nu, i sommar, har man arbetat med ett samiskt tema: Solens dotter. Vi som är trogna besökare har vant oss vid att få en komplett teaterupplevelse och det får vi också den här gången. Redan att gå in i den väldiga teaterladan laddar stämningen: så måste det ha känts när man strömmade in på Shakespeares Globe eller på Mnouchkines Théâtre du Soleil. Så börjar äventyret: dans, musik, sång, akrobatik och, förstås, en hel del talteater, allting vackert samordnat till det man kallar berättarteater.

Teatern är något av ett familjeföretag. Leif Stinnerbom har både koncipierat och regisserat årets föreställning, Inger har gjort de underbara dräkterna, Magnus musiken, som i år inte är så mycket polska som annars utan istället prövar rytmer som kan associeras till det samiska – men som ändå är lika medrivande som alltid. Barnbarnen, som vi alltid tar med, kan inte alltid följa med i berättelsen men följer ändå med in i teateräventyret, inte minst med hjälp av dansen och musiken.

Jag har nu sett föreställningen två gånger. Första gången brydde jag mig inte så mycket om handling och innehåll utan nöjde mig med att njuta av spektaklet: de olika komponenterna bildar en samfälld visuell, musikalisk och dansant rytm som är oemotståndlig. Nu, andra gången, intresserade jag mig dessutom för innehållet och för bakgrunden. Leif Stinnerbom, som själv har samiskt påbrå, bygger föreställningen på ”Solsönerna”, en versberättelse författad av Anders Fjellner vid mitten av 1800-talet och vidareförd av Valdemar Lindholm i boken ”Solsönernas saga” från 1909. Båda dessa verk har varit svåra eller omöjliga att få tag på.

Anders Fjellner, vars föräldrar ”voro lappar” och som var ”född nomadlapp” – som det står i gamla biografiska översikter – arbetade om präst i Sorsele fram till sin död 1876. Han inspirerades av den finska folkdiktningen som Elias Lönnrot samlade och redigerade och gav ut 1849 under titeln Kalevala. ”Solsönerna” räknas som den viktigaste av de dikter han skrev på samisk dialekt. Originalet försvann men blev delvis översatt samtidigt som Fjellner utsattes för skarp kritik av sakkunskapen. Man menade att han alls inte hade hållit sig till ”originalen”, att han själv hade uppfunnit det mesta och därtill arrangerat stoffet i enlighet med de litterära ideal som rådde under hans tid. Han har förstås fått en viss upprättelse: i en monografi av Bo Lundmark från 1979 utnämns han till ”samernas Homeros”.

Valdemar Lindholm broderar vidare på samma stoff, nu i en blandning av prosa och dikt. Han försöker göra en version på svenska i enlighet med sin tids ideal och det blir i en stil som kan påminna om både Selma Lagerlöf och Heidenstams Karolinerna. Inte heller Lindholm blev nådigt mottagen och boken försvann ur cirkulation. Från och med i år har den blivit digitalt tillgänglig på Litteraturbanken.se och man kan utnämna Västanå-versionen till en upprättelse.

”Homeros” tycker jag är en adekvat jämförelse. Också den som för mer än 2 500 år sedan skrev ner de homeriska berättelserna måste ha hanterat den muntliga traditionen i enlighet med sina och tidens litterära föreställningar. Och det samma gör förstås teateregissören när han eller hon ordnar en text så att den passar till scenens möjligheter och krav.  

Det som skiljer Fjellner och Lindholm från exempelvis Kalevala (eller den estniska Kalevipoeg) är att den samiska berättelsen inte fick eller kunde bli rikssvensk. Det skulle dröja länge innan den samiska kulturen kunde hävda sig. På senare år har det emellertid kommit starka versioner alltifrån Sara Ranta-Rönnlund till Linnea Axelsson. Och nu, på Västanå, får vi uppleva hur världen föds ur en renko, en värld där sol står mot måne som gott mot ont, där nåjderna tävlar och där björnen blir människa och människan björn. Den samiska kulturen hävdas i denna teaterfest för alla sinnen.

The post Samiska kulturen hävdas i teaterfest för alla sinnen first appeared on Opulens.

”Det var en stackars slumsyster, som höll på att dö. Hon hade fått lungsot, och hon hade inte stått emot längre än ett år”.

När Västanå äntligen, efter ett års pandemiuppehåll kan spela Körkarlen, fast med reducerad publik, står en säng längst bak i mitten av det mörka rummet, framåtlutad så att vi ser den ljusa gestalten, den nästan eteriska Nadja Mirmiran, liggande uppallad som Munchs Syk pike.

”Det var en stackars slumsyster, som höll på att dö. Hon hade fått lungsot, och hon hade inte stått emot längre än ett år”.

Med orden ovan börjar boken. Selma Lagerlöf hade fått uppdraget att skriva en text åt lungsotsföreningen om tuberkulos, den tidens stora farsot, men det blev så mycket mer. Hon kunde också blanda in alkoholismen och fattigdomen, som hon hade sett en hel del av när hon arbetade som lärarinna i Landskrona och följde väninnan Elise Malmros på hennes välgörenhetsexpeditioner. På nära håll i hemmet hade hon under åren innan lärarinneseminariet även hemma kunnat iaktta en alkoholists beteenden och hur en familjs liv kunde domineras och ruineras av denne.

Detta är den realistiska ramen, men som alltid hos Selma Lagerlöf så fylls den ut med stora frågor om liv och död, om hur man ska leva sitt liv för att kunna dö lugn, om det som finns bortom livet, om fantasins makt och skapandet och om detta att vara människa. Det finns symboler som kan tolkas åt flera håll, och kärrorna och vagnarna kan också ses som skapande krafter, de kan ta oss bortom det vardagliga. Fantasins kärra har tagit körkarlen men också författaren ”genom stupande gruvschakt rätt ner i jordens innandöme… genom brinnande städer… och opp på de högsta berg och oppför fjällväggar och vågat sig fram över avgrunder…”

Medan den lilla slumsystern, frälsningssoldaten syster Edit, ligger och dör och väntar på att hennes utmaning och uppdrag i livet, David Holm, slusken, alkoholisten med gula vargögon, hustrumisshandlaren och den sårade egoisten, ska komma till henne så att hon kan se om hon lyckats omvända honom, sitter han på kyrkogården och super med sina kumpaner. I Jakob Hultcrantz Hanssons gestalt är han en precis så ondskefull men ståtlig karlakarl, som jag hade tänkt mig, när jag önskade mig honom i den rollen. Han skroderar och domderar och räds ingenting. Och han vägrar att besöka syster Edit på hennes dödsbädd.

Klockan närmar sig tolv, det är nyårsnatt och det var på nyårsnatten för ett år sedan som de möttes på hennes nyöppnade ”slumstation”, Frälsningsarméns härbärge, där han fick sova ruset av sig och hon blev smittad genom rocken som hon lagade åt honom. Ovanför musikanterna, som den här gången är reducerade till fem, och som lika suveränt som alltid hanterar de olika instrumenten och den vemodiga, klockklingande, suggestiva musiken av Magnus Stinnerbom, finns en lucka för ett tornur med ett klockspel: klockan närmar sig tolv, medeltida figurer visar kvarten före i stela rörelser.

Selma Lagerlöf varvar scenerna på ett filmiskt sätt och det var lätt för Viktor Sjöström att följa dem när han gjorde stumfilm av boken + med Lagerlöf som medarbetare vid manusskrivningen, och hennes betydelse för den svenska stumfilmen kan inte överskattas. Den scen i filmen som brukar göra störst intryck, förutom Dödskärran, är den då David Holm, som spelades av Sjöström själv, dör och hans ande, eller vålnad reser sig medan han själv ligger kvar på marken. Genom en för tiden nyuppfunnen dubbelexponering av fotografen Julius Jaenson blev den legendarisk.

Här löser den geniale regissören Leif Stinnerbom dubbelgångarmotivet genom en dansande ”spegling” i likadan mask som Hultcrantz tar på sig, virtuost framdansad av Håkon Håvelsrud Odden, för det är ju dansen och musiken som är Västanås särmärke. Liksom dräkterna av Inger Hallström Stinnerbom. Den här gången är färgskalan nedtonad till pandemigrått och blått och svart, Holms otroligt luggslitna och smittobärande rock är giftgrön och man kan nästan se hur den luktar.

Nå Dödskärran då? ”… det ska finnas en gammal, gammal kärra av samma slag som bönderna brukar, då de kör varor in till torget, men så förstörd att den aldrig borde få visa sig på en landsväg…”, börjar David Holm berätta för sina supbröder för att riktigt skrämma dem på kyrkogården: ”Hjulaxeln är bräckt, och hjulringarna sitter så lösa att de skramlar… och gnisslar så, att man kan bli tokig…” Scenografen Bo Jonzon har tagit fasta på dessa lösa delar, kärran kan tas isär och sättas ihop igen för att få en ny vinkel, och det är som vanligt minimalt med dekor, som på en Shakespeareteater, musiken illustrerar och kontrasterar. David Holm fortsätter med att berätta om figuren som sitter i den: ”… en körkarl, som sitter så krokig och led i den trasiga kärrsitsen och kör den gamla hästen. Han är blåsvart om läpparna och gråblek om kinderna, och ögonen är dunkla som sönderslagna speglar. Han är klädd i en lång, svart, nerfläckad kåpa med en stor hätta, som han drar ner över ansiktet, och i handen håller han en rostig slö lie på ett långt skaft.” Han gestaltas imponerande av Josef Säterhagen.

Medan klockan tickar till över midnatt, får David Holm, trots att han dog då, följa Körkarlen, som har varit en av hans suparkumpaner, George, och som har ”förlett” honom in i dryckenskap och ondska, genom Här-har-du-ditt-livscener, så att han ska få chansen att ångra sig och ta på sig skuld, annars måste han avlösa George, vilket vi förstår är en fruktansvärd syssla. Han får bland annat återse sin dödssjuka bror i fängelset, som han i sin tur har ”förlett” in på dåligheter. Där börjar det brista för honom. Men det är framför allt när får han se sin utslitna och uppgivna hustru, starkt skildrad av Hanna Kulle, i färd med att själv ta och ge barnen gift. Under tiden har syster Edits version också varvats med hans, hon är skuld till att makarna har återförenats, sedan hustrun hade flyttat ifrån honom en gång. Ingen bättring har skett, i stället är han hämndlysten, och nu tar Edit på sig skulden för återföreningen. Hon gjorde själv en uppoffring, eftersom hon älskar honom. Trots att hon är religiös, tycker hon inte att det är en så stor synd att älska en gift man, det är värre att det är en ond man. Och det är hennes kärleksbekännelse som får honom att rämna.

I en intervju med skådespelarna säger Jakob Hultcrantz att han ser Holm som ett skadat farligt rovdjur, en björn, eller ett lejon, och vart han än vrider sig så skaver pilen eller såret i honom. Det är en bra bild, och han gestaltar den övertygande. Han tillhör också, enligt min mening, Sveriges bästa skådespelare, en som både kan vara storvulen och ömsint, komisk och lättfotat dansant, se hur han flyger och virvlar ihop med sin dubbelgångare! Och hur han kan gråta på slutet, när han äntligen kommit till insikt. Nadja Mirmiran använder i samma artikel också pil-metaforen, men nu är det kärlekspilen som drabbat syster Edit. Och det är genom den som Selma Lagerlöf vill frälsa David Holm, ge honom uppskov för att ställa till rätta och slippa få straffet som Körkarl.

Till slut rasar fördämningarna och pansaret av oförrätter han omsluter sig med, isen smälter runt hans ”själ” och han brister i gråt. För det är också ett av Selma Lagerlöfs stora angelägenheter: Projekt Uppfostra eller Omvända mannen. Med Gösta Berling lyckas hon, i Jerusalem och Bannlyst likaså, men när det gäller hennes sista roman, Anna Svärd, är hon inte längre så säker, den slutar i ett frågetecken. Körkarlen skrevs 1912, när hon fortfarande hyste hopp, och före de stora farsoter som världskrigen innebar, men även vi, i vår egen farsotstid kan behöva en glimt av detta hopp, en ljusgestalt som talar om kärlekens makt över all egoism, all egenkärlek, vrede och hämndlystnad. En moralitet om att kunna ta på sig ansvar för sitt liv och egen skuld, att inte lasta över den på andra, att låta själen ”komma till mognad, innan den ska skördas”, med de sista orden i boken, och med Shakespeares ord i Kung Lear i minnet: ”Man måste tåla sin bortgång hädan, som sin ankomst hit. Att vara mogen, det är allt”. Så låter det i Hagbergs översättning, som man kan tänka att Selma Lagerlöf hade läst.

Så avslutas också Körkarlen på Västanå, inte som annars i fest och glam, utan i tårar och tystnad, efter en stark, gripande och stilsäker föreställning.

The post Gripande och stilsäker föreställning first appeared on Opulens.

TEATER. Efter ett år utan föreställningar slår Västanå teater upp dörrarna för publik igen med en uppsättning av Selma Lagerlöfs “Körkarlen”.

Det är ett verk som står i överraskande stor samklang med samtiden, enligt teaterns konstnärlige ledare Leif Stinnerbom:

– Jag upphör aldrig att förvånas över vilken sierska hon var.

The post Västanå öppnar igen med läglig spökhistoria first appeared on Opulens.

UPPSKJUTET. Folkhälsomyndigheten vill att regeringen drar i handbromsen igen och behåller de stränga restriktionerna till 17 maj. För kulturbranschen är det en stor besvikelse.

The post Ny besvikelse för kulturbranschen first appeared on Opulens.