DOKUMENTÄRFILM. Josefin & Florin är en viktig film i en tid när människor i utkanten av samhället nästan aldrig kommer till tals, skriver Anders Ström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Josefin & Florin
Regi: Ellen Fiske och Joanna Karlberg
Medverkande: Josefin Serban och Florin Serban

När den 38-åriga svenska singelmamman Josefin träffar den 22-årige rumänske tiggaren Florin utanför livmedelsbutiken uppstår ljuv musik. En ömsesidig kärlek växer fram och det udda paret gifter sig och flyttar ihop i den lilla byn Oskarström. Det som börjar som en gemensam dröm och ett sagobröllop, som gifter ihop två världar, övergår snart i en vardag som skaver.

I skuggan av den svenska samhällets krav på normalitet räcker det inte med kärlek över gränserna mellan två personer som båda haft ett tufft liv. De fyller varandras tomhet i glädje, sensualitet och vänskap. Men kärlek är inte allt. När pressen från Florins familj i Rumänien ökar sätts relationen på prov och äktenskapet synas i sömmarna. Inte helt oväntat blir det också svårt för den rumänske tiggaren att hitta sin plats i Sverige. Det är i stort sätt omöjligt att hitta en väg in i det svenska samhället som ung rom.

Dokumentären är ett inlägg i samtidsdebatten, men befriande fri från pekpinnar.

Regissörerna Ellen Fiske och Joanna Karlberg gör ett varmt, intimt och personligt porträtt av Josefin och Florins oväntade kärleksrelation. Fotot pendlar mellan varmt och färgstarkt och stålgrå vardagsrealism. Stilen på dokumentärfilmen om livet i utkanten långt från Stockholms innerstad leder tankarna till både spelfilm och reality-tv. Men det finns inget tillgjort eller konstlat i skildringen av Josefin och Florins liv. Deras försök att nå varandra speglas i ett flöde av scener och samtal som växlar mellan närhet och distans. Kanske hade filmen behövt landa ännu mer för en stund i några av nyckelscenerna.

I något av en allegorisk form har filmmakarna lyckats fånga Josefins och Florins försök till att få ett fungerande äktenskap genom att lägga in en sekvens av bilder från ett pågående “egnahemsbygge” i vår tid. Vi får se när deras gemensamma hem transformeras från svenskt villaboende till rumänskt lantliv där man bygger med material som man kommer över. Vardagslivet formerar sig efter hand och Josefin och Florin finner sitt eget sätt att leva med barn, husdjur, grisar och höns.

Josefin & Florin är en viktig film i en tid när människor i utkanten av samhället nästan aldrig kommer till tals. Även om Josefin och Florin gör så gott de kan räcker de inte riktigt till. Trycket på dem är för hårt. Dokumentären är ett inlägg i samtidsdebatten, men befriande fri från pekpinnar. Den säger egentligen ingenting om den nationella moralism som vill förbjuda tiggeri och skicka fattigdomen på export. Det är upp till betraktaren att reflektera över det. Men filmmakarna duckar inte heller för de problem som faktiskt finns och försöker inte heller gömma undan den del av verkligheten som inte är så välpolerad genom att stänga av kameran.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Här får vi möta människan Florin och följa hans fruktlösa försök att försörja sina båda familjer i Sverige och Rumänien. Det blir honom övermäktigt. Kanske är det språket eller det undflyende draget i hans person som gör det svårt att komma honom och den svensk-rumänska kärleksrelationen riktigt nära. Den som framför allt växer under filmens gång och visar sig vara starkare än vad omgivningen insett tidigare är Josefin. Snart bär hon det krackelerande äktenskapet ensam på sina axlar. Hon är öppen för allt det nya i hennes liv, men klokt nog vägrar hon att ta hela ansvaret. På det sättet blir till slut deras liv möjligt att leva i gemenskap där både svenska och rumänska rötter får utrymme att växa.

Det lär väl inte bli någon uppföljare på Josefin & Florin, men det går inte att lämna filmen bakom sig i första taget. Nyfikenheten tvingar en att undra vad som hände sen. Blev det något hållbart kärleksliv mellan Josefin och Florin? I fiktionens värld hade det kanske blivit ett lyckligt slut, men med dokumentärfilmens öppna slut fortsätter den i betraktaren som en fråga: Är det verkligen möjligt för alla att leva i dagens Sverige?

The post Dokumentärt filminlägg i debatten first appeared on Opulens.

NOVELL. I den här novellen skildrar Malin Wahlstedt med stark närvarokänsla och intensitet hur ett möte med en åldrande och dement närstående kan upplevas. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den krökta handen plockar upp något från bordet, för det långsamt till munnen, han lutar sig fram, gapar och tuggar noga. Handen lyfter ett osynligt glas, han tar flera stora klunkar, sväljer och säger Aah. Jag har inte hjärta att säga att det inte finns något på bordet.

Han klappar sig om fickorna och jag undrar vad han letar efter. Cigg? Ja. Jag säger att han inte har några och att vi måste gå ut om han vill röka, men att han kan få en av mig. Jacka på — omständligt när man sitter i rullstol. Hissen kräver en kod men vi kommer ner och ut och jag bjuder honom en cigg. Han håller den osäkert, vrider den, minns inte riktigt hur man gör. “Ta den i munnen” säger jag och håller fram en tändare. “Vad är det här för… ? Vad är det..? Äsch jag vet inte… Vem bor här?” “Du bor här nu, på åttonde våningen, högst upp. Jättefin utsikt har du.” “Men vad är det här för… Vem..? Var..?” “Fruängen, vi är i Fruängen.” “Jaså Fruängen!”

Jag kör rullstolen tillbaka in. “Var är Anita?” “Hon finns ju inte mer vet du.” Uppe i hans rum tittar han på bilderna av familjemedlemmar och vänner. Han trevar intill sig i rullstolen. “Jag hade ett par trumstockar här”…  Jag visar fotot jag tagit med, där jag sitter på motorhuven till Volvon jag hade ett drygt år, ett skumpaglas i handen — kan det ha varit min födelsedag? Han står bredvid med en bärs i handen. Sommar, starkt solljus. Jag har kortbrallor, han bar överkropp, vi ler liksom kaxigt mot kameran.

Så är det lunch. Jag frågar om han vill ha bärs till maten. Han dricker flera djupa klunkar. Kycklingfiléer, ris, kokta grönsaker och någon vit sås. Det ser gott ut. Handen mot tallriken, på väg att greppa en köttbit, hejdar sig. Jag sticker gaffeln i en kycklingbit och lägger på tallrikskanten. Famlar, söker utefter tallrikens sidor. Hittar gaffeln, tar den, för den till munnen, får in kycklingbiten, tuggar. Tuggar. Spottar ut en tuggad bit. Han rör gaffeln på tallriken, får upp några riskorn och stoppar i munnen. Försöker pricka en bit kött som halkar av, men gaffeln förs omsorgsfullt till munnen och in. Tuggar, på ingenting. Gaffeln trevar. Bitarna glider undan. Jag ser på och hoppas, hoppas att maten ska följa med på gaffeln. Gaffeln som missar och föser undan istället för att pricka. Nu är den på gaffeln — nej den trillar av. Gaffeln oberört vidare till och in i munnen. “Hur är det med Janne och ungarna?” Tuggar. Handen söker runt tallriken. Glaset med lingondricka. Dricker. En grön böna. Några riskorn. En redan tuggad, utspottad köttbit. Jag delar den sista kycklingbiten, flyttar de utspottade bitarna till kanten. Han tar skeden, för den långsamt till det tomma glaset. Ställer skeden i glaset där det var lingondricka nyss. Tar kniven, ställer den i samma glas. Tar gaffeln, med en tugga på, och ställer den i det halvtomma ölglaset, där såsen löser sig i ölen.

Jag frågar om han är färdig. “Ska du inte ha?” frågar han. Jag flyttar undan tallriken och ställer fram assietten med paj på. “Ska jag dela?” Han nickar men jag är inte säker. Gör det ändå, lite osäker på om jag gör rätt eller om jag överträder hans värdighet. Den lilla skeden puttar undan bitarna. Han håller emot med fingrarna och nu kommer en bit på skeden. Och in i munnen. Tuggar. Nästa bit jagas långsamt, smiter undan. Smulor på skeden, långsamt in i munnen. Tuggar.

De andra har ätit klart. Vid bordet intill klagar en kvinna förtvivlat när killen från personalen vill ta hennes glas och bestick. “Nej nej nej, ta inte dem!” “Okej okej”, säger han med mjuk röst, och lägger tillbaka. Från rummet intill hörs svordomar. “Förbannade jävla helvete. Helvete. Förbannade jävla.” Så syns en man, som sätter sig i en fåtölj. Damen vid bordet intill frågar sin bordsgranne “Ska vi gå en bit? Om du orkar?” “Ja”. De får krångla ett bra tag för att komma ut med sina rollatorer mellan bord, stolar och andra rollatorer. Jag reser mig och hjälper till att flytta undan. “Trafikstockning!” säger jag och vi skrattar lite. Damen vid det stora bordet ser orolig ut när jag flyttar hennes rollator, men jag flyttar tillbaka den så fort de andra två passerat. De går ut från matsalen och sätter sig i varsin fåtölj alldeles utanför, i korridoren. När jag skjuter rullstolen förbi dem, in i hans rum mittemot matsalen några minuter senare blundar den ena, men den andra nickar och ler.

The post Det är du som bor här nu first appeared on Opulens.

HELSINGFORS. Idag publicerar Opulens fem dikter ur Nicko Smiths diktsamling Kärlekens kalligrafi, där poesin rör sig genom ett dystopiskt Helsingfors bland brödköer och utslagna människor som tappat sin bort sina röster och vidare rakt in i poetens vardagsrealistiska rum.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag började skriva en diktsamling
om det vackra i att åldras
att omfamna livets gång

Jag svär,
Jag ville inte tillbaka hit

Till utsikten från pissoaren
intill Stengårds sjukhus

Till buss nr 40 i norra Haga som aldrig kom fram

Till brödköerna i Nedre Malm
där mina systrar och bröder super ihjäl sig

Spöken av aska & rök

*

Skådar ut mot vågorna
som drunknar bortom Sveaborg

Ett styckat hav av plast

Allt jag ser

Döda fåglar som faller från skyn

Döda fågelmänniskor & olja överallt

*

Någonstans mellan Kinaborg och Torkelsbacken
intill Hesarin Grilli

Hundratals efter hundratals, eller är det tusentals?
Människor uppradade — Hursti brödkö

Jag pratar med
killen med flint & gråsprängt skägg
som säger att han håller på att supa ihjäl sig

“Minulla oli nälkä” står det på en
skylt i lokalen

Inser
att hunger
handlar om så mycket mer än mat

*

Läser några dikter
av Pentti Saarikoski

Petar
mig i näsan

Tänker på finska vinterkriget,
Moses i vassen & räkningar som är försenade

Tvättkorgen är överfull
Måste tvätta tankarna

Mer Somac!
Mer stilla stormar!
MMMmmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm
Mer
vardagsrealism & surmjölk!
Kavlar upp skjortärmarna
hackar mer lök

Tills jag gråter igen

*

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Ringde och bokade en tid till massören
Skrek åt den meningslösa tv-reklamen
modeslavarna & allting
som inte betydde någonting

Silikongudinnorna hade kraschat
tillsammans med plasthimlarna & rädslan att inte räcka till

En dystopisk stå-upp tragedi på bästa sändningstid

Sen lärde jag mig älska igen

The post Skärvor från Kärlekens kalligrafi first appeared on Opulens.