SKIVNYTT. Kangas klanger konstaterar att Lars Demian gäckar samtiden efter 14 års tystnad, 86-åringen Mavis Staples är lika vital som någonsin och att Malmöbandet Faela bara blir bättre och bättre.

Satirdrypande sånger med Demian

Du hinner bli tonåring mellan Lars Demians albumsläpp. Hela 14 år har förlupit sedan estradören presenterade skivan ”Svenne tills du dör”. Undertecknad upplevde honom live i fjol och det var en mycket trevlig tillställning som påminde mig om vilken publikdomptör han är.

I sällskap av säkra medresenärerna David Tallroth och Love Meyerson delger Demian oss nu “Vem e de som bestämmer” (Erototon, LP/CD/DL). (Recenserad här i Opulens av Bo Bjelvehammar 24/3)

Det rör sig om ett knippe satirdrypande sånger med kabarékvaliteter och slipade iakttagelser av vår samtid. Musikaliskt är det välbekant, med sin mix av Tom Waits, tango, Cornelis, folkrock och klezmer. Allt framfört med den gäckande gycklartouch vi förknippar med Lars Demian.

Körens Julia Frej, Yrsa Schau och Thomas Pareigis bidrar med extra stadga till låtarna, som i sig är en stark samling, med musik och texter som hunnit mogna till sig under den långa väntan.

Mavis Staples lika vital som någonsin

En annan veteran som kommit med nytt är Mavis Staples. Som av en händelse inleds ”Sad And Beautiful World” (Anti/Playground, LP/CD/DL) med en blues-smutsig ”Chicago” från just Tom Waits reportar.

86 år gammal är den legendariska soul- och gospelstjärnan lika vital som någonsin. Producenten Brad Cook (som tidigare jobbat med bland andra Bon Iver, Waxahatchee och Bruce Hornsby) styr skutan med säker hand och soundet är rootsigt och precis på pricken. Albumet innehåller fingertoppskänsligt utvalda låtar från skilda generationer, från Leonard Cohen och Curtis Mayfield till Sparklehorse och Gillian Welch vidare fram till Frank Ocean.

Mavis mogna stämma står hela tiden i centrum. Musiken blir aldrig överlastad, inte ens när det ruffas till det, som i tidigare nämnda ”Chicago”. På gästlistan bockar vi av såna som Bonnie Raitt, Wilco-mannen Jeff Tweedy, Derek Trucks, Justin ”Bon Iver” Vernon och MJ Lenderman (soloartisten som också är bekant från banden Wednesday och Snocaps). Men ingen av dessa försöker överglänsa huvudpersonen, som bevisar att även människor som kommit högt upp i pensionsåldern kan ha full rörlighet. ”Sad And Beautiful World” må vara släppt redan i november, men skivan bara växer – och lär aldrig kännas gammal.

Faela blir bara bättre och bättre

Malmöbandet Faela släpper ”Noites na Murdeira” (Perro Fiel, LP/DL), gruppens andra album på tio år. Detta efter Faelas fyra första album kom i tät följd innan ett uppehåll från 2016 fram till 2023 års ”Latin animal beats”.

Några åldernojor kan dock inte skönjas i den oemotståndligt smittande musiken. Latinsväng, cumbia, jazz, reggae och diverse världsmusikaliska gränsöverträdelser sätter fart på benen vare sig du är förberedd eller inte.

Den här gången har stor inspiration hämtats från Kap Verde. Bandledaren och grundaren Hugo Coronel har skrivit låtarna på ön Sal i just Kap Verde, för att sedan sammanstråla med Faela-kompisarna i en inspelningsstudio i Malmö. Förproduktion i Portugal, mastering i Madrid, medlemmar från Argentina, England, Chile och Spanien – ett sant internationellt svenskt band!

Hela 17 gästartister kläms också in på skivan, med på våra breddgrader tämligen okända namn som Don Colfit, Agathe Francopoulo, El Monney, Clovis och Alejandro Balbis.

Faela blir bara bättre och bättre.

The post Kangas klanger: Återkomster som övertygar first appeared on Opulens.

VÄRLDSMUSIK. Bo Bjelvehammar har lyssnat på GAO:s debutalbum och uppskattar den dynamiska världsmusiken från Göteborg.

Sound de Göteborg med GAO (Göteborgs Alternativa Orkester)
Kakafon Records

Vi tänker och reflekterar en stund över de tre bokstäverna GAO – möjligen hamnar vi långt ute på havet nära Galapagosöarna, eller i det inre av Afrika – där existerar en plats med det namnet. Eller så är det en förkortning av orden – geologi, arktis och ocean.

Nu var det där bara skämtsamma spekulationer. I det här specifika fallet handlar det alltså om Göteborgs Alternativa Orkester. En klunga på nästan trettio musiker med olika traditioner och bakgrunder.

De är bosatta i Göteborg med omnejd. De har levt som band i tio år och detta är deras debutalbum, ”Sound de Göteborg”.

Det vimlar av alla möjliga instrument. Det saknas inte bouzouki, marimba, inte heller harpa och detta ger en skimrande egensinnighet åt produktionen. En stor förtjänst i detta har bandets konstnärlige ledare Jorge Alcaide.

Det är svårt att genrebestämma produktionen, jag föredrar ordet världsmusik, om det nu ska vara så nödvändigt att bestämma fack och tillhörighet.

Stora inspirationskällor finns inom både konstmusik och folkmusik. Tonspråket hör ibland hemma i Västafrika och ibland i Latinamerika. Framför allt är det detta gränsöverskridande, det kreativt kaotiska och det fantasifulla, som dominerar.

Och så dynamiken, den ständiga rörelsen, som inte sällan gränsar till lekfullhet. Något att lyssna till, gång på gång!

The post Dynamisk världsmusik med GAO first appeared on Opulens.

FOLKMUSIK. Folk- och Världsmusikgalan går för tolfte gången av stapeln. Årets galakonsert och prisutdelning arrangeras i Skellefteå. 

Efter pandemiåren är Folk- och Världsmusikgalan tillbaka i verkligheten. Det är den tolfte galan i ordningen och årets festligheter går av stapeln på Sara Kulturhus i Skellefteå 14 och 15 april. I de toppmoderna faciliteterna i världens fjärde högsta trähus ska sju priser delas ut under galakvällen 15 april, bland annat till årets artist.

Nominerade till artistpriset är flamencodansaren Pia Pohjakallio, argentinsk­malmöitiska tango­orkestern Orquesta Tangarte, folkjazztrion Lena Jonsson Trio, volkalgruppen Kongero samt folkmusikbandet Hoven Droven. Också ett hederspris tilldelas den som bidragit till att utveckla det traditionsbaserade kulturarvet inom musik och dans.

The post Världen kommer till Skellefteå på fredag first appeared on Opulens.

VÄRLDSMUSIK. Bosnien. Mali. Brasilien. Ghana. Algeriet. Paris. Timo Kangas bestiger Transglobal World Music Chart och plockar ut några guldkorn från olika hörn av världen.

Mostar Sevdah Reunion står för ett av den senaste tidens största utropstecken på skivfronten. ”Lady Sings The Balkan Blues” (Snail, CD/DL) bjuder på en smäktande, starkt berörande musik i sevdah-stil. Sevdah har över 400 år gamla anor och är en traditionsmusik från Bosnien-Hercegovina. Albumtiteln ekar av Billie Holiday och jämförelsen är inte helt tokig. Här finns samma oemotståndliga, direkta tilltal och känsla, även om musiken förstås skiljer sig åt.

Bandet Mostar Sevdah Reunion går i täten för sevdah-musiken 2023 och är veteraner vid det här laget, 25 år efter debutplattan. Antonija Batinić sjunger så inlevelsefullt och dramatiskt att jag inte kan värja mig. Med det väl avvägda kompet från orkestern – som bland annat rymmer gitarr och piano, fiol och dragspel – kan det inte bli annat än en vinnare. 

Albumet toppar just nu Transglobal World Music Chart – en lista där musikexperter världen över röstar fram månadens bästa skivor – och med all rätt. Detta vill jag inte missa live nu i maj då Mostar Sevdah Reunion ger konserter i Malmö (Victoriateatern, 4 maj), Stockholm (Kulturhuset, 6 maj) och Göteborg (Musikens Hus, 7 maj).

”Life is not not a thing, life is a process,” sjunger brassen Lucas Santtana i låten ”What’s Life”.  Singer-songwriterns nya album ”O Paraíso” (No Format!, LP/CD/DL) erbjuder flera sådana små visdomsglimtar, serverade till en eklektisk musik där fäderneslandets bossa nova och tropicália bildar stomme. Temat är paradiset, och människans liv här på Tellus.

Det kan låta som tunga och svåra ämnen, men då språket inte tränger sig på – och musiken är så lätt och luftig – skymmer aldrig tematiken utsikten. Förutom eget material får vi också Jorge Bens låt ”Errare humanum est” och Beatles-dängan ”Fool on the hill” i Santtanas tappningar. 

Lucas Santtana gör en lekfull och lugn musik på gitarr och cavaquinho, med sömlösa inslag av elektronik och annat. En musik som kan tilltala många utan att vara det minsta utslätad.

Ställ skivan bredvid Manu Chao i kompisens skivhylla och invänta reaktionerna. ”O Paraíso” ligger tvåa på Transglobal World Music Chart, strax efter Mostar Sevdah Reunion.

På listans plats sju finner vi Souad Massi med albumet ”Sequana” (Backing Track/Wrasse, CD/LP/DL). Musikaliskt placerar hon sig ungefär mittemellan de två ovannämnda akterna, och inte heller här är språket något hinder för musiknjutningen. 

Den Parisbaserade sångerskan föddes och växte upp i Algeriet, och blandningen hörs tydligt. Souad Massis uttryck inlemmar det nya hemlandets chanson, men här hörs även afrikanskt, Sahel-nomadernas musik, tongångar från Mellanöstern, en del karibiska kryddor, inslag av amerikansk folk och rock – och den där bossa novan som Lucas Santtana också har i sig.

Robert Plants hantlangare Justin Adams – även bekant från skivor med Rachid Taha och Tinariwen – har producerat och resultatet  är Souad Massis bästa skiva på länge.

Johnny Cash tolkade en gång i tiden Nine Inch Nails-klassikern ”Hurt” med lysande resultat, och nu får den en ny, lyckad version i återhållen, mestadels akustisk skrud.

Hack i häl på plats åtta följer Vieux Farka Touré & Khruangbin med skivan ”Ali” (Dead Oceans, CD/LP/DL).

Det rör sig om ett fint möte mellan Houstonhjältarna Khruangbin och Vieux Farka Touré, son till bortgångna Mali-tungviktaren Ali Farka Touré. Den amerikanska trion har länge varit fans av pappa Ali, och nu har de fått chansen att göra en hyllningsskiva ihop med sonen. 

Det är avslappnande lyssning, med ett smart låtval som inte bara väljer de mest kända låtarna.

Vieux Farka Touré spelar gitarr på sitt speciella, coola vis och Khruangbin visar sig vara den perfekta samarbetspartnern.

Låtarna sätts i nytt ljus och om nu Khruangbins hipphetsfaktor kan bidra till att nya lyssnare upptäcker Malis musikskatt är det bara ett plus. 

Niondeplatsen på marslistan innehas av King Ayisoba från Bolgatanga i norra Ghana.

Hans album ”Work Hard” (Glitterbeat, LP/CD/DL) är mer hektisk och energisk i stilen än nyss nämnda artister.

King Ayisobas musik baseras på kologo, ett lutinstrument med två strängar. Kologon får sällskap av en rad trummor och slagverk, flöjt samt jägarhorn. Lägg därtill elektroniska inslag som stötts och blötts i olika programvaror.

Zea (Arnold de Boer) från nederländska postpunkbandet The Ex är också insyltad i projektet, med sitt starka intresse för all världens musik.

Det resulterar i ”Work Hard”, ett album med busig afropop där de skeva kanterna tillåts stanna kvar, och en musik där dåtid och nutid möts.

The post Kangas klanger: Globala guldkorn first appeared on Opulens.

LATINAMERIKA. Sammantaget har Liliana Zavala med sina musikaliska vänner presterat ett av årets bästa album, anser Thomas Wihlman som lyssnat på nya albumet “Todos mis muertos”. “Zavalas röst är alldeles underbar, med avsevärt djup i både omfånget och i känslan”, skriver Wihlman, som uppskattar de latinamerikanska klangerna.

The post Liliana Zavala – ett av årets bästa album first appeared on Opulens.

VÄRLDSMUSIK. Bo Bjelvehammar har lyssnat på improvisatören Anders Hagbergs senaste album, det fjärde i ordningen. “Anders Hagberg har  tillsammans med Johannes Lundberg på kontrabas och ljudkreatören Åke Linton exakt den närvaro som krävs,” skriver han.

Ma med Anders Hagberg
Prophone Records

Nu kommer flöjtisten, sopransaxofonisten och improvisatören Anders Hagberg med sitt fjärde album, namnet på albumet Ma är tecknet i japanskan för både tomhet och rumslighet.

All musik är inspelad i olika rum med skilda akustiska förutsättningar, utgångspunkten är tystnaden och stillheten i rummet, en tystnad som kan brytas och komma tillbaka i mellanrummen och tomheten.

Först finns intigheten sedan kommer ett ockuperat område med musik och klanger. Musik som fyller rummet och tränger in i vrår och skrymslen, för att sedan försvinna och återvända på nytt. Musiken blir en del av rummet och en helhet. Utan snitslade rösen, det som sker, sker i stundens och platsens plötsligheter och improvisationer. Inga bestämdheter, snarare ett sökande och ett trevande

Anders Hagberg behärskar till fulländning detta bygge av ett musikaliskt landskap, där utgångspunkten är just tomhet, det blir liksom ett glapp, ett mellanrum, som ska fyllas, för att detta ska ske fordras en total närvaro i situationen, i ögonblicken. Anders Hagberg har  tillsammans med Johannes Lundberg på kontrabas och ljudkreatören Åke Linton exakt den närvaro som krävs.

Grunden för allt är tystnaden och en väntan, som en förutsättning för både variation och förändringar.

The post Experimentell musik med absolut närvaro first appeared on Opulens.

KONSEKVENT. Sirocco har haft kontroll över hela inspelningsprocessen, och just därför blir albumet så bra och konsekvent. Mycket beror på alla medlemmarnas skicklighet, anser Bo Bjelvehammar.

El Faro med Sirocco
Sirocco Music

Sirocco är en svepande vind, som drar in från Afrika, främst över Iberiska halvön, med regn och sandpartiklar. Jag minns från Kanarieöarna att de där talade om calima, som ett liknande väderfenomen.

För att kunna navigera på havet och hitta hem krävs det vägvisare, vägledare och varnare. Så kommer det spanska ordet för fyr, el faro, in i det musikaliska landskapet.

Gruppen Sirocco rör sig över vida hav och hela kontinenter, det kan landa i 1500-talet såväl som i nutid, både med egenskriven och traditionell musik. Ofta poetiska texter med tyngd och melankoli, liksom musik av lyrisk mättnad.

Det är främst judisk musik, på jiddisch men även på arabiska och ladino – musik med suggestiv kraft och stor inneboende energi.

Sirocco har haft kontroll över hela inspelningsprocessen och just därför blir albumet så bra och konsekvent. Mycket beror på alla medlemmarnas skicklighet, med olika bakgrunder och skilda traditioner. De medverkande musikerna är Sofia Berg-Böhm, Patrik Bonnet, Hanna Stenlund Monthan och Fredrik Gille.

De skapar tillsammans ett ypperligt bygge av världsmusik.

The post Ypperligt bygge av världsmusik first appeared on Opulens.

VÄRLDSMUSIK. Det är en utsökt världsmusik som ger nya berättelser, tycker Bo Bjelvehammar som lyssnat till Xenomania med Ale Möller.

Xenomania med Ale Möller
MTA Production/QualityRecordings

Ale Möller tillhör resandefolket i musik. Han är inte för kommersialism och mittfåror, men han är för nya möten och samarbeten som utmanar, berikar och ställer nya frågor och ger nya berättelser. Han blir stimulerad och upprymd när han möter det nya och det annorlunda, han är en sann xenoman, som dras till det främmande och tämligen okända. Den stora motsatsen är den som värjer sig, stänger ute och ser rött i det avvikande, och det benämns xenofobi.

Ale Möller har under ett halvt sekel gett oss berättelser från hela världen. Nu har han tagit fasta på möten med fyra av sina stora inspiratörer – en grekisk amanes-sångare, en indisk baul-guru, en riti-spelare från Västafrika och en legendarisk dalaspelman.

Röjås Jonas och Ale Möller möttes i Boda, en by norr om Rättvik i början av 80-talet, de blev både vänner och spelkamrater. Röjås Jonas framförde sina polskor med en vild intensitet och en stor närvaro, det finns ett underbart exempel på albumet, Karsi-Polska. Samma energi och närvaro finns hos en annan inspiratör – Tarek Das Baul.

Ale Möller är inte ensam på albumet. Han omger sig med dubbla slagverk, en blåsarsektion och nyckelharpa, ett niomannaband med musiker i världsklass som Jonas Knutsson. Allt utmärks av en hänsyn till tradition och ursprung, samtidigt som det görs nya tolkningar och angelägenhetsgraden till tiden skärps. Det är en utsökt världsmusik, som ger nya berättelser. Förhållningssättet är rikt på ödmjukhet, blandat med energi och just stor närvaro.

Ingen av de fyra inspiratörerna lever längre. Men musiken lever och Ale Möller minns dem med glädje och tacksamhet.

The post Gränslöst och tidlöst med Ale Möller first appeared on Opulens.

VÄRLDSMUSIK. Anders Hagberg har funnit medmusiker av högsta kaliber – Johannes Lundberg, Joona Toivanen och Helge Anders Norbakken, tillsammans skapar de världsmusik av världsklass, skriver Bo Bjelvehammar som lyssnat på nya skivan North.

North av Anders Hagberg
Prophone/Naxos

Anders Hagberg, professor i musikalisk gestaltning och improvisation, reser över stora delar av världen, han låter sig inspireras och influeras av musiker och musik i skilda kulturer, inte sällan låter han närgångna möten med människor, natur och platser befrukta sina kompositioner. Det känns helt utan mening att genrebestämma hans musik. Han är en musikresande i gränslandet mellan jazz, folk – och kammarmusik.

Det går med bestämdhet att säga att han är flöjtist, sopransaxofonist och kompositör. För att bevara platser, för att inte glömma människor eller möten med nya ljudbilder, så låter han allt leva vidare i sin musik. Dessa spår och reflexer, finns även på detta album.

Nämnas bör en ömsint hyllning till den nu bortgångna jojkaren Inga Juuso, liksom till öarna i norr, Färöarna, där Anders Hagberg har samarbetat med konstnärer under lång tid. Men han känner inga territoriella gränser. Han känner sig även hemma på Montmartre i Paris. Lyssna på spåret Avenue Junot!

Det säregna med Anders Hagberg är hans öppna sinnelag, hans generositet mot sina medmusiker och den ständiga beredskapen att möta det oförutsägbara, det slumpmässiga. Att låta nya klangbilder födas i ögonblicket. Att fånga samspelet i stunden och driva det vidare, antingen på flöjt eller saxofon. Att skapa några linjer och skisser, och så fullborda allt på ett visst sätt till en gjuten helhet, eller ett närmande mot en helhet.

Samma förhållningssätt präglar fotografen Saul Leiters sätt att arbeta med formgivningen av albumet.

Anders Hagberg har funnit medmusiker av högsta kaliber – Johannes Lundberg, Joona Toivanen och Helge Anders Norbakken, tillsammans skapar de världsmusik av världsklass.

The post Musiker av högsta kaliber first appeared on Opulens.

MUSIK. Pär Moberg har med sina medmusiker format ett album med värme och charm, något som är väl värt att lyssna till – inte minst i dessa oroliga tider, skriver Thomas Wihlman.

Möte i Mixturen med Pär Moberg, Karin Johansson, Nabil Kassis
Skivbolag: Disc Republic
Producenter: Pär Moberg och Karin Johansson
Mixning och mastring: Pär Moberg

Evolving traditions heter folkmusikern Pär Mobergs företag, och det är ett bra och sammanfattande namn på det som saxofonisten, med mera, Moberg gör. Evolution och inte revolution.

Nyligen utkom albumet Möte i Mixturen, där organisten Karin Johansson jämsides med Moberg spelar en framträdande roll och Nabil Kassis gästar på stränginstrumentet quanon (arabisk cittra).

Moberg är kursledare för folk- och världsmusikutbildningarna vid Musikhögskolan i Malmö. Karin Johansson är kyrkomusiker, utbildad vid Musikhögskolan i Malmö (MHM), och sedan 2015 också professor vid MHM. Kassis har syriska rötter, och undervisar också i sitt instrument.

Flera av albumspåren bär tydliga drag av den folkliga traditionens koralmusik. Men här finns också utblickar mot den klassiska musiken, som till barockens Buxtehude, Marcello och Couperin och till 1800-talets orgelvirtuos Jacques-Nicholas Lemmens, men även till världsmusiken som exempelvis stycket där Kassis medverkar. Även en ung kompositör som Marcos Ciscar, född 1973, finns representerad.

Albumet kan därför sägas innehålla tre delar: Traditionell folk- och världsmusik från Sverige och Mellanöstern, Pär Mobergs egna kompositioner samt orgelverk av olika kompositörer, arrangerade för orgel och saxofon. Med andra ord är albumets titel, Möte i Mixturen, högst passande.

Möte i Mixturen bär liveinspelningens känsla (Vikens kyrka) men kanske i någon mån dess tekniska imperfektion. I en kyrka passar förstås denna musik alldeles utmärkt, och träffar man på Pär Moberg live så är det ofta i kyrkomiljön.

Kärnan i albumet är därför för mig trots allt den folkliga musiken. Moberg själv har en fin förmåga att få till lyssningsvärda melodislingor. Det märks i spår som ”Pågen från Höj”, och det inte är utan att man får både associationer till irländsk musik och Benny Andersson-tankar i denna komposition. ”Handlarns Tös” går lite i samma stil och anda. Marcellos ”Himlarna förtälja” blir en yster symbios mellan barock och folkdans men kanske även en liten hint mot den klezmermusik Moberg också ger sig på i andra sammanhang. Ett annat intressant spår är orgelnestorns Bengt Granstams vackra arrangemang av ”Fäbodpsalm från Torsång”.

Moberg har med sina medmusiker format ett album med värme och charm, något som är väl värt att lyssna till – inte minst i dessa oroliga tider.

The post Fin mix av folk-, världs- och orgelmusik first appeared on Opulens.

VARIERAT. När vår recensent Bo Bjelvehammar lyssnar på Anders Hagbergs nya album Trust konstaterar han att det rör sig om en alldeles egen klangvärld. Likaså noteras stor variation i uttrycket.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Trust av Anders Hagberg
Prophone Records/Swedish Jazz

Anders Hagberg skapar på en mängd olika flöjter och sopransaxofon en alldeles egen klangvärld. Den rymmer både vackra lyriska melodier och suggestiva rytmer.

Musiken känner inga gränser, den är oberoende av tid och rum, det är ingen tillfällighet att Anders Hagberg har turnerat över hela världen med sin musik, med olika grupper och med olika egna band. I ett annat avseende är han gränsöverskridande, han arbetar gärna med film, dans, konst och teater. Det finns här, i skilda uttrycksformer, en gemensam plattform och ett allmängiltigt språk.

Det finns på detta det fjärde egna albumet, en påtaglig variation i känslor och rytmik, från det ena spåret till det andra, skiftar bilden från lugn förundran till en expressiv explosiv rikedom. Med en sällsam färg och doft. Allt är både uppfinningsrikt, lekfullt, bakom alla kompositionerna står Anders Hagberg, på några av låtarna har han stöd av den danska slagverkaren Lisbeth Diers. Hon passar utmärkt in med sin improvisatoriska kreativitet.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Nu ska inte Anders Hagberg stängas in i en fålla med etiketter som jazz eller folkmusik.
Det han skapar är musik för hela världen. Under november månad genomför han ett omfattande turnéprogram i Sverige.

The post I en rik ödslighet first appeared on Opulens.

EXPERIMENTELLT. Länge var Midori Takada en bortglömd musiker, i dag hyllas hennes unika minimalistiska musik världen över.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När den japanska slagverkaren Midori Takada gav ut sin solodebut Through The Looking Glass 1983 var det ingen som brydde sig nämnvärt, den blev knappt omskriven och sålde dåligt, kanske för att skivaffärerna placerade in den i facket för modern klassisk musik.

Albumet var mer eller mindre bortglömt tills det fick nytt liv… på Youtube. Detta tack vare musikbloggaren Jackamo Brown som laddade upp albumet på sin Youtube-kanal 2013 och genom söktjänstens algoritmer rekommenderades albumet för dem som hade intresse av ambient och experimentell elektronisk musik, i dag har inlägget nått mer än två miljoner besök.

Den klassiskt skolade Midori Takada började sin karriär som slagverkare i en symfoniorkester i Berlin. Men hon trivdes aldrig i konserthallarna. Hon sökte något annat och fann det i frijazzen liksom i afrikansk och asiatisk musik.

Tillbaka i Japan bildade hon Mkwaju Ensemble tillsammans med musikerna Joe Hisaishi, Yoji Sadanari, Junko Arase och Hideki Matsutake. 1981 släpptes Ki-motion som samma år följdes av ett självbetitlat album, det först nämnda står nu på tur att återutges i slutet av juni. Skivbolaget som 36 år senare hajat storheten med Takadas musik är We Release Whatever The Fuck We Want Records. Förra året inledde de satsningen på Takada genom att för första gången pressa upp den tidigare nämnda solodebuten på vinyl.

Båda dessa utgåvor är riktiga bomber. Musikaliskt skiljer de sig inte åt så värst mycket. Mkwaju Ensemble är något mer groovig och rytmiskt orienterad, ibland gör de nästintill pre-techno, kanske tack vare Hideki Matsutake som tidigare samarbetat med Logic System och Yellow Magic Orchestra.

Det kryllar av slaginstrument när Midori Takada gör musik. Marimban är kanske mest förekommande. Mkwaju betyder tamarind på swahili och av tamarindens hårda trä byggs marimban, andra instrument är bamburör, vibrafon och xylofon.

De repetitiva inslagen skapar hypnotiska effekter och många har dragit paralleller till minimalisterna Steve Reich och Terry Riley. Själv har hon sagt att hon vill göra musik som är en motpol till den västerländska klassiska musiken och som bygger på att göra avtryck genom minimala resurser.

En av hennes förebilder är den gambiske gyilspelaren Karobi Lori som lär ha sagt att han alltid förbryllats över att västerländska orkestrar behövde så många instrument när det går att få fram så mycket musik genom ett enda instrument. Karobi Lori och Midori Takada gjorde faktiskt en skiva tillsammans, men tyvärr är det få som hört African Percussion Meeting (1990). Detta för att den är omöjlig att komma över då den endast gavs ut som cd i Japan. Det går dock att hitta ett makalöst spår från detta album på Youtube. Men jag vill ha mer. Kan någon vara snäll att ge ut även det albumet på nytt?

The post Maximal effekt med minimala resurser first appeared on Opulens.